Innerlig. Tomas Andersson Wij kan berätta – både i sina sånger och sitt mellansnack. Foto: KAI MARTIN
Villa Belparc, Göteborg.
Publik: Sittande, nära nog fullsatt.
Bäst: Han är fenomenal på att knyta samma låtarna med sitt mellansnack.
Sämst: Möjligen kan han odla kommunikationen med publiken.
Fråga: Är han tillsammans med Pernilla Andersson bäst i genren som singer/songwriter på svenska…?
Han är nygift, 51-årige Tomas Andersson Wij. Har med sin ackompanjatör Andreas Hedén åkt land och rike. 800 mil, som från Göteborg till Los Angeles (hans ord, jag verifierar det inte) och jag hoppas att han även har hunnit med en bröllopsresa med sin fru sedan bröllopet i juni. För nu är han vid vägs ände. Spelningen på Villa Belparcs utomhusscen är hans – och även säsongens sista för spelstället – final på denna omfattande turné i sommar.
Han kan sitt Sverige. Med vemodsröst och melankoli skildrar Tomas Andersson Wij sitt land med betraktarens ögon. Han blundar inte för något. Han ser. Han pekar inte finger. Han beskriver. Oavsett om det är från uppväxten i Stockholms södra förorter eller barndomens somrar i Hälsingland, där mormor och morfar bodde.
Han landar i sitt då med samma självklarhet som sitt nu. Han är en mästare på det. Har kanske varit det redan sedan starten när han debuterade 1998 med albumet ”Ebenser”. Då då han levde med skräcken att bli betraktad som vissångare.
Jo, Tomas Andersson Wij är en berättare. Både i sina texter och i sitt mellansnack. Som få andra väver han samman sin konsert med minnen och hågkomster, öppnar för en större förståelse. Det blir privat med klädsam distans, men tillräckligt för att man som publik ska kunna att han ger oss ett förtroende. Låten till sina vänner istället för tal när han fyllde 50. ”Harry Houdini”, som vävs samman med berättelsen om den trassliga historia Tomas Andersson Wij hade med sin far, som avled i covid. Sången till sin hustru. Privat – och allmängiltigt. Berörande och starkt. Men också inte utan humor. Han vet hur att balansera mellan ljus och mörker.
På scen bjuder han från sina första låtar. På scen bjuder han också på musik som ännu inte är utgiven, som ”Still got the blues för Sverige”. En sorts pendang till genonbrottslåten ”Blues från Sverige” från 2003. Även ”Sommarsorgen” är ny. Låtar som med självarhet vävs in i en diger låtlista från hela karriären. För Tomas Andersson Wij bjuder friskt och generöst på sin musik denna finalen på turnén.Fina ”So long”, förstås. Ja, ”Blues från Sverige” med en anekdot som bonus. Ja, självklart ”När solen färgar juninatten”, Sven-Ingvars-hyllningen från ”Så mycket bättre”, som blivit han egen.
Andreas Hedén är en följsamt försiktig ackompanjatör med sitt keyboard. Skuggar liksom Tomas Andersson Wijs gitarrspel och sångaren själv använder sig av två mikrofoner, den ena när han spöklikt körar sig själv.
Nils Berg – Kålltorps stolthet – gästar. Blåsaren som för bara en vecka sedan tillsammans med Håkan Hellström stod inför 40000 på Way out West bara hundra meter från Villa Parc. Kommer in till ”Tommy och hans mamma”, klär de redan sparsmakade arrangemangen i en skir, rikare dräkt med sitt lätta, känsliga saxofon-, klarinett- och tvärflöjtspel. Följer med på den musikaliska färden genom resten av konserten. Det vackra blir än vackrare.
Tomas Andersson Wij må inte vara de många harmoniernas man, men han har en egen ton. Han är heller ingen mästare av refränger, skriver ändå låtar som berör och fastnar.
Jo, han kan det där med att skriva. Är i grunden journalist med en vidare längtan för ordens och musikens flykt från kammaren ut till folks hjärta. Han kan det där, Tomas Andersson Wij.
Tomas Andersson Wij, Villa Belparc, 19/8 2023. Låtlistan (från Tomas Andersson Wijs Instagramsida)
Harmoni och glöd. Rasmus Blomberg visar att hans musik från ”River’s call” är lika stark på scen. Foto: KAI MARTIN
Café Hängmattan, Göteborg.
Publik: Runt 50.
Bäst: ”Stones come alive” är mäktig live också.
Sämst: Pedalpillandet och omstämmandet.
Fråga: Är det inte dags för fler att upptäcka Rasmus Blombergs kvaliteter.
När jag fick höra Rasmus Blombergs debutalbum ”River’s call” för två år sedan blev jag helt tagen. Musiken var inte bara vacker utan kraftfull. Låtarna följde ett slags dramaturgisk ordning. Precis som ett album ska göra, men som inte alla förmår. Här fanns en början i vackert försiktiga ”All that we wished for” till den ståtliga finalen i ”Don’t disappear”. Finstämt följs av intensivt, som ”Stones come alive”. En musikalisk vindlande resa från hans barndom i Floda på och längs Säveån till Göteborg.
Det var inte bara ett album som borde blivit en vinyl, men aldrig blev det. Det var dessutom, enligt mitt förmenande, 2021 års starkaste album. En platta jag ofta återkommer till. Musik som jag hävdar med all rätt skulle platsa på Way out West – åtminstone i stämningsläge. Live har han fortfarande en del att lära.
Men från scen… hur låter det då? Ja, jag har fått vänta. Trodde jag skulle få möjligheten i våras då en spelning på Fängelset genom Sofar Gothenburgs försorg arrangerades. Fast av den konserten blev det blott fyra låtar på en kvart, då andra artister också krävde sitt utrymme.
Då stod han dessutom ensam på scen med sina pedaler och sin Fender Jaguar och gjorde intryck. Det gav helt enkelt mersmak.
Nu var det alltså äntligen dags efter att ha missat hans konsert på Nääsfabriker i början av juli då han spelade med band. På Café Hängmattans lilla scen – och dito lokal – blir det ju för artisten att gå i clinch med publiken. Närheten gör framträdandet skoningslöst. Med sitt band, trummisen Joel Jansson och keyboardisten/basisten Emil Aspegren blir det både dramatiskt, finstämt och uttrycksfullt.
Rasmus Blomgren må sakna större scenvana, men verkar inte lida av det i någon större mån. Samtidigt kräver hans musik största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Hans fingerspelande bjuder på elegans och perfektion. Något som också utmanar till lyhördhet från publiken. Lägg där till att hans musik svänger, låtarna har helt enkelt groove oavsett om de är försiktiga eller ösiga. det är med andra ord svårt att inte bli berörd.
Det märks emellanåt att Bon Iver är en förebild, men jag tycker också att Rasmus Blomberg vågat sin i, ljudmässigt och i viss mån harmonimässigt, i the Cures ”A forest” eller den tiden kring albumet ”Seventeen seconds”. Det skapar en mystik, en spänning, en skönhet. Något som tillsammans bildar han så speciella karaktär.
Visst. Det kunde vara tajtare mellan låtarna. Var och en av låtarna kräver sina inställda pedaler för rätt sound och sin stämning på gitarren. Det tar lite onödigt med tid och risken är att man som publik tappar fokus. Han kunde också vara lite mer av en singer/songwriter och berätta om musiken han spelar.
Utrycksfull. Rasmus Blomberg kan gå från finstämt till kraftfullt – något han visade med sin konsert på Café Hängmattan. Foto: KAI MARTIN
Men med musiken väl på plats låter det förträffligt i ett väl balanserat sound och ljud utåt tillsammans med dynamiska arrangemang. Rasmus Blomberg är en utmärkt kompositör, gitarrist och sångare. Med sina lyhörda musiker har han skapas stor musik.
