Musikal | kaimartinblog

Smärtsamt underhållande filmer

FRÅN DIN ÄLSKADE HILDE

!!!!

Ett sista brev med avslutningsmeningen ”Från din äskade Hilde” från mor till dotter och hennes nyfödde son. Allt som behövs för att skapa ett tyskt, känslosamt drama. Brevskrivaren var Hilde Coppi, som timmar innan sin avrättning 1943 författade ett farväl till sin mamma med förhoppningar om att Hildes kärlek till sonen Hans, förlöst inom fängelsets grymma, kalla murar skulle förmedlas in i framtiden.

Hilde Coppi (starkt spelad av favoriten Liv Lisa Fries från ”Babylon Berlin) är baserad på en sann historia. Den om den unga kvinnan (1909–1943), som under nazismens glansdagar och spirande krig för en motståndskamp mot regimen. Men hon – och gruppen Röda orkestern som hon tillhörde – var också sovjetspioner. Allt sammantaget skäl nog för att dömas till döden.

”Från din älskade Hilde” växelspelar mellan den underbara sommaren då hon – en rapp maskinskriverska – träffar Hans (Johannes Hegemann), telegrafist i gruppen, förälskar sig, gifter sig och blir med barn. Samtidigt växer motståndskampen och slutligen kommer Gestapo gruppen på spåren. Samtliga blir fängslade, den gravida Hilde hamnar i ett kvinnofängelse för andra i sin situation.

Filmen är traditionellt berättad, fint filmad av Judith Kaufmann med ett växelvis romantiskt skimmer och klaustrofobiskt mörker. Våldet anas, men bara dess resultat syns. Hilde Coppi är en mönsterfånge. Får förtroende hos både medpatienter och fångvaktare. I en grymt stark scen förlöser hon sonen Hans, men med vetskap om att hon inte kommer få behålla honom. Tiden för nåd rinner ut och med historien som facit vet vi hennes liv ändades av en giljotin 5 augusti 1943. Tidigare det året hade slaget vid Stalingrad gått nazi-Tyskland emot. Krigslyckan hade vänt.

”Farväl från din älskade Hilde” är gripande. Liv Lisa Fries är smärtsamt närvarande i en ordentliga Hilde Coppi, även om man egentligen aldrig får orsaken till varför hon blev sovjetspion och motståndskvinna. Extra rörande är det när sonen – ja, Hans Coppi junior, tysk historiker och drygt 80 år – läser avslutningstexten i filmen. Andra världskrigets dramatik berör fortfarande – och speglar sig i vår samtid.

”Från din älskade Hilde”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regissör: Andreas Dresen.

Manus: Laila Stieler.

Foto: Judith Kaufmann.

Klippning: Jörg Hauschild.

I rollerna: Liv Lisa Fries (Hilde Coppi), Johannes Hegemann (Hans Coppi), Lisa Wagner (Anneliese Kühn), Emma Bading (Ina Ender-Lautenschläger), Lisa Hrdina (Grete Jäger), Alexander Scheer (pastor Harald Poelchau) med flera.

LIFE OF CHUCK

!!!!

Ur Stephen Kings novellsamling ”Blod säljer/nya berättelser” (2020) har regissör och manusförfattare Mike Flanagan skapat en bitterljuv, lågmäld, men storslagen film. Den berättas i tre kapitel, men börjar med det sista. Under en litteraturlektion med magister Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) slocknar internet samtidigt som rapporter om att Kalifornien bit för bit rasar ut i Stilla havet. Ja, världens undergång är på gång samtidigt som reklam för ”Life of Chuck” sprids irrationellt överallt. Chuck, visar det sig, är Charles Krantz (Tom Hiddleston), en revisor och bokförare, som lever sitt ordentliga liv omgiven av siffror, hustru och son. Men han har drabbats av obotlig cancer och ligger på sin dödsbädd. Några månader tidigare går han hem från sitt jobb och börjar spontant dansa till en trumslagare gatumusikant. Han gör det med bravur och bjuder upp Janice Halliday (Annalise Basso), nyss dumpad via SMS, som är både arg och besviken. Det blir en fantastiskt storslagen dansscen à la ”La la land” – och för mig som älskare av musikal blir det förstås en motorväg till hjärtat. Dansen får sin förklaring när man fortsätter kapitelvis bakåt i Chucks liv och uppväxt.

Ja, det är förstås bara Stephen King som kan väva samman spöklika historier, traditionell amerikansk vardag, spådomar in i framtiden med apokalyps och underbara dansscener. Med Mike Flanagans visioner och regi gifter sig allt väldigt bra på vita duken; skådespeleriet är utmärkt och berättelsen ekar otäckt i vår nutid med en allt ökande grad av förnekelse gällande miljöförstöring.

”Life of Chuck”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regi: Mike Flanagan.

Manus: Mike Flanagan och Stephen King.

Foto: Eben Bolter.

Klippning: Mike Flanagan.

Musik: The Newton Brothers.

I rollerna: Tom Hiddleston (Charles ”Chuck” Krantz), Jacob Tremblay (Charles ”Chuck” Krantz, som tonåring), Benjamin Pajack (Charles ”Chuck” Krantz, som yngre grabb), Cody Flanagan (Charles ”Chuck” Krantz, den yngre), Chiwetel Ejiofor (Marty Anderson, lärare), Mia Sara (Sarah Krantz), Mark Hamill (Albie Krantz), Karen Gillian (Felicia Gordon läkare och exhustru till Marty), Annalise Basso (Janice Halliday) med flera.

Bländande ”Änglagård” – men Helen Sjöholm var timmar från att ställa in

Posted on juni 6 av Kai Martin

Musikal:

ÄNGLAGÅRD

!!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: När nog slutsålt.

Bäst: Fredrik Kempes musik blir mer och mer imponerande ihop med ensemblens framförande.

Sämst: Scandinavium bjuder inte in till samma intimitet som Oscars i Stockholm.

Fråga: Är det verkligen det sista vi har sett av ”Änglagård” på svenska scener…?

Om jag räknar rätt är det den 274 föreställningen av musikalen ”Änglagård” som är vid denna Göteborgspremiär. Ensemblen från uruppsättningen på Oscars i Stockholm 10 september 2023 är i stort sett samlad. Det innebär att Helen Sjöholm är tillbaka som den bigotta Rut Flogfält och Zac Paulin spelas åter av Lindy Larsson.

Musikalen med manus av Edward af Sillén och Daniel Rehn plus musik och sångtexter av Fredrik Kempe har med rätta blivit en publikfavorit drygt 30 år efter Colin Nutleys film. I stort följer musikalen filmens berättelse, något har förstås tagits bort. Annat lagts till, Men i stora drag är det igenkänning av hög grad för alla som har sett filmen och tjusats av den.

