Bandyfinalen – ljus och mörker
Idén att låta även de förlorande semifinallagen göra upp i en match om bronspengen är väl inte så dum. Men att därmed räkna med att lagens supportrar skulle ansluta till spelplatsen, i år Tele2 arena, är aningens naivt. För även om det var Hammarby som mötte Villa i detta, som det trots allt blev, bandydrama, lockade matchen knappt en handfull åskådare. Synd, om spelarna, laget och visst hade de alla varit värda att få visa upp den här matchen inför mycket folk. För här blev precis den nerv, trots att matchen väl egentligen var avslagen från början med tanke på att inget av lagen orkade ladda efter att ha missat finalplatsen (Hammarby efter en tajt, rafflande semifinalserie mot Sandviken, Villa klart och tydligt med 0–3 i matcher mot ett övertygande Västerås). Men väl på isen hände något så småningom och ja, det hade varit mumma att få den upplösning som blev, Hammarby vände på övertid förlust till seger, i finalen.
Villas David Karlsson långt från final. Foto: JAN WIRIDÉN
Villa fick slokörat konstaterat att den här säsongen inte riktigt har varit som laget önskat. Visst, sportchef Jonas Jonasson har hävdat att målsättningen är att komma topp fyra, men med sikte på finalplatsen och guldet. Men till 2015-årsfinal var Villa ärligt talat aldrig nära.
Nej, jag har sett på tok för lite av lagets bandy, men det jag har sett har givit anledning till att grubbla. Från att varit vilda Villa, där en sanslös optimism kunde vända och för all del stjälpa matcher, försöker laget bygga på ett tryggt spelsystem, lite åt Svennis tänk med Blåvitt tidigt 80-tal. Ni vet, press på bollhållaren, överbelastning där motståndarna har bollen och sedan ett försök att utnyttja bollerövrandet för snabba kontringar med målgörarna Daniel Andersson, Jesper Bryngelson och David Karlsson som exekutörer längst fram. Med Lars Fall på högerhalven skaffade man sig också förra året en mästerliga lyrslagare, som kunde skära sår i motståndarna diagonal.
Men förra säsongen ambitioner kom delvis på skam och i år än mer.
Under Ari Holopainens ledning hade laget en kämpaglöd och parat med det vilda Villa, som emellanåt kunde driva tränaren till vansinne, blev det en motor och ett driv som ledde laget till finalplatsen 2012, den sista på vackra Studenternas i Uppsala i strålande vårsol.
Efter förlusten där åkte laget dagen efter, slokörat till bygget av Friends arena i Solna, där 2013-års final skulle spelas. Dit kom aldrig Villa, inte heller 2014 och 2015 får alltså laget spela en match om tredjepriset, men i Tele2 arena, torskar där och därmed lyckas inte Villa tvätta bort byken om sämst då det gäller.
Nu ryktas det om Johan Esplund ska tillbaka till Villa och ja, det kan vara nyckeln till vändningen för Villa.
I årets final var han emellanåt briljant i sitt spel när hans Västerås mötte Sandviken i en final, som det osade om initialt.
Tempot var så högt att det kändes som om ryska landslaget var på plats. Det är ju så Västerås gärna börjar sina matcher, men med Sandviken fick laget också ett motstånd som klarade av denna vilda tranedans.
Inte utan chanser, dröjde det till 16.05 innan Västerås gjorde första målet. Då hade Sandviken stångat sina anfall blodiga mot ett kompakt, centralt Västeråsförsvar. Ett spel som skulle visa sig vara vinnande för Västerås, då Sandviken aldrig riktigt kom åt motståndarna och väl i straffområdet mötte gästrikarna Andreas Bergwall, en 40-årig målvakt som aldrig spelat bättre.
Få bollar, om ens några, är för svåra för honom.
Matchen slutar 6–4, gav en viss dramatik på slutet där Sandviken jagar ifatt Västerås 4–1-ledning. Men jag kunde ändå ana att den jakten var mer desperat fåfäng än en verklighet att verkligen kunna kvittera eller komma förbi. Västerås var för starka i alla lagdelar för att Sandviken skulle klara segern.
Johan Esplund, eleganten, den irrationelle spelaren, gjorde ett klassmål i andra som borde gått till historien. Men, dessvärre, målet dömdes bort för att en Västeråsspelare obstruerade SAIK:s målvakt Abbe Bodin. Jag tyckte nog att det var en riktig bedömning, även om Västeråsspelaren blir inkörd av en Sandvikenspelare mot Bodin, så kunde Västeråsspelaren lätt undvikt den situationen.
Nu spelade det ingen roll, mer än att vi inte fick något vackert att skriva in i bandyns historieböcker.
Bandyfinalen 2012 – bästa förutsättningarna för bästa bandyn. Foto: KAI MARTIN
Vad värre är; bandyns SM-final krisar för andra året rent publikt. Nära 16000 är i och för sig en fin siffra, men den sämsta på många, många år och ja, jag saknar final utomhus. Framför allt då våren strålar med klar himmel och bländande sol.
När jag såg Villa möta Sandviken i den dramatiska finalen 2012 var det just sådana förhållande och det var bandy som bäst.
Och ja, jo, året efter var det helt crazy med nästan 40000 då SAIK mötte Hammarby… Men Hammarby kan ju inte spela final varje år och det var definitivt vackrare på Studenternas.
