”Moa” – ett laddat livsöde om ett geni

MOA

Teater Uno, Göteborg

Medverkande: Lisbeth Johansson (Moa) och Carita Jonsson (musiker/kompositör)

Text: Moa Martinson

Regi och manus: Maria Hörnelius 

Scenografi och kostym: Ina Nyholm

Moa1

Moa Martinson gestaltad av Lisbeth Johansson. Foto: KAI MARTIN

Att männen gärna vill skriva historien är det väl knappast någon som inte begriper. Att män gärna också skapar historia är ställt bortom allt rimligt tvivel. Oavsett om du är krigsherre eller kolerisk suput, framstående industriman eller artist.

Kvinnans roll hamnar därmed lätt i skuggan, trots slit med hem, barn, födandet av desamma och kampen för och mot drömmarna om ett annat liv, ett drägligare, större, mer stimulerande liv.

Moa Martinson (1890–1964) föddes fattig, växte upp fattig, födde upp fattiga barn och slet ont i torpet i Sorunda, i Södermanland, den plats på jorden som blev hennes från 1910 till hennes död .

Men ett huvud på skaft och en sällan skådad intellektuell skärpa parat med en oräddhet gjorde hennes lott i livet till något mer än en bortglömd statarkärring.

Hon tog plats, hon skapade plats och hon visade att hennes plats var värd nog. Men… när hennes exmake Harry Martinson belönades med Nobelpriset i litteratur 1974 föll Moa Martinsons verk i allt större glömska. Något som Ebba Witt Brattström kom att ändra på när hon disputerade med avhandlingen ”Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet 1987. Plötsligt hamnade Moa Martinson i strålkastarljuset igen. Berättigat.

Om hennes liv ska det nu berättas från scen och det görs med hennes egna texter, noga urvalda, saxade och rytmiskt ihopsatta, understrukna och markerade av Maria Hörnelius, som också regisserar föreställningen.

Ingen, jag säger ingen, kan bättre än Lisbeth Johansson axla roll som Moa Martinson. Lisbeth Johansson, som jag senast såg i pjäsen, den imponerande starka monologen, ”Stalins mamma”, nyskriven av Malin Lindroth.

I ”Moa” får Lisbeth Johansson öppna sitt kunnande på vid gavel. Hennes kroppsspråk är imponerande där hon på en nanosekund kan gå från svårt härjade till förälskad, från ljuva minnen till bittraste sorg, från stolthet till förkrossad, från ung jänta till åldrig kvinna. Hennes mimik  och närvaro imponerar, ett närspel som gör sig utmärkt i det intima formatet som teater Uno bjuder.

Det blir en sprakande historielektion inte bara om Moa Martinson utan också om kvinnors öden i stort, men också en inblick till ett fattigt Sverige inte långt från där vi nu lever. Väl värt att begrunda för nationsnostalgiker.

Som sidekick har hon musikern Carita Jonsson, en trygg samarbetspartner (de jobbade tidigare ihop i långköraren ”Guds lilla jänta” om frälsningssoldaten Majken Johansson). Carita Jonsson skapar, förutom de musikaliska ackompanjemanget, även rytm och rymd åt Lisbeth Johansson. Knatter från skrivmaskin ger atmosfär, en gonggong pockar på uppmärksamhet; enkla medel som ger stora uttryck.

Till detta Ina Nyholms strama scenografi och fantastiska kostym, som ytterligare ramar in detta drama så utmärkt.

Lisbeth Johansson har åter fått ett gediget textsjok att arbeta med. Det skulle måhända bli tung, men tiden går fort, sveper förbi både glädjefylld och allvarstyngd.

På premiären var publiken i majoritet i övre medelåldern med övervikt av kvinnor. Här vill jag bara säga: unga människor, män kvinnor, kom lär, förundras, förstå. ”Moa” är angelägen och blixtrande bra teater!

Moa2

Lisbeth Johansson som Moa Martinson i nyskrivna ”Moa” gör en blixtrande insats. Foto: KAI MARTIN

Farbror Blå träffar på: Stefan Odelberg

StefanO

En magiker med många citroner i luften. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det finns en energi hos Stefan Odelberg som smittar. Han jonglerar friskt med tusen och en idéer, men mest av allt så iscensätter han dem och låter dem aldrig förvandlas till drömmar i ett luftslott.

När han nu gå in på sin tredje säsong med sin talk show på Rondo är det ett ekonomiskt risktagande.

– Skulle jag ha haft en producent bakom mig, typ 2entertain, hade de sagt ”Toppen, bra idé. Men det här är för dyrt, vi vill tjäna pengar”, säger han krasst över en lång fika på Bar Italia på Prinsgatan.

Höstsolen lyser, regn och vind håller sig i schack. Det är en fantastisk dag med frisk luft, som gjord för att sitta ute. Men efter ett spirituellt samtal på långt över en timme, säger Stefan Odelberg ”Vi kan gå in om du vill. Det är ju lite kallt. Men det är ok för mig att fortsätta här ute…”.

Jag förstår först efteråt att han frös lika mycket som jag och att det var en invit att fortsätta där det var lite varmare, för han satt i bara kavaj och t-shirt till de svarta jeansen och sina röda sneakers.