Nu sjunger musikalen ”Änglagård” på sista versen. Åtminstone i den här pampiga uppsättningen. Gänget har varit för gästspel i Malmö tidigare i maj och kommer nu till Göteborg och Scandinavium. En utmaning, förstås, att förvandla en hockeyarenan till en intim teatersalong. Det funkar, men inte mer än så.

Jag hade glädjen att se nypremiären i höstas. Då med Sanna Nielsen, som imponerade på mig i rollen som Rut Flogfält, och Denny Lekström i rollen som Zac. Det var en föreställning som öppnade alla känslorna på vid gavel. ”Änglagård” är en helt igenom lysande musikal.

Bra manus där intrigen omfamnar humor och allvar med dramatik och spellust. Lägg till Fredrik Kempes musik – och texter – som spänner över folkton, schlager och klassisk musikal på det mest eleganta vis. Han är helt enkelt en sann utmanare till Abbas Björn och Benny.

Men ingenting blir förstås någonting utan en ensemble som vet att vårda sina roller.

Ja, Helen Sjöholm imponerar förstås som Rut Flogfält. Ja, än mer med tanke på att hon bara är timmar ifrån att ställa in. Allt på grund av en hotande sjukdom. Av detta märks ingenting. Hon är helt enkelt bländande och helt all in i sin roll. Tommy Körberg är Gotfrid Pettersson är helt ingeom lysande med Gustav Levin som brodern Ivar. Vilket samspel.

*Finfint samspel. Bröderna Gottfrid och Ivar Pettersson görs excellent av Tommy Körberg och Gustav Levin. Foto: MATS BÄCKER*

Tuva Børgedotter Larsen vet att göra sin Fanny Zander med kaxig närvaro såväl som skör och tvivlande, sökande efter en far hon aldrig träffat, en släkt hon aldrig har mött.

*Maktkamp. Helen Sjöholms Rut Flogfält och Tuva Børgedotter Larsens Fanny Zander går i klinch med varandra. Foto: MATS BÄCKER*

Men än mer imponerande är birollerna där det inte tummas på någonting. Fredrik Lycke gör sin kärve, maktgalne Axel Flogfält med pondus och sjunger förträffligt. Ja, i klass med Tommy Körberg. Martin Stokke Mathiesen gör sonen Mårten som en juvenil drömmare om ett liv utanför det inskränkta samhället han lever i.

Allt är laddat med dramatik och energi på det mest imponerande vis. Det är ju ändå sluttampen som det här gänget kör denna älskade musikal. Men här är närvaron total. ”Änglagård” är helt enkelt lysande – igen! – även om jag fortfarande tycker att första akten är en smula för lång.

Det blir en musikal som greppar nutid i frågan om främlingsfientlighet, självgodhet och oförmågan att se människan in i själ och hjärta. Ett förmodligen evigt tema, men starkt presenterat i denna musikal.

”Änglagård”, gästspel i Scandinavium, Göteborg. Premiär 5 juni 2025. Spelas till och med 14 juni.

Manus och regi: Edward af Silén efter Colin Nutleys film med samma namn.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Daniel Réhn.

Koreograf: Per-Magnus ”PM” Andersson.

Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenografi: Lars Österbergh.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson, kapellmästare/keyboard, Pär Grebacken, träblås, Anders Sjögren, träblås, Johan Ahlin, horn, Jonas Lindeborg, trumpet/flygelhorn, Staffan Findin, trombon/euphonium, Kristina Ebbersten, fiol, Anna Wallgren, cello, Anders Jonsson-Wessman, bas, Peter Nielsbo, keyboard, Niklas Thelin, gitarr/keyboard, och Jörgen Stenberg, trummor/slagverk.

Medverkande: Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson), Gustav Levin (Ivar Pettersson), Fredrik Lycke (Axel Flogfält), Lindy Larsson (Zac Paulin), Jenny Holmgren (Eva Ågren), Martin Stokke Mathiesen (Mårten Flogfält), Per Svensson (prästen Henning Collmer).

Ensemble: Denny Lekström, Joakim Jennerfors, Hanna Ulvan, Klara Nilsson, Johan Schlyter, Hjalmar Freij, Tord Hansson, Lauge Demnat, Cecilia Wrangel Skoug, Isak Bendelin, Thérèse Andersson Lewis, Emilia Brown, Emma Mellroth, Petter Mario Skoglund och Rolf Christianson.

Alices röst: Helena Bergström.

De håller ”Änglagård” nära

Posted on maj 12 av Kai Martin

Inför den publika premiären på Göteborgs filmfestival 1992 anade regissören Colin Nutley ingenting om den framgång hans film ”Änglagård” skulle få. Nu över 30 år senare konstaterar han tillsammans med hustrun Helena Bergström att succén har övertrumfat precis allt. Och fortfarande är de lika fånigt och överraskat stolta över filmen som vann inte bara svenskarnas hjärtan.

– Då inför premiären stod Sven Wollter på knä och sa ”Colin, du kan inte klippa den så här”, berättar Helena Bergström.

– Ja, och en vän – och blivande chef på TV4 – tyckte inledningen var skräp, fortsätter Colin Nutley.

– Men jag ändrade ingenting.

***Ännu stolta. Paret Helena Bergström och Colin Nutley är fortfarande stolta över ”Änglagård” och vad filmen. Foto: KAI MARTIN***

Vi träffas i hotel Drakens foajé efter en visning på biograf Draken av den sedan några år restaurerade versionen av ”Änglagård”. Filmen som gav regissör Colin Nutley och hans hustru en framgång som de fortfarande knappt har grepp om. Återigen tjusas paret av publikens reaktioner, som om historien nära nog upprepas från premiärvisningen under filmfestivalen i Göteborg 1992.

– Inför premiären ringde min mamma och frågade ”Vad är det för film? Skrattar man?”. Jag visste inte. Kanske var det en superflopp, berättar hon.

– Men vid visningen tog det två sekunder innan de första applåderna kom. Sedan grät och skrattade publiken konstant för att sedan applådera och skrika i minst tio minuter efter filmens slut.

Jo, Colin Nutley hade prickat rätt in i den svenska folksjälen med sin film och kan nöjt konstatera att alla som tvivlat på honom innan hade fel.

– Det är en independentfilm, den mest framgångsrika som gjorts i Sverige. Vid hade problem med att få finansiärer. SF, som vad med på ”Black Jack” (filmen innan), ville inte vara med här. Många hoppade av efter manusläsningen. Men Steen Priwin från Sveriges Television i Göteborg tackade, som en av få, ja. Vi har honom att tacka för mycket. Och skådespelarna.

– Faktum är att vi stod på ruinens rand, inflikar Helena Bergström.

Men av de försiktiga 18 kopior som gjorde av filmen blev det tvunget att snabbt göra ett hundratal. Filmen fick änglavingar och spreds inte bara över Sveriges samtliga biosalonger utan också vidare ute i världen. Lite otippat kom den att bli en framgång så fjärran som Australien.

