Färgsprakande och moralisk ”Charlie och chokladfabriken”

Musikal:

CHARLIE OCH CHOKLADFABRIKEN

!!!!

Briljant. Rollen som Willy Wonka är som formgjuten för Ola Salo, som gör karaktären till sin fullt ut. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Bäst: Ola Salos all in Willy Wonka.

Sämst: Att Hanna Lindblad försvunnit in i ensemblen.

Fråga: Finns det någon annan än Ola Salo som skulle kunna göra Willy Wonka med en sådan självklarhet…?

För bara ett år sedan såg jag Ola Salo i en fullödig soloshow på Kajskjul 8 – bara några hundra meter från Göteborgsoperan. I ett intimt format tog han scenen i besittning som om vore det på någon av de större i landet. Något år innan hade han med sitt the Ark gjort comeback med en omfattande Sverigeturné, som då den nådde Göteborg stod som högst och mest vackert lysande.

Han har stått som gäst hos Håkan Hellström på Ullevi (2017) och fått agera den arenaartist han egentligen är och famnat varje sekund av publikens gunst. Men han kan också skänka kraft åt roller i musikaler, som ”Hedwig and the angry inch” (2017) och har erfarenhet från rollen som både Judas och Jesus i ”Jesus Christ Superstar” (2008, 2009, 2012–2014 samt 2022) och var understudy för Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla” när musikalen hade urpremiär på Malmöoperan 1995.

Så, jo, han kan underordna sig en roll. Eller, som i Göteborgsoperans uppsättning av ”Charlie och chokladfabriken”, ta den i besittning. Om kostymdesignern Rachael Canning klippt och skurit kostymerna till föreställningen till perfektion, från fattigkvarterens murrighet till chokladfabrikens färgsprakande godisregn, har man i Ola Salo måttanpassat Willy Wonka. Han är sin karaktär från start till mål. I spänstig röst. I mimik och motorik. I självupptagenhet och elakhet. I allt. Förvisso är Ola Salo ingen dansman, men att stegen är kantiga blir på något vis synonymt med rollen.

Men Roald Dahls moralistiska roman är som musikal så mycket mer än Willy Wonka.

Av den svenska översättning ”Kalle och chokladfabriken” har det blivit ”Charlie…”, för att bjuda på möjligheten att lätta på barnrollerna. Charlie är mer könsneutralt och kan alltså vara både flicka och pojke. Den allestädes närvarande och krävande rollen är fördelad över spelperioden mellan Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas. För kvällen när jag närvarar är det 11-årige Isak Nilsson som axlar ansvaret och imponerar. Vilken lyskraft och vilken skört stark Charlie han gör.

Delar. Isak Nilsson är ett av fyra barn som delar på rollen som Charlie – och gör det med imponerande glans. Foto: LENNART SJÖBERG

Lars Hjertner gör Charlies farfar Joe, han som är så fylld av skrönor, med bräcklig kraft. Även det en bärande roll klippt och skuren för honom. Så löper det genom rollistan. Från Karin Mårtenson Ghods ömsinta Charlies mamma till Åsa Fångs skåpsupande westernfrun Teavee, mamma till odågan Mike. Ja, för att inte glömma Anders Wängdahls underbart kitchiga, dame Edna-liknande tv-reporter Cherry.

Ja, hela raddan av bortskämda, självupptagna ungar – som alla på något märkligt vis tillskansat sig den åtråvärda guldbiljetten, entrén till Willy Wonkas hemliga chokladfabrik – har hittat sina karaktärer hos Robert Sillberg (Augustus Gloop), Julia Carlström (Veruca Salt), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde) och Oskar H Olsson (Mike Teavee). Oavsett om de är frossande morsgris, självcentrerad brat, narcissistisk influenser eller egoistisk hacker.

Som om dessa fyra karaktärer samlar ihop till de sju dödssynderna och ska straffas av den egocentriska Willy Wonka.

Jo, ”Charlie och chokladfabriken” är en moralisk uppsättning i ett sprakande godisregn, omgiven av spunnet socker för att ge sälta åt föreställningen, som inte har en död sekund.

Trots sitt armod lever familjen Bucket i kärlek och omvårdnad där Charlies drömmar är stora, men ändå modesta. Han/hon ser andra, bryr sig om andra. Det blir öppningen till framtiden och finalen i föreställningen, som bjuder på en intensiv men varm ton.

Men… vad hände med Hanna Lindblad? Hon som för knappt 20 år sedan var Sveriges absolut ledande, mest karismatiska musikalartist med topproller i ”Singin’ in the rain” och ”I hetaste laget” på Oscarsteatern. Nu är hon en i ensemblen som dansande och sjungande agerar en av flera oompalooompier. Ett öde värt en musikal.

