Bok som behövs. ”121 sidor av Sverige” blottlägger den grasserande fattigdom och segregation som finns i vårt land. Majblomman är en av alla frivilligaktörer som arbetar för att lindra detta.
Ja, det är en plågsam läsning. ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdom” är boken som inte borde behövas, som inte borde läsas, men som sorgligt nog blottlägger ett Sverige som det är lätt att blunda för och därför är en nödvändighet att ta del av. Bit för bit. Kapitel för kapitel.
Det är en bok som naket visar upp ansökningar från föräldrar i fattigdom, som äskar pengar för sina barn. Dessa är, i sin tur, heller inga belopp i tusenkronorsklassen. Det kan handla om skor till gymnastiken för barnen, en vinterjacka… Allt granskas och det är ingen motorväg till bidragen.
Många vittnesmål
Vittnesmålen är många, men korta och drabbande.
Men en sak står klar. I Sverige finns en grasserande fattigdom som går hand i hand med segregationen. Värst är det förstås i storstäderna med områden som är präglade av utanförskap och dåliga skolor. Föräldrar som saknar utbildning ser barn växa upp med stor risk att inte kunna tillgodogöra sig den utbildning som bjuds. Där är det ofta stor rotation på pedagoger/lärare, skolorna är präglade av oro på samma sätt som området i sig är det med gängkriminalitet tätt inpå.
I dessa områden går så många som 25 procent ut ur nian utan fullständiga betyg, enligt det föredrag som Majblomman höll (torsdag 25/9) i samband med Bokmässan sin bokreleas. Den där skådespelarna Susanna Helldén och Johan Gry läste utdrag ur några av ansökningarna i boken följt av en paneldebatt mellan Linnéa Lindqvist, rektor och skoldebattör, Emma Leijnse, författare och reporter på Sydsvenskan, samt Dennis Franco, SVT-journalist och fritidsledare. Allt gav en smärtsam inblick i Fattig-Sverige 2025, om än med flikar av hopp.
Smärtsam inblick. Skådespelarna Susanna Helldén och Johan Gry läste utdrag ur boken ”121 sidor av Sverige”. Foto: KAI MARTIN
Var tionde barn i Sverige växer upp i fattigdom. Det är en förskräcklig siffra. Ja, det skiljer sig alltså över landet. Men det gör inte siffran mindre skrämmande.
Sedan några år finns FN:s barnkonvention som lag i Sverige (skrevs in 2020). Dessvärre efterlevs den inte. Barn lämnas utan sina rättigheter.
Majblomman försöker lindra fattigdomen. Med mottot ”barndom fri från fattigdom” delas man alltså ut pengar till behövande. Att köpa en majblomma är alltså en betydande insats.
Majblomman är en generös organisation, men det är ett nålsöga för att få bidragen. Jo, de flesta får ett ja. Men det krävs att det går rätt till. I boken står det: ”För att Majblomman ska kunna behandla ansökan måste ett intyg som styrker barnets/barnens situation skickas med. Intyget kan skrivas av någon som känner till barnets/barnens situation, exempelvis en skolsköterska , skolkurator, socialsekreterare, föreningsledare, idrottsledare eller kontaktperson i trossamfund.”
Addera då det svåra att överhuvdtaget be om pengar, att författa det där brevet där du som förälder erkänner din fattigdom och därmed din otillräcklighet som vårdnadshavare.
Strama åt bidragen
I detta nu pratas det från regeringshåll att strama åt bidrag. Att man ska få ut arbetslösa i arbetslivet och att man inte ska leva på allmosor från staten. Samtidigt står det klart att matpriserna ökat med 25 procent de senaste åren. Barnbidraget är inte höjt på sju år. Välfärden i Sverige avgränsas till de redan besuttna. De som ingenting har får allt mindre.
Det i sin tur skapar en avgrund.
Och, det är viktigt, det som inte har vill ha. Hur skapar man då det med tomma händer…?
Här klivet alltså kriminaliteten in och uppvaktar barn som saknar konsekvenstänk. Som blir bekräftade och ser en väg till snabba cash, som kan ge ett par snygga sneakers eller en märkesjacka. ”Jag tackar ja, dealar lite och lägger av sedan.” Men det funkar inte så. Väl kriminalitetens klor släpper inte greppet. En skuld, så obefintlig den är, växer och växer.
Det är naturligtvis inte straff på unga, som fotboja, för att stävja ungdomsbrottslighet som krävs. Här handlar det dessutom om att döma icke dömda i något slags preventivt syfte. Men prata om att stigmatisera någon.
Hjälp finns
Hjälpen finns naturligtvis i en bättre skola, en bättre socialtjänst som tidigt kan fånga upp riskfamiljer.
Nu har vi sparkrav på sparkrav på ställen som omvänt skulle behöva ett rejält tillskott.