Sju låtar blir det den här gången, där han visar upp två nya – ”It was always you” och ”Wildfires”. Låtar som inom kort ska spelas in.
Det är musik som väl smälter in i hans övriga material, hämtat från just ”River’s call”. Det blir återigen en afton med längtan efter mer. Där urladdningen i ”Stones come alive” – där bandet tar ut svängarna och volymen rejält –följs av finstämda finalen i ”Don’t disappear”. Pustervik nästa…?
Rasmus Blomberg var uppvärmare för betydligt mer rutinerade Lily Arbor. För mig fick duon Felicia Darhult Störby (ja, hon är på håll släkt med New Time Orquestas Per Störby) och Lovisa Nilsson med band bli bonus. Tillsammans har de verkat i mer än tio år, om inte just som Lily Arbor (med start i Falkenberg). Det märks. Deras stämsång är fint sammanflätat med Felicia Darhult Störbys ljusare röst som med mer folk/countrykaraktär och snygga glissandon mot Lovisa Nilssons snyggt skuggande. De är trygga i varandra.
Vackert men kantigt. Lily Arbor – Felicia Darhult Störby och Lovisa Nilsson – behöver jobba på låtarrangemangen live. Foto: KAI MARTIN
På scen vädras förstås förra årets album, men också lite låtar som är både äldre och nyare. Men live är låtarna värda bättre arrangemang. Det finstämda i duons musik kläs på scen i ett slags opassande kantighet. Synd. För deras vackra folk/countryton, americana om ni så vill, ska framföras på bästa sätt för att bäst komma till sin rätt. Men första extranumret där publiken fick samlas kring lägereldspianot och höra tjejerna sjunga utan förstärkning var en stund magi.
Rasmus Blomberg, Café Hängmattan, 18 augusti 2018. Låtlista:
Våtast i klassen. Håkan Hellströms finalspelning på Way out West var också festivalens bästa. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.
Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.
Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.
Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
Modet. Way out West är en evig cat walk.
Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN
Stilfull comeback:
Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.
Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM
Underhållande:
Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.
Helt rätt. Devo – en av Way out Wests mest väsentliga bokningar. Foto: PETER BIRGERSTAM
Mest märkligt:
GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
Christine & the Queens performance – queer och topless.
Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.
Trängsel:
Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.
Käckast:
Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.
Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM
Larmigast:
Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.
Larmade bäst. Yo La Tengo vann larmklassen på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dubbelt upp:
Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.
Skvallret:
Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).
Problem:
När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.
Bättre upp:
Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
Sam Fender, som saknade DNA.
Fråga:
Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
Vad blir 2024 års stora dragplåster?
Vimmel:
Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.
Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.
Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.
Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).
Sturm und drang. De sista skälvande låtarna spelas på Gröna Lund av Kai Martin & Stick!-spelningen 17 augusti 2015. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var ett galet dygn som svepte in 2015 med start 17 augusti och final morgonen därpå. Med en energi som om allt var möjligt. Upp till Stockholm. Ned från Stockholm. Allt där emellan.
Det var Ronnys kontakter som löste spelningen på Gröna Lund, nöjesparken som naturligtvis inte ville vara sämre efter Kai Martin & Stick!-comebacken än vad Liseberg var, där bandet spelade året innan. Jag vet inte vilka förhoppningar vi hade med vårt återförenande, men det mesta gick över förväntan när vi återsågs och repade långfredagen 2013 för spelningarna i Stockholm och Göteborg helgen efter. Intresset från media var modest, men GT skrev och P4 Göteborg med Stefan Livh som eftermiddagsvärd bjöd in oss för en livespelning som kvartett – Gomer Explensch, Markus Larsson, Alex Gabay och jag – fredagen den 5 april, dagen innan comebackspelningen på Scandic Grand Central och senare Pustervik 7 april.
Detta var 2013. Om det sedan var hybris eller sunt förnuft som gjorde att vi satsade vidare vet jag inte. Men spelningarna då gav mersmak. Vi mötte en publik som gillade oss då, men förvånande stod också intresserade framför scen som näppeligen inte sett oss då det begav sig. Kanske var det det. Kanske var det bara det faktum att vi ville fortsätta för att det var kul, att musiken ägde relevans och att vi faktiskt kände att vi kanske borde göra ny musik.
Till spelningarna 2014 hade vi gjort det. Till spelningen på Gröna Lund hade vi dessutom bokat in tid i Charles Storms studio Cloudchamber för ett nytt album, som redan vid nedfärden från spelningar i Dalarna augusti 2013 fått namnet [utan titel]. Jo, Cremonese och jag måste ha pratat om att vi eventuellt skulle skapa nytt redan då.
Spelningen på Gröna Lund fick vi i februari. I mars hittade jag, i en secondhandbutik på Västergatan i Göteborg, scenkläderna. En ormskinnskostym förvånande nog i design av H&M, en ko eller gris som fått sätta livet till för att återuppstå som ormskinn. Tiger of Sweden-skjortan köpte jag på Garageloppisen i Slottsskogen. Hatten var inhandlad i Williamsburg vintern 2014å då vi var på resa hela familjen. Skorna, ett par svarta Rizzo inhandlade på någon från NK för hundra år sedan. Klar för scen tidigt, alltså.
Vi testade våra nya låtar i slutet av maj 2015. Kompositioner där några bara kvällen innan rephelgen hade fått texter. Allt var med kniven mot strupen. Individuellt mådde närmast samtliga bandmedlemmar dåligt av tusen och en skäl. Vi gick in i replokalen med krumma ryggar, knäande och mentalt svaga; vi gick ur samma lokal tre dygn senare med högt burna huvuden, rätade ryggar och ett osvikligt självförtroende.
Det. Här. Skulle. Bära.
Första albumet sedan ”Uppståndelse!” 1985 skulle bli verklighet. Mer än så. Det skulle bli väldigt bra.
Gröna Lund var en del på vägen. Inför spelningen fick vi åter träffas för repetitioner. Dagarna efter spelningen skulle vi in i studion. Vi hade alltså pulsen uppe och sinnena påslagna.
Jag hade fått på min lott att ordna med låtlistan. Att vi skulle börja med nyskrivna ”Strändernas svall” var givet. Låten om den aldrig sinande flyktingströmmen över Medelhavet var både stark och angelägen. Att överraska publiken med nytt var dessutom helt i linje med hur vi ville jobba. Inget fjäsk.
Men jag ville också ha något slags intro. Musik som kopplade på publikens nerver och förväntan. En natt i juli vaknade jag:
Charles Trenet! ”La mer”, hans fantastiska schlager om längtan till havet mot ”Strändernas svall” och flyktingens desperation, den i verkligheten enda vägen ut som kanske skulle skörda liv (och ju gör det, fortfarande).
Vi reser tidigt från Göteborg i en minibuss fullpackade med instrument, merch och förhoppningar. Z är med och ska tillsammans med Ronnys barn hjälpa till att sälja skivor, dikthäften och t-shirtar… Vi var laddade.
Redo. Kai Martin & Stick! timmarna innan spelningen på Gröna Lund Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi kommer till porten nära scenen, dansbanan, lastar ur och riggar. Cremonsese har ordnat en ljudtekniker från Stockholm, en klenod från 80-talet som inte bara kan vår musik utan också är en fena på att ratta ljud. Soundcheck, mat och en stund över till kontemplation. Z har sedan förra årets Lisebergsspelning på Taubescenen ordnat med bokstäver som hängandes på ett snöra tillsammans bildar bandnamnet. Vår anspråkslösa backdrop får även denna gång på detta nöjesfält tjäna sitt syfte.