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan. Premiär 21 september. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober. Spelas till och med 12 april 2025.

Manus: David Grieg baserad på Roald Dahls roman ”Kalle och chokladfabriken”.

Musik: Marc Shaiman.

Sångtexter: Scott Wittman och Marc Shaiman.

Sånger från filmversionen: Leslie Bricusse och Anthony Newley.

Svensk översättning: Erik Fägerborn.

Orkestrering: Douch Besterman.

Arrangemang: Marc Shaiman.

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelære.

Regi: Mattias Carlsson.

Koreografi: Simen Gloppen.

Scenografi: Lucy Osborne.

Kostym- och dockdesign: Rachael Canning.

Ljusdesign: James Farncombe.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

Videodesign: Formförbundet.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England.

Dirigenter: Jonas Nydesjö/Martyna Szymczak.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Medverkande: Ola Salo (Willy Wonka), Tobias Ahlsell (Jerry), Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas (Charlie Bucket), Karin Mårtenson Ghods (fru Bucket, Charlies mamma), Lars Hjertner (Joe, Charlies farfar), Zorka Hunjak (Josephine, Charlies farmor), Timo Nieminen (Charlies morfar), Ingahlill Wagelin (Charlies mormor), Robert Sillberg (Augustus Gloop), Carolina Söderman (fru Gloop, Augustus mamma), Julia Carlström (Veruca Salt), David Lundqvist (herr Salt, Verucas pappa), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde), Sami Yousri (herr Beauregarde, Violets pappa), Oskar H Olsson (Mike Teavee), Åsa Fång (fru Teavee, Mikes mamma), Anders Wängdahl (Cherry) och Lina Svahn Larsson (fru Pratchett).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, Jesper Blomberg, Hanna brehmer, Hampus Engstrand, Julia Forssell, Hilma Gudjonsdottir, Tord Hansson, Henrik Hjärne Jöneby, Tova Hollender, Pia Lauritzen Albrecht, Hanna Lindblad, Oscar Linder, Elin Ljungberg, Jacob Wallenberg och Elias Wallin.

Stark nypremiär på ”Änglagård”

Musikal:

ÄNGLAGÅRD

!!!!

Imponerar. Sanna Nielsen gör rollen som Rut Flogfält i ”Änglagård” med kraft och känsla. Foto: MATS BÄCKER

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Sanna Nielsen!

Sämst: Längden.

Fråga: Efter två säsonger av succé, klarar ”Änglagård” ytterligare två eller till och med fler säsonger…?

Redan på Göteborgs filmfestival 1992 stod det klart att Colin Nutleys film ”Änglagård” skulle bli en succé. Mottagandet var grandiost och filmen kom snart att bli en självklar del av svenskars favoritfilmer.

Att 30 år senare göra en musikal av en så i svenska folkets minne inpräntad film kan ses som ett vågspel. Men med Edward af Silléns manus (och regi) tillsammans med bländande kompositioner av Fredrik Kempe i sann ”Benny Ulvæus”-anda gick det vägen. Med emfas. En säsong blev två. Nu dags för den tredje och då med omstuvad rollbesättning. Helen Sjöholm ut. In med Sanna Nielsen. Lindy Larsson ut. Denny Lekström in.

Vi pratar alltså om huvudkaraktärer i musikalen, som var och en för sig satt sin ton, sin själ och sitt hjärta i ”Änglagård”.

Jag vågar drista mig till att säga att ”Änglagård” i sin tredje säsong är starkare och bättre. Självklart, kanske, eftersom det är ett väloljat maskineri som har dragits igång. Alla vet sin plats. Alla vet att skapa stämningar. Balansera humor och allvar.

Men att Sanna Nielsen så fullkomligt gå in och dominerar i rollen som Rut Flogfält överraskar ändå. Inte för att jag för en sekund betvivlar hennes förmåga att sjunga. Där är hon fenomenal. Men att krypa in i Rut Flogfält karaktär med sådan styrka och känslighet imponerar.

Starka karaktärer. Både Tuva Børgedotter Larsen, som gör Fanny Zander, och Tommy Körberg, i rollen som Gottfrid Pettersson, övertygar i ”Änglagård”. Foto: MATS BÄCKER

Denny Lekströms Zac Paulin är mer självklar. En balanserande roll i det känslokaos som den överraskande arvtagaren Fanny Zander (Tuva Børgedotter Larsen) hamnar i.

Ja, ni kan intrigen. Gården Änglagårds ägare, särlingen och enströringenErik Zander avlider (filmens roll spelades av Per Oscarsson, som listigt dyker upp på kistan vid begravningen av Erik Zander i musikalen) tror bygden att arvinge saknas. När så Fanny Zander dyker upp spinns en väv av främlingsfientlighet, avund och ryktesspridning, som äter hjärtat ur bygden invånare.

