Mode | kaimartinblog

Mannen som föll till föga

Posted on augusti 11, 2015 av Kai Martin

Jag känner mig som en papegoja. Men avsikten var att kraftig dra ner på mitt klädkonto och framför allt skapa utrymme i min garderob under 2015. Det har gått så där.

Inköp hat gjorts under året vilket har redovisats här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, bland annat.

Jag har med andra ord inte varit speciellt duktig, mer som en man som bestämmer sig för att sluta äta godis men ändå går in i en godisbutik, eller värre, en narkoman som går in i Christiania… det bär sig inte riktigt, det där med ståndaktigheten.

Nu paras alltså ett intresse för kläder, för mitt utseende, för kreationer, för att skapa mitt sätt att se ut med ett allt mindre behov av alla dessa kläder. En paradox, jag vet.

Londonfynd på Gap. Foto: KAI MARTIN

Så har sommaren bjudit på små, men ändock frestelser. Jag påstår mig nog har varit mer ståndaktig än vad jag vågat tro, men det har ändå blivit en del och inte går det att åka till London utan att ha shoppat… eller?

Det blev alltså ett par shorts och en kortärmad skjorta i något slags crêpebomull, inköpta på rea på rea på Gap samt ett par fina italiensksydda, lila byxor, secondhand – totalt inte ens 500 kronor.

När jag sedan går in i butiken på Haga Kyrkogatan där jag inhandlade min ormskinnskostym så var det utförsäljning där av vissa (rätt många, faktiskt…) plagg enligt modellen fyll en påse för 500 kronor.

Där fick jag plats på en Bosskostym i sammet som jag smekt många gånger. Lite för stor, men inget som inte kan räddas av en skräddar. Den är som en mysdräkt, skön att ha på sig och skön för den som vill kramas. Tre skjortor i bomull, den retro rosa från 70-talet, en Benetton och en av för mig okända märket Forrini samt ett par röda stekarjeans i stretch från Zara, som sitter perfekt och som dessutom matchar till olika kreationer (byxorna kom dessvärre inte med på bild, för jag har på dem då jag skriver detta). Z köper också en del och allt tillsammans för 500 kronor (bara Bosskostymen gick på 1200 spänn tidigare…)

Kramgo kostym, mysiga skjortor – allt för inget, eller nästan inget alls. Foto: KAI MARTIN

Fötterna har också fått sitt. Reningsborg hade lyckats få in ett parti i min storlek och när det står ett par svarta Camper, oväsentligt slitna slår jag till. Sak samma med mockaskorna, ett par beige Lloyd – båda för 90 kronor paret.

Skor för en man och italienska byxor made in Italy… Foto: KAI MARTIN

På Stadsmissionen i Frölunda hänger en kostym och retas. Det visar sig vara en Armani, det visar sig att den är i min storlek, det visar sig att den passar, det visar sig att den blir min för 500 kronor, precis som kanvasskorna från Peak Performance för 200 kronor, ett par som vad jag förstår är helt oanvända.

En nästan ny Armani. Foto: KAI MARTIN

Så, ja, det har blivit lite mer än det borde. Men jag lovar, kläderna används.

Just ni sitter jag i några av vårens och sommarens fynd; de röda stekarjeansen från Zara, en lilarandig slips av Amanda Christensen (10 kronor på Erikshjälpen) och en lila Etonskjorta (knappa hundringen på Stadsmissionen vid Vallgatan vill jag minnas).

Och, ja just det, jag har ju köpt ytterligare en slips, ljust lila, Amanda Christensen, för tio kronor på Erikshjälpen samt ett par manschettknappar för 50 kronor hos secondhandbutiken på Haga Kyrkogatan.

Kraftfullt Kraftwerk på Röhsska

Posted on augusti 9, 2015 av Kai Martin

Det är inte utan att jag med förtjusning tar del av innovativa artister och stilikoners historia.

Att besöka David Bowieutställningen på Victoria & Albert museum i London våren 2013 var sinnesutvidgande och kunskapsväckande; här fanns så mycket mer i hans universum än vad jag trodde. Samma sak med Alexander McQueens utställning i samma lokaler, en utställning som precis gått ner, men som jag hade förmånen att få se för några veckor sedan.

The Jamutställningen på Somerset house i London likaså (ni kan läsa om dem här).

I maj hade Röhsska museet vernissage på ”Influenser, referenser och plagiat (24 maj–8 november).

Porträtt på en man på en utställning.

Det är naturligtvis strongt av muséet att få till en dylik utställning och ambitionen har det inte varit något fel på. Föremålen som visas är Kraftwerknördarnas paradis, plattor från bandets spirande ungdomstid, kopplingar till förebilder, bandets ut- och inveckling och lyhördhet.

Det är en utställning värd att se och uppleva, även om jag tycker att Röhsska muséet alltför ofta faller i prudentlighetsfällan.

Artisternas skapande blir presenterat för stelt och konformt, musiken pulserar inte annat än i hörlurar; jag saknar helt enkelt ett liv och ett kiv, en puls som gör att materialet om Kraftwerk hettar till som mer än utställningsföremål.

Jag irriterar mig också på att utställningen också inledningsvis är rörig, om man som jag vill följa katalogens numrering. Det blir ett jädrans springande för att hitta den röda tråden och jag förstår inte varför det har blivit så…

Jag förstår heller inte varför inte Kraftwerks, mig veterligen, enda spelning i Göteborg nämns med en enda rad; den under Way Out West 2012 med 3d-glasögon. Så mycket av materialet är ju ändå uppenbarligen hämtat från en samlar av dignitet i staden.