Det närmar sig speldags. Cremonese och Alex går ut för att stämma sina instrument. Kommer tillbaka förkrossade. ”Der är ju ingen publik!”
Jag tar det lugnt. Vi ska göra vårt jobb oavsett antalet som valt att komma.
Så tar Charles Trenet över. Allvaret börjar. Gomer Explensch är som vanligt sen, något som i sista stund ska göras. Vi gör entré. Hela bandet. En efter en. Han före mig mig, reser sin väldiga 202 cm långa lekamen, sträcker triumfatoriskt händer i luften och håller på att riva ned bokstäverna. Framför scen är det fullt av nyfikna människor. Alex slår in den mäktiga basgången till ”Strändernas svall”. Vi följer upp med ”Gå in clinch”, avslutningslåten från ”Uppståndelse!”. Knyter samman då och nu. Flätar ihop det förflutna med ett ögonblick här där vi är. Som om ingenting har hänt och ändå allt. Det är fantastiskt. Vi gör tolv låtar i grundsetet. Adderar tre extranummer och kliver av med en hög puls och en adrenalinnivå som nätt opp skenar.
En högtidsstund. Kai Martin & Stick! Gröna Lund 2015, 17 augusti. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi gör en av våra bättre spelningar. Publiken har varit fantastisk från start. Det här är stort.
Jag sitter en stund i logen. Tar in atmosfären, väl medveten om att den stunden är unik och inte kommer upprepas. Jag är stolt. Så går jag ut och möter en glädjerusig publik, som tackar och jag tackar dem.
Nöjd. Sångaren samlar sig i Gröna Lunds loge. Foto: KAI MARTIN
Tiden rusar. Nöjesparken ska stänga. Vi måste packa ned skyndsamt och få in allt i bilen. Vi sover inte över utan drar direkt till Göteborg. Men först nattmat vid någon korvkiosk på Karlavägen.
Några dagar senare börjar vi spela in [utan titel], som blir ett fulländat album. Responsen? Nja. Jag hade hoppats på väsentlig mycket mer. Tidningar som DN, Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri och Sonic möttes oss med tystnad. Inte ens omnämnande på sociala medier från personer som då var aktade skribenter, som gillade oss. Det var skivexemplar rätt ned i det tomma intet. Men vi gnetade på med vår försäljning, gjorde ett break even, lanserade videon som eminente fotograf Johan Carlén filmade och regisserade (delvis efter mitt huvud). GT publicerar den. Tack. Några år senare var det över. Igen. Nalen 27 oktober 2018, nästan exakt 40 år efter vår första spelning, blev vår sista.
”Strändernas svall”. Inspelade på stranden vid Björkängs camping, söder om Varberg 26 oktober 2015.
Pappa sa det när han med råge passerat sina 80 levnadsår.
Han var nyfiken på livet. Ville lära mer, trots sin tilltagande ålder. Hans – och mammas – hem var fyllt av litteratur, av konst, av designmöbler. Han läste morgontidningen från första till sista sidan. Allt. Undrade över nya ord. Tog reda på dess betydelse.
Mina föräldrar hade en faiblesse för det enkla eleganta. Mamma, som var utbildad arbetsterapeut, kunde konstfärdigt binda såväl en bok som väva en matta. Hennes monogram pryder, främst, handdukar som vi använder i hemmet. På väggarna finns pappas tavlor, oljemålningar som etsningar och teckningar. Föräldrarna lever vidare inte bara i minnet.
Pappa insåg att det där med hundra nog ändå var utom räckhåll. ”Men det skulle ju vara kul att klå morsan”, som han sa. Farmor blev 92, var en varm människa med klart sinne in i det sista och dog – ja, faktiskt – knall och fall framför ögon på pappa inför en stundande operation som hon skulle göra. Han hämtade väl sig riktigt aldrig från den chocken. Det var så definitivt, som ju döden kan vara.
Grattis, pappa. Frisk, stark och vacker på sin 70-årsdag 16 augusti 1994. Här hade han nästan 19 år till att leva. Foto: KAI MARTIN
Bilden här är från hans 70-årsdag (jag är tre år ifrån den bemärkelsedagen). Han är kraftfull, levande, vacker. Med några timmar kvar till gästerna ska komma har han snickrat färdigt verandan, som han varit tvungen att reparera på grund av att den delvis börjat ruttna. Han fixade allt, min pappa.
Han tog med hela grabbgänget – vi var många – i snipan ut i Kungsbackafjorden rika arkipelag för heldagars badutflykt. Snipan var bara en av flera i den armada han hade; GKSS-ekan, som egentligen var min, jollen, kanoten, tvåmanskanoten och enmanssegelbåten. Alla träbåtar som han skötte med noggrannhet, för han ville att allt skulle se snyggt ut. Lackande. Målande. Föregått av skrapande och slipande. Så såg vårarna ut innan sjösättning. På det hade han fyra trädgårdar att rå om. Mormors hemma i stan och på landet samt vår i stan och den på landet. Den sistnämnda som var så intensivt prunkande att den lockade folk från när och fjärran för att beskåda blomsterprakten.
Lägg till att han renoverade huset i stan. Byggde om, satte in garderober, fixade en balkong som var på väg att förfalla, målade invändigt, tapetserade. Så tog han bilder. Framkallade dem själv nere i källaren. Där låg bastun, den han snickrat på egen hand och som slöt tätt, som en bastu ska. Han konkurrerade med min skolkamrats pappa – han som var chefsingenjör för Älvsborgsbron –, som stolt en dag sa att nu var hans bastu klar. Men i ivern att få den klar visade sig att den saknade lavar och att, när de stod på pallar som ersatte bänkarna märkte att bastun aldrig blev riktigt varm. Ingenjören hade i sin iver att bli klar glömt att täta upp vid taket. Pappas noggrannhet vann. han var en mästare. Fixade trasig parkett och murade om skorstenar efter att ha lagat ett spjäll till spisen.
Han åkte skidor med elegans. Sporten var självklar för honom, den gamle gymnasten och flerfaldige svenske mästaren i modellflyg. Jag har en medalj i plånboken från då han vann skol-SM i Stockholm i ishockey, då han vaktade kassen på grund av att han var så vig och snabb. 1941 – femton år innan jag kom till.
När vi hade varit på en av de där öarna i Kungsbackas skärgård och styra hem la motorn av. Vi drev. Pappa funderad en kort stund. Knöt årorna samman med en vit och röd presenning, reste mast och segel och vi länsade som ett vikingaskepp in mot bryggan. han löste så mycket. Kände av så mycket.
Nej, pappa blev aldrig hundra år. Inte heller 92. Hans hjärta kroknade för tio år sedan och slutade slå den 29 juni 2013. Den 16 augusti samma år skulle han fyllt 89 år. Han klådde aldrig farmor i ålder. Men levde ett händelserik liv. Lämnade barndomsstaden Stockholm för arbete i Göteborg 1948, där han nästan bums träffade mamma. 1953 gifte de sig i maj. Redan då grodde det som skulle bli min syster i mammas mage. Tre år senare kom jag. Pappa tog ansvar i hemmet, förutom allt ovan beskrivet. Så var han ute med min syster och mig, som späd. Kommentarer som ”har barnen ingen mamma”, var inte ovanliga. Men pappa brydde sig inte. Han älskade sina barn och att vara med dem, leka, göra saker för dem. Som att förvandla ett fallet träd till en krokodil eller göra en häst av en stock. Han kunde dyka baklänges, det vill säga från vattnet upp på bryggan. Det var hissnande. Vår pappa! Det tog år innan vi förstod att det filmade inslaget hade spelats upp baklänges. Det spelade ingen roll. Pappa var fantastisk.