– Vi har precis bytt kontor och inför flytten höll jag på att rensa. Då hittade jag klipp från den perioden och kunde konstatera att filmen låg i topp i flera år, säger Helena Bergström.

– Och när den sedan visades på tv sågs den av fyra miljoner, flikar Colin Nutley in.

– Ja, ”Änglagård” slog ”Kalle Ankas jul” då, fortsätter Helena Bergström.

*Framgångsrik som musikal. ”Änglagård” som musikal har blivit en aldrig sinande framgångssaga efter premiären på Oscars i Stockholm hösten 2023. Foto: MATS BÄCKER*

Det blev ytterligare två filmer i ”Änglagård”-serien – ”Änglagård – andra sommaren” (1994) och ”Änglagård – tredje gången gillt” (2010). Men framgången slocknade inte med dem. 2023 hade musikalen ”Änglagård” premiär på Oscars i Stockholm med Helen Sjöholm, Tuva B Larsen och Tommy Körberg i ledande roller. Edward af Sillén och Daniel Rehn ansvarade för manus och Fredrik Kempe för musiken.

Succén blev – återigen – monumental. I en tid då privatteatrar haft det kärvt efter pandemin rosade Oscarsuppsättningen marknaden. En säsong blev två, för att följas av en tredje då Sanna Nielsen förtjänstfullt gick in och tog över Helen Sjöholms roll som Rut Flogfält (läs recension här).

Inom kort kommer uppsättningen för sin grand finale i Scandinavium (läs här) efter ett gästspel i Malmö. Sedan är det över. I Sverige. För den här gången.

– Nu kommer uppsättningar i Finland, Norge och Danmark. Vi jobbar också på att den ska komma till West End, säger engelsmannen – och Arsenalsupportern – Colin Nutley.

– Då vi väl tackade ja till att ”Änglagård” skulle bli musikal var vi noga med att inte lägga oss i. Vi sa ja till att vara rådgivare och ja, någon gång har jag reagerat på lösningar som gjorts. Men det har jag släppt. Jag har hört om att så inte varit fallet då andra filmer blivit musikaler. Jag ville inte falla i den fällan.

*Fortsatt succé. ”Änglagård” med Helena Bergström som Fanny Zander och Rikard Wolff som Zac lockar fortfarande sin publik – och även som musikal. Foto: SF STUDIOS*

Colin Nutley är 81 år, drabbades av en stroke i oktober. Men har rehabiliterats väl, är ”ungdomligt” klädd i snygga, rutiga byxor, vit t-shirt och en poppig, svart, luddig kofta. Han är ivrig och förtjust att svara på frågor om ”Änglagård”. Vårdar – tillsammans med sin fru Helena Bergström –förvisso ljuvt minnena om ”Änglagård”. Men faller inte i nostalgins fällan.

– Det är märkligt med ”Änglagård”. Temat med främlingsfientlighet och människor med utanförskap är ju högaktuellt, säger han.

– Ja, jag tror faktiskt att filmen betydde mycket för dem som var annorlunda ute i bygden. Men min roll som Fanny Zander och Rikard Wolffs roll som Zac har hjälpt många att vara som som de vill vara. Så också idag.

Smärtsamt starkt om spirande tonårstid

Posted on maj 10 av Kai Martin

Musikal:

SPRING AWAKENING

!!!

Lilla scen, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Alva Palm är berörande som Wendla.

Sämst: 16.00 på en fredag är en svår tid.

Fråga: Varför en engelsk titel…?

När författaren Frank Wedekind kom med pjäsen ”Våren vaknar” 1891 skapade den så stort rabalder att den förbjöds. Det skulle dröja ytterligare 15 år innan den sattes upp och ännu hundra år innan den hade premiär som musikal på Broadway. Där mottogs däremot Duncan Sheiks (musik) och Steven Saters (manus och sångtexter) verk desto mer positivt och kammade hem inte mindre än åtta Tony Awards.

När musikalen nu – under sin amerikanska titel ”Spring awakening” – spelas på Göteborgs stadsteaters lilla scen är det i ett samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg. Musikalen är helt enkelt musikalstudenternas slutproduktion på utbildningen.

Ett mandomsprov, minsann.

Musikalen vårdar ömt och dramatiskt Frank Wedekinds tema: ungdomens blomstring, könsmognad, tvivel, okunskap om sin spirande kropp, sexualiteten, kärlekens hastigt uppflammande lågor, självförakt. Men också pennalism, distans till föräldrar och lärare, hierarkiska strukturer. Och, inte minst, bristen på adekvat sexualundervisning.

Jag är förtjust att det i ålder inte skiljer så mycket mellan de agerande och de roller de gör. Det gör att de bär med sig sin oskuld, sin tonårssmärta. De kan därför växla mellan självförakt, darrande och hukande under slagen och skir, spirande, naiv kärlek.

”Spring awakening” duckar inte för något och skildrar så mycket, så dramatiskt och ömt intensivt. Tonårsgraviditet, samkönad kärlek, incest, våld inom familjen, självmord och mental ohälsa.

Nej, det skilde nog inte så mycket då, för 130 år sedan och nu. Känslorna är desamma. Förhoppningsvis är vi bättre på att bjuda in till känslor och samtal mellan barn och vuxna, att inte slarva bort sexualundervisning. Här är avgrunden bråddjup mellan vuxna och de unga. Tonåringarnas misstag blir till föräldrarnas skam och rädsla inför hur det ska se ut inför andra; jag inbillar mig att det är annorlunda nu.

Musikalstudenterna gör en imponerande insats med fenomenala ensemblescener. Här ska agerande paras med sång och med koreografi – den sistnämnda excellent skapad av Mike Gamble. Fortfarande är många inte färdiga med sina röster, har inte hittat tonen och självsäkerheten. Ibland är skådespeleriet mer självklart än sjungandet. Emellanåt precis tvärt om. Men det finns några, som alltid, som sticker ut. Som Alva Palm, som gör sin Wendla osäker, smärtsam och lustfylld, som tonårstiden bjuder. Karin Gjørv Røraas har skapat en svart sårig Ilse, hon som sexuellt utnyttjats och av självförakt söker sig djupare och djupare ner. Även Nora Aurdal har smärtsam karisma med sin Martha. De har alla starka röster, som berör. Och jag skulle gärna höra mer av Bobbi Lindahl, som har en ljus, klar och känslig musikalröst som tjusar och är i fin samklang med Jesper Larsson.

Lukas Lönnbro har stark scennärvaro med sin rättrådige Melchior. Är lillgammal i ett barns kropp som växer till vuxenhet så det knakar. Det är skickligt att iscensätta det.

Som trygghet finns etablerade Ashkan Ghods och Michaela Thorsén i flera vuxna roller. Han som är allt från en grym Caligula-gestalt från klassiska filmen ”Hets” till rigid rektor, präst, patriarkalisk far och slemmig abortör. Hon som lärare och i olika roller som mor, skickligt förändrad med en frisyr, en tonfall eller kroppshållning.