… och jag förstår inte heller bilden (se nedan) som kopplas samman med Bowies ”Low”; inte är det Hansa Tonstudio i Berlin, det är en sak som är säker; det ser mer ut som ett garage…

Kanske någon som kan hjälpa mig…?

En designer med snits

Posted on augusti 4, 2015 av Kai Martin

Att Lars Wallin har gett avtryck på den svenska modescenen är ställt utan alla tvivel. Framför allt, kanske, inom showbiz, där hans kreationer under Melodisfestivalerna sedan många år tillbaka har setts på en den ena artisten, en den andra, som Lena Philipson, Shirley Clamp, Petra Mede, Carola, Anne-Lie Rydé… Men han har också sytt för regelrätta shower för Peter Jöback, Povel Ramel med flera. Och för kungligheter som kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine.

Han kan definitivt sitt jobb, är en nogsam skräddare och jobbar gärna med couture, där skapandet blir en gemensam process med den som ska ha plaggen.

Fantasifulla kreationer. Foto: KAI MARTIN

Borås textilmuseums utställning ”Lars Wallin – fashions stories” visar på hans bredd och kunnande, på hans fantasi och intensiva skapande. Här går det att känna på materialen han jobbar med, att detaljstudera hans sömnad och se hur han går från skiss vidare fram till färdig kreation; ett tidskrävande jobb där ingenting ska lämnas åt slumpen.

Noggrannhet är en dygd. Foto: KAI MARTIN

Med Alexander McQueenutställningen i Victoria & Albert museum i London i färskt minne är det kanske en smula orättvist mot Lars Wallin att ställa honom mot denne brittiske enfant terrible inom modet. Men ändå inte. Det skiljer bara fyra år mellan dem, kreativiteten, noggrannheten, hängivenheten och fantasifullheten är förhärskanden hos dem båda. Tidens anda är alltså densamma.

Men där McQueen skapar för att spränga gränser, där han jobbat för att utmana och provocera, så är Lars Wallins design mer konserverande, förtjusande och välgjord, mer av praktfullhet och flärd än galenskap och genialitet. Lars Wallin är aldrig på gränsen, men naturligtvis på gränsen ändå och med svenska mått mätt fantastisk.

Men jag saknar utmaningarna, som då de finns mest blir krumelurer och bisatser än sprakande klatschigt, vilt och farligt.

En fördel gentemot McQueen har dock Lars Wallin, han gör kläder för män; den nu mer stängda utställningen i London var enbart med plagg för kvinnor.

Välgjort och humoristisk … Povel Ramels kavaj och keps till showen ”Kolla klotet”. Foto: KAI MARTIN

Hur som helt är Lars Wallinsutställningen i Borås väl värd sitt besök. Men nog kunde utställningens kurator haft bättre koll på stavningen av världsstjärnan Liza Minnnelli…?

London, the Jam, do woop och McQueen

Posted on juli 30, 2015 av Kai Martin

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The Lambrettas, The Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

Kreativt.

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.

London kallade med mode, möss och musik

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

Foto: KAI MARTIN

Dag 1:

Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.

Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).

Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage

Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.

Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.

Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.

Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.

Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN

Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.

Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.

Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.

Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.

Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.

Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.

Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN

Dag två:

Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.

Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.

När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.

Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN

Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.

Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.

När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.

Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.

Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.

En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!

Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.

Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.

Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…

In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.

Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.

Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)

På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.

Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.

Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN

Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.

Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.

Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.

Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.

Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN

Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.

Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.

En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Dag tre:

Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.

För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.

Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.

Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.

Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.

Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.

Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.

Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.

Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.

Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!

När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.

Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.

Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.

Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.

Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.

Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.

En tur på landet. Foto: KAI MARTIN

Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.

Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.

Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.

Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.

Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.

Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.

Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.

Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.

Klädsel: som avresedagen från Göteborg.

Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

Posted on juli 7, 2015 av Kai Martin

Crippas café – en öppen plats för alla i Majorna, Göteborg, Västergötland, Sverige, Europa, världen, universum.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Kliver in på nyöppnade Crippas café och möter ägaren, en drygt 50-årig man som är så mycket mer.

1978 träffade jag honom första gången. Tror jag.

Det var då han var beväpnad med en bordskniv att försvara sig mot punkarna – de som ändå lockade så mycket – allt för alla eventualiteters skull.

Han var i högstadieåldern, bara 15 år och punkrocken hade gått rätt in i blodomloppet. Där och då på Sprängkullen förändrades hans liv, på scen bland alla band under denna tvådagarsfestival spelade Attentat; ett halvår senare var han bandets basist, hans bästa kompis Peter blev gruppens trummis, trots att han var gitarrist. Det var så det var på den tiden, tillfällen greps i flykten och sedan var det bara att springa med utav helvete.

Crippa har sprungit sedan dess. Idogt och flitigt, utan att mattas. Han har fortfarande punken i blodet, den kommer aldrig gå ur honom, med de ideal som följer honom, som veganism och feminism. På scen är han den tuffaste av rockers, vid sidan av en ödmjuk man med varmt hjärta och stora drömmar.

Nej, han kom aldrig att använda den där bordskniven; att bära den var bara något slags nyck, en illa förflugen tanke, en rädsla inför det okända. Han kom istället att vässa sin själsliga egg och den är fortfarande skarp.

