SPARGRISARNA KAN RÄDDA VÄRLDEN

!!!

Medverkande: Knut Agnred (Per Fritzell som understudy), Claes Eriksson, Jan Rippe och Anders Eriksson

Regi: Claes Eriksson och Kerstin Granlund

Manus: Claes Eriksson

Claes Erikssons musik spelade av den Ofattbara orkestern med lite extra muskler.

Bäst: Claes Erikssons politiska retorik i flaggstångsnumret.

Sämst: Förvisso ett rart nummer med Jan Rippe och Claes Eriksson, men psykolognumret landar inte.

Fråga: Hur många på scen krävs det för att det ska fortsätta vara Galenskaparna After Shave

Tokigt, tänkvärt, småkul, roligt och ibland lite segt. Foto: LORENSBERGSTEATERN

Jag erkänner att jag inte riktigt landat i GP:s artikel inför premiären. Jag inbillade mig att Per Fritzell axlat Knut Agnreds roll i Galenskaparna och After Shaves nya föreställning ”Spargrisarna kan rädda världen”, men när när ridån glider isär är det After Shaves starkaste sångarkort som sjunger i entrénumret. En på alla sätt och vis remarkabel uppgift, med tanke på sjukdom, operation och den konvalescens som föregått premiären för honom.

Jo, ja, det kan med en gång sägas. Den sedvanliga energin har inte dessa herrar. Den som de har skämt bort publiken med i föreställning efter föreställning. Men det finns rutin och humorn har inte gått förlorad och nog finns där en smula galenskap instoppad i det hela. Med Claes Eriksson briljanta och ständigt filurande humor blir det heller aldrig dåligt.

Föreställningen inleds vid en återvinningscentral, några nummer senare har containrarna förvandlats till en radhusidyll; ett scenografiskt trolltrick värt att applådera.

Men där inledningen lovar ett tematiskt ämne om slöseri, överproduktion och konsumtionshysteri blir fortsättningen snarare ett slags nummerrevy. Jag kan tycka det är synd, för Claes Erikssons humanistiska värderingar i Hasseåtages anda är väl värda att vårda.

Det görs ju naturligtvis, men inte som en grov, rött glödgande tråd genom föreställningen.

Men… jag kan ändå inte undgå att förtjusas över kvaliteten i det helt nyskrivna materialet, de nya sångerna och musikarrangemangen. Det är inte lätt sak att slänga ihop en dylik föreställning, men det har Galenskaparna After Shave gjort bra tillsammans med sin tiomannaorkester och medarbetare.

Ja, det är mycket gubbar på scen och jag kan känna en saknad av Kerstin Granlund, som åtminstone någon balans på scen.

Men Galenskaparna After Shave bjuder, trots lite ojämnt och bitvis energifattigt på scen, en föreställning att roas av och funderas kring.