Spring awakening” är smärtsamt sorglig och en musikal som tar tonårstidens sturm und drang på allvar.

”Spring awakening”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Premiär 9 maj 2025. Spelas till och med 24 maj.

Baserad på en pjäs av Frank Wedekind.

Manus och sångtexter: Steven Sater.

Musik: Ducan Sheik.

Översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Regi: AnnaKarin Hirdwall.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Koreograf: Mike Gamble.

Scenografi: Frida Wernersson.

Kostymdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Anders Johansson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

I rollerna: Nora Aurdal (Martha), Karin Gjørv Röraas (Ilse), Martin Hopland Dyngeland/Axel Birgander (Otto/Utbrecht), Josefin Johansson (Wendla 8, 10, 14, 16, 18 och 23 maj, övriga datum Anna), Jesper Larsson (Hänschen/reinhold), Bobbi Lindahl (Ernst/Reinhold), Martin Hopland Dyngeland/Filip Lundin (Moritz) , Lukas Lönnbro (Melchior), Karoline Nilsen Lindland (Thea), Alva Palm (Wendla 9, 11, 17, 21, 22 och 24 maj, övriga datum Anna), Samuel Rörström (Georg/Dieter), Ashkan Ghods (lärare, rektor, präst, far, abortör) och Michaela Thorsén (lärare, mor i olika relationer)

Musiker: Daniel Lindén (piano), Olle Ackerud (trummor), Liv Bergström (viola), Rebecca Bäckman (bas), Lina Cavanna (viola), Malin Fransson (violin), Hilda Linander (violin), Agnes Persson (cello), Hampus Samuelsson (gitarr) och Hanna Welander (cello).

Stark musikal om superhjälte

Posted on maj 4, 2025 av Kai Martin

Musikal:

HANDBOK FÖR SUPERHJÄLTAR

!!!!

Kungsbacka teater.

Bäst: Ninni Falk och Nils Reinholtz imponerar.

Sämst: Nog borde man i manus ha koll på var och vart.

Fråga: Hur högt kommer den här musikalen att flyga…?

Författar/illustratörparet Elias och Agnes Våhlunds barn och ungdomsbokserie ”Handbok för superhjältar” har blivit musikal. En lysande idé och en alldeles utmärkt, fartfylld och engagerande musikal på lite mer än två timmar.

Lisa (Ninni Falk, från Lindome) är glad i livet, trivs med där hon bor och med sina kamrater, där alla tillåter de andra att vara som de är. Men… så är Lisas mamma tvungen att jobba på ett arbete långt ifrån hemmet under en räcka månader. Lisa får bo hos sin mormor (Annica Edstam) i storstaden Rosenhill. Där förvandlas snabbt allt till en mardröm. Hon hamnar i klorna på mobbartrion Robert. Nick och Max (Emil Johansson, Oscar Törnell och Marvin Asante) i skolan och utanför den. Försöker fly, men lyckas aldrig. Biblioteket blir hennes tillflykt och flickrummet hos mormor. Så plötsligt sitter hon med en bok i handen, som om boken har sökt henne. ”Handbok för superhjältar” blir öppningen för hennes parallella karriär som superhjälten Röda masken, som räddar Rosenhill från hotande skurkar och ställer allt till rätta.

Lisa är som någonstans emellan Spindelmannen Peter Parker och Dorothy Gale i ”Trollkarlen från Oz”. Ninni Falk är som klippt och skuren för rollen, som är en grannlaga uppgift att bära. Hon är på scen hart nog i varje scen och spelar och sjunger med stor inlevelse.

*Imponerar. Nils Reinholtz imponerar som skurken Wolfgang. Både för sin sånginsats och för sitt agerande. Foto: ANJA CALLIUS*

Nils Reinholtz (som medverkat i allt från Ledins bygdespel till ”Moulin Rouge” och ”Saturday night feber” på China teatern i Stockholm) är mästerlig som den onde gängledaren, den högt burne skurken Wolfgang. Hans sånginsats imponerar och hans närvaro på scen är skrämmande.

”Handbok för superhjältar” är strösslad med action och dans- och sångnummer. Här växlar det mellan street dance och fightscener i högt tempo. Ensemblen får verkligen slita hårt med att kliva in och ur sina roller, missar inte en ton eller ett steg. Var och en enskilt duktiga i allt från dråpliga till dramatiska nummer. Musikalen är från barn från 6 år och uppåt. Engagerar sin publik och har, trots dramatiken, en varm ton. Nej, Lisa vill inte hämnas sina mobbare, men ställa allt till rätta. En god superhjälte i en god musikal.

”Handbok för superhjältar”, premiär 1 februari 2025 på Filadelfia Convention Center, där den spelades till och med 22 februari. Därefter Malmö den 14–23 mars, Kungsbacka den 25 april–4 maj och Skellefteå den 31 maj–1 juni. Denna recension baserad på föreställningen från 2 maj i Kungsbacka.

Baserad på romanserien av Elias (författare) och Agnes (illustratör) Våhlund.

Regissör och manusförfattare: My Blomqvist Olsberg.

Kompositörer: Cecilia ”Cili” Mörnhed och Nils-Petter Ankarblom.

Koreograf: Daniel Koivunen.

Stagefightingkoreograf: Daniel Agorander.

Kostym: Anita Stray.

Peruk och mask: Metha Engqvist-Griffiths.

Ljud- och ljusdesigner: Edvard Sandquist.

Teknisk scenograf: Fredrik Dillberg.

Konstnärlig scenograf: Arduino Ponzo.

Medverkande: Ninni Falk (Lisa), Annica Edstam (mormor), Nils Reinholtz (Wolfgang), Erika Dittmer (Caroline och Laura), Emil Johansson (Robert och Johnny), Oscar Törnell (Nick och Bob), Marvin Asante (Max), Petter Mario Skoglund (Bo, gorillan Carl och Frank), Camilo Ge Bresky (polischefen), Josefine Hebbe (nyhetsreportern och Rebecka Bogg), Joel Hessel (Lars och Paul Ponsonby Jones), Olivia Grönros Aleman (cirkusdirektris och Bonni), Kajsa Andersson-Berg (Pennie),

Sprudlande Påskbubbel – med mersmak

Posted on april 29, 2025 av Kai Martin

Revy:

PÅSKBUBBEL

!!!

***Revypar med ambitioner. Emilie N Hagman och Sebastian Hagman bjuder på en ny sprudlande revy på Aftonstjärnan. Foto: FREDRIK AREMYR***

Aftonstjärnan, Göteborg.

Publik: Fullt till tre fjärdedelar.

Bäst: Ikeanumret är fortfarande briljant.

Sämst: Mer fyndiga sketcher hade inte skadat.