Musikalen håller hårt i väven. Från den ”Cabaret”-liknande entrén (har vi hamnat på KitKatClub i Berlin i slutet av 20-talet?) över händelser som får spänningen att tätna. Karaktärerna från filmen är måhända inte huggna i sten, men lätt igenkännbara även här på scen. Den tvära och lystna Axel Flogfält, som i filmen gjordes av Sven Wollter spelas lika grovhugget av Fredrik Lycke. Ernst Günthers ömsinta Gottfrid Pettersson görs på scen av Tommy Körberg, som är fullständigt briljant. Vilken tajming. Vilken röst. Vilken humor. Vilken känsla.

Tuva Børgedotter Larsen vårdar sin Fanny Zander och sjunger med styrka och känsla. Dessutom, vilken insats att få göra repris på finalen när man tvingades till ett hastigt avbrott på grund av ett sjukdomsfall hos någon på de främre raderna (enligt rapporterna gick det bra).

Vårdar. Tuva Børgedotter Larsen vårdar sin roll som Fanny Zander. Foto: MATS BÄCKER

Det är skickligt hur man närmast sömlöst lyckats föra över ”Änglagård” från film till musikal och samtidigt gett scenuppsättningen ett eget liv. Här är drama och humor förenade. Edward af Sillén har hittat en ton från 90-talets början, som slår an en klang här och nu på 2020-talet. Ny demokratis mörker ekar än om än i andra främlingsfientliga krafter etc. Här är Fredrik Lyckes musik i emellanåt finstämd folkton i perfekt samklang med den svenska naturen där Änglagård ligger.

”Änglagård” 2024 imponerar och bjuder på en stark nypremiär.

”Änglagård”, Oscarsteatern, nypremiär 6 september 2024.

Manus och regi: Edward af Silén efter Colin Nutleys film med samma namn.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Daniel Réhn.

Koreograf: Per-Magnus ”PM” Andersson.

Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenografi: Lars Österbergh.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson, kapellmästare/keyboard, Pär Grebacken, träblås, Anders Sjögren, träblås, Johan Ahlin, horn, Martin Lood, trumpet/flygelhorn, Mats Agnelid, trombon/euphonium, Kristina Ebbersten, fiol, Anna Wallgren, cello, Anders Jonsson-Wessman, bas, Peter Nilsbo, keyboard, Niklas Thelin, gitarr/keyboard, och Jörgen Stenberg, trummor/slagverk.

Medverkande: Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Sanna Nielsen (Rut Flogfält), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson), Gustav Levin (Ivar Pettersson), Fredrik Lycke (Axel Flogfält), Denny Lekström (Zac Paulin), Sofia Pekkari (Eva Ågren), Martin Stokke Mathiesen (Mårten Flogfält), Per Svensson (prästen Henning Collmer).

Ensemble: Pontus Wonkavaara, Jenny Holmgren, Joakim Jennerfors, Hanna Ulvan, Nils Weibul, Hjalmar Freij, Cecilia Wrangel Skoug, Isak Bendelin, Thérèse Andersson Lewis, Emilia Brown, Emma Mellroth, Peter Mario Skoglund och Rolf Christianson.

Alices röst: Helena Bergström.

Ångrar inget med Ådalen

Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.

Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.

Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)

Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.

Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.

Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.

Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.

De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.

På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.

Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?

Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.

Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.

Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.

Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.

Nå… nu.

När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.

Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.

Onsdag

Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.

Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.

Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.

Torsdag

Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.

Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.

Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.

Historiens vingslag sveper redan över min resa.

Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.

Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.

Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.

Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.

Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?

Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.

Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.

Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.

Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.

På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.

Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!

Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.

Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN

Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.

Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.

Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.

Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.

Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.

Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.

Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.

Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.

Historisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.

Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.

Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.

Fredag

Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.

Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.

Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN

Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.

Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.

Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN

Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.

G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.

Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.

G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.

Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA

Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.

Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.

Lördag

Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.

Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.

Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.

Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.

Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.

Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN

Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.

Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.

Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.

Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.

Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.

Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.

Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.

Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.

Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.

Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.

Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Uppsluppen Diggiloo-final i Skatås

Konsert:

DIGGILOO med Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Ann Westin, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Wiktoria, Cimberly, Elisa Lindström, Liamoo och Lisa Stadell

!!!

Tack och hej. Diggiloo-turnén tog farväl i Skatås 23 spelningar efter premiären i Ronneby 1 juli. Foto: KAI MARTIN

Skatås, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Cimberlys version av ”I’m telling you I’m not going” välter allt över ända.

Sämst: En halvtimmes paus skapar rastlöshet och får showen att tappa tempo.

