JERRY WILLIAMS

”Man måste lira”

!!!

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Humöret.

Sämst: Det blev lite för mycket same same but different över låtvalet.

Fråga: Varför så lite av det nya, utmärkta, albumet…?

Fortfarande stark. Foto: KAI MARTIN

Han försökte lägga av för några år sedan. Gjorde en omfattande farvälturné, kom hem för att mata duvorna och fick spatt, rastade hunden oftare än hunden ville bli rastad, började klättra på väggarna. Tur då att det finns folk runt omkring som förstår bättre än att placera en gammal svensk rockikon på prydnadshyllan bland övriga inventarier.

Nej, Jerry Williams kan än. Ja, mer än så. Rösten är intakt. Humorn och humöret likaså. Han kan rocka sönder de flesta ungdomsorkestrar med sitt band inte bara genom rutin utan med en osviklig känsla för sväng och jordnära rock’n’roll.

Och ja, det svänger från Nicci Notini Wallins jazzinfluerande rock’n’rollspel på trummorna till den pricksäkra blåsorkestern med Wojtek Goral som primus motor på saxofoner. Så till den milda grad att de täta bänkraderna i det fullsatta Kajskjul 8 snart blir på tok för trånga.

Det är helt enkelt väldigt slipat och vitalt (ja, han är 73 år, men ålder är emellanåt oväsentligt i sammanhanget), visst… benföring är inte en ungdoms, men Jerka kickar vilt och effektivt ju längre den konsertartade show håller på. För det här är mer ett gig med en väl fungerande åttamannaorkester som vet att backa denna klenod.

Publiken blir så exalterat att det är tur att det inte finns något rivningstillstånd på lokalen. Jag är alltså mer reserverad, främst av två orsaker:

1. Jag tycker storbandsarrangemangen är finessrika, men i slutändan lite för stereotypa.
2. Här har Jerry Williams kommit med ett utmärkt, nytt album – varför då inte presentera det mer mer än en låt…?