Fråga: Blir ”Påskbubbel” en tradition…?

När scenerna för nyårsrevyerna är trånga väljer Aftonstjärnans revygäng ledda av paret Emelie N Hagman och Sebastian Hagman samt Andreas Nygård att knô sig in på påsk. Ja, efter tre lyckade uppsättningar är det alltså dags för något nytt.

Men när man tidigare konkurrerat med andra revyer om uppmärksamheten, så tävlar man nu om vårväder, påskmiddagar och familjehäng. I ett mörkt och tris januari behöver man ljus. Men i sent april…?

Nå, ”Påskbubbel” lär inte göra någon revyentusiast besviken. Det här gänget kan sin sak.

I år har fler förändringar än premiärdatum skett. Några i ensemblen har fallit ifrån. Nya har tillkommit. Som Douglas Wegberg och Isabella Sundling Wallin. Det innebär ny kompetens, nya möjligheter – och som duon tar chansen.

Båda är utmärkta sångare, vilket krävs i den här revyn som är strösslad med klassiska musikalnummer till nya texter. De har karisma och tajming. Douglas Wegbergs påskhare, som ska bjuda på påskmiddag men får sent avhopp från gästerna Tomten, Tandfén och Jesus (!) är briljant humor med röstvig, elegant sång. Snyggt.

*Sångstarka. ”Påskbubbel”-ensemblen är röststarka och finstämda. Foto: FREDRIK AREMYR*

Ja, det blir mycket sång. På gott och ont. Inte för att gänget inte kan sjunga; det kan alla här. Stämsången sitter klockrent, Soloprestationerna likaså. Men det blir också lite på bekostnad av sketcherna, som jag tycker är för få.

Här får i och för sig Andreas Nygårds ”Ikea”-nummer, det han skrivit med Daniel Richardson, en välförtjänt plats. Jag såg det på ”Falkenbergsrevyn” i januari och det var dråpligt då, lika bra nu. Ja, varför ska man inte få ha sex i en fåtölj på möbelvaruhuset.

Andreas Nygård har också skrivit numret ”Sälja på blocket”, som i sina förvecklingar är utmärkt revyhumor med oanade konsekvenser.

In kommer från sidan också nummer skrivna av Claes Eriksson och, som traditionen bjuder, något av Kent Andersson (”Vi lever i samma låda” och ”Kärlek”), för det är ju i hans andas som ”Påskbubbel” lever.

*Humor. Mycket sång och smarta texter är genomgående i ”Påskbubbel”. Foto: FREDRIK AREMYR*

Sebastian Hagman tjänar återigen förtjänstfullt som konferencier. Lugn, trygg och listigt roande. Men han har, förutom att han också spelar i flera nummer, skrivit flera av texterna. Det är definitivt en sak han kan med smartness och väl slipad humor.

*Revyentusiaster. På Aftonstjärnan bjuder ”Påskbubbel” på traditionell revy – med mersmak. Foto: FREDRIK AREMYR*

”Påskbubbel” bjuder på ett påskägg fyllt av godis, som alltså mestadels kretsar kring musik. Vilket hästjobb tvåmannaorkestern med Björn Regnér och David Timonen gör! Allvaret är lagt åt sidan. Reflektionerna likaså. Här finns inga tillbakablickar från ett gånget år att (tvångs-)redovisa. Istället är det en roande revy, som skickligt delas av en skicklig ensemble. Men där jag ändå lämnar salongen med känslan av att de egentligen har lite mer att ge.

”Påskbubbel”, premiär 25 april 2025, Aftonstjärnan, Göteborg. Denna recension baserad på föreställningen 27 april. Spelas till och med 4 maj.

Regi: Andreas Nygård, Emelie N Hagman och Sebastian Hagman.

Producent/Konstnärlig ledare: Emelie N Hagman.

Kapellmästare, musikaliskt ansvarig: David Timonen.

Koreografi: Johanna Lovis Håkansson, Annie Nilsson och David Timonen.

Påskscenografi: Emelie N Hagman, Pierre Hagman, Fobin Rösehag och Caroline Sehm.

Ljusdesign: Stiltje Asplund.

Ljudteknik: Joakim Samuelsson, Soundreal.

Kostymansvarig: Pernilla Karlsson.

Peruker: Tiina Bengtsson

Manus och mellansnack: Sebastian Hagman.

Välkomströst: Hans Josefsson.

Medverkande: Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman, Johanna Lovis Håkansson, Andreas Nygård, Björn Regnér, Isabella Sundling Wallin, David Timonen och Douglas Wegberg.

Fotnot: Tidigare recensioner från Aftonstjärnansrevyer kan läsa här: 2023 och 2024.

”Fame” som en ”Idol”-mardröm med ”Squid game”-vibbar

Posted on mars 16, 2025 av Kai Martin

Musikal:

FAME

!!!

Balettakademien, Göteborg.

Bäst: Den andra aktens febrigt röriga dramatik.

Sämst: Synken mellan tv-skärmarna och sången funkade inte.

Fråga: Vem av dessa unga talanger blir den starkaste lysande stjärnan…?

Man ska nog inte underskatta musikalen/filmen/tv-serien från tidigt 80-tal och dess påverkan på svensk underhållning i allmänhet och svensk musikals kvalitet i synnerhet. Inspirerad av den tuffa miljön på New York City’s High School of Performing Arts väckte det både drömmar och verklighet hos ett gäng artister då som gett den kvalitet vi har på svenska scener än idag.

Det är förstås en självklarhet i sig att talangerna på Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande tar sig an musikalens dramatik. ”Fame” handlar ju om dem.

Med regissör Rasmus Mononens försorg – och nyskrivna texter och Joacim Hedmans dito låttexter – har talangfabriken blivit Paradise Academy. Lärarna är också en blasé, sträng jury som med knappar dissar adepterna. Som ett ”Idol”, men också som ett skoningslöst ”Squid game”. De som inte duger inte bara suger, de åker brutalt ut.

Balettakademiens ”Fame” är snillrikt uppdaterad. Som att en av talangerna gör audition med Oscar Linnros ”Från och med du”, som för att exempelvis skapa ett här och nu.

Några passerar nålsögat. Alla med samma drömmar om att lyckas. Alla med helt skilda bakgrunder. Alla med förutsättningar och möjligheter som är blott deras egna.

Fördelen med de unga aktörerna från Balettakademien är att de åldersmässigt hamnar nära sina karaktärer. Nackdelen är att de inte riktigt bottnar i dem, för så långt har de inte nått i utbildningen eller den artistiska mogningsprocessen. Så inledningsvis i första akten skaver det precis som det gör i koreografin, som emellanåt saknar den där tajmingen och framför allt energin som jag anser behövs i ”Fame”. Överspel och överambition går hand i hand.