Och jag tror alltså att jag träffade honom då, för helt säker är jag inte. Jag gjorde min militärtjänstgöring och fick bara permis för Kai Martin & Stick!:s spelning första kvällen – om Crippa var bland dem i publiken då vet jag inte… Men jag har träffat honom ofantligt många gånger sedan 1979 och framåt, det vet jag säkert.

Han är alltså sedan några år fyllda 50, har barn i olika kullar med olika kvinnor, som alla på hans 50-årsfest hyllade honom på det mest underbara och humoristiska sätt. Som fritidspedagog har han ytterligare barn, som han värnar, plus alla järn i elden som basist i Troublemakers och Attentat.

Jo, Crippa har fullt upp.

Kaféägare Cristian Odin efter stängningsdags. Foto: KAI MARTIN

Men ändå räcker det inte. Samtidigt som karriären med Attentat har tagit ordentlig skruv efter många år i träda, så ägnar han alltså Troublemakers tid som basist. Turnéerna varvas och inte sällan spelar båda banden samma kväll. Visst, dubbelt gage, men också dubbelt slit. Men äventyren med rock’n’rollen ger, om inte sin ekonomiska belöning, så pris i form av erfarenhet och upptäckter. I höstas var han på turné med Troublemakers i Japan, ett oförglömligt minne i en annan del av världen, med en kultur som är densamma som vår, men ändå så väsensskild.

Under våren har han spelat in nytt material med Attentat under överinseende av producenten och ljudteknikern Pedro Ferreira , som jobbat med akter som The Darkness, Joe Strummer, Therapy och Meat Loaf och blivit vinnare av Brit Award, för sina gärningar. (Resultatet kan höras sedan en tid tillbaka på Spotify, iTunes med mer och synas i videor – kolla här!).

Samtidigt håller han på att göra ny platta med Troublemakers, som är planerad att komma i höst. För att inte prata om slitet med de digitala remastringarna av Attentats samtliga album.

Fullt upp, skrev jag.

Nej, det räcker inte.

Crippa började för cirka två år sedan planera för nyinspelningar av Göteborgs punkens finaste låtar – alltså musik av Lädernunnan, Glo, Zäpo och Göteborg Sound samt nyskrivna ”Fattigmans bön”. Musiken spelades in i hans studio och har varit klart en tid, men releasen kom först i våras. Några videor finns, som är väl värda att kika på här och här (ja, ni kan se mig i den sistnämnda och höra mig i den förstnämnda).

Rock’n’roll är en del av Crippas liv och på Crippas café får man sitt lystmäte med utställningar,

här Roine Lindströms bilder och spelningar, förutom fika och mat. Foto: KAI MARTIN

Jo, jag är imponerad av den här mannen. Alla vet att dygnet har 24 timmar, men för Crippa har det blivit ett extra tillägg på minst tolv timmar till. För hur kan han annars vara en god familjefar, en trogen yrkesman, en hårdför rocker och en nogsam producent.

Så… när han strax efter nyår förra året berättade att han tänkte öppna ett kafé, försökte jag få honom att slå det ur hågen.

Förgäves, har det visat sig. I maj månad öppnade han Crippas Café på Kustens torg i Majorna, ett stenkast från Chapmans torg. Fritidspedagogandet har fått läggas på tjänstledighetshyllan, våren har med energi gått åt att renovera den gamla salladsbaren.

– Jag ville öppna ett kafé, eller ett kulturkafé med vegetarisk inriktning. Det är tankar jag har haft kanske i två års tid, säger han då jag träffar honom på plats.

Öppet ofta med hopp om fler timmar – om alkoholtillståndet kommer. Foto: KAI MARTIN

En och en halv månad har gått, han ser trött ut och ekonomiskt är det ett riskspel. Men familjen är med och ett år har satts innan utvärderingen. För kaféet tar mycket tid utanför öppettiderna.

– Vi bakar själva allt förutom bröd. Vi kör ekologiskt och lagar maten, berättar Crippa som luftar lite skryt utan att bli ett uns självgod.

– Ja, för några dagar sedan var jag själv om att laga maten och fick göra lasagnen. En kvinna kom in och beställde och kom sedan och sa ”Ursäkta, jag måste bara säga att det här var den godaste lasagne jag ätit i hela mitt liv”.

Jo, Crippa slickar i sig berömmet och hoppas att kaféet ska bli en tillvaro för stammisar såväl som nyfikna. Han behöver, förstås, en rejäl kundkrets för att få ihop till omkostnader och lön.

Väger tillvaron på våg. Foto: KAI MARTIN

Crippa får hjälp av sina två äldsta döttrar, Liza och Joanna, men just nu lever de på slit och drömmar; lönen får vänta.

Men han är förtjust i sitt kafé och det är lätt att förstå. Det är en plats som redan har atmosfär, där utställningar skiftar och där onsdagskvällarna viks åt quiz eller konserter.

– Just nu jobbar jag på att få tillstånd, så att jag kan sälja öl, säger Crippa, väl medveten om att det kan gagna kassan, men att det också kräver generösare öppettider.

För Crippas café har öppet för frukost och lunch. Helst stänger han klockan fem, men ibland dröjer han sig kvar och eventuella eftersläntrare får sig en slurk.

Han är sådan, har svårt att stänga någon ute och är snäll med sitt brinnande goda hjärta som drivande motor.