Fråga: Ska Skatås fortsatt bli Diggiloo-turnéns finalarena…?

Förra årets final av Diggiloo hölls i Skatås. Så också i år. Då regnade det intensivt. I år var vädret nära nog lika hotande, men höll sig på rätt gräns. Men där 2023-års avslut blev en fundamental överraskning, inkluderat teamet, när Anne-Lie Rydé på scen aviserade sitt avslut inte bara på turnén utan på sitt artistskap är årets final ”bara” uppsluppen och underhållande.

Sedan starten 2003 har ett pärlband av artister uppträtt. Etablerade som nykläckta. Förra året fanns  (”Idol”-vinnare 2022) och Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) med. Nu är det ”Idol”finalisterna Cimberly och Saga Ludvigsson från 2023, som ska utmana jessica Andersson med sin 18 säsong med ”Diggiloo” och Lisa Stadell, 15 säsonger.

Så här vid finalen är de två ungdomarna, 19 respektive 18, en självklar del av showen. Saga Ludvigsson charmade sig genom rutan och gör det från scen likaså. Men hon har en bit kvar till att sången sitter. Cimberly är en vassare sångerska, men en smula mindre showgirl än sin finalkollega från ”Idol”. Men hon kastar ju sig huvudstupa in i alla numren med glans.

Däremot är det hon som välter kvällen fullständigt med sin version av Jennifer Hollidays ”And I’m telling you I’m not going”. Låten från Broadwaymusikalen ”Dreamgirls”, som blev hennes genombrott på 80-talet och som senare ”American Idol”-deltagaren Jennifer Hudson gjorde till sin i en magnifik scen i filmatiseringen av ”Dreamgirls” (2006). Den gjorde ju svenskan under förra årets ”Idol”-säsong med smärtsam emfas. Från scen gör hon ””And I’m telling you I’m not going” så starkt berörande att de stående ovationerna inte räcker. Bravo.

Får stående ovationer. När Cimberly gör ”And I’m telling you I’m not going” får hon stående ovationer. Foto: KAI MARTIN

”Idol”-domaren Anders Bagge må vara en sångare, men är ingen dansman. Han klarar sig fint ändå. Hans scenskräck är förvisso alltid en utmaning, som han genomlider men hanterar. Det är djärvt. Han är ju en artist, producent och låtskrivare av rang vars CV är svårt att övertrumfa och på scen blir det lite stories från bland annat arbetet med Célin Dion.

Att vara artist på en Diggiloo-turné kräver emellertid sin artist. Anders Bagge kämpar. Hans röst är lätt och ledig, omfångsrik och mjukt vacker. Men för varje wejlande bjuder han på känslan att han är ute på djupt vatten. Nej, han missar inte. Men tilliten finns där inte. Till sig själv eller för publiken.

Mest avslappnad är han när han sjunger med andra. Då blir det mer lek och mindre allvar. Han behöver inte så i rampljuset, det skoningslösa.

Det är tvärt om med Liamoo, Göteborgssonen, som tar allt större kliv för varje gång jag ser honom. Han tar för sig, rör sig snyggt i de koreograferade numren och sjunger emellanåt i Bruno Mars-klass. Hans ”Dragon” görs i en dramatisk version, tangerande den i Melodifestivalen. Men här med lite större skärpa och mot en publik utanför kameravinklarna. En sann showman.

Uppsluppen final. ”Diggiloo”-turnén tackade för sig med en uppsluppen och underhållande final. Foto: KAI MARTIN

Så också med Andreas Wiese, som imponerar med sin röst, sitt omfång och sin karaktär på rösten – oavsett vilka genrer han svingar sig mellan.

Elisa Lindström slog igenom i ”Dansbandskampen” 2010, men har en bredd som sträcker sig utanför dansbandens domäner. Vid hyllningen av förra året bortgången kompositören Stefan Nilsson (1955–2023) sjunger hon ”Gabriella sång” från filmen ”Såsom i himmelen”. Inte som Helen Sjöholm, men starkt nog för att beröra.

Ingen ”Diggiloo” utan humor. I år med göteborgskan Ann Westin, en slagkraftig tant i min ålder som vågar att käfta. Hon gör sina inpass under gång, men när hon tar plats för ett eget nummer efter paus blir det riktigt roligt. Hennes ”drömscen” där hon håller tal på engelska till sin dotter som gift sig med prins Harry är storartad komik.

Från scen får vi allt från hyllningar till Abba, Lasse Berghagen, Stefan Nilsson och Alcazar. I det sistnämnda medleyt strålar Andreas Lundstedt som en discokula med övriga i ensemblen. Men det blir förstås också publika såväl som personliga tolkningar av standards.

