Abba – mer än ett museum

Egentligen var jag aldrig speciellt förtjust i Abba. Emellanåt lät kvartetten som ett dansband, som ”I do, I do, I do, I do”, ibland underhållande, som i ”Waterloo”. Men berörd, nej, det blev jag aldrig riktigt och det var med förundran som artister som Elvis Costello på sent 70-tal hyllade det svenska bandet.

Jag såg visserligen Abba i Scandinavium vid ”Arrival”-turnén 1976, minns ljudet helikopterns rotorblad, men övriga intryck är sparsamma så här långt efteråt.

Abba1

I mitt rätta element. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Nej, det är klart att det inte går att undvika Sveriges största musikexport. Abba har betytt otroligt mycket för det som kommit att kallas det svenska musikundret. Men jag var alltså länge kallsinnig… till jag kom till London och en het, brittsommardag fick biljetter till ”Mamma Mia” och blev fast där och då 2001. Musikalen hade gått något år och fängslat en allt växande publik. Jag blev förtjust, rördes av det banala temat, men kanske mest av musiken.

Min respekt för Benny Andersson, Björn Ulvæus, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad har ökat sedan dess.

När jag nu får chansen att ta en titt på Abbamuseet på Djurgården i Stockholm är det med förtjusning. Visst, trånga trappor och ett kapprum som är snålt på utrymme, men desto mer generöst väl inne i environgerna.

Här finns Abbamaterial från när och fjärran, högt och lågt, nördigt och allmänt. Från starten i folkparkerna till de stora scenerna.

Kostymerna till framträdandet vid genombrottet med ”Waterloo” i Brighton för 46 år sedan finns där, men gör mig brydd. Agnethas blå byxor är lila. Jag överraskas också av de knappar som sitter på bandmedlemmarnas kläder. Agnetha har en med ”My generation” och några badges med Beatles. Minns inte det, men när jag sedan längre in i utställningen får se de verkliga kläderna är det andra märken som hon bar. Bäddat för historiskt trubbel, som bara en Abba-kännare av rang kan reda ut.

Det är trångt om saligheten, ty många är kallade till detta tempel. Det är inte lätt att få en stund över för begrundande, men jag fastnar inför en dagbok som Benny Andersson skrev för Expressen inför Melodifestivalen i Brighton. Och jag hittar ett fel med mina granskande ögon, som jag är osäker på är ett direkt citat från publiceringen 1974 eller om det helt enkelt blivit galet då texten skulle upp i museets salonger.

Abba3 Abba4

Finn ett fel… Foto: KAI MARTIN

Benny Andersson skriver om sviten som de fyra bodde i, som ”Napoleon-vinsten”. Den engelska texten ger fog för min misstänksamhet; det ska ju vara Napoleon-sviten, förstås.

Abba2Stick16:7

En tapet från 70-talet på Abba-museet, väldigt lik mönstret på den Bosskjorta

som jag hade på mig vid framträdandet på Liseberg sommaren 2014.

Men i övrigt är utställningen mäktig och historiens vingslag slår tungt som helikopterns rotorblad, med intervjuer från människor i Abbas direkta närhet (musiker, assistenter, tekniker) och lockande interaktion, där man kan bli Abbas femte medlem.

Det är ett dyrt besök – mer än två hundra kronor per besök – som svider en smula. Men när jag kommer in i separatutställningen om Svenska Oberoende Musikproducenter första 40 år. När jag läser på väggen ser jag Kai Martin & Stick! namn nämnt och det känns rimligt att så här 37 år efter bildandet av bandet hamna på museum.

Abba5

Ankomst i ”Arrivel”-helikoptern. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s