StefanO2

Fikabord i Linnéstaden, Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Det är lätt att fängslas av Stefan Odelberg. Han har en berättelse att berätta och är inte bara mannen med de magiska händerna, en räv bakom örat och tricks för alla ögonblick. 41 år gammal har han en vision, en dröm som han nu har satt igång.

– Jag vill bli en av Sveriges främsta programledare innan jag fyller 60 år. Jag har cirka 20 år till dess, men jag vill inte vänta. Därför har jag dragit igång min talk show. Teve har, kanske 15 programledare, som alla får jobben om och om igen. Kronér, Moræus, Peter Settman, Babben Larsson… Men jag tänkte, jag kör själv. Utan teve. De får komma efteråt.

Strategin är klar. Med folk från tevevärlden i produktionen hoppas han att snacket ska komma igång.

– Ja, när de som jobbar med mig sitter och snackar om mina projekt på kafferasten på sitt jobb, så kommer ett frö att sås, säger han förhoppningsvis.

Nej, Stefan Odelberg är inte blyg och när han en gång började som magiker är det just sin sociala kompetens som gav jobbet.

Han jobbade på Eko på Avenyn, krängde skivor och underhöll kunderna med sina trolleritricks. Kanske kunde det stannat där om inte Malte Knapp, jämngammal underhållare, kom förbi och berättade att Cabaret Lorensberg sökte folk.

– De skulle ha en audition och Malte tyckte att jag skulle söka. Jag visste ens vad en audition var, gick dit på en lunchrast och visade upp mig. Regissören Butta Börjesson, ägaren Christer Johansson och Magnus Albrektson på Park Lane frågade om jag kunde göra en scenshow. Hm, jag visste nog inte riktigt vad det innebar och jag hade ju inga grejer, men jag sa ja. Inom två veckor hade jag fått jobbet.

735 föreställningar och fem år senare var det dags att gå vidare. Då hade Stefan Odelberg fått scenrutin, fängslat publiken och ryktet om hans förträfflighet i nöjesbranschen växt.

Jag såg någon av hans första föreställningar, blev förtjust i hans förmåga att gå runt borden och trolla. Ekivokt och oväntat, men med en värme och humor som kändes unik.

Men det kunde gått åt pipan. Premiären där, hösten 1996, var inte speciellt bra för trollkarlens del.

– Dagen efter, på dagen, var det ingen i ensemblen som riktigt pratade med mig. Alla satt och läste GT och Lasse Rådes recension och han skrev om alla ”bra, bra och bra”, men då han kom till mig stod det ”… för amatörmässig för att hålla på den här nivån”. Det värsta var att han hade rätt och detta insåg jag med sex timmar kvar till nästa show. Det var jobbigt och jag kände mig som en cowboy i en västernfilm, du vet, han som är sårad eller inte orkar, som ber de andra fortsätta utan honom. Men för att försätta på cowboytemat, det var bara att sätta sig upp på hästen igen.

Det gick bättre. Och bättre. Ett halvår senare fick han en smärre revansch, trollade för kungen på Marstrand, fick majestäten att riva sönder en sedel och kände att, det här med trolleri kunde han trots allt.

– Det var ju lite kontroversiellt att få kungen att riva sönder en sedel, men efter lite tjat gick det vägen, säger han.

Engagemanget fick han av Park Lane och Cabaret Lorensbergs ägare, den gamle klubbveteranen Christer Johansson, som stöttat Stefan Odelberg under de första jobbiga veckorna och nu ville ha honom på GKSS-träff i seglarmetropolen i Bohuslän dit alltså kungen var bjuden.

Han har gjort mycket, Stefan Odelberg, med flinka fingrar och en smord mun. Han vill själv landa någonstans mellan Joe Laberos businessdrivna Las Vegasinspirerade shower och Carl-Einar Häckners varietéer. Humorn är viktig, men också tricken. Av det som en gång var sju minuter (som egentligen skulle varit 25…) har det blivit en trygg underhållare med ständiga överraskningar.

StefanO3

Pojken med guldkortleken. Foto: KAI MARTIN

När han nu bjuder in till sin talk show på Rondo blir det inte bara överraskningar, förstås, utan också gäster som inte är helt väntade.

Robert och Maria Wells 14 oktober är direkt inspirerade av mötet mellan Björn och Pernilla Skifs förra säsongen.

Två veckor senare, 28 oktober, är det dags för Sanna Nielsen, kvinnan med guldstrupen som nästa sommar blir nya allsångsledare på Skansen.

Komikerna Per Andersson och Annika Andersson gästar den 11 november och vid finalen är det Thomas Di Leva och Christer Fuglesang som pratar rymd.

Osannolika möten där Stefan Odelberg lämnar fokus på sig själv för att bjuda utrymme för sina gäster, men utan att för den sakens skulle tappa bort sig själv. Det blir trick och magi, för utan dem ingen show som inbegriper Stefan Odelberg.

Jo, tiden dansar iväg med honom. Fängslande berättelser om hur han försvann i direktsändning i Femmans mentalistshow ”Fenomen”, där han fick Uri Geller förvånat konstatera att han aldrig sett något liknande.

– Jag hade ju bestämt mig för att inte gå till final om jag skulle delta, men jag ville ju heller inte bli utslagen. Det var nervöst i omgång tre, men jag klarade mig och kunde trolla bort mig i semifinalen.
(Här kan ni se inslaget.)

– Det är väl en av de mest fantastiska sakerna som jag har gjort, säger han och ler åt minnet.

