SIMPLE MINDS

!!

Lisebergshallen, Göteborg

Publik: cirka 1500.

Bäst: ”Love song” – förutom hårdrockslutet.

Sämst: ”Riders on the storm” – vilken pinsamt dålig cover.

Fråga: Varför en paus mitt i då det börjar hetta till?

Bombastiskt utan glöd när Simple Minde gästade Göteborg för första gången sedan 2006.

Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

De inleder storslaget, men anonymt och ändå karaktäristiskt. Hänger ni med…?

Jo, Simple Minds kan de stora gesterna sedan de började utmana U2 i ämnet i mitten på 80-talet. Men i bombasmen tappades mycket viktigt bort, som låtsnickrande, nytänkande och den vassa eggen. Ändå är Simple Minds musik så signifikativt just Simple Minds.

Den vassa eggen, nytänkandet och den där känsliga nerven som gav Glasgowbandet en frontposition i slutet av 70- och framför allt inledningen av 80-talet var ett signum. Det välte allt över ända med sin knallhårda rytmik, sin manglande monotoni, sina svepande melodier och drabbande attack.

Med eleganta ”New gold dream (81-82-83-84) 1982 ändrades det i ett slag. Ton blev lätt, skir och elegant. Men låtarna fanns kvar.

När bandet sedan tog klivet vidare och fick sitt kommersiella genombrott med ”Don’t you (forget about me)” 1985 och med albumet ”Sparkle in the rain” 1984 kom det där större soundet som ledde till den där utmaningen mot U2.

Det lät inte illa, låten ”Waterfront” är massiv baserat på sin entonsbas, ”Upon the catwalk” – hyllningen till Nastassja Kinski – är episk. Men i takt med framgångarna, de större spelningarna parat med det stora soundet började bandet gå vilse med Stockholm stadion 1989 som ett stort svart hål.

Jag förlorade kontakten, köpte i och för sig plattorna 80-talet ut och på 90-talet mest pliktskyldigt. Men det där definitiva intresset hade försvunnit.

Men då de gästade Kulturkalaset 2006 inför 20000 på Götaplatsen var det något som väcktes till liv. Det fanns en energi och en attack, som jag saknat. (Jag skrev om konserten i GT.)

Kanske för att det var en konsert som var nära på att inte bli av. Med bara marginaler lyckades Jim Kerr, sångaren, komma till kontinenten efter att alla flygplatser hade stoppat in- och utflygningar på grund av ett terrorhot. Sista platsen på tåget och ett privatjet från Bryssel leverade Simple Mindssångaren till Göteborg där resten av bandet väntade – och publiken.

Men Lisebergshallen åtta och ett halvt år senare…?

Still mates – Simple Minds grundare Charlie Burchill och Jim Kerr. Foto: KAI MARTIN

Nja, det är ljummet även om Jim Kerr försöker elda på publiken och utfäster en kväll att minnas. Hans vän och tillika grundare av Simple Minds ihop med Kerr, Charlie Burchill, spelar gitarr fullständigt glimrande och karaktäristiskt. Men det lyfter aldrig.

Musiken blir tungfotad, saknar glöd och när ”Love song” väl bjuder på attack… ja, då fördärvas den med ett hårdrockslut värdigt ett coverband. När så bandet lyckas elda på både sig själva och publiken med allsångskarakoke i ”Don’t you (forget about me”, då tar man paus. Tröttsamt.

Nej, det blir aldrig någon fart på konserten. Den är baktung, stelbent och mest som Lars Brandeby, salig i åminnelse, som danskavaljer i ”Let’s dance”.

När sedan bandet stormar in med Doors låt ”Riders on the storm” som andra extranummer baxnar jag. Det är en förfärlig version som hämtad från Simple Minds kyrkogård med coveralbumet ”Neon lights” (2001), en sorglig coverplatta som borde begravits i tystnad.

Nej, jag vill inte ha en nostalgikväll med Simple Minds. Men jag önskar bara att de slipat den vassa eggen och inte gömt sig bakom storslagna och alltmer tomma gester.

Låtlistan från Lisebergsspelningen:

Let the Day Begin (The Call cover)

Blindfolded 

Extranummer: