Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)
Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.
Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.
Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.
Ett ljus i mörkret. Den praktfulla ljusklädda granen lyser upp i den analkande januarikvällen. Foto: KAI MARTIN
Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.
Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…
Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.
Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.
Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.
Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.
Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.
Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.
Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.
Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.
Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.
Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.
Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.
Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.
Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.
När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.
Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.
Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.
Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.
En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.
Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.
Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.
Rutinerade revydebutanter. Med Annika Andersson och Mikael Riesebeck i ensemblen kan det aldrig gå fel. ”Paraden” i Varberg bjuder på skratt från start till mål. Foto: PRESSBILD
Arena Varberg
Publik: Utsålt.
Bäst: Rövtraumat är ju hisnande.
Sämst: Så mycket nyårsrevy var det ju inte.
Fråga: Är detta starten på en underbar tradition…?
Egentligen är det ju korkat. Dagen efter att Falkenbergsrevyn har haft sin sjuttielfte premiär av oklanderlig och professionell nöjesunderhållning slår man till med ”Paraden” i Varberg.
Men… har man nu blandat in familjen Korenado – som hyser Annika Andersson, som skådis och regissör, maken Tomas Korenado som exekutiv producent, med barnen Carl-Oscar Korenado, kapellmästare, musik- och sångtexter samt tillika regissör, och Alexander Korenado, skådis – så bäddar ju det för kvalitet. De kan det där med nöjets estrader. Har man dessutom bjudit in äkta paret Mikael Riesebeck och Jeanette Capocci… ja, då är succén klar redan på papperet. För att ytterligare stärka sin aktier – och hävda sig i konkurrensen – finns också Sonny Enell och Sandra Boman med. Två musikalartister av rang, som med glädje spiller över i revygenren och komiken svåra konst.
Ja, det är ett stjärngäng som ”Paraden” bjuder med en orkester som vigt svingar sig mellan musikaliska stilar. Så, ja, Falkenbergsrevyn utmanas på sätt och vis. Men där den är traditionell nyårsrevy med tillbakablickar på det gångna året är ”Paraden” en regelrätt revy, som egentligen kunde ha spelats när som helst under året.
Men vill man göra sig en nöjeshelg i de halländska metropolerna – ja, varför inte – är det bara att boka in sig på hotell och låta sig roas. För här finns det så att det räcker och blir över.
”Paraden” spinner över mycket, tappar aldrig bort sig och har ett högt drivet tempo. Inte konstigt med den ensemblen. Carl-Oscar Korenado inleder ensam på piano, men får snart sällskap introduktionen när hela sällskapet presenteras. Den specialkomponerade musiken imponerar. Vart och ett av numren likaså.
Bjuder högt och lågt. ”Paraden” i Varberg utmanar Falkenbergsrevyn. Foto: PRESSBILDER
Ja, till och med Sonny Enells ”Pavarotti möter Tomas Ledin”-nummer, som jag såg förra året på ”Nyårsbubbel” på Aftonstjärnan i Göteborg. Bra då. Ännu bättre nu.
Allt är nämligen gjort med sådan tajming, sådana befriande tokigheter och oförskämdheter som det bara inte går att värja sig ifrån. Traditionellt lokalhumoristiskt ibland , som ”Bygden sång kontest”. Ja, inte ens Bockstensmannen kommer undan. Vidare på humorskalan vid andra tillfällen (hur Lars Lagerbäck kom med i ”Paraden” kan man ju undra…).
Galnast…? Kanske då Jeanette Capocci kommer in som medlem i MRR – Megarövarnas riksförbund – med en häck som slukar allt. Det är ren och skär Monty Python-klass på numret och ingen kan leverera som hon. Skrattfest utlovas.
Män i kvinnokläder kan falla platt, men också locka till skratt. Som Mikael Riesebeck som en folkdräktsklädd Midsommar i ”Så mycket bättre”-parodin ”Så mycket Midsommar”. Klassiska svenska midsommarsånger kläs i ny dräkt enligt TV4-programmets touch. Mycket underhållande.
Sandra Boman har, precis som Sonny Enell, en röst att imponeras av. Men hon klarar med humorglans även andra nummer i kamp med hennes mer rutinerade kollegor. Alexander Korenado odlar sina karaktärer vid sidan om mamma Annika Andersson. Ingen lätt uppgift, men det görs utan darr på stämman och med gott självförtroende.
