Svek och kärlek i Stockholm
Det känns naturligtvis som en ironi när reklamen på spårvagnarna i Göteborg flaggar för Orups show. Vi är på väg till huvudstaden, Z och jag, och har köpt biljetter till showen på Hamburgerbörs, men kvällen innan nås vi av beskedet att showen är inställd. Orup själv har dragit på sig någon skit och är indisponibel.
Klassisk man på klassisk mark med klassisk vy. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Stockholm är kyligt och kanske visade SJ att tåget drog sig för att dra dit, för vi kom inte iväg förrän 55 minuter efter utsatt tid. Men väl på tåget gick det undan, vi kom fram, tog tunnelbana till Medborgarplatsen och hotellet på Tjärehovsgatan, en anrik byggnad med tunga trappor att gå uppför, ingen hiss, men ett rum som är intimt och trevligt.
Vi installerar oss, packar upp och beger oss sedan ut på Söders gator, promenerar Götgatan mot Slussen, släntrar in i en del affärer som vi också släntrar ur. Jag har ett mål, men det vet Z inget om.
Istället för den planerade showen med Orup har jag lyckats bjuda in oss på middag på Östermalm, där en vän bor.
Vi kommer till Östermalmstorg fotledes, utan Grand hotel vinkar en kvinna intensivt på andra sidan övergångsstället. Jag är tveksam, är det någon jag känner. Både ja och nej, visar det sig. Hon är Z:s vän, en kvinna som vi träffade för ett år sedan på Stefan Anderssons föreställning ”Made in China” på Kajskjul 8; de har träffats någon gång sedan dess.
Det blir lite samtal och sedan vidare mot målet efter en avstickare till både systemet och Åhléns. Först när jag knappar in portkoden till huset där vännen bor, går ljuset upp för Z vart vi är på väg. Hon blir genast förtjust, men då vi ringer på är det ingen som öppnar.
Den knarrande hissen är på väg upp, stannar på det våningsplan vi befinner oss på och ut släntrar en ung man i huvtröja, uppdragen över huvudet. Vi känner igen honom som vännens yngste son, som säger hej och sonika öppnar dörren som är olåst.
Värden är på plats i köket, förbereder maten, fixar en dry martini och snart är samtalet igång. Middagen, lammstek och potatischips plus sallad, är superb och vinet till likaså. Vi blir yra, vimsar på i minnenas korridorer, stämmer av livet och rundar av tidigt, för vår vän att ett åtagande dagen efter och behöver vara sober och städad.
Vi tar tunnelbanan till Slussen, går därifrån, fortsätter till Kvarnen på Medborgarplatsen för en öl, klassiskt ställe, åtminstone för Bajernfans. Vi fortsätter våra femhundra meter till hotellet, knoppar in och en ny dag väntar.
Det är sol, Stockholm är som vackrast och vi promenerar efter en sen frukost trots att vi vaknat tidigt.
Götgatan, Slussen, Västerlånggatan, Drottninggatan hela vägen upp till Tegnérlunden, instudering av Strindbergcitaten mitt i gatan, lite irrande innan vi hittar Scalateatern, som vi ska besöka, kaffe på Dansens hus med en torftigt gjord salamimacka och ett kaffe som är till smaken beige.
Grotesco väntar. Stolleprov från en komikergrupp som vet att roa och som saknar gränser fullständigt. Det är i Monty Pythontradition parat med Hasseåtagehumor, men uppdaterat, crazy och bitvist giftigt.
Föreställningen börjar egentligen innan den börjar. När publiken är på väg att sätta sig går skådespelarna runt i roller som stökig publik, kränkt konstnär eller en chaufför från Taxi Göteborg. Den sistnämnde är naturligtvis Per Andersson komikeresset från Balltorp, som bjuder den som vill på en hutt sprit ur sin plunta. När han kommer till mig håller han masken (vi har träffats många gånger), men när han bjuder andra gången får jag en vänskaplig klapp på axeln, men inget erbjudande om skjuts till Göteborg.
Grotesco, groteskt kul. Foto: KAI MARTIN
Z och jag sitter på två olika platser enär det var de sista som fanns att köpa. Men jag upptäcker, då föreställningen väl är igång, att platsen framför mig är ledig, så jag lyckas kalla på Z som kommer så småningom.
