Nöje | kaimartinblog

En film som kliver ut ur duken

Posted on september 10, 2015 av Kai Martin

PARAPLYERNA I CHERBOURG

Stockholm stadsteater

Regi: Alexander Mørk-Eidem.

Scenografi: Erlend Birkeland.

Kostym: Maria Gyllenhoff.

Medverkande på scen: Lousie Peterhoff (Geneviève), Sverrir Gudnason (Guy), Kajsa Reingardt (madam Emery), Lena-Pia Bernhardsson (Elise), Josefin Ljungman (Madeleine), Niklas Hjulström (Dubourg), Jörgen Thorsson (Cassard), Peter Gardiner (Jean), Eva Rexed (prästen), Mathias Brorson (Pierre), Ulf Eklund (Aubin), Jakob Fahlstedt (Bernard), Ia Lanhhammer (madam Germain), Sandra Medina (brevbäraren), Kerstin Gabrielsosn (Celine).

Kapellmästare/musiker: Pål Svenre.

Musiker: Johan Alenius, Nils Janson och Calle Rasmusson.

Publikrep: 8 september 2015

De älskande från en film. Foto: PETRA HALLBERG

Den romantiska, vackra franska filmen ”Paraplyerna i Cherbourg” av regissör Jacques Demy har rört många sedan premiären 1964. Som musikal har den fortsatt beröra även från scen.

När Stockholm stadsteater nu återupprepar uppsättningen från 2011 är det med samma koncept, samma scenografi och kostym; återanvändning så när som på de mesta, men inte av alla i ensemblen.

Ramberättelsen om en uppsättning av musikalen ”Paraplyerna i Cherbourg” som ska göras någonstans i den svenska landsorten är fin. En gymnastiksal ställs i ordning, kläder som hämtade från filmen visas upp, kulisser snickras under gång och ”amatör”skådespelarna kommer in en efter en; det är nu ingen lätt sak att göra denna balansgång som professionell skådespelare, att spela med naivitet och ändå brinnande engagemang som vore du inte utbildad.

Jag tycker nog att det är en akt som ensemblen klarar av, Josefin Ljungman och Sandra Medina (som vid det genrep jag såg ersatt Catarina Cohen). Även Jörgen Thorson klarar det här med en karaktär som påminner om en ung, virrig Per Oskarsson.

Det är något av en scenografi påminnande om ett rysk docka över Erlend Birkelands scenbygge, lösningar bjuds som visas i modell för att senare återkomma i senare scener.

Nu är inte ramberättelsen helt given, även om slutet knyter ihop säcken. Skådespelarna är helt enkelt för drivna, för skickliga för att skapa amatörmässig teater. Uppsättningen blir som filmen, Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason blir verkligen Geneviève och Guy – oskuldsfull, övertygande ungdomskärlek blir brinnande sann och hennes vibrerande, vackra ansikte växlar skickligt mellan glädje och sorg. Kajsa Reingardt gör sin madam Emery med övertygelse.

Musiken är ett levande bidrag i denna musikal, förstås, precis som koreografin. Men upprepandet av Michel Legrands fina filmmusiktema blir till slut irriterande. Ändå klarar föreställningen att få mitt hjärta att röras och jag sugs in i levandegörandet av filmen, denna klassiker från den nya franska vågen.

Lustspel utan resonans

Posted on september 5, 2015 av Kai Martin

MARKURELLS I WADKÖPING

Göteborgs stadsteater

I rollerna: Dan Ekborg, Carina M Johansson, Mia Höglund-Melin, Johan Gry, Christer Fjellström, Sven-Åke Gustavsson, Maria Delleskog, Kerstin Andersson, Johan Karlberg, Olof, Mårtensson, Håkan Paaske, Ramtin Parvaneh samt statisterna Wilhelms Johansson och Minna Tägil

Regi: Dennis Sandin efter Hjalmar Bergmans roman, bearbetad av Dennis Magnusson

Scenografi/kostym: Stine Martinsen

Kompositör: Mikael Svanevik

Mäktig man i centrum. Foto: OLA KJELBYE

En pjäs blir som allra bäst då den sätts i sitt sammhang, Av en slump, ett lyckligt val av repertoar, en fingertoppskänslighet eller god tajming.

För en stadsteater, en stor svensk scen, är det naturligvis svårt att fånga upp tidsandan med ett program som måste sättas i god tid, där repetitioner ska paras med scenbyggen och kostymsömnad. Det är en grannlaga uppgift, det begriper till och med jag.

Men jag landade aldrig i Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Karlsson på taket” med Krister Henriksson som den excentriske Karlsson. Och jag får ingen fason på ”Markurells i Wadköping”, Hjalmar Bergmans roman från 1919 som blev pjäs elva år senare.

Jag ser inte kopplingen mellan den 6 juni 1913, den dag som pjäsen utspelar sig, och den 4 september 2015 den dag då pjäsen spelas.

Det skapas handling men ingen elektricitet, skeenden men inget aha, skratt men utan djup. Som om detta lustspel saknar botten och därför blir resonansen tunn.

Ja, jo, det är en gedigen uppsättning som har gjorts. Stine Martinsen använder snurrscenen med emfas (ja, kanske till och med för mycket) för bygget av Wadköpings yttre och inre rum. Dan Ekborg är som klipp och skuren för den burleske och koleriska Markurell. Carina M Johansson för rollen som hans hustru med fast hand, precis som Johan Gry med sin häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche och Mia Höglund-Melin fullkomligt briljerar som den lynnigt beräknande Elsa de Lorche.

Det finns alltså kvaliteter i detta småstadsdrama med komiska förtecken. Idyllen polerade yta har sina krackeleringar, sanningen är inte alltid som man tror och detta dygn av febrig aktivitet och smidande av ränker avslöjar både girighet, självupptagenhet och desperation.