”Paraden” bjuder högt och lågt med en final som går till historien. Eller vad sägs om allsång till ”Imse vimse spindel” i ”Pomp and circumstance”-tappning med ensemblen iklädda röda uniformer och björnpälsmössor som tillhörde de livgardet utanför Buckingham palace…?
”Paraden”, Arena Varberg. Premiär 6 januari 2024. Spelas till och med 27 januari.
Drömorkestern: Carl-Oscar Korenado, piano och sång, Axel Andersson, gitarr, Benjamin Önnehed, bas, Xerxes Andrén, trummor, Sebastian Petersson, trombon, och Albin Lagg, trumpet.
Ensemblen: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Jeanette Capocci, Sonny Enell, Sandra Boman och Alexander Korenado.
Fenomenalt bra. Falkenbergsrevyns ”Tvärdrag” roar av sällan skådat slag. Foto: BO HÅKANSSON/Bilduppdraget
Falkenbergs stadsteater.
Publik: Utsålt.
Bäst: ”Kunglikt”, det ösiga numret med Gustaf Vasa som regent.
Sämst: Barbro och Glenn med Göteborgsvitsar kan man skippa.
Fråga: Hur hög är Falkenbergrevyns lägstanivå egentligen…?
Det slår aldrig fel. År efter år presenterar gänget i Falkenbergsrevyn högkvalitativ underhållning. Från sketcher till sångnummer. Osvikligt alltid med kvalitet. De kan brista ut i stämsång som vore det Manhattan Transfer eller bjuda på humor i Galenskaparklass. Ja, inte ens Stefan och Krister sitter säkert. Här finns underbältetskämt, som river ner gapflabb.
Ja, även i år är Falkenbergsrevyn kvalitetssäkrat. Låter det tråkigt? Det är det inte.
Det handlar om tolv nummer i första akten. Lika många i den andra. En del fullspäckade med sång och musik, som svänger så att det svartnar. Annat med pricksäker tidsanda, som ”Felsatsat”. Numret om Halmstad sjukhus slarv med spermadonatorer, det bjuder på klockrena sånginsatser och spännande koreografi med självlysande handskar i mörker. Mycket snyggt. Eller spanska fotbollförbundets ordförande Luis Rubiales påtvingande kyssar vid landets damers guldfirande i somras. Det är alltså lokalt och internationellt där otvunget är bäst.
Fullt ös. Fredrik Vahlgren och Linnea Lexfors ger Gustaf Vasa med gemål i ett rockosande nummer baserat på Meat Loafs ”Dead ringer for love”. Foto: GLENN T UNGER
Falkenbergsrevyn kan det här med att svinga vilt, hårt, precist och med en sällan skådad tajming. Men också ömsint. Som hyllningsnumret till i höstas avlidne Lasse Berghagen.
Anna Carlsson, imitationsdrottningen, får slita hårt. Men gör det både med spelglädje och effektivitet. Hon har med emfas tagit klivet fram som revyns primadonna, tar publiken med storm. Hon övertygar oavsett om det är som AI-robot eller Loreen.
Stor spännvidd har också Linnéa Lexfors, som förutom att hon är en sångerska med kraft och finess fixar sina olika karaktärer i en osviklig humorparad.
Daniel Träff klarar medsjälvklarhet att gå från torrboll till nyhetsankare med rätt sprätt på komiken. Ingen kan med sådan trygghet och knorr vara Hallandshumorn trogen som Håkan Runevad. Men så har han också 35 revysäsonger innanför västen och alla, väl, med legendariska Fågelskådarens skelögda betraktelser.
Nykomlingen Fredrik Vahlgren från Gotland nu boende på Donsö, imponerar. Han är utbildad på Balettakademin, har meriter från bland annat Park Lane show och Malmöoperan. Lika lång som han är är hans röst omfångsrik, stark, rivig och skön. Dessutom har han ett roande kroppsspråk.
Lägg så till musikerna Bertil Schough (gitarr, sång med mera), Bernt Bengtsson (bas och sång), Emelia Alm (keyboard och sång) och Beppe Wackelin (trummor) som kan allsköns musik. Där har framför allt Bertil Schough svårt att hålla sig till sitt instrument utan spiller pricksäkert över som roande skådis. Det är en fröjd att se hans dotter, fotbollsstjärna i FC Rosengård, så ogenerat lycklig och stolt sitta i premiärpublik och beundra sin far. Vackert.