Som när slagverkaren Pablo Cebeda bjuds in till scenens framkant och gör en bossa-version av ””Stand by me”, som är snygg, listig, följsam där trion Liamoo, Anders Bagge och Andreas Weise snyggt hänger in på sång.

Jessica Andersson är alltid en klippa. Här dessutom konferencier hela kvällen tillsammans med Andreas Weise.

Och, som finaler på turnéer alltid bjuder, så blev det lite hyss. Kanske inte så tydligt för publiken. Men… från blåsarna, eller när regissören Sandra Koffner kom in på slutet för sång och dans. Som om hon inte har gjort något annat (det har hon inte heller). Eller Andreas Weise i Pippi-peruk.

”Diggiloo” är över för den här gången. Det handlar alltså om oförarglig familjeunderhållning med folkkära, skickliga artister. Men speltiden är för lång, trots en generöst matad show.

Diggiloo-final, Skatås, Göteborg 24 augusti, 2024.

Artister: Cimberly, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Elisa Lindström, Andreas Lundstedt, Liamoo, Ann Westin, Jessica Andersson, Lisa Stadell och Wictoria.

Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Mattias Fjellström, gitarrer, och Pablo Cepeda, slagverk, gitarr och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografi: Linda Hansson och Lisa Stadell.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

Led-content designer: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesinger och grafiker: Palle Palmé.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Musikaliskt ansvarig: Robin Svensson.

Körrarrangemang: Emma Bensing.

Slagkraftigt om Ferlins sista tid

Musikal:

JAG SKA SLÅ DIG PÅ KÄFTEN

Nils Ferlins sista tid. I ”Jag ska slå dig på käften” skildrar Timo Nieminen Nils Ferlins sista tid. Foto: ARCTUR HERNANDEZ

På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.

Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.

Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.

Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…

Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.

Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.

Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.

”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.

”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.

Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.

Dikter: Nils Ferlin.

Regi: Marie Dellskog.

Ljud: Arctur Hernandez.

Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.

Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.

Sprakande intensiv Moulin Rouge

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Laddat med allt. ”Moulin Rouge – the musical” på China teatern i Stockholm är fullproppad med godis.
Foto: MATS BÄCKER

China teatern, Stockholm.

Publik: 1230 (utsålt).

Bäst: Överdådet från start till mål.

Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.

Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?

Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.

När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.

Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.

In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.

Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.

Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.

Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.

Romantik på scen. Marsha Songcome som Satine och Andreas Wijk som Christian har pusskalas på scen. Foto: MATS BÄCKER

Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.

Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.

”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera  (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.

Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).

Omtumlande ”Lazarus” vinner i längden

Musikal:

LAZARUS

!!!!

Växer. Bowiemusikalen ”Lazarus – med Linus Wahlgren i huvudrollen – växer sig stark genom föreställningen.
Foto: MATS BÄCKER

Göta Lejon, Stockholm.

Publik: Utsålt (cirka 1200).

Bäst: Att få höra Bowies fantastiska musik i ny kontext.

Sämst: Projiceringarna ger nackspärr för oss på de främre raderna.

Fråga: Undrar om inte David Bowie hade uppskattat denna föreställningen med sina utmanande scenlösningar…

Av mycket närde också David Bowie en dröm om en musikal. Han försökte få rättigheterna till George Orwells ”1984”, men fick nej av författarens änka och reslutatet av hans förhoppningar blev några spridda låtar på albumet ”Diamond dogs” (1974). Men skam den som ger sig. Tillsammans med författaren Enda Walsch och regissör Ivo Van Hove skapades ”Lazarus” baserad på författaren Walter Tevis roman ”The man who fell to earth” (1963). Ja, den som sedan låg till grund för filmen med samma namn från 1976 med just David Bowie i huvudrollen.

”Lazarus” blev det sista David Bowie gjorde för scen. Musikalen hade premiär på off-Broadway i november 2015. I början av 10 januari (två dagar efter sin 69-årsdag och samma dag som hans sista studioalbum ”Blackstar” kom) gick han ur tiden.

Trots sin svåra sjukdom var David Bowie med i arbetet med ”Lazarus”. Valde låtar. La sig i scenarbetet och framförandet. ”Lazarus” har efter New York satts upp i London och därefter i tolv ytterligare länder där Stockholm är senast ut.

Regissör Stefan Larsson har valt en annorlunda och både krävande och kittlande scenlösning. Mycket av det som görs på scen projiceras på en filmduk. Inledningsvis får publiken möta aktörerna bakom scenen och så snart de är på densamma blir det biovisning. Det är ett udda sätt, som inledningsvis tar ifrån den autenticitet som skapas från scen. Men… över tid vinner konceptet för att – när projiceringarna plötsligt får konkurrera med det som så att säga faktiskt händer på scen – bli genialt. Det bli ett slags titthål in i det vi redan ser. Dubbelprojicering, om man så vill.