Idag fyller han 99 år. Vilar nu tillsammans med sin älskade hustru, som han kom att sakna så intensivt när hon checkade ut 6 januari 2011. Han, nästa hundra, men alltid mer än så. Grattis!
Finalist. Håkan Hellström är inte bara sist ut på Way out West. Göteborgssonen avslutar också sin sommarturné i hemstaden. Foto: PETER BIRGERSTAM
Way out West, Slottsskogen, Göteborg.
Publik: 40000 (publikrekord för festivalen).
Bäst: ”Du gamla”/”That’s alright since my soul got seat up in the kingdom”/”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” är intensiv från gospel till berörande pop.
Sämst: ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” i Lisebergs underhållningsorkesters arrangemang.
Fråga: Vilken utmaning ska Håkan Hellström anta nu…?
Få om ens någon – Lasse Dahlquist inräknad – är en så fundamental Göteborgsromantiker som Håkan Hellström. Men samtidigt som han hyllar sin hemstad, skriver om dess gator och torg, människor och öden är det så tydligt att det samtidigt är en produkt av hans fantasi. I hans lekfulla hjärna skapas miljöer och karaktärer, som tar avstamp i något slags verklighet för att skjutas ut i den fantasifulla rymden som är hans universum.
Den här sommarturnén, som egentligen tog sin reella start i Barcelona (!) på rockklubben Razzmattaz med plats för 2000 (recension här!), har tagit honom land och rike kring. Från ljuva juni till tjuriga juli och regntunga augusti. Oavsett väder, sol, regn, storm (som i Lysekil) står Håkan Hellström pall. Ju större utmaning, ju större motstånd, desto mer förtjust är han.
Så när regnet sköljer ned över Way out West är det som en välsignelse från ovan för denne Göteborgsentertainer. ”Give it to me! Aha! Aha!”
Utmanar vädrets makter. Håkan Hellström gör ösregnet till en del av hans show. Foto: PETER BIRGERSTAM
Bandet och han har precis kommit från Way out West systerfestival Øyafestivalen i Oslo. Recensenternas lovord har varit öronbedövande. Rosande kritik som kantat denna hans Eriksgata i sommar. Way out West är sista anhalt. Det är nu allt det gotta ska kramas ut.
Låtlistan från Barcelona har skiftat, på samma vis som den gjort under gång den här sommaren. Ingen konsert ska vara den andra lik. Men mannarna är desamma med tillägg på kör och Lucianoz, som varit stadig gäst på ”Jag vet vilken dy hon varit i”.
Alla älskar Håkan, men det är loserstämpeln som fortfarande triggar honom. Håkanhaters i vart och vartannat hörn är hans näring. Jo, han slickar i sig beröm, som en katt mjölk. Men det som formar hans konstnärskap och låtskrivande är utanförskapet och lyhördheten för de trasiga, de sorgsna och ofullkomliga vid hans sida. Det som inte drabbat honom själv har drabbat honom närstående personer. Han ser. Han hör. Han förstår. Det berör. Många. Så har det varit i 23 år och det är fascinerande.
Det är också fascinerande hur mycket han är mån om publiken. Han sviker dem inte för en sekund. Alla ska ha sitt. Ingen nämnd. Ingen glömd. Han är skoningslös både mot sig själv och mot bandet. Varje meter av scenen ska utnyttjas. Var och en av musikerna kapacitet ska tänjas till bristningsgränsen. Främst av dem alla står kapten Hellström i detta ösregn och använder bryggan från scen som en plaskdamm. Snart är hans scenkostym sjöblöt. Spela roll! Det här är underhållning.
Så är det från det inledande tjötet på band från sjåarna tidigt 70-tal i Göteborgs hamn över till John Andreas, alias Gentleman’s coach – Instagramfenomenet – som ska kicka igång showen med batteristerna Labbe Grimelund och Finn Björnulfsson. Det är galet. Det är extra. Det är allt.
Ja, jo, det här är ett budgetformat av de grandiosa Ullevispelningarna från i fjol somras. Men bildskärmarna får jobba hårt och skapa illusioner om något mycket större än vad det är. Som Håkan Hellströms universum.
Öppnar. Håkan Hellström öppnar upp för sitt och andras inre. En styrka han har som artist. Foto: KAI MARTIN
Regnet det bara öser ner och det får Håkan Hellström att ösa än mer. Han är ostoppbar. Men med budgetversionen av förra årets spelningar följer också festivalens tidsbegränsning. ”Bara” 19 låtar bjöds den här kvällen, som blev en innerlig och varm, om än blöt, tillställning.
Nu återstår bara att se vilken som blir Håkan Hellströms nästa utmaning. En klubbturné? Med 14 stopp på Pustervik…?
Håkan Hellström, Way out West, 12 augusti 2023, låtlista:
Hoppas det ska gå bra för de yngre också (inledningstejp – underhållande Göteborgsromantik från tjöt från hamnen)
Mitt Gullbergs kaj paradis
En vän och en bil
Den här gången är det på riktigt
Kom igen Lena!
”Du gamla”/”That’s alright since my soul got seat up in the kingdom”/”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”
2 steg från Paradise
Ramlar
Jag vet vilken dy hon varit i (med Lucianoz på gästsång)
När lyktorna tänds
Shelley
Det är så jag säger det
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Din tid kommer
Tro och tvivel
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (extranummer)
Att tiden rusar vet alla som är äldre. Ett år passerar för att snart följas av nästa. När José González på Way out West väljer att spela hela debutalbumet ”Veneer” är det för att uppmärksamma plattan 20-årsjubileum. Jag minns det som igår. Han är först ut denna Way out West 2023:s sista dag och Linnétältet är fullt av fokuserade lyssnare. För José González kräver sitt öra, sin uppmärksamhet. Denne timide göteborgare är en musiker bedrägligt utan åthävor. Som om det han gör inte är speciellt märkvärdigt. Det är det. Förutom den sparksmakade, ekvilibristiska gitarrtekniken och den lågmälda sången, som vackert gifter sig med varandra, besitter han en intensiv groove. Ensam på scen får han musiken att svänga. Han väljer inte att köra ”Veneer” från första spåret ”Slowmoves” till det sista: ”Broken arrows”. Live får albumet en annan karaktär och ordning, sin egen dynamik. Det är smart. Publikens förväntningar på att få höra ”Heartbeats”, the Knife-tolkningen, kan få spelningen att kantra om den placeras redan som låt nummer fyra.
José González är ödmjukt förtjust inför spelningen och publikens bifall. Men hans fokus är också intensivt total, som om han går in i själv för att bli ett med sitt instrument, röst och låt. ”Veneer” är José González album i ensamt mak, förutom ett gästspel av trumpetaren Stefan Sporsén, som gästar på ”Broken arrows”, och gitarrteknikern Jesper (sorry, tappade efternamnet) som vackert skuggar på körsång i enstaka låtar.
Man kan, om man vill, hitta influenser från Nick Drake eller Simon & Garfunkels mest lågmälda stunder. Men José González är främst sig själv, en musiker och låtskrivare med stark integritet som också präglar hans konserter.
”Veneer” är ett kort album på knappt 31 minuter. Det gör ju ingen konsert. Smart fyller han med sedvanligt snygga covers, som Joy Divisions ”Love will tar us apart”, Kylie Minogues ”Hand on your heart” och Massive Attacks ”Teardrops”, låtar som han skickligt omfamnar som vore de hans egenskrivna. Precis som med Junips – indiebandet som José González ingår i – ”Line of fire”. Låtar som följs av ”Leafs off/cave” och ”Tjomme”, sololåtarna från José González som avslutar en varm, innerlig konsert. Ånyo inleds Way out West sin dag med en stark artist som fyller mina sinnen. Först ut Sara Parkman i torsdag (läs här!). Sedan Maja Francis (läs här!). Och nu José González (läs nu!).