Men han är inte bara magisk på scen. När han förra året friade till sin käraste, Berna Inceoglue, blev det efter att – nästan – ha klarat av hela Vasaloppet. Nu är paret gift med en bröllopsresa där första Inkaleden vandrades för att sedan landa i Las Vegas artificiella värld.

Jo, han kan det där med upplevelser, Stefan.

StefanO1

Cortexkonspirationen – finalen

I kväll spelar The Mannequins of Death på Truckstop Alaska, ett stenkast från där återförenade Cortex skulle spelat på Gothenburg Film Studios. En spelning som sorgligt blev inställd och där ingen utomstående riktigt vet hur det ligger till med sanningen eller turerna kring vad som har hänt på vägen till det evenemang som inte blev.

Jag har försökt balansera den information som jag har fått från en mängd olika håll. Jag har också försökt att inte ta ställningen för eller emot någon, utan istället redovisa det som har skett och därmed lämna det öppet åt samtliga som läser att själva få en bild av det hela.

Jo, det är en splittrad bild där bandet står för en version och Freddie Wadling för en annan.

Men låt mig försiktigtvis ta det från början.

Bandet Kingdom of Evol bildas 2007 med Henrik Venant som en av motorerna och Freddie Wadling som sångare. Bandet består dessutom av förra Union Carbide Productionsmedlemmarna Henrik Rylander och Adam Wladis. Med finns också Per Svensson och, understundom, Ebbot. Spelningar görs på Way out West i Göteborg och Stockholm Music & Arts 2012, bland annat. Hyllade spelningar.

Henrik Venant drev under slutet av 70- och början av 80-talet skivbolaget Heartwork records, var en av de drivande gällande punk och nya vågen i Lund/Malmö 1976 och framåt som arrangör, musiker, producent och utgivare av skivor. Bland albumen han gav ut fanns Cortex ”Spinal injuries” med Freddie Wadling som sångare.

Heartwork records är ett fortfarande existerande bolag och i våras kom en nyutgivning av Cortexalbumet ut.

Cortex2

Kingdom of Evol på Record store day på Bengans i april. Foto: KAI MARTIN

Under record store day i 18 april 2015 spelar Kingdom of Evol. Henrik Venant saknas, men Freddie Wadling är med på scen. I publiken finns Cortexmedlemmarna Uno Wall, trummor, och Gerth Svensson, gitarr. De tre Cortexmedlemmarna sitter senare på scen för att signera Cortexalbumet.

Cortex1

Delar av Cortex – Gert Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall – vid Record store day på Bengans. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det där och då idén väcktes om att en återförening av Cortex skulle göras för en livespelning av materialet från albumet.

Planerna sattes i verket med Joel Borg och Niklas Lundell, två män involverade i Luger som arrangerade Way out West och Stockholm Music & Arts.

Bandet repade under sommaren, dock inte med Freddie Wadling på sång. Där har jag tidigare skrivit fel på grund av missförstånd. Men här går också uppgifterna isär; bandet säger att Freddie haft önskemål om att inte vara med i förproduktionen förrän bandet var tillräckligt tajt och låtarna lät tillräckligt bra; Freddie Wadling meddelar via sin hustru Bella Læssker Wadling att någon spelning aldrig varit aktuell. Läs bifogat meddelande på Wadlings Facebooksida från 25 september.

Bellabrev

Men Freddie Wadling har funnits med på en promotionbild tillsammans med övriga bandmedlemmar: Adam Wladis, Henrik Venant, Uno Wall, Gerth Svensson och Per Svensson. Denna bild skickades ut i samband med nyheten i början av september om att spelningen skulle bli av. Detta är dock en bild som inte längre – mig veterligt – finns kvar att googla.

Spelningen blir snart en snackis och biljetterna säljs med rasande fart. Upp emot 1500 biljetter var sålda fram till den 21 september. Det är då som Freddie Wadling enligt ett brev på sin Facebooksida säger att han inte kommer spela (se här nedan).

Freddiebrev

Han skriver inte bara att han inte kommer medverka på spelningen utan att han inte kände till spelningen förrän det stod om den i tidningen.

Ursäkta om jag är tveksam. Jag tror inte det förhåller sig så. Men det är alltså bara min spekulation och knappast något som jag kommer få verifierat. Att Freddie Wadling inte skulle känna till att en spelning med hans Cortex skulle hållas finner jag med andra ord helt osannolikt.

När han dessutom skriver att han gärna gör en Cortexspelning i framtiden, men på sina villkor blir jag även här lite tveksam. Jag inbillar mig att hans intressen knappast åsidosatt. Var det inte till ock med så att en raider skrevs den 20 september. Även ”välplanerat” vänder jag mig emot. Spelningen presenteras en månad innan och blir snabbt en snackis, en försäljningssuccé och hade definitivt blivit en happening med tyngd och kraft om allt gått i lås.

Däremot tror jag att han inte varit odelat förtjust i att det skulle ske. Kanske har det till och med varit så att han inte ens önskat delta, men inte förmått säga detta. För Freddie Wadling, denna konstnär med stark, uttrycksfull stämma, är en snäll man som emellanåt kan ha svårt att säga nej.