Men jag har ärligt talat roligare på Vallarnas friluftteater i Falkenberg och får mer allvar och djup av Teater Trixter uppsättningar än här.

”Markurells i Wadköping” ger för lite för stunden och bjuder inte till eftertanke, tyvärr.

I studion – 30 år senare

Posted on augusti 24, 2015 av Kai Martin

Veckan innan Gröna Lundspelningen gick följande pressmeddelande ut till en räcka journalister – DN, GP, GT, SvD, TT… – och lika klockren som nyheten var, lika tyst blev det.

KAI MARTIN & STICK! GÖR NY SKIVA

2013 gjorde Göteborgsbandet Kai Martin & Stick! comeback efter 28 år i träda. Postpunkbandet spelade då tillsammans med andra låtar hela sitt andra album ”Röd plåt” från 1982, som ett slags försenat jubileum.

Publiksuccén blev långt över förväntan och nästa år fortsatte bandet på framgångsvågen med spelning på Liseberg och tillsammans med punkbandet Attentat på ett utsålt Henriksberg.

Redan 2014 hade Kai Martin & Stick! börjat skissa på ett nytt album, två nya låtar presenterades från scen och ambitionen har varit hög sedan dess.

Måndag den 17 augusti spelar göteborgarna på Gröna Lunds lilla scen. Dagarna efter går bandet in i studion tillsammans med producenten Charles Storm, som just nu jobbar med Håkan Hellströms kommande album och har producerat Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens soloalbum, Mando Diao , Staffan Hellstrand med flera.

Inspelningarna kommer ske i Charles Storms Cloudchamber och i Farmer In The City Mobile i Göteborg.

Senast Kai Martin & Stick! kom med ett album var ”Uppståndelse!” 1985.

Nya albumet ”Utan titel” planeras att komma i början på 2016. Då kommer bandet också vara tillgängligt för spelningar.

Jag är inte förvånad, men är nu i det stadiet av skapande att jag bara kan beklaga journalistkåren som missar Kai Martin & Stick! 2015 – av den enkla anledningen att vi är oerhört bra, fullständigt egna och väldigt angelägna i en tid där mycket bara är smör, takt och lismande. Det är helt enkelt samma förlust som de arrangörer som valt bort en spelning med oss den här sommaren.

Ja, jag är stolt!

Vi presterar och engagerar. Gröna Lundspelningen visade med emfas att vi är en attraktiv attraktion på det svenska pop- och rocktivolit. Vi håller, vi levererar, vi underhåller och har en energi som 20-åriga popnissar bara kan drömma om.

Nå… nog sagt om detta.

31 år senare – Kai Martin & Stick! i studion igen. Foto: KAI MARTIN

I fredags gick vi alltså in i studion tillsammans för första gången sedan oktober 1984, då ”Uppståndelse” spelades in (den kom sedan att mixas och släppas våren 1985). Vi har lyckats engagera Håkan Hellströmproducenten, geniet Charles Storm (eller om det är han som engagerat oss, det är oklart vilket) och i studion samlas fyra sjättedelar av bandet – Cremonese, Ronny, Alex och jag – för att göra grunder till detta vår kommande femte album ”Utan titel”.

Planen var att trummorna skulle vara riggade redan på torsdag, så på fredag klockan tio skulle soundcheck kunna göras och kring lunch skulle inspelningen påbörjas.

Nja, det blir inte så. Tekniskt bekymmer ställer till det, så först vid fyratiden börjar vi med den första av de nio grunderna.

Det låter redan med det ljud som är satt på trummorna alldeles fantastiskt och det inspirerar. Att Ronny dessutom är otroligt motiverad och inspirerad sänker inte ambitionerna. Med ett magnifikt basljud och dito spel av Alex känns det som om det här kommer bli en triumfatorisk albumcomeback. Cremonese lägger ackompanjemang på sin gitarr och jag stödjer med min sång. Men mitt i dessa sejourer måste producent Storm stoppa, han ber mig först att hålla igen för det läcker in i studion. Men han ångrar sig sedan och skärmar av mig, där jag sitter i kontrollrummet.

Orsaken…? Jo, vi blir alla så engagerade och vill göra så bra ifrån oss att varje tagning blir som om den är på liv och död.

När timmarna runnit iväg och närmar sig midnatt håller vi på att analysera en låt som jag skrivit, där jag pratar om tanken att hitta en länk mellan Bowies glamperiod och Suedes tidiga år. Alla förstår, men vi är snart ense om att det inte låter vi. Olika förslag presenteras av arrangemang och sakta börjar vi nå mot en idé som vi kan sluta upp kring.

Producent Storm, som hållit igång sedan arla morgonstund, är en smula trött, föreslår att vi ska packa ihop för kvällen och återkomma i morgon. Men jag känner kreativiteten spira och jag trumfar igenom fortsatt jobb.

Vi spelar låten med det nya arrangemanget om och om igen, ändrar en smula under gång och när tagningarna görs är låten förändrad och ändå inte. Det låter Kai Martin & Stick! 1982––1995–2003–2015! Och när producent Storm, trots trötthet, slår volter över resultatet, ja… då känner vi att vi med gott samvete kan slå igen för dagen.

Klockan tio dagen därpå har ingen av oss fått mycket till sömn. Cremonese har till och med suttit uppe och klippt ihop ett trumarrangemang på en låt; ett trumspel som han tror kan göra låten extra vital. Alex hade svårt att somna och min nattsömn var väl siså där. Endast Ronny har sovit som en stock, men det kanske trummisar gör.

Vi tar i tu med dagens arbete. Jobbar flitigt och förbannar inte för en sekund den strålande sommardagen som vibrerar av lockelse utanför studiofönstren. Vi är idoga, hängivna, fastnar kanske någon gång i en diskussion om hur den och den låten ska låta, vilket som är viktig och inte viktigt. Men vi sluter oss samman mot ett gemensamt mål och presterar.