Och han berättar en anekdot som avslutning:

– Några veckor efter att jag öppnat kom ett helt gäng gymnasietjejer, från en skola i närheten, muslimer med slöjor och allt. Bakom disken fanns Liza med sina tatueringar och jag plus alla dessa tjejer, som fick sitta i fred, helt utan trakasserier. Som det ska vara…

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Rena rama fynden i Köpenhamn

Posted on juli 7, 2015 av Kai Martin

Vi har ju genom åren gjort en hel del fynd på våra loppisraider i Köpenhamnsområdet, min hustru och jag.

Jag ska vara sanningsenlig och säga att jag inte var helt överens med henne när hon drog iväg mig på dessa loppisar. Mest lump, fnyste jag. Men för fem–sex år sedan klickade det. Vi var en solig dag på Holte marknad, humöret var, precis som vädret, gott. De som sålde var i samklang och plötsligt stod jag med en italiensk kostym, grå i fin ylle, som satt bra, och en Bossmoking, använd en gång, med tillhörande fluga och ett oöppnat paket stimorol. Det blev senare den smokingen som jag gifte mig i. Då bar jag även mina Sandskor som jag köpte av samma man vid samma tillfälle samt mammas Stenström smokingskjorta, som hon en gång hade vid något gimmicktillfälle. Bröllopskläder av kvalitet för 250 danska kronor plus lite accessoarer.

Nå, nu var vi en sväng med våra isländska vänner och de var nyfikna på dessa loppisvändor som vi gjort och pratat om i parti och minut.

Det blev en del den här gången – totalt elva stycken i och runt om Köpenhamn.

Och, ja, det var ju svårt att stå med armarna i kors och hävda köpstopp. Jag gjorde en parentes kring det, himlade med ögonen och låtsades som en korrumperad tullare som ingenting när plånboken öppnades och jag skaffade både det ena och det andra.

Så här blev det:

En somrigt blå Bosskavaj i blandmaterial, en grå Bosskosty, en brun Bosskostym samt en ljusblå Bosweel & Sonskjorta med tartanrutiga inslag på insidan av kragen – allt för 350 kronor plus en beige Etonskjorta med svarta ränder samt en Martiniqueskjorta, blå och svartbrokig för 10 kronor vardera.

En radda fynd – men där Bosskostymerna är en smula daterade och behöver skräddas innan de är ok. Foto: KAI MARTIN

Men även hustrun gjorde sina kap. Hon hittade en Odd Mollykofta, en dyrgrip som ny (den här var knappt begagnad) och en jacka i finaste sämskskinn för 225 danska kronor. (kändes som ny) En snygg handväska som är på rymlig och smart samt en korg i läder, för att handla eller ha ved i samt en blus med virkade detaljer. Och hon hittade också en väldigt söt sommarhatt, som vackert ramar in hennes fina ansikte och dessutom – väldigt praktiskt – skyddar mot solen.

Hustruns fynd. Foto: KAI MARTIN

Köpenhamn – både himmel och helvete

Posted on juli 1, 2015 av Kai Martin

Låt oss ta det från början.

Restaurang Vita på Stor Kongens Gade, nära Kongens Nytorv, har säkert sina kvaliteter. Det trodde åtminstone vi då vi sultna lät oss lockas in i restaurangen.

Vi var ett sällskap på fyra personer, där en av oss kräver en diet för tillfället som inte är speciellt krånglig; lyssnar man, så förstår man. Till yttermera visso är denna person min fru, som är danska, född och uppvuxen i Köpenhamn. Hon kan med andra ord tugget i Den Kongelige Byen.

Så när vi andra beställer efter menyn, inga konstigheter, så undra hon vänligt om det finns möjlighet att få maten tillredd enligt hennes önskemål. Bara kött, ingen sås, inga kartoffler, sallad, men ingen dressing, inget bröd till. Det gick så där…

Fel, det gick inte alls. Först drickabeställningen, där vi andra suktade efter öl och vin, ville hon ha danskvand, det vill säga miniralvatten. Hon fick det, men med smak av citron som mest kändes som någon doppat en våtservett i och beställningen var rätt och slätt danskvand, vare sig mer eller mindre.

En förrätt, sallad, blev fördärvad av köket med vinegrette och fick göras om och göras rätt. Vis av detta tog Z kontakt med kyparen, för att poängtera vad hon faktiskt beställt, så att det inte skulle bli några misstag vid huvudrätten. Det blev värre. Sås till köttet, som var stekt i fett då det skulle vara utan, salladen till hade krutonger som det var tillsagt att det inte skulle vara. Maten kommer till våra vänner, men jag får vänta och hustrun än mer på grund av alla turer. Personalen, det är tre inblandade kring bordet, ber om ursäkt och säger att misstag kan göras. Men Z är tuff och förklarar att det inte handlar om misstag eller missförstånd; de har helt enkelt inte gjort som hon önskat. På notan fick vi kaffe och dessert om plåster på såren, men Z var inte nöjd och med lite uppläxning på danska blev hennes ”rätter” strukna, återigen med en obegriplig förklaring om att det hela var ett missförstånd som man beklagade.

Nå, så nej tack Vita, det finns annat med kvalitet runt hörnet.

Men… detta var vår första dag på vistelsen i Köpenhamn med våra isländska vänner.