Märkligt är också, som jag skrev om i mitt första blogginlägg i saken, att arrangörerna Woah Dad! (där bland andra Niklas Lundell och Joel Borg ingår). Samma arrangörer som ungefär i samma veva som den inställda Cortexspelningen också tvingades boka av kvällen innan (2 oktober) med hiphoparrangemanget Bangin.

Så är det Live Nation som strular egentligen för att markera mot uppkomlingarna Woah Dad, som snott det multinationella bolagets främsta svenska karamell Håkan Hellström på konfekten…?

Får då Freddie Wadling agera torped i detta ärende…?

Nja, säger jag, som annars gärna slukar väl formulerade konspirationsteorier i en spännande thriller.

Men samtidigt förvånas jag över somt i den här affären. För när spelade Freddie Wadling inför 1500 personer senast…?

Och hur var det med Blue for Twos återkomst för några år sedan (album följt av en turné 2012), blev ens spelningarna av…?

Nej, jag minns inte. Men de var, trots att Blue for Two – Henryk Lipp och Freddie Wadlings fina duo – var ett musikaliskt starkt namn, inte var satt på några större ställen. Bokare då: Ulf Andersson. Bokar nu (för Wadling): Ulf Andersson. Med Live Nation som arbetsgivare.

Så, återigen: bandet har blivit blåst, Freddie Wadling har blivit blåst, diverse arrangörer och managers har blivit blåsta, men främst är det publiken som står med en lång näsa och åsneöron efter att ha blivit grundlurade på något som hastigt kom och lika hastigt försvann och sedan uppstod igen som Mannequins of the Death. Inte ens Carl-Einar Häckner hade fixat det tricket.

Farbror Blå på besök hos Secondhand store

SHS8

Farbror Blå, Iggy Pop och Ebba Juslin i pose. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är en butik som ständigt skiftar skepnad. Där Samantha Fox skrämmer slag på Iggy Pop. Där kläder och prylar kommer in och åker ut. Kvar finns alltid ägaren och initiativtagaren Ebba Juslin.

Låt mig ta det från min början. Hur min hustru och jag under en promenad tidigt i våras släntrade förbi Haga Kyrkogatan, ungefär där Västergatan byter namn. Vi stannade båda upp vid skyltfönstret i secondhandbutiken som jag tidigare noterat legat där utan att stanna till eller ens dras in… för där, på en provdocka, hängde en ormskinnskavaj som vid närmare titt visade sig vara en kostym. Mitt begär hade väckts, jag var tvungen att komma dit när det var öppet; jag var tvungen att prova denna galna outfit.

Jag hade varit Musikhögskolan för att se på en exklusiv visning, ett slags provspelning av Martin Schaubs och Patrik Rydmans nyskrivna musikal ”Lily” och var förtjust samtidigt som jag brann av iver att komma i tid till butikens öppning.

Väl där var det lätt att komma i slang med den unga ägarinnan, som beredvilligt plockade ner kostymen från skylten och… Ja, kavajen passade och senare lyckades jag, som inte har någon Iggy Popkropp, tråckla mig ner i de tajta byxorna. Jo, en kostym i storlek 48, läder, dock inte orm, men en ko eller gris som fått sätta livet till för detta ormskinnstryck som sedan någon designer på H&M skapar denna kreation av. Jag visste vad jag skulle ha den till, den sedan tidigare bokade spelningen på Gröna Lund den 17 augusti och gick ur butiken 600 kronor fattigare, en fantasifull kostym rikare och med en glädje över detta vattenhål för inspiration och kreativitet.

KM&S!

Man ska vara som ett ormskinn i år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det har blivit fler besök i butiken och mer utforskande av vad den har att bjuda. Det är mycket.

Ebba Juslin startade på Kastellgatan våren 2014. Flyttade till Haga Kyrkogatan i februari i år, på alla hjärtans dag (kanske därför som atmosfären andas hjärtlighet och inbjudan). Hon vill ha en butik som ligger mellan Myrornas sortiment och exklusivare vintagebutiker, men önskar också bjuda på så mycket mer.

– Jag jobbar som make upartist, pluggade foto på gymnasiet och gör också styling, berättar hon.

Så försäljning till privatshoppare blandas med hennes kunnande som hon förenar för exempelvis bröllop, både för gäster och bruden själv, när en speciell dresscode krävs. Men även för temafester.

– Jag har alltid varit en kameleont. Det speglar det jag har och det jag bär. I butiken utgår jag från min egen smak. Det jag säljer måste jag kunna stå för till hundra procent, säger hon.

SHS3

Detaljerna är viktiga, här kläder som hänger på klädställning från ett tidigare show room.

Foto: KAI MARTIN

Historien om hur en ung kvinna hamnar i Göteborg, när hon bara hade trekvart med tåg till Stockholm från Enköping där hon växte upp, är rar.

– Jo, Stockholm var närmare, men tråkigare, säger hon krasst.

En spontanresa till Hultsfred och en lika spontan fråga från en vän om Ebba ville följa med till Göteborg, för kompisen hade kommit in på universitetet där.

– Vi var som ler- och långhalm, så jag sa ja. Jag hade bara en handväska när vi åkte till Hultsfred och fick köpa nödkläder på vägen. När vi väl kom till festivalen och slog ner vårt tält… ja, då var det i Camp Göteborg. En cowboy med fiskespö fiskade in mig och han blev min bästa vän och han är från Göteborg.