Ja, Falkenbergsrevyn gör ingen besviken. Personligen undrar jag om inte denna är den vassaste jag har sett. Förundrat konstaterar jag att första akten svindlar i väg i full fart. Andra akten lika så. Det sägs att underbart är kort, men här går tiden verkligen så fort att jag gärna hade tagit några nummer till.
Måhända är vintern utanför salongen bister. Men ”Tvärdrag” värmer inifrån och ut och tvingar den mest svårmodige till att skratta rakt ut.
Tvärdrag, Falkenbergsrevyn, Falkenbergs stadsteater. Premiär 5 januari 2024. Spelas till och med 24 mars.
Regissör: Pär Nymark.
Koreograf: Gustaf Jönsson.
Kapellmästare: Bernt Bengtsson.
Scenografi, ljus och projektionsdesign: Fredrik Dillberg.
Kostym: Caroline Eriksson.
Peruk och mask: Tiina Bengtsson, Malin Andersson och Ronja Sandell.
På scen: Emile Alm, Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevad. Bertil Schough, Daniel Träff, Fredrik Vahlgren,och Beppe Wackelin.
Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Underhållningsglädje. Bröderna Alf, Rolf och Ralf är tillbaka på scen med ny varm show. Foto: KAI MARTIN
Musikens hus, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Att överhuvudtaget få se Bröderna Brothers på scen igen.
Sämst: Nej, ingenting ikväll. Bara glädje.
Fråga: Får man längta ett år framåt i tiden för nästa show…?
Men… som jag har längtat. Ja, som vi har längtat. Publiken och (!) Bröderna Brothers. De kärleksfulla, underhållande, varmt humoristiska bröderna Alf (Robert W Ljung), Ralf (Per Umaerus) och Rolf (Sverker Stenbäcken) förstärkta av kusin Douglas (Stefan Sandberg), morbror Glenn (Michael Krönlein) samt nytillskottet, grannen Gordon (Henrik Pihlquist) – nyinflyttad från innergården.
Förra årets show blev ju inställd på grund av sjukdom med sorgligt kort varsel. Hälsan först, förstås. Men det var trist att missa en tradition av underhållning, som den som Bröderna Brothers hållit med noggrannhet kring jul sedan starten 1986. Det är jag övertygad om att både bandet och vi i publiken tyckte.
Desto större glädje med Bröderna Brothers väl på scen. Här fanns ett gäng kramgoa låtar urtrollade från Bröderna Brothers magiska hatt. ”Sanningens minut”, ”We är back – vi spelar mycket lägre nu”, ”Skitsnack” och ”Vi var gamla redan då”. Gammal och nytt i ett varmt famntag. Musik som är bedrägligt enkel pop, men med en fiffighet i både harmonik, texter och arrangemang. Ja, Bröderna Brother spänner över mer musik än pop. De kan med skicklighet sväva ut i funk, soul och rock med svindlande solon av framför allt kusin Douglas på saxofon eller elgitarr.
Det fullkomligt spritter om killarna på scen. Ingen tid ska spillas. Här ska varje minut utnyttjas. Så blir det också den här gången – ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” – mer av en vitt spännande konsert då sketcherna har fått stå tillbaka. Inga Vardagsakrobater, ingen radioföljetong med kommissarie MacKenzie , inga Family Fives, the Others eller frikyrkliga the Betels. Men vi får hårdrockbandet thö (!) Alphabets bestående av 28 medlemmar, åtminstone Falköpingsbandets låtar som Bröderna Brothers hängivet – och skickligt – gör covers på.
Bröderna Brothers har precis varit på turné i Danmark där de har spelar var för sig på olika ställen i grannlandet. Broder Alf har utvecklat en grumlig danska, som fullkomligt spiller över, och broder Alf tar fram dragspelet för att stämma upp i fina ”Mig kun mig og en lille en”, som vid låtens slut kommer omfatta alla sex på scen.