Dessvärre inte rekommendabel. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis…

… är Köpenhamn så mycket mer och bjuder på så oändligt många fler möjligheter (även om deras taxa och krångliga system med metro, buss och pendel slå Västtrafik) att en fadäs inte slår ut glädjen att vara där.

Vi tar oss till Hviids vinstue vid Kongens Nytorv, som är en gigantisk byggarbetsplats i tre år till då nya Metron ska vara klar. Detta anrika ställe bjuder på förfriskningar och har varit en samlingsplats för islänningar av tradition. Kyparen eller om det är en vandrande bartender, är jovialisk och pratglad, men han får under kvällen också energi från allehanda dansk sportdryck tappad direkt från kranen. Han följer med oss ut på gatan när vi ska bege oss och vi pratar om fotbollsmatchen Sverige–Danmark i U21-EM, som han tagit ledigt för att se. Han beklagar att vi ska förlora, men gör det med en glimt i ögat. När jag nämner att så kanske sker, bara ingen full dansk kommer in och bryter matchen, gör han en piruett med ett grin och går in för att hälla upp mer öl till sina gäster eller sig själv.

Nyhavn får ett besök, kvällen är kylig, men det regnar inte och så småning väntar tåget hem till förorten där vi bor.

En tur till Köpenhamn tar skruv. Foto: KAI MARTIN

Fredag…

… är vikt för ett nytt besök i Byen. Men Z väljer att åka och hälsa på sin krasslige far på sjukhus. Så vi är en trio som åker in till staden och för att kliva av vid Norreport där Israelsplads är målet. Vännerna från Island är på jakt efter krokar av olika sort, en inredningsdetalj som ska pryda hemmet. Vid Israelsplads finns inte bara en suverän saluhall utan också, om fredagar, en loppis. Det är strålande väder och gemytet är närvarande. Några fynd görs och jag får beröm för min outfit, Pierre Cardinkostymen, Bosskjortan, den rutiga Atlas designslipsen, de beige Clarksbrougsen (på hemmaplan, jag köpte dem i Köpenhamn för några år sedan) och min Stetsonkeps.

”Vad elegant du här!”, säger en handlare och jag replikerar att det bör man ju vara när man är i Köpenhamn.

Konstig konst. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner till Rundetaarn, löser entré, tittar på den fantastiska utsikten, går på tauteringsutställningen, vilken inte gör den konsten mer begriplig för mig, och utanför strålar solen när vi fortsätter in i stillheten i Trinitatis kirke.

Solen följer vår väg, vi går in och ut butiker, vännerna gör sina fynd här och där, jag visar dem Illum och den legendariske hattbutiken Petitgas på Købmandgate.

Vid Højbro plads tar vi lunch medan studentflaken kommer i parti och minut skrålande, vrålandes och med musik pumpandes.

Det kommer dröja innan Z:s sjukhusbesök är klart vi vandrar vidare, stannar till i skuggan av Köpenhamns universitet för en kopp kaffe och en glass innan vi tar Metron till Frederiksberg.

Vi fortsätter vår vandring och har nu fått tid och plats där vi ska träffa Z.

Middagssuccén

På Baron Boltes Gaard ligger Den Lille Fede, en konceptkrog med fem- eller sjurättersmenyer som ackompanjeras av en tillhörande vinmeny, om man så önskar. Som vi önskar. Det blir en fest för gommen, en njutning för sinnena och med en service som man önskar alla som går på restaurang. Vi tumlar ut saliga av smakupplevelser och tar oss så småningom hem för mer umgänge.

Lördag…

… är även den vikt för handling, med loppis i sikte. Vi börjar med Lyngby efter att vi hos slaktaren i Bagsværd först har beställt smørrebrød som kvällsmat, och en marknad som vi inte har varit på, precis bakom stationen. Himlen är grå och bjuder ibland på något försiktigt stänk, men vi klarar oss denna kyliga dag i sen juni. Efter att ha gått runt en stund står han där, mannen, med kostymer, skjortor och byxor i min storlek. Jag provar, hustrun står bredvid och är smakråd och prutduktig. Det slutar med två Bosskostymer (grå och brun), en blå Bosskavaj och en skjorta för 350 danska kronor. Z hittar ett Matadorspel, ja, baserat på den populära tv-serien, som ska skänkas till hennes syster och jag hittar en äkta matta som prutas ner från 500 till 350 kronor – även denna tänkt att bli en gåva till storsystern som bjuder oss husrum.

Vi far vidare till Humlebæk, men blir besvikna. Den traditionella marknaden är inte öppen, vi far istället till Birkerød där våra vänner fyndar smått och gott, så vidare till Brede där hemmansägare gör sin premiär för gatloppis, som går så där och vi hittar ingenting.

Vi far vidare till Frederiksbergs loppis och stannar där en bra stund, tar en klassisk pølse, handlar något innan vi far iväg. Nu tar vi sikte på Carlsberg och muséet där. Det blir en rundvandring som kittlar törsten och det hela avslutas med øl, förstås.

Öl, beer, bier, øl… Världens största ölsamling finns förstås på Carlsberg. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar runt på utsidan, tar en kik på den grandiosa entrén med sina pampiga elefanter innan vi beger oss hem för att smälta intrycken och så småningom duka för vår kvällsmat, som ska intas innan matchen Sverige–Danmark.

Dejlig mad. Foto: KAI MARTIN

Hur nyttigt det är med smørrebrød vet jag inte. Men gud så gott och de blev ju också en aptitretare till matchen som Sverige vann övertygande (4–1) och det var inte utan att jag senare var sugen på att åka till bartendern på Hviids vinstue för att höra hur han mådde.