Att vi är på en rutschkana utför är tydligt. Vi har fått en politik – oavsett partigränser – som pekar finger på varandra, men sällan har en pragmatisk helhetslösning för landets och – här – barnens bästa.
Hjälporganisationer – som Majblomman, Stadsmission, Erikshjälpen, Frälsningsarmén, tidningen Faktum med flera – märker av att vi har ett samhälle som inte fungerar. Ett samhälle där välfärden inte räcker till och välgörenheten ökar.
Det är ingen slump att välgörenhetsgalan ”En kväll för Göteborgs stadsmission” med artister som Miriam Bryant, Ebbot, Paul McInnes, Claes Eriksson, Kristina Issa, Simon Ljungman (från Håkan Hellströms band) med flera uppträder, sålde slut i en handvändning.
Tidningen Faktum för de hemlösa är på väg att organisera en liknande gala nästa år i Göteborg.
Behövs – sorgligt nog
Secondhandbutikerna har blivit fler. Stadsmissionen, som har flera spridda över Göteborg, har lite olika koncept beroende på var de ligger. Den i Arkaden i centrum vänder sig till citykunder (fråga mig, jag vet) med lite större urval av märkeskläder. I Angered kan man istället köpa kläder per kilopris..
Majblomman har 500 lokalföreningar över landet, som alla arbetar för den goda sakens skull. Man har cirka 4000 volontärer (majblommeförsäljarna undantagna) och tiotusentals ansökningar att hantera per år. Man delar ut mer pengar än någonsin till barns behov. 2024 gav man 42,5 miljoner kronor i direkt ekonomiskt stöd – för att nämna några – till barns kläder och skor.
Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.
Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.
Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.
När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.
Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…
Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.
Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.
Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.
Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.
Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.
Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.
Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.
Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.
Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.
Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.
Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.
Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.
Så tillbaka samma väg som vi kom.
Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.
Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.
Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.
Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.
Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.
Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.
Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.
Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.
Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.
Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.
Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.
Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.
Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.
Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.
Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.
Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.
Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.
Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.
Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.
Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.
Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…
Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.
Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.
Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.
Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.
Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.
Ett kap. Fina fyndet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN
Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.
Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.
Det kunde ses som en tanke att jag, när november mesta gråa fond bröt ut i ett skirt höstsolsljus, var i Högsbokyrka för att åter få se ”Ecce homo”. För just denna dag var det en fullsatt begravningsakt i Katarina kyrka i Stockholm för Elisabeth Ohlson. Det var ju ingen överraskning att hon gick bort 30 oktober i år. Hon hemlighöll inte sin sjukdom, men hon tog den med värdighet. Istället för att bära döden som skuld blev det en resa i kärlek och bejakande av livet. Mitt i det svåra fann hon kärleken i en ny människa, en fåfäng sådan eftersom det inte fanns mycket kvar. Men en djärv, uppkäftig sådan. Som om ingen skulle tala om för henne vad som är lämpligt.
Elisabeth Ohlson var egentligen ingen provokatör. Men för att tydliggöra sakernas tillstånd blev hennes fotokonst ändå provocerande för somliga, desto mer berikande, trösterika och omfamnade för andra.
Jag lärde känna henne på GT, hon som en del av fotoredaktionen, en blyg viol från Skaraborg. Hon syntes, men verkade lite för sig själv, lärde av de rutinerade, kanske grabbiga men också varmt hjärtliga fotograferat på tidningen. En midsommar, kall och fuktig, blev jag upphämtad i hennes VW-buss för transport ut på vischan för en fest som var vissen redan från start. Hon skjutsade hem alla hon hämtat upp och festen var inte hennes. Men ändå, en skärva av henne och hågkomsten från då någonstans för 35 år sedan.
Hon lämnade GT och odlade sitt fotograferande i samma takt som hon kom ut och blommade som människa. Stockholm berikade henne, hennes konstnärskap och hon kunde leva fullt ut i sina nya vänkretsar. Komma ut och komma ut. Det var ju ingen hemlighet när hon jobbade på GT att hon inte sökte en man för livet. Men det var heller ingen stor sak. Var och en fick vara som den ville.
Men Elisabeth Ohlson ville så mycket mer. När hon skapade den starka sviten ”Ecce homo”, som först visades 1998, var det en annan tid. Göteborg, till exempel, var en tuff stad för homosexuella och andra med sexuella läggning bortom heteronormen. Attackerna kunde vara brutala, ibland med döden som resultat.
Att hon som kristen vill omfamnas av kyrkan var heller inget som var givet. Inte så heller för de människor hon lärde känna i kretsarna hon umgicks i. Bögar, flator, transmänniskor… alla sågs som suspekta. Aids/Hiv var fortfarande en farsot och ur vissas perspektiv ett Guds straff. Men ingenting av detta kunde vara Elisabeth Ohlson mer främmande. För hennes var kristendomen inkluderande och ingenting annat. För henne var kristendomen kärlek, inte hat.