Dessutom vrider och vänder Stefan Larsson på perspektiven med en snurrande, upp och nedvänd scen, som utmanar både publiken och ensemblen. Mycket häftigt.

Här har rymdlingen Thomas Gerhald Newton (Linus Wahlgren) fortfarande inte kommit hem (tänk filmen), men längtan är konstant, precis som den grasserande ginkonsumtionen. Han är klaustrofobiskt placerad i ett rum med sina paranoior och mardrömmar. Managern Michael (Christopher Wollter) försöker utan framgång få Newton, framgångsrik i sitt odefinierbara yrke, att bryta den onda, nedåtskruvade spiralen. Vid sin sida finns också Newtons nyanställda assisten Elly (Lisa Larsson). In kommer Flickan (Tove Styrke), som ska hjälpa Newton hem och Blackstaränglarna, de blonderade trillingarna (Natasja Jean Charles, Charlotte Zettergren och Erik Høiby) – en doakör som hämtad från en mardröm. Newton kastas mellan något slags verklighet och något slags overklighet/mardröm.

Linus Wahlgren spelar trovärdigt en plågad Newton, som hade han verkligen supit för länge och burit sina kval längre ändå. Tove Styrke gör Flickan utmärkt. Hon som bär på tvivel och är för skör för att bära den uppgift hon satts till. Elly, (i Lisa Larssons fantastiska gestaltning – hon är en ny, stark scenpersonlighet på musikalscenen för mig), är fylld av självförakt och destruktiv uppoffring i sitt sökande.

Ja, det är en mörk story där hoppet är vagt flämtande och den kärlek som spirar förgörs av svartsjuka eller av psykopaten – och massmördaren – Valentine. Ja, Simon J Berger kan den rollen, men blir det inte något av en stigamtisering av det han gör nu…?

Låtarna är förstås centrala i denna musikal. Här har Bowie valt musik spridd över stor del av hans karriär.

Männen på scen sjunger med fördel bowieskt, antingen som ett slags hommage eller för att originalen kräver det. Linus Wahlgren tar musiken – utsökt arrangerad av kapellmästare Kristofer Nergårdh och excellent framförd av orkestern – på stort allvar och sjunger lysande om än en smula devot. David Bowie ville ju utmana.

Istället är det kvinnorna på scen som klar av låtarna för att klä på dem i ny musikalisk dräkt. Så blir Lisa Larssons ”Changes” kvällens clou tillsammans med Tove Styrkes ”Life on Mars?”.

”Lazarus” utmanar på många sätt. Men är definitivt en musikal att se – om igen. Och, herregud, vilken musik han gjort, David Bowie!

”Lazarus”, Göta Lejon, Stockholm, premiär 15 februari 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 mars.

Av: David Bowie och Enda Walsh.

Inspirerad av romanen ”The man who fell to earth” av Walter Tevis.

Regi och översättning: Stefan Larsson.

Musikaliskt ansvarig : Kristofer Nergårdh.

Scenograf: Sven Haraldson.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.

Kostymör: Ann Bonander Looft.

Maskdesign: Elin B Gradin.

Filmfotografer: Andrea Grettve (A-kamera) och Dante Welitz (B-kamera).

Projektionslösningar: Vello Hermann.

Bandet: Kristofer Nergårdh (kapellmästare, klaviatur), Kristofer Nergårdh (gitarr), Esbjörn Öhrwall (gitarr), Wojtek Goral (blåsinstrument), Peter Fredman (blåsinstrument), Patrik Hjerling (bas) och Jan Robertson (trummor).

Medverkande: Linus Wahlgren (Thomas Gerhald Newton), Tove Styrke (Flickan), Simon J Berger (Valentine), Lisa Larsson (Elly), Christopher Wollter (Michael), Björn Bengtsson (Ben), James Lund (Zach), Natasja Jean Charles (Teenage girl), Erik Høiby (Teenage girl) och Charlotte Zettergren (Maemi/Teenage girl).

Låtar:

  1. Lazarus.
  2. It’s no game.
  3. This is not America.
  4. The man who sold the world.
  5. No plan.
  6. Love is lost.
  7. Changes.
  8. Where are we now?
  9. Absolute beginners.
  10. Dirty boys.
  11. Killing a little time.
  12. Life on Mars?.
  13. All the young dudes.
  14. Always crashing in the same car.
  15. Valentine.
  16. When I met you.
  17. Heroes.

1000

Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Härliga häxor

Musikal:

HÄXORNA I EASTWICK

!!!