En lunchrast, rätt sent, på en närliggande, legendarisk krog fyller våra sinnen och ger välbehövlig vila. Men när vi väl är tillbaka igen kommer tröttheten för mig och jag får kämpa mig fri från den, andas in energi, dricka vatten och fokusera.

När vi är klara strax för åtta har vi kramat ur det bästa av det här bandet. Ronny har varit bländande och gett oss en nödvändig grund att stå på inför det fortsatta jobbet med plattan.

Det har varit en ynnest att få ha med Charles Storm på tåget och när vi nu gör pålägg och sakta bygger upp låtarna – baspålägg, gitarrer, keyboard, sång, saxofon samt andra ännu inte klara produktionsidéer – så gör vi det i hans trygga händer.

Det här kommer bli bra.

En mans resa mot rock’n’roll – eller 24 timmar

Posted on augusti 23, 2015 av Kai Martin

Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!

Way out Wet – eller Åh, Patti!

Posted on augusti 16, 2015 av Kai Martin

När vi inleder dagen med lunch på anrika Gyllene Prag generöst bjudna av en kollega, är vädret varmt med en vind som drar hårt och envetet in, välter cyklar och stökar till frisyrer.

Så vi är en aning sena in på festivalområdet, men har också valt att ta det lite lugnt med utbudet denna dag.

Festivalkille. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Chic står på tapeten. Och Patti Smith.

I övrigt tar vi det som kommer.

Mysigt men kort. Foto: KAI MARTIN

Vi hinner se en kortis av Lianne La Havas, träffar delar av Lolita Pop (ja, alla fyra är väl här, men pappa Benkt Söderberg hänger nog med sin döttrar First Aid Kitduon Klara och Johanna) Sten Booberg, Per Ståhlberg och Karin Wistrand, tittar på Jehné Aiko, som känns uddlös, som många av akterna dessvärre varit på detta Way Out West.

Uddlös. Foto: KAI MARTIN

Så hastar vi mot Linnétältet, samtidigt som mörk moln kommer med ilfart från söder. Väderrapporterna har lovat regn, men först senare på dagen, ja, faktisk först mot natten. Men när vi gått in för att se Rae Morris blir publiktillströmningen rik inte på grund av hennes skira pop, utan för att regnet börjar falla intensivt. Men Blackpooltjejen tar det med gott humör och hon och bandet hade ändå oddsen emot sig med en kris där samtliga instrument hade stulits alternativ försvunnit på vägen till spelningen.

Skir och förtjusande. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller och de nyinköpta plastponchorna kommer väl till plats när vi positionera oss för Chic på Flamingoscenen.

Discobandet, som ju egentligen bara består av legendariske Nile Rodgers som enda kvarvarande medlem, börjar med en soft soundcheck som inledning. Egentligen inte min idé om en start på en konsert på den nivån som de här musikerna ligger på, men när de slutligen drar igång sitt discosväng är det svårt att stå emot. Det blir en hitparad som matar på med emfas, rytm, skicklighet och hög mysfaktor. Notera också att de två blåsarna definitivt visste hur spikarna ska naglas i arrangemangen, till skillnad mot Lauryn Hills blåstrio.

Discogodis. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar vidare tillbaka till Linnétältet för Amason. Det jag hört har varit lite väl profillöst och mjukt. Men Amanda Bergman är en favorit som sångerska.

För diffust. Foto: KAI MARTIN

Det skulle visa sig att bandet är en publikmagnet som arrangörerna inte hade räknat med – och oavsett väder hade det nog blivit tryck framför scenen och i tältet.

Jag står ut en stund, men lockas inte av musiken, framförandet eller det alltför tätt packade tältet. Tränger mig ut och konstaterar att det är rejält med människor utanför. Något som också polisen upptäckt, som spärrat av området så att ingen mer kommer in.

Tendensen är också att arrangörerna har spänt bågen för mycket, för mer än 30000 personer per dag, som 2015-års Way Out West bjudit, är för mycket. Området sväljer inte den massan människor på ett tillfredsställande sätt.

Vi tar en sväng om tältet som ”Uppdrag granskning” satt, för regnet är ihållande. Chic fortsätter hitparaden och blir mitt soundtrack på väg mot Azaleascenen där jag vill stå bra till inför Patti Smiths spelning.

Ikonisk! Foto: KAI MARTIN

Skam tillsägande har jag aldrig varit på någon konsert med henne och hennes band. Nej, jag har inte varit ovetande och vänner var tidigt på hennes musik när det begav sig på 70-talet. Flera av dem såg henne på Göteborgs konserthus, var det 1976…?

Jag var då lite sent på bollen och hackade inte i mig debutalbumet ”Horses”, utan landade väl först med ”Because the night” några år senare.

Men nu är det dags och jag ska alltså få hela debutalbumet som en smällkaramell av Patti Smith och hennes band.

Jag är på plats tidigt, vädret håller sig i schack och ställer mig längst fram vid stängslet till vänster. Det blir perfekt och jag är vidöppen inför det mesta, efter jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig.

Det blir en ypperlig konsert med en artist som vet att ta sin musik, sina texter och sitt uppdrag på största möjliga allvar samtidigt som hon är gammal nog att ha lekfullheten i behåll. Det gör att ”Horses” från start till mål blir glödande intensiv, där den 68-åriga ms Smith spottar och fräser med ena mungipande och ler och skrattar med den andra samtidigt som hon håller brinnande tal för demokrati, mot krigsherrar och för fred, samförstånd och respekt för varandra.

Det här är Way Out West starkaste, bästa och mest intensiva konsert och så är det folk, ålder är inte avgörande för vad som levereras på scen.