Söndag…

… är resdagen, men vi ska hinna med lite loppisar innan dess. Vi startar tidigt efter frukost, kommer iväg till favoriten i Holte och stannar där en bra stund. Jag håller mig i skinnet, men kommer ändå hem med en så gott som ny blå stekarskjorta av Stenströms för 150 danska. Z fyndar en sämskskinnsjacka och en Odd Mollykofta för 225 danska – bra köp. Våra vänner från Island gör fler fynd och stoltserar med dem. Så tar vi en sväng om Lyngby, där där jag hittade min fina Zegnakostym, den blå i manchester. Men denna dag är det inte mycket som står till buds även om Z kommer hem med en grön handväska och ett slags vedkorg i läder, som inhandlas billigt.

Vi åker vidare till Ballerup och en loppis som lovar grandiost, men inte är så mega grande som löftet gett. Z hittar en sommarhatt som sitter på pricken, men i övrigt kommer vi därifrån tomhänta med mätta, för korvkiosken bjuder på danskt snabbmål.

Hem en stund för rekreation innan vi far mot Kastrup, jag tar fel och det blir en sightseeing i Köpenhamns västra förorter innan vi får lämnat våra vänner för avfärd hem.

Z och jag drar till Dragør, äter kvällsmat på Café Espersen, bra service (även om det blir en smula fel med serveringen för dietisten) och god mat innan vi far till Bagsværd för en natt där.

Bron hem. Foto: KAI MARTIN

Två rosor i Dragør. Foto: KAI MARTIN

Måndag…

… vi tar vägen om bagaren och slaktaren samt handlaren för att få med oss en bit av Danmark hem; kött, mejeriprodukter, godis, vin, bröd… Vi tar vägen om Z:s far på sjukhuset, en skruttig man, tyvärr, men inte utan glimten i ögat. Så färjan hem och slutligen huset där vi bor.

En sväng i modets korridorer – eller a second hand man

Posted on juni 18, 2015 av Kai Martin

Traditionen bjuder Erikshjälpen och Reningsborg på onsdagar.

Så också denna onsdag. Jag möts i hällregnet av min hustru, som kommer från jobbet. Hon är trött till medvetslöshetens gräns. Men vi tar oss till Högsbo, till Erikshjälpen och går igenom utbudet där. Jag hittar en kavaj, en rutig Filippa K för 70 kronor, som jag tror skulle passa sonen d ä (för den passar inte hans trinda far) och därför tar jag bild och skickar till honom. Men svaret uteblir, så jag ringer och efter lite dividerande bestämmer han sig för att säga ja. Ett gäng herrskjortor, bra kvalitet, Stenström, Eton, Sand, Tiger hänger exponerade. Men i stl 39, en storlek för liten (numera), i och för sig rätt för sönerna, men modellen passar dem inte, vågar jag konstatera. Jag provar en lila Stenström med udda detaljer och orange knappar, men… nej, det spänner för mycket och dessutom, garderoben är, som alla vet, full.

Filippa K-fynd. 70 kronor. Foto: KAI MARTIN

Vi tar en liten fika, för hustrun är på en sträng, självvald diet, pratar lite, tittar lite på folk och går ut i det allt annat än skäna junivädret, där regnet envetet och hårt slår i backen. Jag kör mot Frölunda, men svänger inte av mot Näset utan rattar vidare mot Frölunda torg, styr sedan till Stadsmissionen i höghusens skugga.

Jag tänkte helt enkelt addera ytterligare ett second handställe på vår onsdagsresa.

Redan då jag kliver in i butiken ser jag sen; en kritstrecksrandig kostym med speciell touch. Dessvärre är den i storlek 48, ett format som jag har lämnat. Men jag provar kavajen och den passar. Det är en Pierre Cardin, lustigt nog för detta franska märke (väl?!), med etiketter och varufakta på tyska, till en kostnad av 500 kronor. När jag tar kostymen till provrummet har Z gått bakom disk där nya kläder hänger, hon håller upp en skinnrock, lårlång, en Boss med kvalitet som smälter när jag låter fingrarna smeka materialet. Jag tar med din in i provrummet och kommer ut som en ny man.

På Erikshjälpen hade jag köpt en smal Atlas Designslips (10 kronor), som jag knöt och bar till min lilarutiga Sandskjorta, förövrigt inhandlad just i Stadsmissionen Frölundas butik för någon månad sedan för 20 kronor, och tillsammans med kostymen blir detta en smash hit. Bossrocken är esset över i:et, visserligen även den 500 kronor, men jag kan inte låta bli.

Stilfull Pierre Cardinkostym (500 kronor), Bossrock i skinn (500 kronor) kravatt, Zegna (25 kronor) Foto: KAI MARTIN

Reningsborg blir en besvikelse. Ingenting som vi inte redan sett och ratat finns där, ingenting nytt som lockar. Jag hittar en lustig skjorta i fluorescerande grönt i syntetmaterial, men det är inte det som roar, men märket som är ”Journalist”. Jo, jag tackar.