Ja, ni fattar. Det var predestinerat, Ebba skulle till Göteborg och det har varit så i åtta aktiva år med en och annan avstickar till fjärran mål.

SHS2

Samantha Fox vakar över butiken. Foto: KAI MARTIN

Jo, Ebba Juslin har många strängar på sin lyra. Gillar alltså att fotografera, styla, göra make up, leta och sälja kläder samt sjunga och skapa musik. Det tog henne till Los Angeles med ett musikprojekt som utmanade där med lokala musiker.

– Det gick bra. Vi var där i tre månader 2009 och samtidigt såg jag ju att där fanns mycket vintage till salu. Jag kände att det här kan jag leva på, säger hon.

– Jag är uppvuxen i en familj som alltid gått på loppis. Så jag började samla på mig. Mycket var hemma hos mamma i ladan i Enköping, det som fick plats hemma, vilket inte var så populärt hos min man. Jag köpte dessutom domännamnet secondhandstore.se för fem–sex år sedan, lite överraskad att det var ledigt.

SHS6Skor från förr blir som nya. Foto: KAI MARTIN

– Jag är en livsnjutare och kan aldrig vänta. Att jag lyckats samla på mig i fem år för det här har jag svårt att förstå, fortsätter hon leende.

Var hon hittar sina kläder är och förblir en hemlighet, det är något av hennes kantarellställen i vintageskogen. Men hon berättar om när hon köpte upp ett lager i London, en chansning som gick hem efter en snabb okulärbesiktning där hon gick på känsla.

Hon har radarn uppfälld och sensorerna jobbar för högtryck.

Tanken var först att bara sälja på internet, men det har tvärt om blivit mer i butik. Något som Ebba Juslin trivs med. Det är i möten med människor som hon lever och hon kan inspirera kunder att våga mer än de har för avsikt att göra.

SHS1

För personlig stil och smak. Foto: KAI MARTIN

Intresset för stil väcktes redan när hon var liten flicka. Förebilden var mormor Vera, som hade en fantastisk kollektion kläder och tyckte om att bära dem.

– Jag fick prova dem och balansera med böcker på huvudet för hållning och gå fram och tillbaka. Hon var alltid så vacker och berättade gärna varifrån kläderna kom. Den nyfikenhet har jag; vem har burit dem? varifrån kommer de?

SHS5Med rätt kläder också en klädsam stil. Foto: KAI MARTIN

Ebba Juslin nöjer sig nu inte bara med kläder. Hon söker ett slags helhet och därför är accessoarer lika viktiga som kläder plus ting som kan ackompanjera klädstilen i hemmet.

Allting är i rörelse i Secondhand store. Naturligtvis. För här byter allt ägare, skyltningen måste göras om, nya plagg kommer in, andra ut. Det är en puls som 26-åriga Ebba Juslin trivs med.

SHS7

Ständig kreativitet med kreationerna. Foto: KAI MARTIN

Hon har på kort tid jobbat upp en stadigt ökande kundkrets, men emellanåt kan tiden bli lite ensam och då hjälper inte butikens signatur, den uppstoppade räven Samantha Fox. Ebba är nu en stolt matte till taxvalpen Iggy Pop, en lugn och trött krabat som är livrädd för Samantha Fox och håller sig på säkert avstånd från det uppstoppade djuret.

SHS9

Iggy och Ebba. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Och ja, det stannade inte vid ormskinnskostymen, som förresten var perfekt för scenen och gjorde precis som bandet succé. I somras gjorde Ebba Juslin en rens i butiken. Erbjudandet om ”fyll en påse för 500 kronor” tog hustrun och mig. Där blev det byxor, skjortor och framför allt den fantastiska Bosskostymen i sammet som nu är skräddad till perfekt passform. När jag var inne i butiken förra veckan för att bestämma tid för foto hängde det en vit linnekostym, som tyvärr var i min passform. Den fick tjäna som premiäroutfit när Galenskaparna och After Shave hade sin första föreställning lördagen den 26 september. Och när vi fotograferar hänger det en unconstructed kavaj, grå i ett slags filtmaterial, som jag inte kunde tacka nej till.

Men… det var nog sista chansen. För männens kläder ska ut, är tanken.

– Ja, det blir nog en temakväll ”Bye, bye boys” där jag säljer ut manskläderna. Jag har inte riktigt plats, säger den rastlösa själen Ebba Juslin.

Jo, det rör på sig i butiken. Inte bara in och ut med kläder, accessoarer, prylar och möbler. Nyss inflyttad (februari i år, alltså) har hon redan kreerat om i butiken. Alltid för att det ska bli ännu bättre, alltid för att kunden ska få en bättre upplevelse – oavsett om det handlar om den yngsta kunden (sjuårig kille) eller den äldsta (96-årig kvinna) och alla de emellan.

– Jag tror att jag kan skapa en relation med de flesta människor, säger hon.

SHS10

Cortexkonspirationen fortsätter

Medveten om att det är en partsinlaga, kan jag ändå inte låta bli att återspegla ett samtal från i morse.

Jag blir uppringd av en av medlemmarna i återuppståndna och försmådda bandet Cortex, som nesligen tvingats se hur den utlovade spelningen den 3 oktober i Gothenburg Film Studios gått upp i rök.

I denna rök finns det följaktligen rökridåer och tjockan är fortfarande tät, även om jag kan ana klarhet ju fler inblandade människor jag pratar med.