Det kan låta enkelt och med sin bildsvit ville hon visa just på detta. Hennes sfär av människor blev illustrationer till Bibelcitat där hennes kompositioner hamnade i ett helt nytt ljus. Det var självklart, men tog hus i helsike. Bigotta kristna reste ragg, glömde kärleken och odlade sitt hat.
När jag nu återigen ser bilderna i ”Ecce homo”-sviten är det stilla och respektfullt i ett kyrkorum som öppnat sitt hjärta och sitt sinne.
Det är förstås ingen slump att utställningen har kommit till stånd drygt 25 år efter att den först visades. Men tajmingen med Elisabeth Ohlsons frånfälle är det. Att bilderna skulle visas var hon införstådd med, men hon fick inte själv bevittna denna – som det har blivit – hyllning till hennes konst och skapande.
Jag var på plats i Annedalskyrkan i november 1998. Det var fullsatt, många kom inte in. Intresset var enormt, men det var också en otäck stämning. Fläckvis i kyrkan fanns de protesterande. Vakter var på plats. Men under Elisabeth Ohlsons föredrag längst fram i kyrkan reste sig en person och skrek ”Hädelse! Hädelse!” för att bli utburen av tillskyndande personal. Så åter till Elisabeth Ohlsons ord för att igen bli avbruten av nästa ”Hädelse! Hädelse!”.
Hennes föredrag genomfördes med flera liknande avbrott. Hon, den blyga skaraborgskan, stod stark. Men hon skälvde inombords. För sin ”Ecce homo” blev hon dödshotad.
Nu har hon gått ur tiden, men hennes verk lever kvar. Vid vernissagen i måndags, som startade klockan sex på kvällen, var kön långt ringlande utanför Högsbo kyrka. Polis var på plats, men stämningen var god. I sakta mak rörde sig kön in i kyrkan och från foto till foto i samklang med Knut Irwes vackra mosaik som klär väggarna.
Men för mig gick det inte att i lugn och ro ta in denna hennes så starka och talande konstfotografier. Jag återvände idag. Fick andakten, kunde läsa bibelorden vid varje bild. Och just minnet av de protesterande i Annedalskyrkan blir extra starkt vid bilden ”Veropet” där hon citerar Matteusevangeliet 23:13 ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.”.
Det finns inte en bild som inte berör. Allt är utmejslat från en tid som var hård och kall, som nu har blivit densamma. Som när Judas förråder Jesus och de som griper honom bland annat är en skinhead. Vi vet nu att dessa klätt sig i nya kläder och bedrägligt leder politiken i vårt land, som en ulv i fårakläder. En politik som inte är generös, som pekar ut andra istället för att förena och gagna för något bättre. Det som har skapat ett ånyo hårt och kallt samhällsklimat, som ärligt de flesta fryser i.
Just därför talar ”Ecce homo” så väl i vår samtid. Elisabeth Ohlsons bilder lever starkt.
Vi hördes inte av så mycket sedan hon flyttade till Stockholm. Jag fick sent berätta för henne om min beundran över denna hennes utställning. Hennes mod och styrka.
Sociala medier förenade oss – där hon omväxlande djärvt duckade för skitstormar och njöt av beröm – och jag fick förmånen att följa henne där i kanske tio år. En än större förmån, ur strikt personlig vinkel, var då hon hade råkat se ett foto på mig i en tweedkostym. En bild tagen i Brighton, regnbågsstaden på den engelska sydkusten, som av en händelse. Hur hon skrev till mig att hon ville fotografera mig i den kostymen.
Jag blev generad och lycklig. Vilken ära. Det tog något halvår innan det blev verklighet. I februari 2019 var jag uppe i Stockholm i ett ärende och blev inbjuden till Elisabeth Ohlsons ateljé vid Hornstulls strand. De blyga skaraborgskan var borta, en jovialisk, sprudlande människa var där. En varm person, inbjudande och rik. Hon placerade mig förtjust framför kameran, instruerade mig, regisserade mig. ”Spänn händerna! Stramare fingrar! Så, ja!”, kommenderade hon med ett leende.
Ett stolt ögonblick. Elisabeth Ohlson fångade mig i tweed. Foto: ELISABETH OHLSON
Det var förstås inte ett av hennes stora ögonblick. En fotosesjour av många. Men jag var fåfängt stolt. Men än mer stolt över vad hon uppnått och vilken väg hon gått. Tack för allt!
Smärtsam. Bianca Kronlöf som vårdbiträdet Hanne i Ella Lemhagens ”Så länge hjärtat slår” river upp alla sår från covidåren. Foto: PRESSBILD
Vårdbiträdet Hanne (Bianca Kronlöf) drömmer rockdrömmar. Jobbet på äldreboendet är bara för inkomsten, för hyra och räkningar. Men arbetet, där hon har vännen Katrin (Liv Mjönäs), som avancerat till chef för panget, har tickat iväg med tolv år. Genombrottet för Hannes band ligger och lurar med festivalgig till sommaren.