Sparsmakat koncentrerat och intensivt. José González inledde dag tre på Way out West på bäst sätt. Foto: KAI MARTIN
Förra året ingick Cherrie i Kalasturnéns artistpaket. På Bananpiren fick man henne i närbild (skrev om det här). Hudlöst, men intensiv. Cherrie skriver om det som är nära, vänner som far illa, hjärtan som krossas. killar som är korkade. Hon är både biktmor och en uppmuntrande syster för fallna att resa sig. Hon har gästat Way out West tidigare, som 2019 då ett formidabelt ösregn kom spelningen att brytas 20 minuter. Nu, som då, på Azaleas scen är det ingenting som kan hindra henne. Hon är svalt intensiv, lika moderlig (eller kanske snarare systerlig) mot sin publik och bjuder på en stabil spelning. Men samtidigt kanske det är dags att byta formatet på scen mot något annat. Mer autentisk musik, mindre förinspelat. Det är både hon och hennes musik värd.
Bubblande. Cherrie bjuder in publiken, men bör utmana sin musik på scen med något nytt. Foto: KAI MARTIN
Katie Gavin, sång, Josette Maskin, gitarr, och Naomi McPherson, keyboard/gitarr, är den dynamiska trion som i sak utgör LA-bandet Muna. Med övriga bandmedlemmar – bas och trummor – försitter de inte chansen att ta scenen i besiktning. Det är intensivt från start med stark utstrålning. Hade jag inte sett glädjen i den här trion kvinnors ansikten hade jag klassat det som något slags emopop. Nu blir det mindre genrebestämt, men i längden också aningen tradigt.
Trio med klös. Muna – Naomi McPherson, Katie Gavin och Josette Maskin – tar scenen i besittning från start. Foto: KAI MARTIN
Snail Mails namn är suveränt. Men jag önskar att musiken vore lika lekfull. Amerikanskan Lindsey Jordans indierocksoloprojekt hamnar i en upprepande fålla och kommer aldrig ur. Där slocknar också mitt intresse. Åtminstone beträffande det jag ser och hör från scen. Upplevelsen är att jag har hört och sett det bättre förr.
Segt. Snail Mail fastnar och tar aldrig fart. Foto: PETER BIRGERSTAM
Kelela är ingen duvunge. Kanske tur det. För den amerikanska sångerskan för en kamp mot en glest sammansatt publik och en scen där Viagra Boys instrument pliktskyldigt döljts av svarta skynken. Utan någon vidare backdrop blir detta hennes framträdande närmast sorgligt och inte mycket för att göra sin röst hörd. Men med självförtroende, en smula kaxighet och just en röst som låter sig höras blir det ändå intressant. Samtidigt börjar jag försiktigt spy på alla dessa USB-artister, som av tusen och en skäl (kanske främst ekonomiska) framträder med förinspelat. Som här med allt komp. Det blir trist.
Start röst. Kelela har rösten, men utan band blir hennes framträdande trist. Foto: KAI MARTIN
The Smiths-gitarristen Johnny Marr var en scen bokning till way out West i år och lika snar att boka av. Med kort varsel fick Dungen hoppa in. Bandet som i torsdags gästade Stay out West fick nu göra en väsentlig större, andra spelning på kort tid. Det är ju ett gäng rutinerade och ytterst kompetenta musiker med Gustav Ejstejs i spetsen, så den saken löstes med bravur. Precis som rapporterna gav från Pusterviksspelningen inledde de smått överraskande med ett intensivt friformjazzbröt för att efter ett antal minuter bryta ut i den ljuva svenska progressiva musiken som är deras signum. Med foten i Bo Hanssons musikaliska värld från 70-talet hittar de sin egen musikaliska stig, som är både fascinerande och intagande.
Stabila ersättare. Dungen fick rycka ut när Johnny Marr ställde in. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM (närbild)
Stockholmsslynglarna i Viagra Boys vet hur att ställa fullt ställ på scen. Ogenerade bjuder bandet omedelbart upp till sveklöst röj och är förmodligen ett av Sveriges mest underhållande band just nu. Den fulltatuerade sångaren Sebastian Murphy är i klass med Hives Howlin’ Pelle och Bob Hunds Thomas Öberg. Oförskämd, men med ett inställsamt smil i mungipan så att man skrattar istället för att bli förbannad. Bandet är tungt malande, blixtrande effektiv i sin punkosande rock. Här landar avantgarde granne med Devo och saxofonisten Oskar Carls friformsjazz i den musikaliska mixen glädjer mig extra, förutom att den får utrymme. Han är en sann arvtagare till Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch. Excentrisk och briljant i samma andetag.
Fullt ös. Viagra Boys står på från start. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag nämnde gällande Muna och Snail Mail att jag hade hört det både bättre och roligare förr. Sak samma med Sam Fender. Inledningsvis låter det som något härtappat från the Strokes dagar, men som något band ihopsatt för ett bröllop. Kompetent, men i längden allt mer opersonligt. Som för att skydda mig från fler intryck låter jag öronen vila och går därifrån.
Trist. Sam Fender gjorde inget djupare intryck. Foto: PETER BIRGERSTAM
Kanske börjar orken ta ut sin rätt. Intrycken också. Man manglas ju rätt intensivt av det mesta musikstilar och upplevelser under en tredagarsfestival. Så när hypade Boygenius – suveränt namn – med trion Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus är jag en smula stukad för stunden. Från håll inser jag att tjejernas musik är värd på ett och två öron. Att dessutom paradera in till This Lizzys ”Boys are back in town” är ju genialt. Men visst hade Boygenius mått bättre av en sittande publik i ett mer intimt format än på Way out Wests Azaleascen…? Och visst hade bandet passat bättre de första åren av Way out West då americana vilade över lägerelden och Fleet Foxes stämmor höll hov…? (Jo, jag vet att Boygenius bildades 2018.)
Från håll. Boygenius skulle kanske mått bättre av att spela i ett mer intimt format än Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM
Under Boygenius spelning kom det regn som hotat hela kvällen. Det blev mer och mer intensivt för att lagom till Håkan Hellströms finalspelning på festivalen. Men mer om det i en annan text (läs här!).
När jag intervjuade Maja Francis för cirka två år sedan möttes jag av en charmerande kvinna, som rest sig ur kriser och hittat sin förlorade röst. Den hon trodde för evig var borta. Det var en öppenhjärtig intervju, som berörde mig och jag vet inte om jag riktigt gjorde henne rättvisa med min text. Hon var så mycket mer. Maja Francis är unik i sin art. En kvinna som förenar Kate Bush med Dolly Parton är det. Det är ju en omöjlig ekvation. Men det sker. På skiva. Så ock på scenen. Om andra kvinnor på Way out West har blottat skinnet är det egentligen bara Maja Francis som står helt naken. Hon blottar helt sitt innersta. Bjuder ut sina känslor. Bjuder in till värme och förståelse. Med sina musiker, ett gäng countrygrabbar från Stockholm med känsla för att hennes musik ska bli levande, blir det skirt och starkt, rörande och uttrycksfullt utan stora gester. Hon är ingen showgirl. Ej heller någon cowgirl (hennes boots tilltrots). Även om musiken klär i country är det en negligé, flortunn. Hennes låtar går utanför countryns allfarvägar och blir genuint något eget. Lite som Chris Whitley. Det trasiga i henne har blivit ett strongt uttryck svårt att ducka ifrån. Hennes röst svävar fritt, högt och lekfullt. Allt ska ut och det är så vackert och så innerligt. Sött och svart. Som hon längtat efter att få stå på Way out Wests scen, i Linnétältet (hon gästade kompisarna i First Aid Kit förra året). Som hon är värd det.