Första akten vill också utmana utan att riktigt lita på storyn eller karaktärerna. Den är bitvis lite för desperat med exempelvis en massex- och onaniscen med händerna i skrevet-koreograferi, som aldrig blir så provocerande som önskat. Precis som de tonårigt obstinata uttrycken som tar plats (jag tror aldrig jag har hört så många ”fucking” på en svensk scen tidigare), som ekar lite för tomt.

Men i andra akten brakar det löst i ett infernaliskt kaos, mörker och drabbande dramatik. Här blommar ensemblen i sina respektive roller och klarar skickligt att manövrera genom tekniska grynnor och känslomässiga skär utan att för en sekund gå på grund.

Amelie Lindström blev jag förtjust i Balettakademiens uppsättning av ”Det påstrukna förklädet” i höstas (läs recensionen här). Här gör hon Serenea med ungdomlig sprödhet i en skirt stark roll med sin rena, vackert klingande röst. Sofia Fjalland Buhl tar sig an den intensiva karaktären Carmen, väver in sin danska bakgrund, och skapar en dramaqueen med drogproblem och mörk sorgkant.

Lärar-/jurykvartetten är pråligt lysande. Benjamin Spångberg skapar en roll som växer med sin empatiska Klockan och har en röst som är melodiskt säker och med karaktär. Kollegan Ljushuvudet skapar Josef Calistas Svensson en underbart fjollig, färgstark karaktär både i agerande och dans. Som Joe gör Vanna Mantefors en allt mer truligt slipad transsexuell karaktär, som använder sexskämt för att mota de som vill komma hen nära. Anna Askhagens rektor Lejonet är stram och sträng, men blir känslomässigt oerhörd stark mot slutet.

Jo, Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande sliter med sin ”Fame” och går slutligen ut som vinnare.

”Fame”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 14 mars 2024. Denna recension, med lag Y, baserad på eftermiddagsföreställningen 15 mars. Spelas till och med 22 mars.

Av: David De Silva baserad på en bok av Jose Fernandez.

Texter: Jacques Levy.

Musik: Steve Margoshes förutom titellåten ”Fame” gjord av Dean Pitchford and Michael Gore.

Översättning: Rasmus Mononen.

Översättning/sångtext: Joacim Hedman.

Regi: Rasmus Mononen.

Koreografi: Nazenin Ali och Kilian Wöllner.

Kapellmästare/musikalisk instudering: Henrik Magnusson.

Orkester: Henrik Magnusson, klaviatur, Anders Ljungberg, bas, Martin Freidlitz, gitarr, och Max Johansson, trummor.

Ljusdesign/videoproduktion/scenografi: Elias Wallin.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Ljustekniker: Ronja Svensson.

Kostymdesign: Jonna Mononen, Johan Huumonen, M3.

Mask-/sminkdesign: Johan Huumonen.

I rollerna Lag X:

Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Linnea Holm (Iris), Josef Calistas Svensson (Nick), Agnes Ogeborg (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Náthalie Andersson (Joe), Felix Jansson (Goody/Kungen), Ludvig Ödéhn (Schlomo), Carolina Olea (Lammkött), Anna Askhagen (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Simon Hübsch (Steintopf/Ljushuvudet), Vanna Mantefors (Masters of the Arena), Amelie Lindström (Kamera 1) och Eyla Max (Kamera 2).

I rollerna Lag Y:

Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Ella Max (Iris), Simon Hübsch (Nick), Amelie Lindström (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Vanna Mantefors (Joe), Ludvig Ödéhn (Goody/Kungen), Felix Jansson (Schlomo), Alina Granehag (Lammkött), Anna Askhagen (Sherman/Lejonet), Linnea Holm (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Josef Calistas Svensson (Scheinkopf/Ljushuvudet), Náthalie Andersson (Masters of the Arena), Agnes Ogeborg (Kamera 1) och Carolina Olea (Kamera 2).

Samtliga ur M3 (Musikalutbildningens tredjeårsstuderande) där alla medverkar i roll eller ensemble i samtliga föreställningar.

Negars örhängen balsam för själen

Posted on februari 23, 2025 av Kai Martin

Konsert:

NEGAR ZARASSI med orkester och gäster

!!!!

***Sopran med bredd. Negar Zarassi nöjer sig inte med opera utan bjuder på allt från ”Piaf till Puccini”.***
***Foto: KAI MARTIN***

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt, cirka 550.

Bäst: Förutom rösten hennes chosefria, personliga tilltal.

Sämst: Att det inte blev någon ”Hönan Agda”.

Fråga: Opera, operett, musikal, popera, visa – vilka fler genrer kan hon få in i sitt program…?

Som treåring kom hon tillsammans med sin mamma från Iran till Sverige. Med en förtjusning för show och dans var det inte givet att just det skulle bli hennes yrke. Tog ton på riktigt gjorde hon först på Hvitfeldtska gymnasiet där en lärare tog med henne till Göteborgoperan. Ett besök som blev en aha-upplevelse. Nu 43 år gammal har hon etablerat sig som sopran, men utan att riktigt vilja bestämma sig för vilken genre hon tillhör: opera, operett, musikal, popera, visa, persisk tradition…

Kanske var det det som gjorde att hon, mitt under brinnande pandemi, lyckades så väl i ”Persia’s got talent” (jag skrev om detta i GöteborgDirekt, läs här) våren 2021. Ett program som gjorde att hon nådde miljontals tittare världen över.

Men hon har synnerligen väl också lyckats på det lokala planet. I hemstaden lockar hon sin publik och hennes arrangemang på Stora Teatern hade knappt någon plats över. Under rubriken ”Från Piaf till Puccini” visar hon på bredden i sitt artisteri.

Ja, det är rösten som är i fokus. Negar Zarassi har en mjuk, men stark ton. Intensivt när så krävs. Försiktigt ömsint då det behövs. Hon kan skickligt växla mellan opera och vad det nu månde vara av kammarmusik, musikal, visa, jazz på Cornelis vis eller persisk folktradition (hon har en förkärlek för den persiska storstjärna Delkash 1925–2004) på ett sätt som just operasångare inte alltid lyckas med. Lika skickligt skiftar hon från att sjunga på italienska, franska, tyska, engelska, svenska och farsi.

Till sin hjälp har en orkester med en stråkkvintett, slagverk och piano med Arne Murby vid tangenterna och som snillrik, lyhörd arrangör och kapellmästare. Här görs den stora musik grandios i det lilla i mötet mellan Negar Zarassis röst och orkestern och omvänt. Det är ett möte som är lyhört och finstämt.

För att ytterligare bjuda på bredd har hon bjudit in tenoren Alexander Grove i musikaliska möten. Som i ömsinta ”Balcony scene (tonight)” ur musikalen ”Westside story”. Även hennes – emellanåt – ackompanjatör och turnéfrände David Carbe dyker upp som, bokstavligen, en gubbe ur lådan för ett fartfyllt pianonummer på egen hand.

