Det är inte utan att jag med förtjusning tar del av innovativa artister och stilikoners historia.

Att besöka David Bowieutställningen på Victoria & Albert museum i London våren 2013 var sinnesutvidgande och kunskapsväckande; här fanns så mycket mer i hans universum än vad jag trodde. Samma sak med Alexander McQueens utställning i samma lokaler, en utställning som precis gått ner, men som jag hade förmånen att få se för några veckor sedan.

The Jamutställningen på Somerset house i London likaså (ni kan läsa om dem här).

I maj hade Röhsska museet vernissage på ”Influenser, referenser och plagiat (24 maj–8 november).

Porträtt på en man på en utställning.

Det är naturligtvis strongt av muséet att få till en dylik utställning och ambitionen har det inte varit något fel på. Föremålen som visas är Kraftwerknördarnas paradis, plattor från bandets spirande ungdomstid, kopplingar till förebilder, bandets ut- och inveckling och lyhördhet.

Det är en utställning värd att se och uppleva, även om jag tycker att Röhsska muséet alltför ofta faller i prudentlighetsfällan.

Artisternas skapande blir presenterat för stelt och konformt, musiken pulserar inte annat än i hörlurar; jag saknar helt enkelt ett liv och ett kiv, en puls som gör att materialet om Kraftwerk hettar till som mer än utställningsföremål.

Jag irriterar mig också på att utställningen också inledningsvis är rörig, om man som jag vill följa katalogens numrering. Det blir ett jädrans springande för att hitta den röda tråden och jag förstår inte varför det har blivit så…

Jag förstår heller inte varför inte Kraftwerks, mig veterligen, enda spelning i Göteborg nämns med en enda rad; den under Way Out West 2012 med 3d-glasögon. Så mycket av materialet är ju ändå uppenbarligen hämtat från en samlar av dignitet i staden.

… och jag förstår inte heller bilden (se nedan) som kopplas samman med Bowies ”Low”; inte är det Hansa Tonstudio i Berlin, det är en sak som är säker; det ser mer ut som ett garage…

Kanske någon som kan hjälpa mig…?