Däremot är åldern en orsak till att jag väljer sittande position när jag ser Alt-J från distans. Den brittiska kvartetten har ett intressant sound, en häftig show med fräcka projiceringar. Men låtarna, pojkar, låtarna!

Vid tar en kik på Ellie Goulding, intensivt och klatchigt, men vi tackar för oss, lämnar regnet, tar oss hem för mat och, ja, varför inte, livesändningen av First Aid Kit. Duon är snyggt förstärkta med slagverkare, gitarrist, stråk- och blåsduo.

Ja, det har väckts kritik för att First Aid Kit skulle vara finalakt i Slottsskogen. Jag tycker tvärt om, det är ett statement från festivalledningen, det är ett statement för det självklara kvinnor kan-tänket och framför allt ett statement om ett varför inte-tänk som Way Out West agerar efter.

Systrar live från datorn. Foto: KAI MARTIN

Hemma ser vi hur regnet faller intensiv samtidigt som duon gör en charmig spelning, som visar på både flickornas juvenlitet och genialitet. Det blir lite valpigt vid mellansnack, men musikaliskt är First Aid Kit starka varje sekund på scen.

Men nog hade jag önskat mig ett starkare gästkort än Amanda Bergman… varför inte en Patti Smith eller en Emmylou Harris?

Nå, hur som; vi fick inte Kai Martin & Stick! på festivalen, en logisk bokning med tanke på att det var nästa exakt 30 år sedan vi gjorde det som vi trodde var vår sista spelning på Slottsskogsteatern, så skamligt nära där festivalen nu håller hus. Och jag lovar, vi hade levererat. Men vi fick Patti Smith och jag är oerhört glad att jag fick se denna ikon. Det var hög tid för det.

Festivalens drottning. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: ett par khakifärgade Selctedshorts med uppvik (inköpta i Reykjavik på rea, 150 kronor sommaren 2014), ett par Peak Performanceskor, sandfärgade, mocka med läderdetaljer (200 kronor Stadsmissionen i Frölunda, sommaren 2015), ett par okrafärgade strumpor (inhandlade på Next, London 2007), en storblommig Paul Smithskjorta i bleka gröna och röda färger (rea på NK Göteborg 2011, 400 kronor), hatt (35 kronor Erikshjälpen, Högsbo våren 2015), transparant regnponcho (60 kronor WoW 2015).

Wow – en annorlunda dag

Posted on augusti 15, 2015 av Kai Martin

När jag kommer tidigt in på området för att utmana mina smaklökar och känselsensorer med lite country – Sturgill Simpson (nej, inte en släkting till Homer) – så ringer telefonen. Jag vet att det är arbetsdag i dag, som fotoassisten för en dokumentär av festivalen, och jag får beskedet att jag måste hämta ut min ackreditering för att kunna följa fotografteamet i hälarna ostört, varhelst de nu ska. Beskedet är ”Du får ett aaa-band, så löser det alla problem. Luger tycker det blir enklast” och ett så kallat access all area är ju förstås mäktigt.

En dos country. Foto: KAI MARTIN

Jag får också beskedet att jag ska hämta det vi ingången vid bensinstationen vid hållplatsen Botaniska, det vill säga, jag är 100 meter därifrån, men behöver ta mig en kilometer för att komma till disken som tillhandahåller det hela.

Nå, jag drar snabbt och är tacksam för det. Country är inte min grej. Oftast för mycket dansband för mig och ja, jag kan ha den största respekten för musikerna, men musiken gör mig i regel iskall. Så alltså med Sturgill Simpson.

När jag väl kommer till disken får jag inte alls ett armband, men ett klistermärke för fredagen som övertrumfar alla armband. Fint, jag vill inte krångla med vakter.

Nu kan jag alltså ta mig närmaste vägen hem och det går som smort att ta sig in. Omvägen om Linnéplatsen är inte lång, men ändå omständlig.

Tillbaka på området blir det jobb med en gång, eller… vi börjar med att äta mat då det fortfarande är relativt gott om plats och tid. Uppdraget för dagen är primärt att följa Tove Lo innan konsert och under för att sedan göra lite inslag från området och även utanför. Mitt jobb blir att bära redskap, väskor och stativ.

Artistpass… foto: KAI MARTIN

Då börjar telefonen ringa som den inte gjort sedan jag slutade på GT och det är enoner av tid sen senast. Det ringer från alla möjliga håll och då jag väl börjar ta mig ut på området från filmteamets kontor på VIP-området springer jag på så många som jag känner, men nu inte hinner prata med; ett kort hej och sedan i väg.

Musiken hamnar inte i fokus, det är ju oftast så för en filmare eller fotograf. Det är andra uppdrag som är viktigare. Men med film blir det också mycket väntan. Vi chillar i väntan på Tove Lo, i skuggan av Florence and the Machines logebaracker. Den svenska stjärna kommer, några skjutningar görs innan hon går upp på scen. Så bilder då hon äntrar scenen och sedan packa ihop utrustningen för andra motiv.

Vi går tillbaka till VIP-området med den rörliga kameran, tar bilder inne på VIP-området (där en Stockholmsstekare kommer fram till min chef och frågar vad de filmar och ber att inte får vara med ”min flickvän vet inte att jag är här”) och släpar ut den tunga kameran med stativ till området för att filma folk i ljuset som börjar sjunka med tidig kvällning. Tyler the Creator håller hov och publiken gungar med sina armar som sjögräs i strömt vatten, fram och tillbaka.

Redan tidigare har den rörliga kameran krånglat, nu krånglar zoomen på den fasta. Det blir hastigt andra planer. Drönaren ska upp i lyften, en magisk tingest som gör panoreringar så häftiga att man kan chippa efter andan.