”Från Piaf till Puccini”, alltså, men med så mycket mer. Negar Zarassi omfamnar inte bara musik på ett högst eklektiskt vis utan rör sig sömlöst mellan genrer. Till det har hon ett förtjusande chosefritt, humoristiskt tilltal, som smittar. Men inte utan egg. Att så snyggt väva ihop Hasseåtages ”Donna Juanita” från revyn ”Spader madam” (1969) till ett brandtal för kvinnans, självklara, självbestämmanderätt över både kropp, själ, liv och sexualitet till kvinnornas frigörelse i allmänhet men Iran i synnerhet… ja, det är skickligt och modigt.

Så blir en kväll med Negar Zarassi en afton med så mycket mer än musik och skönsång; det blir också en stund för eftertanke och en omfamning med musikaliska örhängen som balsam för själen.

”Från Piaf till Puccini”, Negar Zarassi med orkester och gäster, Stora Teatern, Göteborg. 22 februari 2025.

Negar Zarassi: sopran.

Arne Murby: piano/kapellmästare.

Maxx Wulfson: violin.

Viveca Rydén Mårtensson: violin.

Jill Johansson: viola.

Mats Lindberg: cello.

Jonas Franke Blom: bas.

Michael Andersson: slagverk.

Alexander Grove: tenor (gästartist).

David Carbe: piano (gästartist)

Låtlista:

1. Casta Diva (ur Norma av Vincenzo Bellini)

2. ⁠Baz Bahar, persisk vårsånger

3. ⁠Gabriellas sång (från filmen/musikalen Såsom i himmelen, musik/text: Stefan Nilsson/Py Bäckman)

4. ⁠Somliga går med trasiga skor (Cornelis Vreeswijk)

5. ⁠Petite Fleur (Sidney Bechet/Fernand Bonifay och Mario Bua)

6. ⁠Donna Juanita (Franz Schubert/Hans Alfredson och Tage Danielsson)

7. ⁠Granada (Agustín Lara, framförd av gästartist Alexander Grove)

8. ⁠Balcony scene (Tonight) (ur West side story av Leonard Bernstein/Stephen Sondheim, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)

Paus

1. Quando m’en vo (ur La Bohème, Giacomo Puccini/Giuseppe Giacosa och Luigi Illica)

2. ⁠Nella Fantasia (baserad på temat Gabriels oboe från filmen The Mission, musik/text Ennio Morricone/Chiara Ferraù)

3. ⁠David Carbe (gästartist med painopotpurri på klassiska favoriter)

4. ⁠Hymne l’amour (Marguerite Monnot /Édith Piaf)

5. ⁠Naghmeye No (persisk snapsvisa)

6. ⁠Porsoon, porsoon (persisk trad)

7. ⁠Meine Lippen sie küssen so heiss (ur Guidetta, Franz Lehár/Paul Knepler och Fritz Löhne-Beda)

Extranummer

8. ⁠Brindisi (ur La Traviata, Giuseppi Verdi/Francesco Maria Piave, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)

9. ⁠Time to say goodbye (Francesco Sartori, Frank Peterson och Lucio Quarantotto, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)

Stadsteatern siktar på en ny vår

Posted on januari 23, 2025 av Kai Martin

Göteborgs stadsteaters höstsatsningen har inte ens gått i mål förrän man presenterar vårens komande repertoar. I en fullsatt salong får vi i publiken en rapsodisk genomgång och presentation av vad som komma skall. Lite genomläsning av manus, några scener utklippta från – exempelvis – ”En folkefiende” (premiär 15 februari) – eller ett filmklipp från ”Kung Ubu” (premiär 12 februari).

*Klassiker i ny dräkt. Ibsens ”En folkefiende” – med Jesper Söderblom i huvudrollen – spelas på Göteborgs stadsteater i vår. Foto: KAI MARTIN*

Jo, intresset för teater är stort i Göteborg. Stadsteatern kan skryta med välbesökta föreställningar under hösten och visst har man haft lockande föreställningar. Allt har, förstås, inte fallit mig i smaken. Jag hade förhoppningar om ”Gatsby” (recension här), men fann den för larmande. ”Pinnochio” (recension här) lockade, men höll inte hela vägen ut. Å andra sidan var upplevelsen med ”Skål för livet” hisnande (läs här) och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lustfylld fars (recension här). Som det ska vara, med andra ord. Högt och lågt. Vitt och brett. Somt som faller mig på läppen, annat som inte gör det eller som gör mig liknöjd.

Lustigt nog är det just ”Skål för livet”, som inom kort åker till prestigefyllda ”Faraway festival” i franska Reimes, och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” – som fortsätter spelas senare i vår (nypremiär på Studions scen). En pjäs vilken omfamnats av publiken och som då den senare går ner har spelats på samtliga av Stadsteaterns scener.

Nu väntar alltså nya utmaningar i form av teaterns egna uppsättningar, gästspel och Lunchteaterns rika galleri. Lunchteatern som också sträcker ut lite grand med after work och som i sommar (juni och augusti) bjuder på en ännu inte namngiven aftonsatsning.

Mot en ny vår. Göteborgs stadsteater bjuder på egna uppsättning och gästspel samt mycket annat. Foto: KAI MARTIN

Först ut är ”Wuthering, wuthering tights” på scen Slakthuset i Gamlestan. Premiär i dag (23 januari) och den kommer sedan spelas för ett mindre sällskap under en tid framåt. Pjäsen är en deltagarbaserad föreställning och ett samarbete mellan Poste Restante i samproduktion med Göteborgs Stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

Sedan följer Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu”, som hade skandalpremiär i Paris 1986, med en publik som lämnade salongen. På Stadsteatern har pjäsen, i Malin Stenbergs regi premiär på Lilla scenen 12 februari. Här har skådespelarna att göra. Fyra skådespelare ska göra upp om en mängd roller, som man ska kliva in och ut ur.

Henrik Ibsens ”En folkefiende” tolkas av Viktor Tjerneld, som står för såväl regi som bearbetning av texten. Klassikern sätt upp på Stora scen med premiär 15 februari.

Syrianske dramatikern Wajdi Mouwads ”Bränder” har premiär 28 februari på Studion. En pjäs som rubriceras som en ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”. Natalie Ringler står för regi.

Federico Garcia Lorcas klassiker ”Bernardas hus” spelas med premiär 28 mars på Stora scen. En pjäs med bara kvinnor och med gästspel av Dramatens Marie Richardson i huvudrollen som den matriarkaliska modern.

PotatoPotato gästspelar med fyra timmar långa scenäventyret ”Bråk”, som ska vara all in med det mesta, som matlagning och musik förutom själva skådespelandet. Gästspelet är 10, 11, 12 och 13 samt 24, 25 och 26 april.