Personen som ringer är upprörd och upplever en Kafkaliknande värld gällande spelningen.

Han ger mig rätt i det jag skrev i går i ärendet och vill utveckla mer.

Bandet har bestämt sig för att göra spelningen. Utan avhoppade Freddie Wadling. Med nytt namn: The Mannequins of Death. Med samtliga låtar från albumet ”Spinal injuries”. På ett nytt spelställe: Truckstop Alaska.

Mannekänger

Mannekänger för ett syfte.

Bandet upplever sig blåsta, eller… det är snarare ett faktum. Av Freddie Wadling, som självklart känt till spelningen. Av Freddie Wadling manager Ulf Andersson, som vill höja Wadling gage till en orimlig nivå.

Samtal och repetitioner har pågått sedan i somras, men det var först med kort tid kvar till spelningen som managern började lägga sig och resultatet fick de följder som nu blivit.

Nej, jag har inte pratat med alla parter. Men en sak är säker. Med den här inställda spelningen har följande hänt:

  1. En väldigt speciell spelning har ställts in – mellan 1500 och 2000 åskådare har blivit lurade på en happening, några till och med värre än så med resor och hotell inbokade.
  2. Bandet går miste om ett unikt tillfälle att få mötas på scen och spela musik från ett av Sveriges mest originella album.
  3. Bandet missar dessutom intäkter. Något som skulle täckt upp för de omkostnader gruppen haft inför spelningen.
  4. Freddie Wadling missar intäkter som han skulle fått i samband med spelningen.
  5. Ulf Andersson missar intäkter i sin iver att gripa efter för mycket och därmed förlora hela stycket.

Det finns alltså inte en enda vinnare i den här sörjan. Och mer kommer komma. Stay tune!

Fortfarande underfundigt underhållande med Galenskaparna och After Shave

SPARGRISARNA KAN RÄDDA VÄRLDEN

!!!

Medverkande: Knut Agnred (Per Fritzell som understudy), Claes Eriksson, Jan Rippe och Anders Eriksson

Regi: Claes Eriksson och Kerstin Granlund

Manus: Claes Eriksson

Claes Erikssons musik spelade av den Ofattbara orkestern med lite extra muskler.

Bäst: Claes Erikssons politiska retorik i flaggstångsnumret.

Sämst: Förvisso ett rart nummer med Jan Rippe och Claes Eriksson, men psykolognumret landar inte.

Fråga: Hur många på scen krävs det för att det ska fortsätta vara Galenskaparna After Shave

Grisar

Tokigt, tänkvärt, småkul, roligt och ibland lite segt. Foto: LORENSBERGSTEATERN

Jag erkänner att jag inte riktigt landat i GP:s artikel inför premiären. Jag inbillade mig att Per Fritzell axlat Knut Agnreds roll i Galenskaparna och After Shaves nya föreställning ”Spargrisarna kan rädda världen”, men när när ridån glider isär är det After Shaves starkaste sångarkort som sjunger i entrénumret. En på alla sätt och vis remarkabel uppgift, med tanke på sjukdom, operation och den konvalescens som föregått premiären för honom.

Jo, ja, det kan med en gång sägas. Den sedvanliga energin har inte dessa herrar. Den som de har skämt bort publiken med i föreställning efter föreställning. Men det finns rutin och humorn har inte gått förlorad och nog finns där en smula galenskap instoppad i det hela. Med Claes Eriksson briljanta och ständigt filurande humor blir det heller aldrig dåligt.

Föreställningen inleds vid en återvinningscentral, några nummer senare har containrarna förvandlats till en radhusidyll; ett scenografiskt trolltrick värt att applådera.

Men där inledningen lovar ett tematiskt ämne om slöseri, överproduktion och konsumtionshysteri blir fortsättningen snarare ett slags nummerrevy. Jag kan tycka det är synd, för Claes Erikssons humanistiska värderingar i Hasseåtages anda är väl värda att vårda.

Det görs ju naturligtvis, men inte som en grov, rött glödgande tråd genom föreställningen.

Men… jag kan ändå inte undgå att förtjusas över kvaliteten i det helt nyskrivna materialet, de nya sångerna och musikarrangemangen. Det är inte lätt sak att slänga ihop en dylik föreställning, men det har Galenskaparna After Shave gjort bra tillsammans med sin tiomannaorkester och medarbetare.

Ja, det är mycket gubbar på scen och jag kan känna en saknad av Kerstin Granlund, som åtminstone någon balans på scen.

Men Galenskaparna After Shave bjuder, trots lite ojämnt och bitvis energifattigt på scen, en föreställning att roas av och funderas kring.

Cortexkonspirationen

Den andre oktober skulle hiphopfesten med bland andra Silvana Imam och Adam Tensta fylla Gothenburg Film Studios på Lindholmen med hip hop. P3 live skulle vara på plats för att bevaka eventet kallat Banging. För ett tag sedan blev arrangemanget inställt i all hast.

För några veckor sedan flaggades det för comeback för Freddie Wadlings Cortex med tre av originalmedlemmarna på scen. Plats Gothenburg Film Studios. Dag den tredje oktober.

I veckan kom beskedet. Spelningen ställs in.