Så slår pandemin till med kraft i mars 2020. Äldreboendet förvandlas från mys och charm med dementa till en kamp om liv och död. Det vinstdrivande vårdföretaget har inte tagit höjd för några katastrofer, som en dödlig pandemi. Ingenting fungerar plötsligt och brukarna dör – en efter en.
I detta kämpar Hanne för sina rättigheter, för sina kollegors skull och – kanske – framför allt för de älskade boende på hemmet. Hon skapar skyddsutrustning och handsprit genom fantasi när det saknas och inte har blivit inköpt. Hon försöker tillsammans med sina kollegor skydda de friska från de smittade. En fåfäng kamp.
Ja, en film som brutalt slungar oss tillbaka till den första, dramatiska tiden av pandemin för fyra och ett halvt år sedan. Nu då vi precis har slickat såren river Ella Lemhagen av plåstret och öppnar för den brutala verklighet som vårdpersonal – och patienter – ställdes inför våren 2020. Det gör ont.
Bianca Kronlöf är briljant som desperat kämpande Hanne. Hon som tvingas utmana sin vän Katrin, en roll i desperation fint skildrad av Liv Mjönäs, för att blottlägga bristerna. Hon som utmanar vårdföretaget och blir en visselblåsare av rang. Vet att hon har rätt men klandras av företaget som illojal.
Det är en film som känns och bränns från start till mål. Det är smärtsam närgånget och drastiskt som en svensk ”Erin Brockovich”. Bianca Kronlöf är Hanne och är i situationerna naken och oförställd. Det är skickligt. Det blir på liv och död, en film man inte kan ducka för.
Filmen är baserad på ”Det illojala vårdbiträdet”, P1-dokumentären baserat undersköterskan Stine Christophersens berättelser om sin strid mot arbetsgivaren Attendo. Hon som djärvt blev en visselblåsare när det som mest krävdes.
Jag kan inte annat än att tänka att hon måste vara nöjd med hur dessa hennes avslöjande fortfarande ekar, som nu genom denna film. Dessvärre lyckas vårdföretagen ducka från sitt ansvar med politikernas goda minne. Kvar står fortfarande vårdpersonal och deras brukare på golvet dansandes en sorglig limbo när debet och kredit ska gå ihop med vinstmarginaler åt de redan besuttna och med bristande resurser åt dem som mest behöver det.
”Så länge hjärtat slår”, premiär 27 september 2024.
Regi: Ella Lemhagen.
Manus: Malin Lagerlöf efter P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” efter undersköterskan Stine Christophersens avslöjande om brister på hennes arbetsplats under den inledande pandemin våren 2020.
Foto: Anders Bohman.
Klippning: Margareta Lagerqvist.
Musik: Fredrik Emilson.
I rollerna: Bianca Kronlöf, Liv Mjönäs, Inger Nilsson, Adam Pålsson, Eric Bibb, Cecilia Nilsson med flera.
Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.
Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.
Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)
Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.
Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mitt frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.
Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.
Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.
De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.
På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.
Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?
Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.
Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter”, föll allt jag hade byggt upp.
Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.
Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.
Nå… nu.
När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.
Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.
Onsdag
Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.
Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.
Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.
Torsdag
Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.
Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan (även den köpt under på secondhand under senaste Danmarkturen) i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.
Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.
Historiens vingslag sveper redan över min resa.
Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.
Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.
Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.
Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.
Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?
Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, in där och scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.
Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.
Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.
Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.
På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmana så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.
Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!
Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.
Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN
Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.
Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.
Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.
Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.
Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.
Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.
Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.
Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.
Historisk mark. Foto: KAI MARTIN
Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.
Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.
Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.
Fredag
Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte ivll missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.
Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN
Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.
Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN
Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.
Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.
Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN
Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.
G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande sitt, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.
Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.
G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det en mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.
Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA
Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.
Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.
Lördag
Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är upp. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.
Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.
Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.
Jonatan Petré Brixel lägger fram sin vok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.
Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.
Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN
Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.
Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.
Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, var dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.
Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.
Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.
Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.
Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.
Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.
Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, senast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.
Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.
Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN
Jag har varit prenumerant av GP sedan jag fick tillsvidareanställning på GT i februaris början 1981. Det har varit en lång resa, upp och ned, fram och tillbaka. Ibland ett slags hatkärlek, emellanåt underhållning, men oftast en krass bruksprodukt.
Jag älskar att läsa tidningen på morgonen. Till frukosten, innan jobbet, på helgen då tiden är mer utsträckt.
Men nu gör jag slut. Jag har tröttnat.
Det är en relation som inte är så ömsint från den ena parten (läs GP) och som med tiden kommit att svida i plånboken. Kommunikationen från tidningen har varit ringa. Vid en tidigare prishöjning av prenumerationen hörde jag ingenting förrän det rasslade till ljudlöst i kassaskrinet. Vid årsskiftet höjdes priset från 599 kronor till 699.