Sött, starkt, svart. Maja Francis är unik med sin blandning av Kate Bush och Dolly Parton. Foto: KAI MARTIN
Dag två på Way out West bjöd initialt på lite kallare väder, men uppehåll. Modeparaden fortsatte. Det är en fröjd att se och Conversen gör motstånd mot den hårt ansatta gräsmattan, som på sina ställen gett upp för leran. Men tygskorna har konkurrens av stövlar, kängor och boots. Jag älskar verkligen Way out West för att festivalen uppmuntrar folk till att utmana sig själv klädesmässigt. Jag? Hm. Kanske mer stringent. Denna dag i de blå Junk de Lux-byxorna från Kirppu i Hillerød i somras. De hålls uppe av en Mulburry-livrem (gåva i 50-årspresent av min gudmor), Day Birger Mikkelsen-skjorta i linne (från Holte loppmarked för ett gäng år sedan), en These Glory Days-slips från Myrornas i våras, yllevästen från Röda korset i Reykjavik – en Adventure Bound Originals Since 1899, kanadensiskt märke – som kom väl till pass. Så Boss-kavajen i sammet (Holte loppemarked för länge sedan, 50 dkr). Kronan på verket en Nudiemössa från Ragtime herr, 280 kr inhandlad i veckan. På fötterna mina röda låga Tretornstövlar. Jag blir senare stoppad av två engelskspråkiga unga gentlemen som backstage vill ta bild för något som jag inte begriper. Men jag posar på.
Porträtt bland porträtt. Johan Bergmarks fotoutställning är väl värd att ta in. Foto: IA INGVARSDOTTER
Men först hastar jag iväg för att kika på Johan Bergmarks utställning ”Let there be rock” på Art Photo Collection vid hörnet av Alfhemsgatan/Olivedalsgatan. Johan Bergmark kan som få andra mejsla fram svartvita porträtt på – främst – musiker (Håkan Hellström, Lars Winnerbäck…). Bilder som ger skarpa, blottläggande uttryck tagna nära, nära, nära. Men han han levandegör också artister från scen, som Nick Cave från fantastiska konserten på Way out West förra året.
Jag hastar tillbaka för att i god tid hinna se Yo La Tengo i Linnétältet. Komna från Hoboken, New Jersey är trion ett slags antites i förhållande till Frank Sinatra. Hans elegans mals ner till stoff i ett maniskt monotona rytmer, tjutande rundgångsgitarrer och loopartat basspel. Ibland hör jag New Order, ibland är det bara kaos. Ira Kaplan, främst gitarr och sång, Georgia Hubley, trummor och sång, samt James McNew jobbar i sitt eget universum. Trion har inte varit i Göteborg (Sverige?) på tio år. Men väl tillbaka gör gänget ett larmande intryck.
Larm och kaos. Foto: PETER BIRGERSTAM
30-åriga Billy Strings vårdar sina bluesgrassrötter. Med sitt band med musiker på mandolin, kontrabas, banjo och fiol skapar han med sin gitarr och sång musik, som hämtat från ”O Brother, Where Art Thou?”. Visst, han har utvecklat genren. Gjort den smakfullt modern. Det är rasande skickligt men flinka fingrar på samtliga musiker och yeeha-sång, som sitter som en smäck för den countryfrälste. Men jag tillhör inte den skaran. Det kryper i kroppen och mannen framför som dansar knyckigt förtjust i otakt till musiken får mig att backa ut.
Tjo och tjim. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag har via socialmedier upptäckt att favoriterna Webstrarna har representanter på festivalen. Vi chattar lite och jag söker mig mot den plats där de eventuell kan komma att finnas. I barområdet bakom Azaleascenen, där brittiska Arlo Parks sjunger känsligt, souligt, kanske det i Uppsala grundade bandet finns. Jag lånar emellertid Londontjejen mitt öra. Det är finstämt, nedtonat och skönt. Jag lovar att lyssna mer vid tillfälle.
Ett meddelande om ”vi ser dig” gör mig brydd. Jag har gått i lovar runt området utan att upptäcka en enda webster. ”Till höger”, blir nästa meddelande. ”Parkbänken”, nästa igen. Ah, där sitter trummisen Ola Jameson. Snart ansluter gitarristen Sten Tjäder och sångaren Petter Eklund. Det blir uppdatering där på parkbänken. Om återföreningsprojektet där bandet under ett år gav ut en låt den 16 varje månad (lyssna här). Ett projekt som fortsatt med sommarsingeln ”Snabba små dagar”. Keyboardisten och producenten Janne Lundkvist saknas. Jag tar hans plats på bänken för ett foto innan Amyl & the Sniffers kallar. Men primärt är bandmedlemmarna här för Blur, andra dagens finalakt.
Vänner från förr. Foto: PRIVAT
Amy Taylor är knappast en kvinna man vill släppa in i möblerade rum. Misstänker att inte en sak skulle vara helt vid ett besök, men att man samtidigt skulle förlåta henne för allt. På scen med Amyl & the Sniffers är hon emellertid en frontperson av rang. En Iggy Pop reinarknerad som kvinna. En solstråle med bus i blick och en tunga som hänger ut genom munnen oftare än Gene Simmons lyckats med under hela sina karriär. Det är hon och ingen annan som är värd pengarna det kostar att se bandet. Hennes medmusiker saknar större karisma, värre är att musiken de spelar är tradig punk som så många lallare både före och efter de här bandets tillblivelse (2018) har gjort bättre. Underhållande, hur som.
Stökigt. Charmigt. Foto: PETER BIRGERSTAM
Samtidigt på Flamingoscenen håller Christine & the Queens hov. En toplesspelning, som mer är ett slags performance än en konsert. Det är en manifestation. Ett stycke musikalisk teater fjärran från det vi såg och hörda på Way out West 2019. Héloïse Adélaïde Letissier är en stark scenpersonlighet, oavsett som han, hon, den, det eller hen. Men en halvtimme hade kanske varit klädsamt av detta avklädda nummer.
Med Way out West följer också möten med vänner. Så under Masegos gig valde jag just det, samt en stund för vila av ben och matintag. Ish and chips, det vegansk alternativet av fish and chips, åts med mer hungerns desperation än av njutning. Men det var helt ok med en blek Norrlandspilsner.
Nu väntade Soundtrack Of Our Lives. Bandet som vid invalet till Swedish Hall of Fame våren 2022 diskret flaggade för en återförening, som med musikaffären MUG:s ägare Bruce Emms död i augusti för ett år sedan blev definitiv (han ville att Soundtrack skulle spela igen), har samlat sina styrkor. De gjorde hart när det vid hyllningskonserten till Bruce i september, men då saknades keyboardisten Martin Hederos och gitarristen Mattias Bärjed. När de så gick ut om nyheten i februari i år att bandet skulle gästa Way out West var det logiskt.