Biljetter inlöses för båda arrangemangen. Men hågade entusiaster som inte bara bokat biljetter till spelningen utan också flygresor från London, Reykjavik och fler utomlands liggande orter fick sikta in sig på att stanna hemma och inte på en hotellweekend i Göteborg.

Den inställda Cortexspelningen kom sig av ett brev publicerat på Freddie Wadlings Facebooksida. Han förklarade att han inte känt till spelningen, att han var förvånad över att den skulle ske, att han helt enkelt inte kände till detta. Han meddelade vidare att han inte ämnade medverka, på grund av dessa skäl, vid någon konsert i nuläget – det vill säga den tredje oktober 2015.

Ett märkligt brev, kan man tycka, eftersom Freddie Wadling  inte bara ställt upp på en promotionbild med bandet han skulle spela med utan också har både repat och förklarat vad han ville ha på sin rider inför konserten (läs GP:s artikel från 22 september 2015).

Till saken hör, förra året hoppade de båda Lugermedlemmarna Niklas Lundell och Joel Borg av och bildade eget. Det innebär att de sattes i karantän gällande musikarrangemang under ett år, vad jag fått erfara. Luger och dess ägare, multinationella arrangörerna Live Nation, ville inte ha någon konkurrens.

Året har gått, Lundell och Borg har slagit sig samman med Håkan Hellströms A&R Isse Sami och Klas Lunding från Telegram records i Woah Dad! – ett management- och bokningsbolag. Det fixas och trixas med artister av dignitet med Håkan Hellström som främsta namn. Alltså konkurrenter till Live Nation.

Men, Freddie Wadling tillhör inte Woah Dad! Inte Adam Tensta heller, eller Silvana Imam.

Kanske är det så illa att artisterna har kontaktats för arrangemangen, men inte deras agenter.

Jag låter det vara osagt, men kan ändå inte låta bli att vädra den konspiratoriska teorin att när Freddie Wadlings manager Ulf Andersson ser vad hans artist tackat ja till så tar det hus i helsike. Freddie Wadling vill spela, men det är inte han som förhandlar fram gaget och han är definitivt inte den som vill starta bråk. Men naiviteten i business kan ställa till det och här verkar det ha blivit så.

Ulf Andersson har inte blivit kontaktad förrän spelningen är bokad och klar. Men det är hans artist som ska fronta, därför vill han deala om priset  (mina tankar) och landar i denna förhandling med Woah Dad! inte i ett läge som går att lösa.

Ja, det handlar om affärer och inte musik. Ja, det drabbar det entusiastiska bandet som såg framför sig en succé med redan, hisnande 1500 sålda biljetter. Ja, det drabbade de fans som hoppats åka i en tidskapsel tillbaka till det tidiga 80-talets svartklädda, manglande, rockigt mörka Göteborg. Ja, det drabbar Henrik Ventant (bandmedlem och mannen bakom det skivbolag som gav ut Cortex ”Spinal injuries” från 1981), som satsat på en framgångsrik återutgivning i våras av ”Spinal injuries”.

Det blev en otippad soppa av något som skulle bli en spännande happening – och det är alltså pengar det handlar om, inte musik och definitivt inte om att Freddie Wadling inte skulle känt till den här spelningen.

Men, konspirationen blir inte mindre av att den där gruppbilden på Cortex 2015 inte står att finna, eller att bandmedlemmarna och arrangörerna rensat i sina Facebookloggar; inte ett ord om besvikelserna efter att spelningen blev inställd.

Än är inte sista ordet sagt och kanske blir det en spelning med alla parter inblandade i en gemensam överenskommelse, men boka inga flyg, inga hotell eller biljetter… än.

Lögnen effektiv motor i succéfarsen

TRE STEG I SNEDSTEG

!!!!

Medverkande: Thomas Petersson, Annika Andersson, Robin Stigmar, Anna-Karin Palmgren, Alexander Stocks, Carina Lidbom.

Reg och bearbetning av det brittiska originalet ”Anyone for breakfast”: Adde Malmberg

Bäst: den i högt tempo leverade humorspäckade dialogen kittlar skrattnerverna.

Sämst: inte mycket att klaga på den här gången – om ens något.

Fråga: Är det någon som saknar Robert Gustafsson…?

Fars

Skruvad komik med rekord i förvecklingar. Foto: MATS BÄCKER

Sedan premiären på Krusenstiernas teater i Kalmar i somras har ensemblen tappat stjärnskottet och komikergeniet Robert Gustafsson. Men glöm det. Utan att ha sett den föreställningen törs jag lova att ersättaren Alexander Stocks spel av tennistränaren Knut inte gör någon besviken.

Ja, från en historia förlagd i Kalmar 1964 har handlingen nu landat i Göteborg samma år där en svår och hastigt inkommande dimma skapar förutsättningarna.

Scenografin är snyggt hanterad med miljö från en Örgryte villa och ja, där finns många dörrar som möjliggör den här alltmer skruvade farsen.

Här är det inte bara briljant replikföring som samtliga på scen landar med ett högt tempo redan i första akten. Det är också en mästerlig fars i de klassiska förvecklingar som en fars kräver. Att ensemblen sedan lyckas höja tempo och galenskaperna utan att trilla i knät på den alltmer hysteriska publiken är en styv balansgång. För här går det, som sagt undan, från start.

Pilska kvinnor möter minst lika pilska män, där smått rigide Knuts tafflighet får stå för den pricksäkra obalansen i föreställningen som får mycket att snurra.

