Låt mig säga det direkt. Jag hade inte någon ambition att gå på 2015-års festival. Har varit på alla sedan starten 2007, undantaget 2013. Men kände starkt förra året att nog är nog.

Men så dök ett erbjudande upp om att jobba som fotoassistent och jag högg på det tillräckligt snabbt för att få uppdraget.

Så ett armband rikare och festivalredo.

Vid ingången träffade jag en musikciceron av rang, som rekommenderade mig att skynda till Linnéscenen, tältet, där brittiska Savages och tack för det.

Den fyra kvinnor starka bandet slog knock från start med sitt postpunkarv som förvaltades på bästa sätt. Drivet, energiskt och egensinnigt, även om det går att hitta spår av Siouxsie Sioux i Jenny Beths röst. Rytmsektionen, basisten Ayse Hassan och trummisen Fay Milton var skoningslösa och kanske skulle jag önskat mer glimmer av gitarristen Gemma Thompson, men samtidigt så är det helheten som räknas. Jenny Beth tvekar inte att möta sin publik och hennes Iggy Pop-möte i närkontakt med åskådarna var läcker och tuff.

Bestialiskt bra Savages. Foto: KAI MARTIN

Sedan gled festivalen in i koma. Kindness var trista, men sångaren Adam Bainbridge, vars projekt Kindness är, hade en snygg kostym. Men annars var det ett framträdande så lamt att jag förlorade min livsglädje för en stund. Ryktesvis ska Kindness uppträda i ett mindre format på Tredje Långgatan under helgen; kanske blir det bättre mer intimt. Men Adam Bainbridges kostym var i alla fall fin.

Stilsäker, men trist musik. Foto: KAI MARTIN

Haussade Belle & Sebastian skulle kontrastera på Flamingoscenen direkt efter. Har sett skottarna tidigare, men ärligt… det här var återigen en förlamande meningslös konsert. Förstår inte varför jag gillat bandet tidigare. Här fanns ingenting som lockade, tjusade eller värmde i själen.

Trista skottar. Foto: KAI MARTIN

Det var inte utan att hoppet släcktes för en festivalskeptiker. Men i takt med att området fylldes med hippa WoW-katter och -hundar spetsades det till en smula.

I Linné fylldes tältet snabbt inför Future Islands gig och jag förstår varför, men förstår inte varför inte bandet kunde bytt plats med exempelvis Kindness.

Synt, bas, trummor låter inte mycket för att skapa energifylld musik med dansambitioner. Men med sångaren och galenpannan Samuel T Herring skapas något som är svårt att återge i ord. Han growlar, kvider, sjunger sockersött, lismar och hottar inom ett per andetag. Det är häpnadsväckande fräckt och kaxigt. Samuel T Herring ser ut inte som han hör hemma på scen (ful skjorta, ett lätt svällande midjemått, som accentueras av en hårt åtdragen livrem till inte ett så värst snajsiga byxor) snarare på ett loserkontor i ett industriområde i Baltimores mindre firade områden. Men Cheezus vilken kraft han besitter.

Energi. Foto: KAI MARTIN

Foxygen på Azaleascenen var nästa livboj, som höll festivalen flytande. Tokigt och underhållande med en stadig flört mot andra årtionden än där vi just nu befinner sig. Någon nämnde the Tubes, och ja, varför inte…? Visst, mycket reminiscenser i musiken, som sagt, men ett övertygande framträdande gör att jag gärna ser bandet igen utan att nödvändigtvis vilja höra musiken hemma.

En bra show är en bra show är en bra show. Foto: KAI MARTIN

Matpausen gjorde att jag missade War On Drugs, men det var medvetet. Har haft möjligheten att se Adam Granduciels projekt tidigare och inbillade mig inte att det skulle ge mer nu. De röster jag hörde efteråt gav mig rätt – och fel.

Norska Susanne Sundfør lockade en storpublik till Linné. Jag fick snällt ställa mig utanför, men det jag hörde gav mersmak. Återigen en artist med Kate Bushreferenser, men som skapar något eget av influenserna och är väsentligt vildare i uttrycket, inte helt olikt det Anna von Hausswolff gör.

Snäll bild på vild artist. Foto: KAI MARTIN

Hörde lite grand på Kygo och nej, dj-set är inte min kopp te… Obegripligt trist.

Beck är mannen för finalen, han som spelade ett överraskningsgig på Pustervik då arrangörerna Luger ville mjölka sin publik på ytterligare pengar. Såg Beck för 20 år sedan på Lollipopfestivalen. Pigg och fräsch, ny och intressant. Men Beck som gubbrockare gjorde att jag somnade innan jag kom i säng.

 Trist finalartist. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: Gap, kortärmad, crêpeskjorta med blått blommönster, blåmönstrade kortbyxor , Gap, (båda från London juli 2015, 140 kronor vardera) röda strumpor (NK-rea 50 kronor), Lloydskor (loppisfynd 65 kronor), Bosskofta (loppisfynd 25 kronor), Stetsonkeps (450 danska kronor, reafynd)