Det blir några tagningar vid entrén, precis innanför entrén och bredvid, scenen där Emmylou Harris och Rodney Crowell bjuder på sina countryfavoriter och jag känner att jag klarar mig utan, precis som med Tyler the Creators rap, som, som jag upplevde det, håller standarden med sexism och trist språk.

På vägen tillbaka förklarar chefen att de måste fixa de krånglande apparaterna och han ger mig ledig för resten av kvällen.

Snopet när jag var på hugget, men tack ändå.

Det blir lite umgänge i det kaotiska VIP-området som nu rejält många frekventerar (lite obegripligt om du frågar mig, festa kan du göra hemma, på krogen eller var helst) innan jag går ut för att positionera mig för Lauryn Hill.

Trubbel för souldivan i divanen. Foto: KAI MARTIN

En MC introducerar henne några gånger innan band och körsångerskor kommer in, sedan glider hon in och sätter sig i en soffa.

Redan från start är det trögt, hon är uppenbarligen inte nöjd med ljudet och försöker irriterat korrigera det medan hon sjunger. Hennes humör sipprar utanför scenkanten och ner på mig. Blåsektionen är lojt, saknar spets och tajming, där arrangemangen ska spikas blir det utan engagemang. Souldivan fortsätter mästra scenteknikern och nu också sina musiker, där hon går tillbaka med utsträckt finger och säger ”no, no, no!” så att det hör. Högtalarna börja knastra som om de är spräckta, en tekniker spårar felet till ett keyboard och får det ombesörjt under gång.

Ja, Lauryn Hill är magnetisk, hon sjunger med en självklar pondus, rappar med ett så rikt och starkt flöde att jag undrar när hon hämtar andan. Men en bra konsert… nej, det var det inte och till stor del bädda hon själv för det med negativ attityd mot sitt band.

Jag går för att försöka äta mat för de matkuponger jag utrustats med, men kaoset på VIP-området är bestående samtidigt som jag träffar fler människor jag känner och umgås en del. Hustrun messar och vi försöker dejta under Florence and the Machine, nu då mörkret fallit.

Kanonartist på distans. Foto: KAI MARTIN

7 april 2013 skulle bandet ha spelat på Pustervik, men ställde in med några veckors varsel. Jag vet inte orsaken då, men det blev Kai Martin & Stick!:s lycka, som kunde ta den tiden för vårt comebackframförande i hemstaden. Sedan tidigare hade vi bokat Stockholm och Scandic Grand Central den 6 april, så det blev perfekt och vi är Florence and the Machine tacksam för den möjlighet som gavs.

Florence Wells är bländande bra artist och gör ett av festivalens starkaste framträdande. Energistarkt och upplyftande, egensinnigt och roligt…

Jag träffar hustrun, som är i en åter bländande kreation, och jag äter en falafel medan köerna är modesta. Men priset 80 kronor plus en dricka för 25 kronor…!

Popfarbröder i sitt esse. Foto: KAI MARTIN

Pet Shop Boys håller i finalen på Flamingoscenen och det är ett band som bäst ses på håll. Senast jag såg duon var i Eriksbergshallen 2009, en stark upplevelse för inte speciellt mycket publik den 30 juni. Florence and the Machine lockade nog festivalens största publik, men Pet Shop Boys var inte långt efter.

Det är ett band som inte bara kan sin popmusik och sin särart. Estetiken är slående också på scen med ett ljusspel och bildsättning som inleder underhållningen.

Ja, referenserna till Kraftwerks show för några år sedan är inte långt borta och Pet Shop Boys har spetsat sitt elektroniska hantverk, så musiken är mer maskinell, men inte mindre underhållande.

Det här är tjusigt, men i längden lite stelt, precis som jag som passar på att smita bakvägen ut för att vila en trött kropp.

En tanke, avslutningsvis: Way Out West har tidigare fått mycket kritik för bristen på kvinnliga artister. Nu är min upplevelse att de dominerar, utan att ha gjort en noggrannare genomräkning. Men visst borde det uppmärksammas…?

Och slutligen, yngste sonen skickar ett meddelande som jag publicerar: ”Vill du skriva om att hattar, folkhav och korta människor inte är en salig kompott?”.

Festivalkläder fredag: Clarks bruna ökenkängor (inköpta i London, gåva från min hustru 2009), senapsgula strumpor (inköpta i London på Next 2007), bruna shorts (Gap, inköpta i London 1999), vit BZR-bussarong (dansk loppis 2013), crêmefärgad och grönrandig slips (Atlas Design, inköpt på rea hos Ted Bernhardtz, Järntorget 2012), Ralph Polo Laurentväst, ljusbrun, fiskbensmönstrad i siden/ull (Woodburry common, 2014) samt vit Stetsonkeps (rea Illum, Köpenhamn 2013).

Way Out Wests rökarstart

Posted on augusti 14, 2015 av Kai Martin

Låt mig säga det direkt. Jag hade inte någon ambition att gå på 2015-års festival. Har varit på alla sedan starten 2007, undantaget 2013. Men kände starkt förra året att nog är nog.

Men så dök ett erbjudande upp om att jobba som fotoassistent och jag högg på det tillräckligt snabbt för att få uppdraget.

Så ett armband rikare och festivalredo.

Vid ingången träffade jag en musikciceron av rang, som rekommenderade mig att skynda till Linnéscenen, tältet, där brittiska Savages och tack för det.

Den fyra kvinnor starka bandet slog knock från start med sitt postpunkarv som förvaltades på bästa sätt. Drivet, energiskt och egensinnigt, även om det går att hitta spår av Siouxsie Sioux i Jehnny Beths röst. Rytmsektionen, basisten Ayse Hassan och trummisen Fay Milton var skoningslösa och kanske skulle jag önskat mer glimmer av gitarristen Gemma Thompson, men samtidigt så är det helheten som räknas. Jehnny Beth tvekar inte att möta sin publik och hennes Iggy Pop-möte i närkontakt med åskådarna var läcker och tuff.