I sin jakt på Vardagsakrobaterna, som har gått i idé i hemstaden Düsseldorf, blir det också framträdande i just där där en sketch – ”Es klinget” – faktiskt dubbas till tyska. Vi får en snabbspolning av en opera i 14 akter, ett triangeldrama som slutar lyckligt. Vi bjudes på ”Nu är det strul igen” av allestädes frånvarande Stig Westlin och wailningsskola med wailningsplikt – allt hämtat från sajten world wide wail.
Jo, de kan det där med att underhålla. De kan det där med att med en varm humor hålla en hård, kall och grym värld på avstånd för några timmar. Man bär med sig avslutningslåtarna ”Andra Lång” och ”Rumphugget” ut till spårvagnshållplatsen och hem. Stänger om sig och bevarar den där omfamnande känslan av innerlig och intelligent underhållning ett tag till. Tack.
Starkt porträtt. Karrin de Frumerie har varit noga i sin instudering av Monica Zetterlunds sång och hennes liv och har format ett starkt och närvarande porträtt i ”Monicas vals”. Foto: OLA KJELBYE
Moncia Zetterlunds bar på ett levnadsöde av rang. Djupt rotade i den svenska folksjälen, hyllad för sin sång och sitt scenagerande. Men också med ett liv där självföraktet och -tvivlet parades lusten för män, alkohol och musik i en virvlande karusell. Den nöjesturen tog henne långt, rotade henne som en ytterst folkkär artist som hade ynnesten att jobba med inte bara svenska artister som Povel Ramel, Hans Alfredson och Tage Danielsson utan internationellt aktade jazzpianisten Bill Evans. Lägg till hennes otaliga medverkande i revyer, shower med kollegorna Birgitta Andersson, Monica Nielsen och Catrin Westerlund (de två sistnämnda dryckessystrar dessutom), alla konserter samt, för att inte tala om, hennes medverkan som Ulrika, sockenhoran, i Jan Troells ”Utvandrarna”-svit 1971. Den som gav henne en Guldbagge.
Det är klart att om detta ska de berättas om inte bara i biografier utan också på scen. Klas Abrahamssons pjäs ”Monicas vals”, nu på Göteborgs stadsteater, spelades för första gången av Malmö stadsteater 2018. En pjäs som famnar mycket, intensivt, liderligt och ömt kärleksfullt.
I Ragna Weis regi på Stadsteatern i Göteborg ska allt med. Den sinnrika scenografin, signerad Helga Bumsch, använder stora cirklar som tidshjul och titthål in i historien, vridscenen får arbeta med allt från folkparksuppträdande till jazzklubbar, loger och hemmasoffan. Den som inledningsvis är hotfullt insvept av rök, som tagen av den ödesdigra branden som Monica Zetterlund i maj 2005 som tog hennes liv.
Persongalleriet är rikt. Ja, översvallande. Förutom Monica Zetterlund räknar jag till nära 40 karaktärer som skildras. Allt från hennes föräldrar och dottern Eva-Lena till Liv Ullmann, Sonya Hedenbratt, Catrine Westerlund, Monica Nielsen, Vilgot Sjöman, Alla Edwall till svenska legendarer som Arne Domnérus, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Jan Troell och internationella storheter som Miles Davis, bill Evans, Marlon Brando, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men märkligt nog ingen Hans Alfredson eller Povel Ramel.
Karin de Frumerie är ensam om att endast spela Monica Zetterlund, den centrala rollen som också förtjänstfullt görs av Carina M Johansson (som den äldre Monica Z) och Eline Høyer (som den yngre Monica Z). Ibland tillsammans sömlöst genom tidens och ålderns skiften. Ibland enskilt.
Karin de Frumerie har uppenbarligen gjort en intensiv instudering av Monica Zetterlunds sång för att skapa detta ömsinta och levande porträtt. Nej, inte med den fascinerande styrka, framför allt i sången, som Edda Magnason gjorde i filmen ”Monica Z” (2013). Men tillräckligt starkt och hängivet för att tränga in på djupet i rollen som Monica Zetterlund. Hon förlorar inte sin egen ton i något kopierande, men vårdar intonationen, fraseringarna och pauseringarna med en försiktigt vårdad känsla. Skickligt.
Ja, det är förstås som att gå på nattgammal is att porträttera en svensk ikon av Monica Zetterlunds rang.