I papperskorgen. GP har alltmer slängt papperstidningen i papperskorgen, men höjer ändå priset på sin produkt.
2021 skrev jag i bloggen: ”I slutet av december 2018 betalade jag 374 kronor efter att ha förhandlat fram detta pris några månader tidigare Rimligt, kanske, att man senare – utan ett ord – höjde priset till 415 kronor när vi via autogiro gjorde första betalningen i januari 2019. Det dröjde heller inte länge förrän priset plötsligt tickade upp till 449 kronor. På några månader alltså en stegring med 75 kronor.”
Nu har tidningen aviserat ytterligare en höjning. Detta till ackompanjemang av en artikel publicerad 20 augusti, alltså bara för några dagar sedan, där Stampen Media (som äger GP) redovisar en vinst på 26 miljoner andra kvartalet 2024! I ett mejl i veckan fick jag beskedet: ”På Göteborgs-Posten arbetar vi ständigt med att vässa vår journalistik och utveckla våra digitala kanaler för att du ska kunna ta del av de senaste nyheterna dygnet runt. Från 1 oktober 2024 kommer vi justera prenumerationspriserna. Detta för att kunna fortsätta leverera riktig journalistik som gör skillnad. Ditt förtroende betyder mycket för oss och vi hoppas få det även framöver. För dig som betalar med kort eller autogiro innebär detta att för prenumerationsperioden som startar efter 1 oktober och framåt så får du ett nytt pris. De nya priserna hittas här.”
Nej, ni behöver inte klicka på länken. Priset har från årsskiftet skärpts till 739 kronor.
Till saken hör att ironiskt nog läste jag det först i papperstidningen via helsidesannonser (utan att det där stod vad priset skulle bli).
Ironiskt? Ja, för för oss med så kallad komplett prenumeration (digitalt och print) har servicen succesivt försämrats.
Det där med att ”vässa vår journalistik” är bara nys. I print får man läsa gamla texter och jag menar inte nyheter. Reportage som rimligen borde komma trogna prenumeranter till godo skulle ju med fördel publiceras först i print sedan på den stora stora world wide webben.
Nu presenteras, exempelvis, den underhållande Kristian Wedel på gp.se på måndagar, men i print på onsdagar. Reportage som tidningen bjuder till läsning på webben kommer dagar, ibland veckor och till och med månader senare i print. Det är ju oförskämt.
GP har lämnat sin papperstidning i papperskorgen, lämnad åt sitt öde, men till ett dyrt pris för sina prenumeranter och annonsörer.
Informativ. Det här är en skärmdump av GP:s app när man försöker öppna den. Händer titt som tätt att man möts av detta tomma ”blad”.
Lägg till att appen är usel, långsam och inte funktionsduglig. Det är helt enkelt inte rimligt att ständigt mötas av nya prishöjningar för en produkt som sakta blir sämre med texter som är fylld av märkliga korrektur- och faktafel eftersom redaktörerna, som är ansvariga, inte har tid att gå igenom dem. Så sorry: Jag checkar ut.
Tack för den här tiden. Drygt 43 år har gått fort.
Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Foto har alltid haft stor betydelse för mig. Främst genom pappas fotokonst, de familjealbum han gjorde med bilder från våra liv från min tids begynnelse (det vill säga så långt som jag minns) till en bit in på 90-talet. Han hade ett konstnärsöga, var duktig på att teckna, gjorde fina etsningar och oljemålningar, som klär hemmet. Dessvärre gick inte hans talang i sällskap med självförtroendet. Han var för sträng mot sig själv.
Hans svartvita foton – och senare i färg – är ju minnesalbum, men också konstverk. Till bilderna skrevs det om vad som hände, gärna med någon tecknad figur i tusch.
Senare, en bit mot 60-talets slut, blev han bekant med konstnärsfotografen Tom Benson, som var vikarie på GHT:s korrektur där pappa jobbade. På så vi kom denne excentriske bildkonstnär in i vårt hem. Pappa fick lite bilder, som borde ha vårdats, men inte har gjort det och nu försvunnit som löv för vinden i historien.
Tom Benson tog omslagsbilden till Nynningens album ”För full hals”. Bandet som 1973 spelade i Hvitfeldtska gymnasiets aula just musik från det albumet med översatta dikter från Majakovskijs produktion. Vid mikrofonen Totta Näslund. Allt oerhört imponerande.