Starka prestationer. Balettakademins uppsättning av musikalen ”Häxorna i Eastwick” bjuder på stronga insatser av de medverkande. Här Alice Höök, Jesper Cameron, Aurora Reed Jenssen och Johanne Misser. Foto: PONTUS JOHANSSON

Balettakademin är en institution av rang. Mängdes av svenska musikalartister har här fått sin skolning och en gedigen språngbräda på sin fortsatta karriär. Det ska musikalälskare i landet skatta högt, för vi har med tiden blivit bortskämda av fantastiska artister som kryddar uppsättningen i alla delar av Sverige.

När elever ut musikalutbildningens avgångsklass ger sig i kast med John Dempseys och Dana P Rowes ”Häxorna i Eastwick” behöver man egentligen inte tveka om här finns kvalitet. Men samtidigt är samtliga nybakade. Ska de klara trycket? Vågar de ge sig hän? Håller rösterna? Lyckas man mejsla fram rollerna och samtidigt ha sin egen personlighet med?

Nej, det är sannerligen inte lätt.

Jag såg senast ”Häxorna i Eastwick” på Cirkus, Stockholm, hösten 2019 (läs recension här) med en diabolisk Peter Jöback som Darryl van Horne – den självgode fan själv som tar bigotta Eastwick i besittning och betäckning. Nej, jag ska inte jämföra. Där handlade det om en fullskalig produktion värd namnet, för med Peter Jöback även som producent blir det så. Här är det tvärt om nedskalat till enkelhetens estetik.

För uppsättningen har det smart gjorts två lag (Lag Skvaller respektive lag Kravaller) för medverkande – de bärande rollerna spelas av ena laget den ena dagen för att ersättas av det andra nästa gång. När man inte är i det centrala strålkastarljuset är man en del ensemblen. På premiären var Lag Skvaller först ut. När jag var på plats Lag Kravaller.

Jag kan alltså inte jämföra dem, men imponerades av den kraft och energi som bjöds. Häxorna Alexandra Spofford (Johanne Misser), Jane Smart (Alice Höök) och Sukie Rougemont (Aurora Reed Jenssen) är starka artister och sångare var för sig, men tillsammans är de sprängkraft. Här verkar sångcoachen Ingalill Rask Wagner hittat rätt i sin pedagogik. Vilka stämmor!

Darryl van Horne är en svår roll. Att vara en lismande, självgod, djävulsk och intrigskapande kåtbock kräver sin man. Men framför allt får man inte falla i fällan att vara all in från start till mål. Jesper Cameron sjunger med kraft och skicklighet, men rollen skulle ha mått bättre av att vara mer nyanserad.

Så också med Fredrika Hydéns Felicia Gabriel. Herregud vad den unga dam kan sjunga. Hon hämtar sin röst från ett starkt mörker, vränger den ut och in och har verkligen greppet om låtarna hon sjunger. Men karaktären skulle även här må bra av att vara mer nyansrik.

Klara Pollack gör rara Jennifer Gabriel precis som rollen ska vara. Så också Erik Thörnqvist med tafatte Michael Spofford och Ossian Höglund med sin devote Clyde Gabriel.

Med små medel, snygg koreografi och imponerande röster till storslagna arrangemang av endast en kvartett stor orkester gör Balettakademin under av ”Häxorna i Eastwick”. Det är härligt att se, även om jag fortfarande tycker att musikalens story är unken. Men det är ju knappast Balettakademins fel.

För musikalälskare i Göteborg finns det egentligen inget att tveka på. Gå på denna uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” för chansen att se talanger som nästa gång kommer spela på en mycket större scen.

Häxorna i Eastwick, Balettakademin i Göteborg, premiär 26 januari 2024. Denn recension baserade på föreställningen 27 januari. Spelas till och med 3 februari.

Av: John Dempsey och Dan P Rowe baserat på John Updikes roman.

Regi: Samuel Harjanne

Koreografi: Gunilla Olsson

Kapellmästare: Henrik Magnusson

Ljusdesign/sceongrafi: Elias Wallin

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym/sceongrafikonsult: Tomas Sjöstedt

Orkester: Henrik Magnusson, piano, Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och keyboard, Viktor Reuter, bas, och William Soovik, slagverk.

Medverkande – Lag Skvaller:

Olivia Grönros Aleman (Alexandra Spofford) Agnes Hjertner (Jane Smart), Ninni Falk (Sukie Rougemont), Joel Hessel (Darryl van Horne), Ana Quijano (Felicia Gabriel) och Line Bredahl Djursaa (Jennifer Gabriel).