Tillsammans med fantastiska orkestern – Dan Evmark, piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor – hittar föreställning en vördnadsfull musikalisk inramning. Och den är inte oväsentlig. Totalt handlar det om 24 låtar under föreställningen (tre timmar och tio minuter inklusive paus).
Här får inte bara Karin de Frumerie och för all del också Carina M Johansson och Eline Høyer slita ont. Ensemblen rusar in och ut ur sina roller som spöklika staffagefigurer, som agerar allt från påträngande publik till någon av de alla roller som ska kretsa kring Monica Zetterlund.
Första akten är intensiv. Ja, närmast stressig i sitt försök att få med allt från bakgrund, barndom och karriär. Vissa karaktärer måste presenteras innan replikerna kommer, som om man inte riktigt är övertygad om publikens kunnande. Men andra akten är furstlig. Här är tempot märkligt nog lägre. Eftertänksamheten större och Monica Zetterlunds liv och funderingar får liksom stanna kvar och andas. Scenen från ”Utvandrarna” där Ulrika på båten anklagas av Kristina för att bära löss är måhända snabbbuskis men framför allt skicklig, underhållande och skrattframkallande i sitt allvar (Eline Høyer gör Liv Ullmans Kristina med bravur). Det blixtrar bara till, som en snapshot.
Likadant med scenen där Sonya Hedenbratt (Carina M Johansson) och Monica Nielsen (HannahAlem Davidson) möter Monica Zetterlund (Karin de Frumerie) i ett revynummer. Så rappt och kärleksfullt skildrat under ett ögonblick.
Ja, i ”Monicas vals” möter vi en Monica Zetterlund som tvivlar på sig själv, som kämpar mot demoner, men som också står upp för sig själv och sin karriär. Driven av sin nyfikenhet och lust. Men i allvaret och mörket saknar jag hennes talang som komedienne . Monica Zetterlund var så mycket. Så även om ”Monica vals” greppar över mycket finns det glipor som skulle kunna förstärkt bilden av denna ikon.
Monica vals, Göteborgs stadsteater, premiär 1 december 2023 (
Av: Klas Abrahamsson.
Regi: Ragna Wei.
Scenografi: Helga Bumsch.
Kostym: Maja Mirković.
Mask: Gunnar Lundgren.
Ljus och video: Ikka Häikiö.
Ljud: Tova Östman,
Koreografi: Lidia Wos.
Medverkande: Karin de Frumerie (Monica Zetterlund), Carina M Johansson (Monica Zetterlund, Ella Fitzgerald, Greta Nilsson, Sonya Hedenbratt och Catrin Westerlund), Elina Høyer (Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och Liv Ullmann), Hannah Alem Davidson (Ella Fitzgerald, Elvi, Eva-Lena och Monica Nielsen), Emil Ljungestig (Torbjörn, Bill Evans, Ib Glindemann, Allan Edwall och Vilgot Sjöman), Sven Boräng (Bengt Nilsson, Sture Åkerberg, Arne Domnérus, Gösta Terseus, Bo Löfberg och Vilhelm Moberg), Johan Hafezi (Göte Wilhelmson, Televerkets personal, Kurt Järnberg, John Levy, Beppe Wolgers, Max von Sydow och Marlon Brando) och Ashkan Ghods (Louis Armstrong, Topsy Lindblom, Leonard Feather, Miles Davis, Svante Foerster, Tage Danielsson och Jan Troell).
Musiker: Dan Evmark, kapellmästare/piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor.
Låtlista:
Vindarna sucka uti skogarna
Come rain or come shine
I’m a fool to want you
Do you know what it means to miss New Orleans.
What can I say after I say I’m sorry
Nothing at all
Waltz for Debby/Monicas vals
Once upon a summertime
Walking my baby back home/Sakta vi gå genom stan
Chega da saudade/Siv Larssons dagbok
Konstigt
What a little moonshine can do/Vad en liten gumma kan gno
Inte så magiskt. Norske magikern Alexx Alexxander spänner bågen utan att träffa rätt. Foto: PRESSBILD
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Kanske 300.
Bäst: Svävande människor är alltid fascinerande.
Sämst: Tre lättklädda unga damer som assistenter och dansare känns extremt fel 2023.
Fråga: Hur ska det gå att trolla bort Hollywoods bokstäver, som är hans kommande mål…?