Självklart är Thomas Petersson i sitt esse, även i oigenkännlig gestalt (läs peruk). Annika Andersson som kärlekstörstande hustru beredd på ett snedsprång är en ljuv uppenbarelse med ett kroppsspråk som emellanåt är hisnande. Carina Lidboms bastanta roll är bedräglig och bjuder på ständiga överraskningar. Robin Stigmars rekoderlige och stelt spelade karaktär fnittrig. Anna-Karin Palmgrens heta flygvärdinna görs lätt bimboaktig med riv. Alla bedrar alla och lögnerna är den effektiva motorn i denna drivna fars signerad britten Derek Benfield. Ensam kvar står alltså Alexander Stocks Knut som reko, torr kontrahent med ett rättvisepatos och fullständig omöjlig sexuell utstrålning. Kul det med.

Fortfarande starkt, Jerka!

JERRY WILLIAMS

”Man måste lira”

!!!

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Humöret.

Sämst: Det blev lite för mycket same same but different över låtvalet.

Fråga: Varför så lite av det nya, utmärkta, albumet…?

Jerka

Fortfarande stark. Foto: KAI MARTIN

Han försökte lägga av för några år sedan. Gjorde en omfattande farvälturné, kom hem för att mata duvorna och fick spatt, rastade hunden oftare än hunden ville bli rastad, började klättra på väggarna. Tur då att det finns folk runt omkring som förstår bättre än att placera en gammal svensk rockikon på prydnadshyllan bland övriga inventarier.

Nej, Jerry Williams kan än. Ja, mer än så. Rösten är intakt. Humorn och humöret likaså. Han kan rocka sönder de flesta ungdomsorkestrar med sitt band inte bara genom rutin utan med en osviklig känsla för sväng och jordnära rock’n’roll.

Och ja, det svänger från Nicci Notini Wallins jazzinfluerande rock’n’rollspel på trummorna till den pricksäkra blåsorkestern med Wojtek Goral som primus motor på saxofoner. Så till den milda grad att de täta bänkraderna i det fullsatta Kajskjul 8 snart blir på tok för trånga.

Det är helt enkelt väldigt slipat och vitalt (ja, han är 73 år, men ålder är emellanåt oväsentligt i sammanhanget), visst… benföring är inte en ungdoms, men Jerka kickar vilt och effektivt ju längre den konsertartade show håller på. För det här är mer ett gig med en väl fungerande åttamannaorkester som vet att backa denna klenod.

Publiken blir så exalterat att det är tur att det inte finns något rivningstillstånd på lokalen. Jag är alltså mer reserverad, främst av två orsaker:

  1. Jag tycker storbandsarrangemangen är finessrika, men i slutändan lite för stereotypa.
  2. Här har Jerry Williams kommit med ett utmärkt, nytt album – varför då inte presentera det mer mer än en låt…?

En underbart underhållande kväll med Orup

VIVA LA POP

!!!!

Orup på Rondo

Göteborg

Bäst: Vilka låtar!

Sämst: ”Främling” faller ur ramen.

Fråga: Hur lyckas han få alla kvinnor att stå på rad…?

Orup

En popstilist. Foto: KAI MARTIN

När jag skulle gå för att se Orups scensuccé i Stockholm meddelades det kvällen innan att showen var inställd. Föremålet för framgången hade blivit sjuk och var tvungen att ställa in.

Räkna då in att jag otroligt gärna önskat vara på premiären på Hamburger börs för ett år sedan och ni förstår att jag har längtat.

Jo, jag har länge haft en faiblesse för denna popestikers musik, faktiskt långt före hans genombrott. För visst var hans talang och låtskrivande i förstone i fel tid när postpunken grasserade i ett svenskt 80-tal präglat av touperat hår och svarta kläder, tung, mollstämd musik.

Orup fanns där då, men missanpassad med sin pop, sin humor och sina finesser. Lyckligtvis kom han ut som en fullfjädrad popartist senare och blev välförtjänt plötsligt hela Sveriges Orup.

Så, ja, föreställningen (egentligen en väldigt välregisserad konsert) är trimmad till perfektion efter framgångarna på Stockholmsscenen.

Men visst märks det att Orups röst inte kommit igång riktigt. Stämbanden skaver emellanåt, sången kommer emellanåt inte riktigt i ton, men det är petitesser. För det som slår mig och som får mig att förtjust Instagramma att showen är en succé efter fem minuter är hur sinnrikt den är gjord. Redan från start visar han var popskåpet ska stå och han är definitivt inte ensam om det. Elva man kvinnor och man starka bandet spelar inte bara utan gör gemensam koreografi; enkla steg, förvisso, men herregud så smittande effektiv.

Redan där få Orup publiken på fötter (och herregud vad många mogna kvinnor som faller för honom) och han vilar därefter inte en sekund. Jo, han tar ner de fantastiska arrangemangen och står ensam med gitarr några nummer, pratar underhållande och markerar med klädsam genans sina machoambitioner där på 80-talet. Men fokus tappar han inte för en sekund.

Det här blir helt enkelt en underbart underhållande kväll som visar att Orup inte bara är en av de finaste låtskrivarna inom popskrået som vi har; han är dessutom en av våra starkaste underhållare. Fast visst kunde denna så välklädde man bjudit på lite fler klädbyten…?