Musik här och nu

Skiva33

Tre album som fyller rummen – Joel Almes ”Flyktligan”, Conny Nimmersjös

”Tänk, nyss var här så trevligt” och David Bowiesamlingen ”Nothing has changed”.

BRÄNNANDE MINNEN

”Flyktligan”

Joel Alme

!!!!

30 minuter. Jag noterar det. Vi pratar klassisk speltid på från vinylalbumens främsta era på 60-talet. Beatles ”Revolver” klockar in på ungefär samma tid. Det är klart att det är ingen slump när Göteborgssonen Joel Alme återvänder till sin hemstad med albumet ”Flyktligan”.

Jag är övertygad om att det komprimerade formatet, tio låtar på 30 minuter, var en utmaning värdig honom. Precis som ämnet, barndomens sår och skärvor var så angeläget att det inte fick slarvas bort med texter på engelska.

Att Joel Alme kan sjunga på svenska, och att det fungerar väl, vet allt Blåvitts fan. IFK Göteborgs ingångsmarsch är ju just Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”, där originalet är hans ”A young summers youth” från debutalbumet och tillika Hästpojkens ”Utan personlig insats” från i sin tur deras debutalbum.

Men nu är det på allvar. ”Flyktligan” är ingen nostalgisk promenad i minnenas korridorer. Det handlar om skoningslösa och nödvändiga tillbakablickar från livet då för att kunna ta klivet vidare nu.

Det är smärtsamma bilder, vänner som försvunnit, ett liv som flytt och vägar som valts – goda eller dåliga. Det är osminkat, men klädd i förtjusande vacker musikalisk dräkt. Visst är det Joel Almes musik, tvivels utan, den som tangerar den tidigare Springsteens med den unge Van Morrison, men som också är så typiska Göteborgsromantisk i samma andra som hans generationskamrater i Bad Cash Quartet och Hästpojken, eller, för all del, Broder Daniels mest romantiska ådra och, förstås, Håkan Hellström.

Men detta är bara randanmärkningar. Joel Almes musikaliska röst är hans egen. Stark och skör, vemodig och rättfram, melodistark och innerlig.

Det är inte svårt att ta sig till ”Flyktligan” och precis som förra albumet ”Tender trap” (2012), innehåller den låtar som äter sig in i kroppen och pulserar i blodet; en skön känsla även med kompositioner som berättar något mörkt och jobbigt.
Hans ”Backa tiden” låter så här.

ISTÄLLET FÖR FÖRVIRRING – MUSIK!

”Tänk, nyss var här så trevligt”

Conny Nimmersjö

!!!!

Be inte Bob Hundgitarristen om ordning i klassen, då blir det tvärt om. Fostrad i en anda där allt ska ifrågasättas, vändas och vridas på och ett givet uttryck snabbt kan kastas över ända, är han ju förstås en frisk fläkt. Men med detta hans andra soloalbum kanske mer än så.

Titeln” ”Tänk, nyss var här så trevligt” är som hämtad ur något av tecknaren Jan Stenmarks kärvt humoristiska alster. För Conny Nimmersjö är det nog nära målet. Ett slags reflektion av verkligheten med en satirisk udd som är på pricken och avklädande.

Jo, texterna skaver med musikens skevhet. Men det är nödvändigt, för här ska det inte var städat, fint och trevligt. Conny Nimmersjö har något att berätta och han gör det på det sätt han kan bäst.

Jag gillar det.

”När jag sitter där på servicehuset och de spelar din musik i radion//jag vet inte hur jag stänger av den//jag hoppas jag har blivit döv då” sjunger han i ”Radion på servicehuset” i ett slags skräckversion av hur det kommer låta på äldreboendet.

Och varför inte…? Rockmusiker blir äldre men ingen vågar skriva om det i det här jävla landet.

Förutom Conny Nimmersjö som frenetiskt vill bredda perspektivet och gör det med stämjärn, mejsel och hammare – bara för att det behövs när något som är skevt och vint ska berättas.
Videon till ”Snälla, snälla svin” här.

DEKADER AV MUSIK HÄRIFRÅN TILL DÅ

”Nothing has changed”

David Bowie

!!!!

Att följa David Bowie är inte bara att göra en musikalisk resa från 60-talet och framåt. Utställningen ”David Bowie is”, som visades på Victoria & Albert museum i London 2013 och som nu turnerar runt i världen efter stopp i Berlin, nederländska Groningen, Chicago, Paris…

För den som inte visste att David Bowie alltid är så mycket mer än sin musik slog talgdanken ner vid ett besök där och då. För mig som visste det blev David Bowies universum så mycket större.

Så varför är då ”Nothing has changed” ett så speciellt samlingsalbum…?

Jo, söker man en linje i hans skapande får man det och ändå inte. För David Bowie rör sig inte bara genom skepnader, tidsåldrar och musikaliska förändringar med sitt speciella signum, han gör det dessutom med en finess som få andra. Jag tycker sällan att det blir krystat och när han nu om tre cd väljer att visa upp sin musik från sex decennier, så gör han det förstås speciellt.

Allt inleds med nyskrivna och – utgivna ”Sue (or in a season of crime” – den märkliga, närmast friformjazziga och Miles Davisinspirerade låten som kan ses här – och berättar låt för låt bakåt till ”Liza Jane” med David Jones & the King Bees 50 år tillbaka i tiden.

Det är ett rimligt om än hisnande tidsspann och en logiskt grepp att bjuda på den ordningen, för David Bowie är här och nu, men låter lika mycket sitt förflutna segla upp närhelst – som inspiration, som fragment, som oordning. Så, nej, egentligen har ingenting här och ändå allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s