Enligt egen utsago kommer han från ett 20-tal utsålda föreställningar i Los Angeles. Det är väl värt att applådera. Men då den norske magikern och illusionisten Alexx Alexxander gör debut i Göteborg med sin show ”The magic of Alexx Alexxander” med tillägget ”the new era of magic” blir det aningen för lökigt för att fascinera.
Inledningsvis får vi på tv-skärmar se hur han trollar bort Oslo vattenreservoir Maridalsvannet inför häpna inbjudna på plats. Ett inspelat inslag precis som då han sedan sätter han sig på sin MC för att åka mot showen i Göteborg. En inte speciellt fartfylld eller tuff tur. Plötsligt står han med sin båge på Lisebergsteaterns scen. Vi som har sett Labero (inte mindre lökigt) skrattar generat.
39-åringen har charm, ser ut som en ung Peter Stordalen (även i klädval) eller en äppelkindad Joakim Thåström utan den osande farligheten som den svenske artisten har. Det blir rart utan fart. Självklart är han fingerfärdig. Han gör closeuptrick med den äran. Skojar till det med ringar som slås samman och sedan isär. Gör sin egen variant på den itusågade damen. Trollar bort både sig själv och några av sina assistenter.
Fascinerar. Svävande damer – och säkert herrar – fascinerar alltid. Alexx Alexxander kan konsten. Foto: PRESSBILD
Men det största tricket är hur han gör en illusion av sig själv som en Las Vegas-artist där de tre assistenterna och tillika dansarna förvandlas till kuttersmycken satta på scen att behaga mannen, myten, magikern. Men han är ju bara en gutt från Tønsberg. Unga, lättklädda damer på scen känns som från en svunnen tid. Det blir sexistiskt trist och efter åtminstone tio danser för mycket där damerna smeksamt kretsar kring huvudföremålet börjar det damma. Lägg till ett för långsamt tempo och unkna skämt om att trolla bort svärmor, så blir det en daterad föreställning.
Synd. För jag menar det där med att Alexx Alexxander har charm – och humor. Han har kunnandet också. Men trollar bort sig för mycket i en myt om sig själv som inte känns trovärdig.
The magic of Alexx Alexxander – the new era of magic, Lisebergsteatern, premiär 30 november 2023. Spelas även 1, 2, 3, 8, 9 och 10 december.
Regissör: Tim Tønnessen.
Manus: Simen Sand.
Scenografi: T Garshol
Koreografi: Christer Tornell, Rebekka Flaarønning och Madeleine Berglen.
Kostym: Mats Lysell.
På scen: Alexx Alexxander med assistenter/dansare Rebekka Flaarøing, Madeleine Berglen och Aurora Berta.
Solokvist. För första gången i sin artistkarriär ska Orup stå ensam på scen. Hösten 2024 blir det på Draken Live med showen ”Orup bara”, som först har premiär i Stockholm i januari. Foto: KAI MARTIN
Han har en enastående karriär, Thomas ”Orup” Eriksson. Från den första hiten med Intermezzo över Ubangi och Thereisno Orchestra till solokarriären, som format hans artistkarriär tillsammans med framgångarna i GES.
Men när han i januari ställer sig ensam på scen på Rival i Stockholm för en show är det en ny utmaning.
– Jag har alltid uppskattat livesituationen. Men att stå ensam på scen har jag aldrig gjort. Det kommer bli en utmaning, säger han, som hösten 2024 är redo för Draken Live i Göteborg.
Han är på besök på sin kommande arbetsplats Draken Live i det nya hotellet Draken vid Järntorget. 19 september är premiär för showen ”Orup bara”, som är planerad att ges torsdagar till och med lördagar fram till 14 december.
Men först Stockholm och Rival 18 januari och 34 spelningar fram.
Han är elegant klädd, kanske den genom tiderna mest välklädde soloartisten i svensk pophistoria (Tages leder med råge som grupp under sin tid på 60-talet). Men då jag frågar honom vilka märken han bär, den rosa kostymen, den blurrade, svartvita skjortan och de blank putsade bootsen… ja, då blir han svaret skyldig.
– Haha, där fick du mig. Jag har en assisten som köper mina kläder. Sedan väljer jag vad jag tycker är snyggt. Men det här…?
Han vränger kavajen och visar:
– Jaha, en Jack & Jones.