Vi är roade, övriga också och den till galenskap gränsande showen håller både ett högt tempo och en iver att vara uppdaterad.
Vi är på en matiné och ute strålar storstaden i kalla vindar och vi tajmar en buss bums efter och tar oss till Söder för nya äventyr.
Tiffany på Götgatan må vara en turistfälla, men bookmakern jag får mig till livs tillsammans med en Staropramen är utsökt och mer än mättande. Z tar en rätt med oxjärpar och couscous, som slinker ner den med.
Vi går efter maten upp mot Södra Teatern där vi fått platser till Anna Järvinens turnéfinal.
Jag har aldrig varit där och är nyfiken. Vi kommer väldigt mycket för mycket i tid, sitter och tittar på folk, går runt en smula innan dörrarna öppnas och vi släpps in i salongen som till viss del påminner om Stora Teatern i Göteborg, men i ett mindre format.
Ett förband inleder som vi inte vet vad det är. En kvinna med mörk röst sjunger fräckt, men hemlighetsfullt. Musiken är märklig, men inte ointressant. En keyboardist kompar tillsammans med en syntman i höghatt, en saxofonist och, så småningom, en sångerska.
Frontfiguren visar sig senare vara Christopher Sander, som jag sett i bandet Ingenting. Men, nej, jag kan inte förknippa honom med hans historia.
Anna Järvinen – ett själsligt famntag.
När Anna Järvinen kommer in på scen för sitt framträdande är det mer bekant (recension här).
Jag har inte hört henne på några år, men är väldigt förtjust i hennes musik och hennes sång. Jag blir det snabbt igen; hon sjunger innerligt, berör mig starkt och jag befinner mig som i ett själsligt famntag som är ljuvt.
Z tycker också om musiken, men stör sig på det flummiga intrycket som mellansnacket ger. Jag är benägen att hålla med henne.
Stockholmskvällen väntar, men vi drar oss tillbaka efter att ha köpt lördagsgodis och lägger oss och tittar på tv.
Söndagen bjuder på kallt och rått Stockholmsväder, med regn som tränger igenom allt och som är intensivt, ihållande och skoningslöst. Jag är glad för min rock, som består av vattenavstötande material.
Bistert i Stockholm – men där bakom väntar Gröna Lund som får besök av Kai Martin & Stick! i sommar.
Foto: KAI MARTIN
Vi tar oss mot Djurgården med färja från Slussen, en vacker, nätt liten färd och där någonstans då vi närmar oss finns Gröna Lund. Men nöjesplatsen får vänta till i sommar då Kai Martin & Stick! ska spela där.
Istället tar vi sikte mot Wasahallen, inte så långt från Wasamuséet, där en loppis hålls. Jo, vi är svaga för det, men blir väl lite besvikna. Av utlovade 100 utställare kanske det är 50 och kvaliteten är si så där. Men Z hittar en Gudrun Sjödénklänning för en spottstyver och en oljerock till Babour; hon prutar på båda.
Vi fikar, tar oss därifrån och går in på Abbamuséet, ett stycke svensk musikhistoria, som jag skriver om på annan plats.
Tar spårvagnen över Djurgårdsbron, knatar upp till Karlaplan i det otjänliga vädret och tar T-banan till Zinkensdamm, slinker n på Herr Judit, andrahandsbutiken på Hornsgatan, är nära att köpa en kavaj med löstagbart foder, som sitter som klippt och skuren. Z frågar vad de skulle tänkas ta för hennes oljerock och det visar sig att hon skulle kunna göra sig en nätt vinst om hon sålde den där, men än mer på Tradera.
Vi knatar mot Slussen, kikar in på Stadsmissionen, går över gatan för att äta Kalf & Hansen, den danske kocken och krögaren, och äter en bit god mat. Tar oss åter över gatan till Röda korset där jag provar en oanvänd, snyggt passande Oscar Jacobsonsvid som dock är daterad och dessvärre för dyr. Sirkostymen som jag också provar, har ett fantastiskt tyg, sitter bra och det kittlar. Jag står över.
Vi tar oss till hotellet medan regnet pressas mot oss, hämtar våra väskor, tar oss till Centralen, tar en kaffe, väntar in tåget, som tidsenligt tar oss tillbaka till Göteborg där regnet inte finns.