Kanske satt fotograf Lars Sundestrand i samma aula och såg den konserten. Vi var gymnasiekamrater då, lärde känna varandra senare och jag fick någon bild av honom från Lou Reeds konsert i Scandinavium under den amerikanske artistens ”Rock and roll animal”-turné i maj 1974. Vi skildes åt efter studenten för att återförenas som punkare i den tidiga rörelsens oskuld i Göteborg. Hans som redaktör, skribent och fotograf för fanzinet Funtime, jag i egenskap av sångare i Stick! (som ju efter ett år blev Kai Martin & Stick!). Hans integritet och nyfikenhet var redan då stark. Tidigt knöt han band till Ebba Grön och Freddie Wadling. Det i sin tur har gett hans enastående bok om just Ebba Grön – ”Station Rågsved” (Albert Bonniers förlag, utgiven 2016) – och nu ”Freddie – my head is a crowded room” (Bly förlag). Ett praktverk med tusen och en konstverk av särlingen Freddie Wadling som dessutom innehåller samtal med hustrun Bella Wadling, bildkonstnären Annika von Hausswolff, musikern och producenten Henryk Lipp, musikern och låtskrivaren Robert Hurula, Kent Karlsson, Joakim Lindegren, museiintendent Maja Björk Lindahl och musikkonstnären Carl Michael von Hausswolff. För designen står Pär Wickholm, som förutom att han är sångare i eminenta Stormavd också har jobbat med omslag till Thåström.
Ja, ni ser. Väven spinns.
Wadlings konst Arto photo gallery visar Freddie Wadlings mångskiftande konst och några av Lars Sunderstrands foton på Wadling. Mittfoto: OSCAR MATTSON
För en knapp månad sedan var det boksläpp på Seriehörnan i Göteborg av Lars Sundestrands bok. Nog vecka senare var det vernissage på Freddie Wadlings konst på Art photo gallery, hörnet Olivedalsgatan/Alfhemsgatan i Göteborg. Det var förstås en tanke. På väggarna Freddies konst, som spänner över så mycket från collage – faktiskt minnande om Tom Benson (som också var Freddies vän) – till skräckmålningar i färgstark krita.
Han var en synnerligen kreativ och reseptiv person. Sög in allt och transformerade det i sin hjärna för vad det nu månde vara för hans personliga uttryck. Det gav rösten, det gav musiken, det gav konsten. Det sistnämnda som kanske främst kommit till uttryck på senare tid.
När han gick bort, knappt 65 år, i början av juni (skrev om det här!), hade han blivit folklig utan att ett fjäska en tum. Han var aktuell för ”Så mycket bättre”, där artisterna i programmet ändå ärade honom. Sörjd av många växte hans legendariska status och Göteborgs stadsmuseum lyckades på kort tid ordna en utställning om hans liv i skapande (läs om den här).
Vid hans begravning – på hans födelsedag den 2 augusti 2016 – var Vasakyrkan fylld av riddare och prinsessor kring Freddie Wadlings hov. Det blev en manifestation för hans person och konst (jag skrev om det här!).
Men det är ju så med en del konstnärer och artister, att de aldrig riktigt släpper greppet om sin publik.
Lars Sundestrands bok är ett exempel på det. Utställningen ett annat.
På vernissagen berättade Lars Sundestrand om att han var på väg till Genua för ett jobb. Han skulle helt enkelt söka upp den begravningsplats där Joy Divison hämtade omslaget till ”Closer”. På Staglieno ska han söka vidare på sitt oefterhärmliga vis. Han är också inviterad att medverka i ett nederländskt projekt om just Joy Divsion, och där är ju kopplingen till mästerfotografen, nederländaren Anton Corbijn tydlig. Han som var Manchesterbandets hovfotograf. Det som gav honom en språngbräda ut i karriären med band och artister porträtterade som Depeche Mode, U2, Morrissey, men också svenska artister som Ulf Lundell, Per Gessle, Sophie Zelmani…
Han blev med tiden filmare med videor för allt från Nirvana till Johnny Cash. Alltid med sin integritet och sin särart i varsam hand.
Genom Göteborgssoperans danskompanis nyfikenhet lockades han till ett projekt med just Danskompaniets föreställningar ”Skid” och ”SAABA” (skrev om den förstnämnda här och den sistnämnda här). Under ett gästbesök på prestigefyllda scen Sadler’s Wells i London fick Anton Corbijn exklusiv rätt att följa de 38 dansarna på och av scen, närgånget och på avstånd under tre dagar. Av tusentals digitala bilder (inte alltid ett format han använder sig av) har 21 bilder nu ställts ut i Göteborgsoperans foajé. Det som blivit ”Stillness thru movement” (3 november–12 december 2023).
Legendarer. Fotograf Anton Corbijn och Danskompaniets Katrín Hall närvarade vid vernissagen av ”Stillness thru movement” på Göteborgsoperan. Foto där jag medverkar: EMIL CARLSSON RINSTAD
Inititalt överraskas man av att bilderna är i färg. Corbijns signum är ju de utfrätta, svartvita bilderna. Men med färgen fångas också ett annat uttryck. Corbijn strävar som alla efter perfektion, men det är genom att skeende utmanar och det perfekta störs som bilden får sin kraft. Rörelseoskärpan i dansbilderna ger dansens kraft. Det är intensivt och närvarande. Precis som porträttbilderna där dansarna är såriga och nakna efter sina danspass. Bilder tagna med endast några få minuter till godo. På det hela taget var det ett uppdrag – och en utmaning – som Anton Corbijn aldrig ställts inför.