– Men på scen kommer jag skifta kläder för varje kväll. Det blir 35 byten totalt. Ny outfit för varje show, berättar han.
– Ja, inte för att jag tror att någon kommer gå på alla showerna, men för att jag vill ha den förändringen för mig själv och för att det ser bättre ut på sociala medier.
Jo, han hänger där. I våras, efter någon längre tids radioskugga, dök plötsligt Orup upp på bland annat sitt Instamgramkonto Oruphansomsjunger. Ensam vid pianot eller med gitarr och trummaskin sjöng han klassiker från Mott the Hoople och David Bowie bland med sina egna hits.
En presentation som förstås hade en tanke bakom.
– ”Orup bara” har funnits i mina tankar länge. Jag pratade om något avskalat med Niklas Strömstedt och Anders Glenmark, men de var inte så pigga på det. Så jag bestämde mig för att göra det här ensam. Det är första gången jag gör det. Jag har alltid uppskattat livssituationen. Men ensam på scen har jag aldrig stått. Det blir en utmaning men belöningen blir större om det går hem. Men jag ska erkänna att det finns dagar när jag tänkt att vad i h-e har jag gett mig in på.
Sedan genombrottet med ”Jag blir hellre jagad av vargar” 1987 har Orup radat upp hitlåtar och därmed etablerat sig som en av Sveriges främsta och mest folkkära artister. Det var uppenbart när jag såg GES på Dalhalla i juli 2018 hur publiken kunde varenda låt från hans låtskatt som presenterade.
Men hur väljer han låtlista till sin show – det finns ju en räcka låtar att välja av…?
– Jag har ritat upp en tidslinje. Jag har försökt hitta en dynamik och energimässigt vill jag ha lågt och högt, förklarar han som självklart kommer välja sina hitlåtar i detta hans nya sammanhang.
Han är redo. Hösten 2024 kommer showen ”Orup bara” till Draken live. Foto: KAI MARTIN
Orup har inte förlorat sin glädje i musiken. Men det är framför allt live som han trivs bäst.
– I början var det ett nödvändigt ont. Men det har ändrats. Nu har jag kul på scen, även om det här kommer bli annorlunda.
Ja, för med ”Orup bara” blir han sin egen ackompanjatör.
– På scen kommer jag ha piano, Wurlitzer, gitarr och en Roland trummaskin.
Kommer du det bli skillnad på showen i Stockholm och den i Göteborg?
– Nej, det är inte tanken. Men det är klart att det är ju olika platser och olika förutsättningar.
Just nu repar han mycket och lever med sin show dygnet om. Problem med texter…? Nej, inte Orup, inte.
– Det är ju popmusik jag skriver och då ska det vara texter som är lätta att komma ihåg, säger han frankt.
Av låtarna du väljer att spela, kommer det smyga sig in någon ny låt?
– Nej, jag har inte skrivit ny musik sedan 2019. Jag har slutat med det. Det är ändå ingen som är intresserad av att jag gör det. Jag vet att man säger att musiker skriver musik för sig själva, men det gör inte jag. Jag skriver för att andra ska lyssna på det. Allt annat är en lögn. När man nu släpper musik drunknar den i andras releaser. Det är verkligen tufft och inte så kul att komma med musik om ingen bryr sig.
Lite skillnad på hans första år som soloartist då hit följdes av hit och framgång på framgång, som gjort honom till den etablerade artist han nu är, 65 år gammal.
– Men de först sex år var jobbiga. Jag är tacksam att jag var 28 när jag slog igenom och hade en viss erfarenhet. Då var jag glad om det skulle hålla i fem år. Det var under de första sex åren väldigt stressande gällande låtskrivandet.
Så fokus på gammalt beprövat om än i ett nytt sammanhang och med ny kostymer för varje kväll. ”Orup bara” kan bli så mycket mer.
FaktaOrup:
Namn: Thomas ”Orup” Eriksson.
Ålder: 65, fyller 29 november.
Yrke: Artist och låtskrivare.
Familj: Fru och barn 9 och 11, 22, 23 och 31.
Bor: på Söder, Stockholm.
Aktuell: Med showen ”Orup bara”, premiär på Rival, Stockholm 18 januari. Showen kommer till Göteborg med premiär 19 september.
kaimartinblog 