En Journalist i tiden. Foto: KAI MARTIN

Vi scannar igenom den stora butiken och är på väg ut när ögat fastnar på ett skyltdockehuvud där en scarf, eller snarare kravatt är knuten runt halsen. Det visar sig vara en Zegna av finaste kvalitet, helt ny med etiketten kvar, till en kostnad av 25 kronor. Så, onsdagen för mannen belagd med köpförbud blir dyr: kostym 500 kronor, rock 500 kronor och accessoarer 35 kronor.

Men, som min äldsta kusin sa tröstande, Kai, det går till välgörande ändamål.

Jo, visst och dessutom blir jag snygg.

En dag och en man och en stad

Posted on juni 9, 2015 av Kai Martin

En man vaknar tidigt på morgonen. Ja, så tidigt att han vaknar en stund innan hans hustru vaknar och hon behöver vakna verkligt tidigt, för det kräver hennes arbete med de tider som hon har.

Han ligger och ser solens strålar, något som denna vår och ytterst bleka sommar kan räknas som en raritet, smita in mellan de neddragna persiennerna. Det verkar bli en fin dag, tänker mannen, medan hans hustru snusar sött vid hans sida, jämna, fina andetag; andas in, andas ut. Hon väcks inte av sitt alarm på mobilen, utan har för vana att reagera precis innan det slår på och kan därför inte störa sin man, som hon tror ligger och sover vid hans sida, så som han borde.

Hon går upp, gör sig i ordning i badrummet, äter en hastig frukost och går in i sovrummet för att ge sin man en kyss i nacken, som hon brukar, innan hon åker. Mannen har faktiskt vänt om, slumrat till och kyssen får en milt uppvaknande effekt, en ljuv vibration av den kärlek som finns mellan paret sedan dess att de träffades för ett antal år sedan.

Mannen och kvinnan lever i en god, kärleksfull relation.

Kvinnan lämnar huset, mannen fattar en bok som han håller på och läser, lyckas läsa slut den tämligen tunna romanen av deckarkaraktär och hinner tänka, innan frukost, att det där knappast var den där författarens starkaste alster.

FRUKOSTEN

Mannen gör i ordning inte bara sig själv utan också sin frukost. Han har för dagen klätt sig i kostymen, en svid inköpt under den senaste New Yorkresan vid ett besök på det anrika varuhuset Maceys. Kostymen är gråblå, svagt smårutig och till den bär han en rosarutig skjorta; alltså ingenting av de loppis- och secondhandfynd som mannen annars stolt bär, enär han gillar att hitta kläder med speciellt signatur och av god kvalitet.

Morgonen är definitivt god, frukosten likaså; yogurth med frukt, müsli, ekologiska russin och valnötter; ingredienser som han läst ska främja hälsan, tarmarna och hålla cancer på avstånd. Till detta dricker han en försvarlig mängd te med mjölk i (först mjölk, sedan te; något han också har fått för sig är korrekt i tedrickarsammanhang) och för dagen har han inte mindre än två rostade smörgåsar med marmelad på och två rågbrödssmörgåsar med leverpastej respektive ost på. En försvarlig morgonmat, med andra ord.

Under tiden som tevattnet kokat har mannen effektivt tömt diskmaskinen.

Han har redan innan frukost både klätt och rakat sig, något som egentligen inte är så vanligt. Men mannen inväntar hantverkare, som skulle kommit för en och en halv månad sedan, men som av olika anledningar har dröjt med att komma.

Både barnen har i hast lämnat huset utan att äta frukost i vanlig ordning. En vana han har svårt att förstå, men de är åtminstone noga med att passa tider och är exemplariska i skolan.

Han hinner borsta tänder och dristar sig till att gå på toaletten, även om han är övertygad om att det är just då som det kommer ringa på dörren.

Det sker inte, istället kan han fortsätta sina morgonbestyr i lugn och ro, för att sedan sätta sig framför teven och åtminstone se en period av nattens NHL-hockey, där det handlar om slutspel i jakten på den åtråvärda Stanley Cup-pokalen.

Under tiden som han tittar på matchen tittar han också på klockan och bestämmer sig slutligen för att ringa chefen för hantverkarna. Det tutar upptaget, men ihärdigt slår mannen ytterligare en signal och får svar. Hantverkarchefen är uppriktigt generad över att han har glömt bort löftet om att komma, han gör upp med mannen om att komma näst på följande dag.

Mannen stänger av teven, tar på sig skor och tar med sin väska där han lägger en av de kepsar han har, i dag den så passande sommarkepsen av linnekaraktär, för solen strålar och det kan anas en värme som inte varit så flitig denna köldslagna, regnvåta och blåsiga vår.

CYKELTUREN

Han sätter på larmet, går ut ur huset, öppnar garageporten, tar ut cykeln ur det mer än välfyllda garaget, som är packat i väntan på att hantverkarna ska komma och göra färdigt det jobb som utlovats i källaren.

Han knäpper på sig hjälmen, spänner spännen runt kostymbyxorna och slänger ena benet vigt över cykelramen samtidigt som den fjärrstyrda garageporten sluts bakom honom i den stund han beger sig ner på stan.

Han inleder sin av olika göromål fyllda dag med att åka till en psykolog, helt enkelt för ett inledande samtal för att få bukt på den besvärande trötthet som drabbar mannen. Det har varit så i perioder, en stressfylld tid på det jobb som mannen inte längre arbetar på gav en sjukskrivning över ett par månader och senare bestämde sig mannen för att tacka ja till ett avgångsvederlag och är nu arbetssökande. Men den där tröttheten besvärar honom fortfarande; nej, inte frekvent. Året har så här långt varit fint, men i maj slog den till och förvånade nog mannen en smula.

