Thåström – punkposör i larm och stök

THÅSTRÖM

!!!!

Gothenburg Film Studios

Bäst: St Ana Katedral är brutal.

Sämst: ”Kriget med mig själv” är plikttrogen.

Fråga: Har han cementerat sin stil nu, Thåström…?

Punkposör med stål och styrka. Foto: KAI MARTIN

Någonstans, på vägen mot konsertstället, förbyts Göteborgs ruffigare delar, de som fortfarande gör stad av en stad som vill polera för mycket i nybyggnationshetsen. Från den tomma p-platsen förbi de gamla verkstadslokalerna, som förvandlats till teater och skolor, förbi höjden med husen på Slottsberget och mot Gothenburg Film Studios, det som är en del av det nya Göteborgs varv, det som får staden att rulla, snurra, stå och gå vidare.

In på gården, med den långsamt ringlande kön, vattenpussarna som reflekterar det dämpade ljuset, grafittin på vägarna, de nakna tegelväggarna, det halv rivna, det delvis uppbyggda, där… där finns Berlin. Staden som fortfarande inte vältrat över sig i totalt nytt, som litar på sina slitna kvarter, som andas en atmosfär som varje stad behöver.

Berlin och Thåström rimmar. Precis som Köpenhamn och Amsterdam. Och, javisst, Stockholm, staden som han växt upp i och aldrig får ut systemet.

En man utanför tiden. Foto: KAI MARTIN

Thåström som jag följt sedan 1978 både nära och fjärran, från Ebba Grön, över Rymdimperiet, Imperiet, Peace, Love and Pitbulls till solokarriären.

Det skiljer några månader emellan oss, mycket delar vi oavsett om vi vill eller inte, mycket skiljer. Referensramar och det motsatta.

Thåström 2015, nyss fyllda 58 år, bryr sig inte om tiden, om åren… Men sedan framför allt självbiografiska ”Skebokvarnsv. 209” (2005) är minnena vägen till texterna. den distanserade Thåström har blivit personlig, vädrar dagboksanteckningar och känslor som kanske aldrig förr, ett tidigt tecknat testamente över ett liv.

Thåström 2015 på scen bryr sig heller inte om tiden. Som alltid för honom – han sa tidigt, nyktert, att han aldrig gör musik för någon annan än sig själv – är det hans uttryck som gäller.

I larm och stök. Foto: KAI MARTIN

Den industriella formen som stöptes med Peace, Love and Pittbulls har gjutits som, men är fortfarande stabil som ett stålverk. Musik hämtad från Nick Cave & the Bad Seds brutala mörker och Einstürzende Neubautens industri.

Det gnisslar och skevar, sprakar som hos en svetsare, slår mot metall som hos en smed. Han koketterar inte med mångfald i ackord, bygger istället upp stämningar med monotoni och suggestion. Knappast musik på ackord, men skoningslöst effektivt.

Johan Lindqvist på GP skrev i onsdags om att punkaren blivit perfektionist. Det är en tolkning värd att dela om än att den känns märklig att en rastlös hamnat därhän. Men jag var inne på temat när jag recenserade hans konsert på Röda sten, juli 2012. Men var mer inne på att han klev i nötta spår.

Kanske var det sant där och då, kanske var det den ljusa sommarkvällen som döda mörkret och intensiteten i Thåströms framträdande. Men jag sögs inte in i manglet.

Vitt ljus, vit hetta. Foto: KAI MARTIN

I Gothenburg Film Studios är suggereringen total från start till mål. Konserten har få svackor, bortsett från en trött ”Kriget med mig själv”. Men ljuset är lika utfrätt svartvitt som omslagsbilderna på omslagen till Thåströms album. Musiken på scen vrider sig som en agnad mask på en krok. Pelle Ossler är brutalt majestätisk i sitt rundgångskaos och sin rudimentära spelstil, Ulf ”Rockis” Ivarssons bas mullrar bastant tillsammans med Anders Hernestams enkla, definitiva rytmer, där Niklas Hellbergs keyboard bjuder på enkla och effektiva insatser. Till det den sanne svenske punkposörens spattiga gester, märkliga mimik och rosslande, kraftfulla sång.

Svår att undgå. Foto: KAI MARTIN

Manglet är totalt, men också subtilt. Det är svårt att undgå att drabbas då.

Fotnot: Är oklar på låtlistan. Jag lät mig sugas med av konserten. Men det kändes som om upplägget var snarlikt det i Malmö från 21 mars, dagen efter Thåströms födelsedag.