Ja, denne legendar var på plats för att öppna utställningen tillsammans med Danskompaniets konstnärlige ledare Katrín Hall, isländskan som format sitt danslag till ett av världens främsta.
Så fotokonsten har tagit mig på en resa. Från mina fars familjealbum till skivomslag och bilder på favoritpopgrupper och dito artister. Min medverkan som sångare i Kai Martin & Stick! gav mig en förståelse för bildens sprängkraft. Så som Lauri Dammerts bilder på oss när allt startade och några år framåt. Där fanns, förstås, också Lars Sundestrand, men också Schlagers och ETC:s fotografer som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius (nu aktuell med sina bilder på Stockholms stadsmuseum) och Lars Torndahl. Så vidare framåt mot ett här och nu. Foto fascinerar fortfarande.
Våtast i klassen. Håkan Hellströms finalspelning på Way out West var också festivalens bästa. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.
Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.
Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.
Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
Modet. Way out West är en evig cat walk.
Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN
Stilfull comeback:
Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.
Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM
Underhållande:
Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.
Helt rätt. Devo – en av Way out Wests mest väsentliga bokningar. Foto: PETER BIRGERSTAM
Mest märkligt:
GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
Christine & the Queens performance – queer och topless.
Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.
Trängsel:
Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.
Käckast:
Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.
Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM
Larmigast:
Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.
Larmade bäst. Yo La Tengo vann larmklassen på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dubbelt upp:
Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.
Skvallret:
Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).
Problem:
När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.
Bättre upp:
Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
Sam Fender, som saknade DNA.
Fråga:
Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
Vad blir 2024 års stora dragplåster?
Vimmel:
Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.
Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.
Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.
Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).
Sturm und drang. De sista skälvande låtarna spelas på Gröna Lund av Kai Martin & Stick!-spelningen 17 augusti 2015. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var ett galet dygn som svepte in 2015 med start 17 augusti och final morgonen därpå. Med en energi som om allt var möjligt. Upp till Stockholm. Ned från Stockholm. Allt där emellan.
Det var Ronnys kontakter som löste spelningen på Gröna Lund, nöjesparken som naturligtvis inte ville vara sämre efter Kai Martin & Stick!-comebacken än vad Liseberg var, där bandet spelade året innan. Jag vet inte vilka förhoppningar vi hade med vårt återförenande, men det mesta gick över förväntan när vi återsågs och repade långfredagen 2013 för spelningarna i Stockholm och Göteborg helgen efter. Intresset från media var modest, men GT skrev och P4 Göteborg med Stefan Livh som eftermiddagsvärd bjöd in oss för en livespelning som kvartett – Gomer Explensch, Markus Larsson, Alex Gabay och jag – fredagen den 5 april, dagen innan comebackspelningen på Scandic Grand Central och senare Pustervik 7 april.
Detta var 2013. Om det sedan var hybris eller sunt förnuft som gjorde att vi satsade vidare vet jag inte. Men spelningarna då gav mersmak. Vi mötte en publik som gillade oss då, men förvånande stod också intresserade framför scen som näppeligen inte sett oss då det begav sig. Kanske var det det. Kanske var det bara det faktum att vi ville fortsätta för att det var kul, att musiken ägde relevans och att vi faktiskt kände att vi kanske borde göra ny musik.
Till spelningarna 2014 hade vi gjort det. Till spelningen på Gröna Lund hade vi dessutom bokat in tid i Charles Storms studio Cloudchamber för ett nytt album, som redan vid nedfärden från spelningar i Dalarna augusti 2013 fått namnet [utan titel]. Jo, Cremonese och jag måste ha pratat om att vi eventuellt skulle skapa nytt redan då.
Spelningen på Gröna Lund fick vi i februari. I mars hittade jag, i en secondhandbutik på Västergatan i Göteborg, scenkläderna. En ormskinnskostym förvånande nog i design av H&M, en ko eller gris som fått sätta livet till för att återuppstå som ormskinn. Tiger of Sweden-skjortan köpte jag på Garageloppisen i Slottsskogen. Hatten var inhandlad i Williamsburg vintern 2014å då vi var på resa hela familjen. Skorna, ett par svarta Rizzo inhandlade på någon från NK för hundra år sedan. Klar för scen tidigt, alltså.
Vi testade våra nya låtar i slutet av maj 2015. Kompositioner där några bara kvällen innan rephelgen hade fått texter. Allt var med kniven mot strupen. Individuellt mådde närmast samtliga bandmedlemmar dåligt av tusen och en skäl. Vi gick in i replokalen med krumma ryggar, knäande och mentalt svaga; vi gick ur samma lokal tre dygn senare med högt burna huvuden, rätade ryggar och ett osvikligt självförtroende.