Bestialiskt bra Savages. Foto: KAI MARTIN

Sedan gled festivalen in i koma. Kindness var trista, men sångaren Adam Bainbridge, vars projekt Kindness är, hade en snygg kostym. Men annars var det ett framträdande så lamt att jag förlorade min livsglädje för en stund. Ryktesvis ska Kindness uppträda i ett mindre format på Tredje Långgatan under helgen; kanske blir det bättre mer intimt. Men Adam Bainbridges kostym var i alla fall fin.

Stilsäker, men trist musik. Foto: KAI MARTIN

Haussade Belle & Sebastian skulle kontrastera på Flamingoscenen direkt efter. Har sett skottarna tidigare, men ärligt… det här var återigen en förlamande meningslös konsert. Förstår inte varför jag gillat bandet tidigare. Här fanns ingenting som lockade, tjusade eller värmde i själen.

Trista skottar. Foto: KAI MARTIN

Det var inte utan att hoppet släcktes för en festivalskeptiker. Men i takt med att området fylldes med hippa WoW-katter och -hundar spetsades det till en smula.

I Linné fylldes tältet snabbt inför Future Islands gig och jag förstår varför, men förstår inte varför inte bandet kunde bytt plats med exempelvis Kindness.

Synt, bas, trummor låter inte mycket för att skapa energifylld musik med dansambitioner. Men med sångaren och galenpannan Samuel T Herring skapas något som är svårt att återge i ord. Han growlar, kvider, sjunger sockersött, lismar och hotar inom ett per andetag. Det är häpnadsväckande fräckt och kaxigt. Samuel T Herring ser ut inte som han hör hemma på scen (ful skjorta, ett lätt svällande midjemått, som accentueras av en hårt åtdragen livrem till inte ett så värst snajsiga byxor) snarare på ett loserkontor i ett industriområde i Baltimores mindre firade områden. Men Cheezus vilken kraft han besitter.

Energi. Foto: KAI MARTIN

Foxygen på Azaleascenen var nästa livboj, som höll festivalen flytande. Tokigt och underhållande med en stadig flört mot andra årtionden än där vi just nu befinner sig. Någon nämnde the Tubes, och ja, varför inte…? Visst, mycket reminiscenser i musiken, som sagt, men ett övertygande framträdande gör att jag gärna ser bandet igen utan att nödvändigtvis vilja höra musiken hemma.

En bra show är en bra show är en bra show. Foto: KAI MARTIN

Matpausen gjorde att jag missade War On Drugs, men det var medvetet. Har haft möjligheten att se Adam Granduciels projekt tidigare och inbillade mig inte att det skulle ge mer nu. De röster jag hörde efteråt gav mig rätt – och fel.

Norska Susanne Sundfør lockade en storpublik till Linné. Jag fick snällt ställa mig utanför, men det jag hörde gav mersmak. Återigen en artist med Kate Bushreferenser, men som skapar något eget av influenserna och är väsentligt vildare i uttrycket, inte helt olikt det Anna von Hausswolff gör.

Snäll bild på vild artist. Foto: KAI MARTIN

Hörde lite grand på Kygo och nej, dj-set är inte min kopp te… Obegripligt trist.

Beck är mannen för finalen, han som spelade ett överraskningsgig på Pustervik då arrangörerna Luger ville mjölka sin publik på ytterligare pengar. Såg Beck för 20 år sedan på Lollipopfestivalen. Pigg och fräsch, ny och intressant. Men Beck som gubbrockare gjorde att jag somnade innan jag kom i säng.

Trist finalartist. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: Gap, kortärmad, crêpeskjorta med blått blommönster, blåmönstrade kortbyxor , Gap, (båda från London juli 2015, 140 kronor vardera) röda strumpor (NK-rea 50 kronor), Lloydskor (loppisfynd 65 kronor), Bosskofta (loppisfynd 25 kronor), Stetsonkeps (450 danska kronor, reafynd)

Bilder på en man genom generationer

Posted on augusti 11, 2015 av Kai Martin

Hämtade ut mitt pass i veckan.
Mitt sjunde pass, om jag räknat rätt.
Ett pass som har gett mig friheten att resa över kontinenter, mellan länder; en självklarhet för mig, men inte för alla.
Det är saker som jag tänker på, då jag får det där passet. När jag suttit i vänthallen hos passpolisen, där nummerlappsapparaten kraschat och en anställd delar ut nummer för var och en av som kommer, det stilla kaoset, det stilla sorlet, vem som kommer från var, vilket syftet är med resan, hur deras liv ser ut, familjen som kommer i samlad tropp, de rastlösa, det tålmodiga, de från ett liv som startat utanför Sverige…
Nummerlappsapparaten blir fixad, men då finns naturligtvis inget papper till nummerlapparna och den anställde som försöker bringa ordning gör det med ett lugn som inte alla som köar besitter.
Jag fick mitt nya pass i veckan. Ny design och sedan någon tid tillbaka är det med snabbare frekvens från ett pass till ett annat.
När jag kommer hem tittar jag på mitt första pass och reser tillbaka.

67! 67! Vart tog du vägen nu…?

Jag var inte elva år fyllda när vi sommaren 1967 skulle göra en fantastisk resa med familjen. Vi hade lånat mormors vita Volvo Amazon, som egentligen var min morfars men han hade ju avlidit knappt två år tidigare, och körde ner till Skandiahamnen och till Svenska Lloyds fartyg Saga för transport till Hull.

