Wow – en annorlunda dag

När jag kommer tidigt in på området för att utmana mina smaklökar och känselsensorer med lite country – Sturgill Simpson (nej, inte en släkting till Homer) – så ringer telefonen. Jag vet att det är arbetsdag i dag, som fotoassisten för en dokumentär av festivalen, och jag får beskedet att jag måste hämta ut min ackreditering för att kunna följa fotografteamet i hälarna ostört, varhelst de nu ska. Beskedet är ”Du får ett aaa-band, så löser det alla problem. Luger tycker det blir enklast” och ett så kallat access all area är ju förstås mäktigt.

Wow1510

En dos country. Foto: KAI MARTIN

Jag får också beskedet att jag ska hämta det vi ingången vid bensinstationen vid hållplatsen Botaniska, det vill säga, jag är 100 meter därifrån, men behöver ta mig en kilometer för att komma till disken som tillhandahåller det hela.

Nå, jag drar snabbt och är tacksam för det. Country är inte min grej. Oftast för mycket dansband för mig och ja, jag kan ha den största respekten för musikerna, men musiken gör mig i regel iskall. Så alltså med Sturgill Simpson.

När jag väl kommer till disken får jag inte alls ett armband, men ett klistermärke för fredagen som övertrumfar alla armband. Fint, jag vill inte krångla med vakter.

Nu kan jag alltså ta mig närmaste vägen hem och det går som smort att ta sig in. Omvägen om Linnéplatsen är inte lång, men ändå omständlig.

Tillbaka på området blir det jobb med en gång, eller… vi börjar med att äta mat då det fortfarande är relativt gott om plats och tid. Uppdraget för dagen är primärt att följa Tove Lo innan konsert och under för att sedan göra lite inslag från området och även utanför. Mitt jobb blir att bära redskap, väskor och stativ.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Artistpass… foto: KAI MARTIN

Då börjar telefonen ringa som den inte gjort sedan jag slutade på GT och det är enoner av tid sen senast. Det ringer från alla möjliga håll och då jag väl börjar ta mig ut på området från filmteamets kontor på VIP-området springer jag på så många som jag känner, men nu inte hinner prata med; ett kort hej och sedan i väg.

Musiken hamnar inte i fokus, det är ju oftast så för en filmare eller fotograf. Det är andra uppdrag som är viktigare. Men med film blir det också mycket väntan. Vi chillar i väntan på Tove Lo, i skuggan av Florence and the Machines logebaracker. Den svenska stjärna kommer, några skjutningar görs innan hon går upp på scen. Så bilder då hon äntrar scenen och sedan packa ihop utrustningen för andra motiv.

Vi går tillbaka till VIP-området med den rörliga kameran, tar bilder inne på VIP-området (där en Stockholmsstekare kommer fram till min chef och frågar vad de filmar och ber att inte får vara med ”min flickvän vet inte att jag är här”) och släpar ut den tunga kameran med stativ till området för att filma folk i ljuset som börjar sjunka med tidig kvällning. Tyler the Creator håller hov och publiken gungar med sina armar som sjögräs i strömt vatten, fram och tillbaka.

Redan tidigare har den rörliga kameran krånglat, nu krånglar zoomen på den fasta. Det blir hastigt andra planer. Drönaren ska upp i lyften, en magisk tingest som gör panoreringar så häftiga att man kan chippa efter andan.

Det blir några tagningar vid entrén, precis innanför entrén och bredvid, scenen där Emmylou Harris och Rodney Crowell bjuder på sina countryfavoriter och jag känner att jag klarar mig utan, precis som med Tyler the Creators rap, som, som jag upplevde det, håller standarden med sexism och trist språk.

På vägen tillbaka förklarar chefen att de måste fixa de krånglande apparaterna och han ger mig ledig för resten av kvällen.

Snopet när jag var på hugget, men tack ändå.

Det blir lite umgänge i det kaotiska VIP-området som nu rejält många frekventerar (lite obegripligt om du frågar mig, festa kan du göra hemma, på krogen eller var helst) innan jag går ut för att positionera mig för Lauryn Hill.