Lag Kravaller:

Johanne Misser (Alexandra Spofford), Alice Höök (Jane Smart), Aurora Reed-Jensen (Sukie Rougemont), Jesper Cameron (Darryl van Horne), Fredrika Hydén (Felicia Gabriel) och Klara Pollack (Jennifer Gabriel)

Ossian Höglund (Clyde Gabriel) och Erik Thörnqvist (Michael Spofford) i samtliga lag.

Begåvat ”Nyårsbubbel”

Revy:

NYÅRSBUBBEL 2024

!!!!

Genial hyllning. Gustav Gälsings hyllning till Povel Ramel är både porträttlik, skicklig och slipad.
Foto: FREDRIK AREMYR

Aftonstjärnan, Göteborg.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Gustav Gälsings hyllning till Povel Ramel höll högst klass.

Sämst: Längden. Över tre timmar inklusive paus är för mycket.

Fråga: Hur många begåvningar kan man hitta på en scen egentligen…?

”Nyårsbubbel” kör på sitt tredje år. En tradition, eller hur…? Kanske till och med ett jubileum. För kan Göteborg fira 400 år 2023 två år sent kan ju ”Nyårsbubbel” jubilera på sitt vis. Så kan man med den sortens logik också fira att det i år är 100 år sedan Povel Ramel (född 1922) föddes. Eller Disney Productions (bildat 1923) skapades.

Det är väl den röda tråd som ”Nyårsbubbel” håller sig till i sin välmatade revy på Aftonstjärnan.

Paret Sebastian Hagman och Emelie N Hagman hittar år efter år talanger, som är så slipade att jag bara baxnar och lyfter på cabarethatten. I år har man samlat Gustav Gälsing, Andreas Nygård, Johanna Lovis Håkansson och Annie Nilsson. Fyra slipade revy- och kanske mer musikaldiamanter som får det att fullkomligt gnistra på scen tillsammans med paret Hagman.

Björn Regnér och David Timonen är den mångfacetterade orkestern, som trakterar tusen och en instrument med en sällan hörd känsla för musik.

Ja, det är en ensemblen som förutom sin talang och begåvning går på pur kärlek till revyns möjligheter utan att ha några större ekonomiska resurser. Det räcker ändå så det blir över.

”Nyårsbubbel 2024” roar från start. En del nummer mer slagkraftiga än andra. Några så bländande att jag tappar hakan. Som ytterst begåvade Gustav Gälsings ”Povel Ramel”-nummer”, som håller absolut högsta klass.

Göteborg änna. Allt ska med i numret om Göteborg. Foto: FREDRIK AREMYR

Men Göteborgsnumret med Annie Nilsson som en Ada som flanerar genom stan i sällskap med en halvspecial, en kanelbulle och Kurt Olsson till Viveca Lärns ”En första vårdagen”.

Jo, ensemblen lutar sig mot svensk revyadel. Kent Andersson finns inte bara med i tanken utan också på scen där hans ”Vingen” och ”Kärlek” finns med. Precis som Christina Kjellsson ”Cirkus”. Men här finns också mängder med musikalnummer, som visar hur otroligt skickliga de här gänget är. Ja, mycket Disney blir det.

Skickliga. Revygänget i ”Nyårsbubbel 2024” är otroligt slipade. Foto: FREDRIK AREMYR

Sebastian Hagman tar rollen som konferencier, men är också den som vågar ta ner tempo med sina anekdoter om goa gubbar i eftertänksamma, stillsamt humoristiska reflektioner och minnen. Andreas Nygård, som jag såg på Mölndalsrevyn 2015, fångar även han scenen med humoristisk tajming i sina telefonsketcher.

”Nyårsbubbel 2024” bjuder på mycket. Ja, kanske alldeles för mycket. Några dödade darlingar hade inte skadat för att hålla nere på tiden på den här generöst bjudna revyn. Samtidigt så är det ju uppenbart: Det här är en ensemblen som älskar att stå på scen och roas av att roa. Då är det lätt att det spiller över, men också att det roande smittar också till oss i publiken.

”Nyårsbubbel 2024”, premiär 13 januari 2024. Spelas till och med den 21 januari. Denna recensionen baserad på den sista föreställning för året.

Konstnärlig ledare: Emelie N Hagman.

Kapellmästare: David Timonen.

Manus och mellansnack: Sebastian Hagman.

Manus, telefonsamtal: Andreas Nygård.

Koreografi: Annie Nilsson och Johanna Lovis Håkansson.

Ljusdesign: Emma-Kara Nilsson och Li Ivarsson.

Ljudteknik: Joakim Samuelsson.

Kostymansvarig: Pernilla Karlsson.

Medverkande: Emelie N Hagman, Sebastian Hagman, Andreas Nygård, Annie Nilsson, Johanna Lovis Håkansson och Gustav Gälsing.

Orkester: David Timonen och Björn Regnér.