Glöder än. Foto: PETER BIRGERSTAM
Väl på scen är bandet slagkraftigt. Som om ingenting har hänt, ingen tid har förflutit sedan uppbrottet i december 2012. Samtiliga bandmedlemmar vet sina roller. Från Sveriges fränaste gitarrduo, kombatanterna och musketörerna Ian Person och Mattias Bärjed, frenetiska Martin Hederos och Keith Moon-mullrande Fredrik Sandsten till trygge, tufft gående motorn, basisten Kalle Gustafsson Jerneholm. Så då Ebbot, som nu mer rör sig som en Chesterfieldlfåtölj, men som sjunger med kraft, intensitet och briljans. Det är en smittande, glädjefull comeback bandet gör. Gruppen visar upp en låtkatalog som är svindlande elegant och briljant. Nu återstår fortsatta spelningar och musik… förhoppningsvis. Tillsammans är Soundtrack Of Our Lives starka. Bruce Emms hade varit stolt.
Kraft. Foto: PETER BIRGERSTAM
Norskan Aurora är ett väsen. En Enya för en rockgenertion. Skir och stark. Melodier som andas mystik, som i sin tur bottnar i nordisk folkmusik såväl som i den keltiska. Hon är charmerande i sitt tilltal, innerligt kraftfull i sitt uttryck från sång till musik. Oerhört effektiv och närmast förtrollande. Snyggt. Stavangertösen, 26 år gammal, kan sin sak.
Skirt och starkt. Foto: PETER BIRGERSTAM
Så Blur. Andra dagens finalband. en av britpopens stora namn, då ”kriget” mellan Oasis och dem var som mest intensivt för 30 år sedan. Det var då jag såg gruppen på Kåren i Göteborg, charmigt intensiva med hitlåtar ”Girls & boys” och ”Parklife” i släptåg. Senare splittrades gruppen för att återuppstå och 2012 gästade killarna Way out West. Nu dags igen, alltså.
Glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det var knappast fel på humöret. Det var heller knappast fel på responsen från publiken. Spelningen var som om Blur hade bjudit hem alla för lite hålligång och samtidigt få möjlighet att vädra nya låtarna från albumet ”The ballad of Darren” (2023) blandat med den imponerande låtkatalog som gruppen hunnit med. Det blev stökigt mer än välspelat. Charmigt mer än bra. Det andades, som vanligt, Kinks och Madness, men i en förvånansvärt punkig inramning.
Stark start. Sara Parkman med band kickstartade igång Way out West 2023. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det kan ju vara helt förödande att starta en festival. Få i publiken har hittat in till området, än färre fram till scenen och utmaningen att anta Way out West som första akt är milt sagt grannlaga. Det har ingen förklarat för Sara Parkman med band. Hennes eklektiska folkmusik är från start smittande, energistinn och engagerande. Få kan som hon väva in element i sin musik som gör att den frustar, spritter och sväller över alla gränser. Ja, polskor. Vilt kylande, ja. Men ja också till Les Voix Bulgares och gregorianska körstämmor. Ja till rock i sitt absoluta och mest intensiva uttryck; tolvsträngade gitarr, tramporgel, fioler, körtrio i arren tilltrots.
Sara Parkmans musik är uppmanande och utmanande. Hon är kraft och innerlighet. Köttslig lust och värme. Hon tvekar inte en sekund att använda scenen för sitt politiska ställningstagande, mot den grasserande fascismen, för mångfalden, för kärleken i regnbågens alla färger. Hennes konsert är på samma gång en pungspark och en liderlig kram, svår att krångla sig ur – om man ens skulle vilja. Det här var en kraftfull start på festivalen, som jag sent ska glömma.
Sprakande Sara Parkman. Foto: KAI MARTIN
Förutsättningarna för Way out West 2023 hade inte varit de bästa. Ovädret Hans hade vräkt ned regn och med stormbyar var det onekligen ett tufft jobb för festivalarrangörerna att rigga inför musikfest i Slottsskogen. Men väl denna öppningsdag sken solen. Som vanligt då den gör det och det är hyfsad värme är det som om ingenting har hänt. Är det festival så är det. På med finaste stassen, ut i det blöta gräset med Conversen på, eller snajsiga boots till klänning; jag älskar det. Musikfesten i Slottsskogen är lika mycket en modeparad med den ena snygga kreation efter den andra. För egen del körde jag modest moget. Låga, röda stövlar, ett par grå NN07-byxor (65 kronor på KFUM i veckan), Samsøe Samsøe-tischa (50 dkr, secondhandfynd från förra året) och en skotskrutig Wezc-jacka (hittad på Erikshjälpen). Med regnjack i väskan var jag rustad.
Efter den omtumlande starten med Sara Parkman och hennes band gick jag med djärva kliv till det nya Linnétältet för en dos Londonrapparen Shygirl. Men… nja, nej. Det är ingenting för mig. Vidare tillbaka till de stora scenerna där jag från håll hör gospel från Azaleascenen. Vid närkontakt är det en bitvis himmelsk upplevelse att höra Brimingham Jacob Banks röst. Han må vara född i Nigeria, men förvaltar arvet från afroamerikanska soulstorheter som Solomon Burke med kraft och elegans. Han sjunger för full storm, men lekande lätt. Oerhört imponerande. Men jag skulle dels velat höra honom i klubbmiljö, för att musiken och rösten skulle komma till sin rätt. Dels skulle jag velat ha honom med fullt band med kör för att musiken ytterligare ska gagnas. En gitarrist/keyboardist och trummis – om än skickliga – gav tillsammans med det förinspelade endast en hint om något mycket större.
Stor röst. Nigerianskfödde britten Jacob Banks har en röst som är soul- och kraftfull. Foto: PETER BIRGERSTAM
Melbournebandet King Gizzard & the Lizard Wizard är på scen lika tungvrickande som namnet. Ingen genrer är för stor den intensiva gruppen, som släpper på allt och blandar friskt. Hårdrock, punkös, death- eller thrashmetal, grunge… in med allt. Det spottar ur sig låtar med ett intensivt mangel på samma sätt som de sedan starten 2010 har spottat ur sig skivor. Jag tänker på Tubes i något slags uppdaterad millennieform. Jag tänker på AC/DC:s okynniga barnbarn. Bitvis underhållande, men i längden värjer jag mig mot att för att inte bli schizofren. Om inte schizofren, så klonad vet jag att landslagets Peter Gerhardsson hade velat vara. Det här är ett av hans favoritband. Nu ska han coacha de svenska tjejerna till seger, men skulle gärna varit på plats långt fram på australiernas gig.
Fullt ös. King Gizzard & the Lizard Wizard från Melbourne öser från start till mål med sin märkliga rockmix. Foto: PETER BIRGERSTAM
Kontrastarna kanske inte kan bli större – King Gizzard & the Lizard Wizard v/s Devo. Men samtidigt rör sig banden i något av samma kraftfält. Rockmusik som avantgarde och utmaning av genren i alla dess former. Devo var ett favoritband för mig i slutet av 70-talet och gruppen från Akron, Ohio influerade Kai Martin & Stick! när vi precis hade bildats och något år framåt. Då hade det amerikanska bandet redan varit aktivt i fem år och firar alltså nu 50 år som grupp. Deras märkliga musik smittade. deras uttrycksform likaså. Men jag måste erkänna att det var först när jag såg den australiska dokumentären (från 2021) ”Devo – bandet som förutspådde en dyster framtid”, som gruppens koncept hamnade i ett större sammanhang. De har varit konsekventa i inte bara sitt formspråk utan också i vad det är som de vill uttrycka i text och musik. Hotet mot miljön är inte nytt. Statens våld mot civila likaså. Kommersialismen hänsynslöshet. Modets likriktning. När bandet fick sitt genombrott just i 70-talets sista skälvande år och vid skiftet över till 80-talet fick jag aldrig chansen att se dem. Men någonstans i 90-talets början gästade bandet Cue Club i Göteborg. Jag såg dem då utan att imponeras och kort därefter la Devo ner. Nu hade jag sänkt garden och blev underhållen.
