ANNA JÄRVINEN

!!!!

Södra Teatern, Stockholm

Bäst: Den ljuva innerligheten.

Sämst: Det ofokuserade mellansnacket.

Fråga: Borde man inte som högstadielärare kunna vara mer distinkt?

Det stora, innerliga famntaget. Foto: KAI MARTIN

Jag blev omedelbart förälskad 2007 när Anna Järvinen kom med sin debut ”Jag fick feeling”. Jag borde kanske ha blivit det tidigare, men bandet Granada där hon ingick öppnade inte dörren till mitt hjärta.

Så sedan dess, åtta år tillbaka, har hon funnits där och lockat med sin röst, men sin musik och jag blir alltid lika överraskat förförd.

Nu har jag inte hört henne sedan 2011 (tror jag) då hon framträdde med band, lite lätt solchockad på Taubescenen. Jag har innan dess sett henne på Nefertiti i något av det skamlöst mest intima jag hört och lyssnat på. Som om vi, hon och jag, stod och höll om varandra i ett famntag gränsande mellan lust och platonisk kärlek.

Hon attraherar än, Anna Järvinen, på samma vis. Jag är oerhört svag för hennes sång, för hennes sånger – oavsett om det handlar om musik från hennes kommande album ”Buren” eller tidigare material. Hon berör, öppnar upp och smeker oavsett om texterna kanske egentligen handlar om något som gör ont.

Hennes innerlighet i rösten är bedårande, de två musiken hon har med – alltid närvarande Reine Fiske och Torbjörn Zetterberg – följer hennes musikaliska rörelser, förstärker dem, sluter upp bakom henne och bildar fonden för denna hennes stund på scenen.

Jo, hon är blyg, tvivels utan. Men samtidigt vuxen nog att kunna hantera det. Som högstadielärare vore det ju också förskräckligt att inte klara av att möta den dagliga publik, som eleverna utgör. Men där musiken och texterna är så talande för Anna Järvinen är mellansnacket alldeles tomt och famlande. Kanske charmigt, men också störande. Lite mer konkret skulle rädda så mycket. Till dess njuter jag av det själsliga famntaget… länge.