WoW1511

Trubbel för souldivan i divanen. Foto: KAI MARTIN

En MC introducerar henne några gånger innan band och körsångerskor kommer in, sedan glider hon in och sätter sig i en soffa.

Redan från start är det trögt, hon är uppenbarligen inte nöjd med ljudet och försöker irriterat korrigera det medan hon sjunger. Hennes humör sipprar utanför scenkanten och ner på mig. Blåsektionen är lojt, saknar spets och tajming, där arrangemangen ska spikas blir det utan engagemang. Souldivan fortsätter mästra scenteknikern och nu också sina musiker, där hon går tillbaka med utsträckt finger och säger ”no, no, no!” så att det hör. Högtalarna börja knastra som om de är spräckta, en tekniker spårar felet till ett keyboard och får det ombesörjt under gång.

Ja, Lauryn Hill är magnetisk, hon sjunger med en självklar pondus, rappar med ett så rikt och starkt flöde att jag undrar när hon hämtar andan. Men en bra konsert… nej, det var det inte och till stor del bädda hon själv för det med negativ attityd mot sitt band.

Jag går för att försöka äta mat för de matkuponger jag utrustats med, men kaoset på VIP-området är bestående samtidigt som jag träffar fler människor jag känner och umgås en del. Hustrun messar och vi försöker dejta under Florence and the Machine, nu då mörkret fallit.

WoW12

Kanonartist på distans. Foto: KAI MARTIN

7 april 2013 skulle bandet ha spelat på Pustervik, men ställde in med några veckors varsel. Jag vet inte orsaken då, men det blev Kai Martin & Stick!:s lycka, som kunde ta den tiden för vårt comebackframförande i hemstaden. Sedan tidigare hade vi bokat Stockholm och Scandic Grand Central den 6 april, så det blev perfekt och vi är Florence and the Machine tacksam för den möjlighet som gavs.

Florence Wells är bländande bra artist och gör ett av festivalens starkaste framträdande. Energistarkt och upplyftande, egensinnigt och roligt…

Jag träffar hustrun, som är i en åter bländande kreation, och jag äter en falafel medan köerna är modesta. Men priset 80 kronor plus en dricka för 25 kronor…!

WoW1513

Popfarbröder i sitt esse. Foto: KAI MARTIN

Pet Shop Boys håller i finalen på Flamingoscenen och det är ett band som bäst ses på håll. Senast jag såg duon var i Eriksbergshallen 2009, en stark upplevelse för inte speciellt mycket publik den 30 juni. Florence and the Machine lockade nog festivalens största publik, men Pet Shop Boys var inte långt efter.

Det är ett band som inte bara kan sin popmusik och sin särart. Estetiken är slående också på scen med ett ljusspel och bildsättning som inleder underhållningen.

Ja, referenserna till Kraftwerks show för några år sedan är inte långt borta och Pet Shop Boys har spetsat sitt elektroniska hantverk, så musiken är mer maskinell, men inte mindre underhållande.

Det här är tjusigt, men i längden lite stelt, precis som jag som passar på att smita bakvägen ut för att vila en trött kropp.

En tanke, avslutningsvis: Way Out West har tidigare fått mycket kritik för bristen på kvinnliga artister. Nu är min upplevelse att de dominerar, utan att ha gjort en noggrannare genomräkning. Men visst borde det uppmärksammas…?

Och slutligen, yngste sonen skickar ett meddelande som jag publicerar: ”Vill du skriva om att hattar, folkhav och korta människor inte är en salig kompott?”.

Festivalkläder fredag: Clarks bruna ökenkängor (inköpta i London, gåva från min hustru 2009), senapsgula strumpor (inköpta i London på Next 2007), bruna shorts (Gap, inköpta i London 1999), vit BZR-bussarong (dansk loppis 2013), crêmefärgad och grönrandig slips (Atlas Design, inköpt på rea hos Ted Bernhardtz, Järntorget 2012), Ralph Polo Laurentväst, ljusbrun, fiskbensmönstrad i siden/ull (Woodburry common, 2014) samt vit Stetsonkeps (rea Illum, Köpenhamn 2013).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s