Det blir mer Ibsen när elva skådespelare från belgiska Théâtre de Liège gästspelar med ”Hedda” 12 och 13 april på Stora scen. Frankofilerna kan skatta sig lycklig då den spelas på franska med engelska undertexter.

på Lilla scen har musikalen ”Spring awakening” premiär 9 maj. Det är en musikal baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs ”Våren vaknar” från 1891. Ett samarbete mellan Högskolan för scen och musik i Göteborg och Stadsteatern.

Clowngruppen, improvisatörerna, 123 Schtunk gästar med sin uppsluppna och roande version av Strindbergs ”Dödsdansen”. Uppsättningen spelas på Stora scen 15, 16, 22, 27 och 28 maj.

Backa Teater bjuder på ”Mot slutet” (premiär 28 februari) och ”Flickan och vildpäronen” (premiär 21 mars). Pjäser för barn i olika åldrar, men självklart också för så kallade vuxna.

Dessutom bjuder Stadsteatern under konstnärlige ledaren Linda Zachrisons regim på föreläsningar och samtalskvällar samt mycket mer.

För full info om spelplan och program se här.

Ny musikal som vågar trixa med orättvisor

Posted on januari 20, 2025 av Kai Martin

Musikal:

SÅ LÄNGE BOLLEN RULLAR

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: ”Suck suck” har högoktanig musikalklass.

Sämst: Ljudet var bitvis slarvigt.

Fråga: Har man satt bollen i rullning för fler föreställningar, som en skolturné…?

Kulan har varit i luften ett tag nu. Kanske inte på gräset så här i inledningen av fotbollssäsongen 2025. Men på scen. För ett år sedan hade bröderna John och Victor Dohlsten en alldeles utmärkt, egenskriven, musikdramatisk föreställning om fotbollens historia i Göteborg (läs om den här) premiär. På Stadsteatern spelades förra säsongen ”Änglarna finns dom?” (recension här). På Borås stadsteater spelades, med premiär i mars 2024, succépjäsen ”Den varmaste sommaren” – om svenska fotbollslandslagets succé i USA 1994. En pjäs som jag dessvärre missade.

Men de två förstnämnda har, förutom fotbollen, två saker gemensamt: svensk damfotboll nämns inte.

Därför är det en så viktig uppsättning som David Oest och Martin Johansson, manus och musik, samt Elisabeth Anderton (som med Martin Johansson) är initiativtagare står bakom med ”Så länge bollen rullar”.

Här blottläggs idrottslig orättvisa på ett belysande och dramatiskt sätt. Herrarnas fotbolls ställs mot damernas – och ungdomslagen – med ekonomiska medel till herrarnas A-lags fördel. Så har det varit och det har cementerats med en listige, patriarkaliske ordförande Bengt (Erik Mjönes) i fiktiva Vide BK. Han som utåt står för mänskliga värderingar och ställer barnen i fokus. Men som med ogenerad dubbelmoral gärna åker med på herrarnas träningsläger i Malaga. Att åka på damernas A-lagsläger, traditionellt i Mellerud, är inte lika attraktivt.

Så har en ny tränare engagerats till damlaget. Anna (Jessica Högefjord Rudberg) är både välutbildad och kompetent. Hon vill ha rättvisa, en självklarhet, och har ambitioner. Men dessa förhoppningar kommer snart att grusas.

Vide BK är gubbtungt. Bengts makt är lika stor, som de konservativa värderingarna är ingrodda.

Se där en intrig som heter duga och som snabbt får fäste på scen och ut i publiken.

Det är förstås djärv att ha Lotta Schelin, som fixstjärna till den här nyskrivna musikal. Och, ja, det är modigt av henne, denna svenska fotbollslegendar, att utmana sig själv med en huvudroll. Men hon överraskade på publiken och – kanske – sig själv i ”Masked singer” 2021. Hon kan inte bara spela boll, hon är också en alldeles utmärkt sångare. Men att gå från scenframträdande bakom en mask till att stå i fotbollskläder på en scen… håller det? Absolut. Hon går en fin balansgång mellan sina repliker och de solosånger hon har på ett utmärkt vis.

Men mest är Jessica Högefjord Rudberg i centrum som Anna. Hon som vill stå upp för mycket måste kämpa för varje stund med sitt lag. En roll som är både stark och svag, något Jessica Högefjord Rudberg skickligt förvaltar.

Även Erik Mjönes Bengt tar, förstås, plats. Erik Mjönes är rutinerad (bland annat körsångare/musiker i ”Lotta på Liseberg”-bandet och förträfflig som sångröst åt om den ryske artisten Alexander Lemkov i underbara filmen ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”), en oerhört stark sångare som skickligt ger Bengts karaktär den pondus som krävs.

Ensemblen är rik med elever från Performing Arts School, som tar chansen varje plats på scen.

”Så länge bollen rullar” är angelägen. Ja, en nyskriven musikal kan ha sina brister och helt orkar den inte musikaliskt och textmässigt. Men den ger mersmak.

Och det finns nummer som är rätt och slätt geniala. Som i styrelserummet med bara män, förutom en kvinna. När hon rättmätigt kommer med invändningar kommer det ”Suck suck”, som nedvärderar henne fullständigt. Låten är lysande och borde göra Fredrik Kempe (”Änglagård” med flera) djupt avundsjuk. Här sitter också koreografin som en smäck. Även ”Jag tackar gud” är ett rysarstarkt nummer med Erik Mjönes röst i kraftfullt esse.

*Maktkamp. ”I så länge bollen rullar” ställs nedärvda, patriarkiska system mot jämställdhet och rättvisa.*
*Foto: RICHARD BLOOM*

Jag hoppas att ”Så länge bollen rullar” är en föreställning som satts i rullning. Den förtjänar ytterligare speltid. Varför inte på skolor i en kanske scenmässigt nedstrippad version? Orättvisorna inom inte bara fotbollen finns fortfarande. Ämnet är viktigt, som man åskådliggör mot slutet med bildspel på allt från Öxabäcks fotbollsframgångar som pionjärer inom damfotbollen på 70-talet till Rosa Parks kamp för sina medborgerliga rättigheter i USA på 50-talet.

”Så länge bollen rullar”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Premiär 18 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 19 januari. Föreställningen spelas till och med januari.

Manus och musik: David Oest och Martin Johansson.

Regi: David Oest.

Koreografi: Hanna Göthensten Boquist.

Scenografi: Anders Tolegård.

Ljud: Tomas Alexandersson/Gustaf Utbult.

Ljus: Annika Tärnström.

I rollerna: Jessica Högefjord Rudberg (Anna), Erik Mjönes (Bengt), Lotta Schelin (Nina), Peter Lorentzon (Janne), Wahid Setihesh (Josef), Linda Skoglund (Marita), Agnes Murby (Nea), Stefan Ridell (Vaktis), Elisabeth Anderton (Monica) plus elever från Performing Arts School.

Orkester: David Bäck (kapellmästare/piano), Max Flövik (bas), Shirin Siavashi (gitarr), och Ian-Paolo Lira (trummor)