Min syster och jag hade slutat skolan, så detta torde ha varit i mitten, kanske början på juni. Pappa och mamma hade lagt planen minutiöst och jag förstår än i dag inte hur och det är fascinerande när beställningen i dag på nätet av resor bara är ett klick bort.

Vi tog alltså bilen på ett grannlaga äventyr, till Wales, där vi bodde på två bed & breakfest, körde runt kring Snowdon, badade i en kristallklar fjällbäck, vi kom till goda vänner utanför London, tog tåget in, gick på Carnaby Street och jag drömde om uniformer som Beatles hade på ”Sgt Pepper…” som precis kommit. Vi hade i någon förort till London, åtminstone inte centralt i stan, köpt detta bara på bild så fantasieggande album, som kommit den 1 juni. Det blev ingen uniform, men väl ett par runda solglasögon som finns på en bild av mig poserande vid Piccadilly Cirkus.

Vi bodde på ett bed & breakfast på en bondgård, vaknade av fåren som med sina bjällror fördes ut i marsch till sina hagar. Åkte Dover-Calais, sov över i Brügge, den gamla Hansastaden, kom till Bryssel, Amsterdam, Haag och ministaden Madurodam, for vidare mot Groningen, där vi sov över, bilade på autobahn mot danska gränsen med knappt några pengar kvar av reskassan och lyckas passera den danska gränsen innan bensin tog slut och föräldrarna kunde ordna upp ekonomin.

Nästa pass kom 1972…

1972, begynnelsen av den brittiska glameran…

Det är ett pass som tar mig till alperna, till England i olika turer – allt från språkresorna till Weston-Super-Mare 1973 och Evesham 1974, över tågluffen 1975, USA 1976 och hockeyresan med MPHC (Mölnlycke-Pixbo Hockey Club) i april 1977.

Snart 23 år och i en begynnande rock- och popkarriär.

Uppenbarligen höll jag mig efter det, för nästa pass utfärdades inte förrän 1979, då jag skulle åka till London för att försöka se alla häftiga band som jag missat och dessutom försöka promota och sälja in Kai Martin & Stick!:s första singel. Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch (saxofon) och jag var runt på olika skivbolag för att få dem att inse vårt bands genialitet.

EMI släppte inte in oss, men fick en skiva. Cheswick likaså. På Virgin på Portobello Road fick vi komma in till någon talangscout, som artigt skeptiskt la skivan på grammofonen och spelade den för att hastigt avbryta sig ”Vad sjunger ni på för språk? Svenska!? Ok, skifta språk. Tack, hej…”. Vi gick tvärs över gatan till Rough Trade, som på stående fot köpte 25 ex av singeln.

Detta pass tar mig också till Grekland i olika omgångar (båtluff 1985 och segling 1989) och Portugal (1987 och 1988, båda gångerna till Algarvekusten, där jag första året tog bussen upp till Sesimbra, fiskbyn strax söder om Lissabon, där bandet Camouflage repade och skrev låtar). I mars 1989 åker jag till London och förlovar mig med hon som kom att bli min första hustru och mor till mina två söner.

Ett år innan jag blir far för första gången.

Med det här passet gjorde jag min andra USA-resa, då jag 1990 lyckats utverka en grandios studieresa för GT:s, eller snarare Idags, räkning som tog mig och mina två kollegor på en resa längs ostkusten från St Petersburg, Florida, Washington DC, Miami, Florida, Boston och New York.

Vi besökte tidningar, hyrde bil, flög och åkte tåg, fick uppleva massor inkluderat försvunnet bagage, doktorsbesök i Washintone, påkörning i Miami, t/r Key West, utskällda och utkörda från Boston Globe av en chef som inte ville acceptera att vi var utsända av tidningen och dessutom inte på hans chefsnivå, magsjuka i NY… På hemresan berättade lakoniskt piloten att Sverige åkt ut i fotbolls-VM med matchsiffrorna 1–2, 1–2, 1–2.

Jag hann med Kreta med en höggravid trolovad maj 1990. Tenneriffa som sen bröllopsresa november 1991, med en drygt ettårig son som precis börjat gå.

1994 gjorde hela familjen en resa till Grekland och Poros, där vi kom att bo grannar med en isländsk familj som kommit att bli de bästa av vänner.

Jag kommer också åka till Japan i körsbärsblomningens tid 1997 med Eggstone och Cloudberry Jam för en av de bästa resor jag någonsin gjort – åtta dagar av reportage och resa från Tokyo, Nagoia, Fukuoka, Osaka och Tokyo igen. Visst, ett späckat schema, men en upplevelse.

Grekland igen maj 1997, nu med en snart sjuårig son som ska börja skolan till hösten. Det blir Korfu och på en badbåt läser jag över axeln på en Aftonbladetläsare att GT köpts av Expressen. Min sons reaktion på min reaktion är omedelbar och han frågar ”Vad är det, pappa?” och jag svarar ”Jag tror att jag precis har förlorat jobbet”. Det skulle dröja ytterligare 17 år innan det blev verklighet.

Sonen lärde sig för övrig simma under den resan, som dessutom var en fantastisk tur på en tu man hand med detta barn som nu är en enastående ung man.

1999 åker hela familjen och hälsar på våra vänner på Island. För min del skulle det inte bli sista gången. En ö som jag alltid längtar tillbaka till.

Några år senare och några hår färre… 2000.

Två gånger reser jag utan att ha skaffat mig nytt pass. Bland annat då jag kastas direkt från en lugn semester till att åka på turné med Hardcore Superstar, som gör sina första Tysklandspelningar. Ett rosa pass ordnar den och den andra resan, Mallorca med min andre son, då sex år, en på tu man handresa med bad, fotboll, mat och upptäckter maj 2000.