Nu är Devo ute på en omfattande (avskeds-)turné för att sprida sitt budskap samtidigt som deras sprakande hemsida bjuder in till köp av allehanda merch. En smula ironisk, måhända, men något ska också betala pensionen till Mark och Bob Mouthersbaugh, Gerald Casale. Det blir en färgsprakande konsert där backdropen pumpar ut videor för att ytterligare accentuera bandets musik.
Nej, det är inte samma energi som förr. Herregud, dessa musikaliska pionjärer har passerat 70 (den Claes Erikssonlike Gerald Casale är äldst med sina 75 år). Men det blir ett kärleksfullt, humoristisk och samtidigt allvarsamt möte med bandet. De förutspådde ju allt redan för 45, 50 år sedan.
Bokningen av Devo äger samma väsentliga relevans som, exempelvis, Kraftwerk för elva år sedan.
På spaning efter den musik som flytt. Devo – ett av Way out Wests mest väsentliga bokningar – underhöll. Foto: PETER BIRGERSTAM
Seinabo Sey är definitivt en queen of coolness. Henne röst räcker, den är vid och innerlig, varm och omfamnade. Det räcker. Hon behöver ingen färgsprakande show, inga sköna moves, inga dansare att utmana. Hon bara står rätt upp och ned och sjunger, som bara hon kan. Fint.
Innerlig. Seinabo Sey är en queen of coolness. Röst räcker. Foto: PETER BIRGERSTAM
Hennes definitiva motsats är Tove Lo. Ett energipaket, en utåtriktad, intensiv kraft. En artist i Madonnas fotspår. Oförskräckt och utmanande, men en räcka av smittande hits. Hon är lättklädd, lägger sig ned och skrevar mot publiken. Vet i varje steg och rörelse vad hon gör. Sjunger suveränt och är en världsartist i sitt uttryck. Att hon gästades av Veronica Maggio visste jag redan på torsdags förmiddag vid soundcheck. Ändå lyckades jag missa mötet på scen då jag tog en paus. Way out West kan vara alldeles underbart, men också väldigt intensivt.
Utmanande. Tove Lo är en världsartist som vågar mycket och är djärvt utmanade. Foto: PETER BIRGERSTAM
Leif ”Honken” Holmqvist, Andreas Slätt och Janis Petrov: Stolparna var min bästa vänner
Leif ”Honken” Holmqvist var svensk ishockeys första stora målvaktsidol. Visst. Thord Flodqvist regerade på 50-talet och kammade hem guld i VM både 1953 och 1957 för landslaget. Kjell Svensson och Klimpen Häggroth duellerade under 60-talets första hälft om förstaspaden i Tre Kronor och knep VM-guld 1962 följt av silver och bronsmedaljer i såväl VM, EM som OS. Men med hockeyn in i vardagsrummet på allvar, som vid VM 1969 i Stockholm… ja, då var det ”Honken” som vann svenska folkets hjärtan år framåt. Biografin ”Stolparna var mina bästa vänner” är förstås intressant. Hur han som utespelare blev målvakt, en position han senare inte släppte och som nära nog gav honom en plats i NHL då Boston visade intresse. Karriären blev lång för ”Honken”. Från Strömsbro till AIK till Tre Kronor och proffsspel i London Lions, Indianapolis Racers i WHA och slutade först som nära 40-åring då han stod några matcher för Hanhals 1981/82 . Det finns minnen och händelser att ösa ur och det är definitivt inget fel på historierna som berättas. De behövs. Men boken är lite slarvigt skriven och med korrekturfel samt bristande faktakontroll. Exempelvis kom inte regeln om mask för svenska målvakter 1972. Den infördes till säsongen 1971/72 efter att ”Honken” och Christer Abrahamsson båda skadats allvarligt i ansiktet under VM i Schweiz 1971. Hur som, Honken biografin bjuder på god underhållning från en tid då man inte gärna spelade med ansiktsmask och då målvakternas skydd var bristfälliga.
Tommy Salo i samarbete med Ronni Rönnkvist: Mitt liv bakom masken (Idrottsförlaget)
Att ett enda misstag i en match i OS kan definiera en spelares karriär är förskräckligt. Som om allt innan – och efter – inte gills. Jag förstår det inte. Tommy Salo var solidarisk svenska landslaget. Svenska folket, skulle det visa sig, var inte solidarisk med Tommy Salo. Han tvekade aldrig att ställa upp för Tre Kronor. Bidrog till framgångar och VM- och OS-guld. Men för debaclet mot Belarus i OS i Salt Lake City 2002 fick Tommy Salo ensam klä skott. Ett misslyckande som självklart hela det stjärnspäckade laget stod för. Nej, det är ensamt att vara målvakt. Gränsen mellan succé och fiasko är hårfin. Tommy Salo kan allt om detta, men just erfarenheten från 2002 kom att prägla hela hans fortsatta karriär. ”Mitt liv bakom masken” berättar hans historia, från passionen som ung målvakt vars talang blev allt mer omvittnad fram till spel i Västerås och vidare ut i världen. Det krävs ett psyke för att lyckas som målvakt på elitnivå. Det hade Tommy Salo, som trots bra spel i NHL inte alltid blev så bra behandlad. Det här är en bok om uppgång och fall. Inte bara på det idrottsliga planet utan även privat. Lite stolpigt berättat, men Tommy Salo duckar inte för sina tillkortakommanden och det i sin tur gör ”Mitt liv bakom masken” både trovärdig och läsvärd. Han har sedan rattfylledomen för några år sedan ordnat upp sitt liv. Han är åter i hockeyns tjänst. Kör både målvaktsskola i Stenungssund och ska den här säsongen basa för Kungälvs J20-lag. Bra. Tommy Salo ska hyllas för sin insats i den sporten han aldrig ger upp.
Erik Granqvist med Johan Esk: ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrottens skugga”
Erik Granqvist är en favorit för mig. En kunnig, rapp, rolig och initierad kommentar för Viahockey. Han lever sig in i sin sport, läser av spelet, bjuder på oväntade grepp och har ett utmärkts språk. I tv är han alltid glad och ivrig. Men för något år sedan tog det slut. I samband med att NHL- spelaren Kyle Leach avslöjade de övergrepp som han utsattes för i Chicago Blackhawk, händelser som för alltid kom att prägla honom, brast det också för Erik Granqvist. Vägen till toppen är tuff. Det kan vilken elitidrottsman eller -kvinna som helst vittna om. Men inkilningssystemet inom lagidrotten har skördat sina offer. Det är både grymt och onödigt. Ingenting som behövs för att nå någonstans. Oavsett nivå. Erik Granqvist vet allt om detta. Inifrån. Hans passion för sporten blev också hans lidande. Övergreppen han var med om tonåring vid inkilningen till Luleås A-lag skapade ett trauma, som har följt honom sedan dess. Nej, han blev aldrig en av Sveriges främsta målvakter. Alla blir inte det. Men kanske hade hans tålamod med att spela varit större och karriären längre om han sluppit skiten. Nu blev han en självföraktande person ständigt på flykt, med ett osläckligt behov av tillfälliga förbindelser och alkohol. Det kunde ha gått illa. Men någonstans vann intelligensen. Erik Granqvist hamnade rätt i både kärleken och i sporten, där han varit en framgångsrik målvaktstränare. Han fick rätsida på sitt liv. ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrotten skugga” är en självutlämnande självbiografi i förstone. Tillsammans med DN:s sportkrönikör Johan Esk bjuds läsarna på en rafflande och gripande historia, som bitvis tar andan ur mig och gör mig starkt känslomässigt berörd.
kaimartinblog 