Det. Här. Skulle. Bära.
Första albumet sedan ”Uppståndelse!” 1985 skulle bli verklighet. Mer än så. Det skulle bli väldigt bra.
Gröna Lund var en del på vägen. Inför spelningen fick vi åter träffas för repetitioner. Dagarna efter spelningen skulle vi in i studion. Vi hade alltså pulsen uppe och sinnena påslagna.
Jag hade fått på min lott att ordna med låtlistan. Att vi skulle börja med nyskrivna ”Strändernas svall” var givet. Låten om den aldrig sinande flyktingströmmen över Medelhavet var både stark och angelägen. Att överraska publiken med nytt var dessutom helt i linje med hur vi ville jobba. Inget fjäsk.
Men jag ville också ha något slags intro. Musik som kopplade på publikens nerver och förväntan. En natt i juli vaknade jag:
Charles Trenet! ”La mer”, hans fantastiska schlager om längtan till havet mot ”Strändernas svall” och flyktingens desperation, den i verkligheten enda vägen ut som kanske skulle skörda liv (och ju gör det, fortfarande).
Vi reser tidigt från Göteborg i en minibuss fullpackade med instrument, merch och förhoppningar. Z är med och ska tillsammans med Ronnys barn hjälpa till att sälja skivor, dikthäften och t-shirtar… Vi var laddade.
Redo. Kai Martin & Stick! timmarna innan spelningen på Gröna Lund Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi kommer till porten nära scenen, dansbanan, lastar ur och riggar. Cremonsese har ordnat en ljudtekniker från Stockholm, en klenod från 80-talet som inte bara kan vår musik utan också är en fena på att ratta ljud. Soundcheck, mat och en stund över till kontemplation. Z har sedan förra årets Lisebergsspelning på Taubescenen ordnat med bokstäver som hängandes på ett snöra tillsammans bildar bandnamnet. Vår anspråkslösa backdrop får även denna gång på detta nöjesfält tjäna sitt syfte.
Det närmar sig speldags. Cremonese och Alex går ut för att stämma sina instrument. Kommer tillbaka förkrossade. ”Der är ju ingen publik!”
Jag tar det lugnt. Vi ska göra vårt jobb oavsett antalet som valt att komma.
Så tar Charles Trenet över. Allvaret börjar. Gomer Explensch är som vanligt sen, något som i sista stund ska göras. Vi gör entré. Hela bandet. En efter en. Han före mig mig, reser sin väldiga 202 cm långa lekamen, sträcker triumfatoriskt händer i luften och håller på att riva ned bokstäverna. Framför scen är det fullt av nyfikna människor. Alex slår in den mäktiga basgången till ”Strändernas svall”. Vi följer upp med ”Gå in clinch”, avslutningslåten från ”Uppståndelse!”. Knyter samman då och nu. Flätar ihop det förflutna med ett ögonblick här där vi är. Som om ingenting har hänt och ändå allt. Det är fantastiskt. Vi gör tolv låtar i grundsetet. Adderar tre extranummer och kliver av med en hög puls och en adrenalinnivå som nätt opp skenar.
En högtidsstund. Kai Martin & Stick! Gröna Lund 2015, 17 augusti. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi gör en av våra bättre spelningar. Publiken har varit fantastisk från start. Det här är stort.
Jag sitter en stund i logen. Tar in atmosfären, väl medveten om att den stunden är unik och inte kommer upprepas. Jag är stolt. Så går jag ut och möter en glädjerusig publik, som tackar och jag tackar dem.
Nöjd. Sångaren samlar sig i Gröna Lunds loge. Foto: KAI MARTIN
Tiden rusar. Nöjesparken ska stänga. Vi måste packa ned skyndsamt och få in allt i bilen. Vi sover inte över utan drar direkt till Göteborg. Men först nattmat vid någon korvkiosk på Karlavägen.
Några dagar senare börjar vi spela in [utan titel], som blir ett fulländat album. Responsen? Nja. Jag hade hoppats på väsentlig mycket mer. Tidningar som DN, Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri och Sonic möttes oss med tystnad. Inte ens omnämnande på sociala medier från personer som då var aktade skribenter, som gillade oss. Det var skivexemplar rätt ned i det tomma intet. Men vi gnetade på med vår försäljning, gjorde ett break even, lanserade videon som eminente fotograf Johan Carlén filmade och regisserade (delvis efter mitt huvud). GT publicerar den. Tack. Några år senare var det över. Igen. Nalen 27 oktober 2018, nästan exakt 40 år efter vår första spelning, blev vår sista.
”Strändernas svall”. Inspelade på stranden vid Björkängs camping, söder om Varberg 26 oktober 2015.
kaimartinblog 