Men det riktiga passet äntligen utverkat gör jag resor som också de sitter stadigt etsade i minnet:

2001 maj, Paris, Fläskkvartetten ska spela live på Opera Garnièr i Paris till en uppsättning av koreografen Mats Ek. Oerhört starkt och stående ovationer när orkestern avslöja på scen efter sjuttielfte kulissbytet.

2001 juni Hardcore Superstar spelar förband till AC/DC en vecka efter att bandet tillsammans med Lok agerat detsamma på Ullevi. Nu är det Stadio delle Alpi i Turin som gäller; det blir ett dygn av rock’n’roll, skönhet och pizza som gud måste ha gjort.

2006 juni. Nyskild och sönerna och jag åker till Sardinien och bor utanför den lilla staden Algero. Åter igen bad, äventyr, god mat, glass från himlen och en märklig tågresa.

2006 november. Som ett slags 50-årspresent blir det en tur med två goda vänner till Edinburgh med det primära målet att se Blue Nilesångaren Paul Buchanan. Det blir det och en träff med min idol, samt överraskning med fotboll mellan Hibernian–Celtic, shopping, whisky, ale och god mat samt en kväll och morgon i Glasgow; allt inklämt på två dygn.

2007 maj. Nykär, men resan till London gör jag med mina söner. Bor hos goda vänner utanför London, sightseeing blandad med shopping, muséer, borttappade barn i tunnelbanan, återfunna barn i tunnelbanan, fish & chips, riktig brittisk frukost…

2007 augusti/september. Avslutar augusti med att åka till Island för fiskafänge. Får en bortskämd resa och det bästa av umgänge av mina isländska vänner. Oerhört lyxigt! Hinner knappt komma hem förrän det är dags för nästa trip. Får ynnesten att följa Triple & Touch och deras arbete i Sydafrika och Namibia, ett äventyr som smakar än.

2007 november. London, ny resa med de goda vännerna från Edinburghresan. Nu återigen, fotboll, rock’n’roll (bland annat Mott the Hoople och Sex Pistols återföreningar), shopping, muséer med mera.

2008 februari/mars. Min äskade Z och jag åker till New York, får oss mycket till livs och jag drar på mig magsjuka på grund av något taskigt jag ätit. Får se och intervjua Henrik Lundqvist efter mötet mellan Rangers och Philadelphia Flyers, en match på sin födelsedag där han emellertid blir utbytt efter mindre bra spel av Rangers.

2008 december. Först Manhattan, sedan Berlin. Vi upptäcker en stad, som åtminstone jag borde ha varit i tidigare. Vi blir förälskade i staden och kommer återvända dit.

Nu utan glasögon.

Vet inte om det är på grund av 11 september 2001 och det ökade terroristhotet, men… efter 2000 och 2010 är det glasögon av och mitt pass räcker bara i fem år.

Gör flera fina resor med min käraste som 2012 blir min fru.

Vi hinner med att besöka Berlin flera gånger, gör en bröllopsresa 2013 som tar oss till Berlin–Paris och London med flyg till städerna på kontinenten och tåg till London.

Förra året åker hennes barn och mina tillsammans med oss till New York för en frusen men förtjusande vecka. Minnesstarkt. På sommaren blir det åter en resa till Island, nu med Z:s båda barn.

Nu är det dags för det nya passet att ta mig ut i världen…

Jag har blivit äldre, snart 60 år och det har därmed gått nästan 50 år sedan jag fick mitt första pass. En fantastisk resa i tiden och åldrandet det med, från gosse till man i övre medelåldern med bara några år kvar till pension.

En väsentligt äldre man – nu 2015.

Kraftfullt Kraftwerk på Röhsska

Posted on augusti 9, 2015 av Kai Martin

Det är inte utan att jag med förtjusning tar del av innovativa artister och stilikoners historia.

Att besöka David Bowieutställningen på Victoria & Albert museum i London våren 2013 var sinnesutvidgande och kunskapsväckande; här fanns så mycket mer i hans universum än vad jag trodde. Samma sak med Alexander McQueens utställning i samma lokaler, en utställning som precis gått ner, men som jag hade förmånen att få se för några veckor sedan.

The Jamutställningen på Somerset house i London likaså (ni kan läsa om dem här).

I maj hade Röhsska museet vernissage på ”Influenser, referenser och plagiat (24 maj–8 november).

Porträtt på en man på en utställning.

Det är naturligtvis strongt av muséet att få till en dylik utställning och ambitionen har det inte varit något fel på. Föremålen som visas är Kraftwerknördarnas paradis, plattor från bandets spirande ungdomstid, kopplingar till förebilder, bandets ut- och inveckling och lyhördhet.

Det är en utställning värd att se och uppleva, även om jag tycker att Röhsska muséet alltför ofta faller i prudentlighetsfällan.

Artisternas skapande blir presenterat för stelt och konformt, musiken pulserar inte annat än i hörlurar; jag saknar helt enkelt ett liv och ett kiv, en puls som gör att materialet om Kraftwerk hettar till som mer än utställningsföremål.

Jag irriterar mig också på att utställningen också inledningsvis är rörig, om man som jag vill följa katalogens numrering. Det blir ett jädrans springande för att hitta den röda tråden och jag förstår inte varför det har blivit så…

Jag förstår heller inte varför inte Kraftwerks, mig veterligen, enda spelning i Göteborg nämns med en enda rad; den under Way Out West 2012 med 3d-glasögon. Så mycket av materialet är ju ändå uppenbarligen hämtat från en samlar av dignitet i staden.

… och jag förstår inte heller bilden (se nedan) som kopplas samman med Bowies ”Low”; inte är det Hansa Tonstudio i Berlin, det är en sak som är säker; det ser mer ut som ett garage…

Kanske någon som kan hjälpa mig…?

London, the Jam, do woop och McQueen

Posted on juli 30, 2015 av Kai Martin

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The Lambrettas, The Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

Kreativt.

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.