Lokalen där mannen träffar psykologen är mörk på grund av neddragna persienner, två fåtöljer står ställda mot varandra med ett bord emellan. Några lampor lyser upp den annars dunkla, prydliga lägenheten. Samtalet börjar och mannen har inga problem att tala för sig och den inledande kontakten med terapeuten görs. En timme raskar i väg och mannen befinner sig snart ute på gatan igen, sätter sig på sin cykel och beger sig ner på stan.

Vid en brant backes slut tar också cykelbanan abrupt slut. Det är inte ovanligt att det i den här staden skyltas bristfälligt för cyklister, att utmarkerade cykelbanor plötsligt upphör. Men här handlar det om att några gatuarbetare satt upp staket mitt i vägbanan med påföljd att cykelbanan inte längre finns. För bilar visar man med pilar på alternativa färdvägar, men för cyklister sker inte sånt; förmodligen för att arbetarna själva inte cyklar och inte har en aning om att det vore en vettig idé, eller också menar de att cyklister ändå är anarkister i trafiken; det får gå som det går.

STADSPROMENADEN

Mannen ställer så småningom sin cykel vid ett av stadens torg, promenerar sen ner för stadens gator, går in i ett varuhus för att gå in i en annan, besöker en affär för att gästa nästa. Han är på jakt efter cederolja, eller åtminstone galgar av cederträ, för han har sett illavarslande flyfän i huset och framför allt där han har sin samling av kostymer, kavajer och rockar; material som mal gillar och som mannen inte gillar att mal gillar. Cederträ är något mal inte tycker om, har mannen läst, och det är bra.

Han hittar inte vad han söker, men får åtminstone fatt på cederträblock, som han köper två förpackningar av.

Mannen fortsätter sin promenad på stan, kommer ner till ett prylvaruhus som inte har vad mannen efterfrågar. Men han köper åtminstone en kantsax för att kunna göra iordning i den allt mer eftersatta trädgården.

Mannen fortsätter ut på stadens gator och får genom ett slags intuition infallet att gå in i ett varuhus beläget i en sedan länge nedlagd biograf. Även detta är en butik som erbjuder allsköns meningslösheter, men där hänger de facto galgar i cederträ, tre för de facila priset av 79 kronor; mannen köper tre förpackningar, som doftar vad de lovar.

I den nedlaga biografen finns också, på det som tidigare var balkong, en skivaffär. Mannen går upp dit och köper, helt otidsenligt i en tid av nedladdning och gratislyssande, två cd-skivor; en med en artist som han håller kär, en sångerska med stark karaktär, speciella låtar och en fantastisk röst, en med ett band där gruppens sångerska har ett genuint intensivt uttryck.

Mannen fortsätter ut i solen, promenerar runt och kikar in i olika affärer en smula planlöst. Han tittar in i en secondhandbutik, men utan att finna något. Går in i nästa, men är nöjd. Han går ner mot sin cykel, träffar en kvinna som han känner och pratar med henne; hon förklarar att hon inte bara har missat en lunchdejt och att hennes telefon plötsligt lagt av, hon har dessutom sorg då hennes mamma har gått bort. De står och pratar om det och skiljs sedan åt.

SNUSNÄSDUKEN

Mannen cyklar vidare och åker för att hämta ut biljetter till ett större evenemang i staden; det är dyra biljetter, men han vill överraska sin hustru och hoppas, trots att det inte är något av hans favoritorkestrar som ska spela, på en fin kväll när det väl är dags. Han parkerar sin cykel, kommer i samspråk med en vän och arrangör i staden, de båda småpratar en stund, en musiker kommer förbi och stannar till för en stunds samtal, innan alla bryter upp. Mannen köper sin bokade biljetter och går sedan in i ett varuhus med second handprylar. Ingenting faller mannen i smaken, å andra sidan har han sina garderober fyllda, men köper ändå en grön snusnäsduk i siden med vita prickar för 50 kronor.

På vägen från varuhuset, precis efter att han har låst upp sin cykel och promenerat mot cykelbanan, träffar han en ung vacker kvinna som mannen känner sedan tidigare. Hon är producent för en filminspelning och berättar om den. Det blir åter en stunds trevligt samtal i den milda vinden i det strålande solskenet innan de båda skiljs åt med en kram.

TRÄDGÅRDEN

Han cyklar hem, känner sig hungrig och värmer rester i mikrovågsugnen. Tröttheten sköljer över honom och han går och lägger sig, sover i jämt en halvtimme, går upp, tittat på de två resterande perioderna av nattens NHL-hockey, samtalar med sin hustru och tar sedan på sig arbetskläder och går ut i trädgården. Där rensar han i rabatter, knyter upp väl yviga grenar till björnbärsbusken och klipper gräsmattan.

När han kikar på klockan inser att han det är dags att hämta bilen, som hustrun parkerat utanför den zon med vägtullar som staden inrättat för att få inkomster till ett gigantiskt järn- och pendeltågsprojekt, som staden definitivt behöver för att få bort den trafikinfarkt som allt som oftast inträffar vid rusningstrafik.

Han tar av sig arbetskläderna, tar på sig vardagskläderna (kostymen har han sedan tidigare tagit av sig, hängt på den från Maceys medhavda galgen och hängt ut för vädring på balkongen) och larmar åter huset för att sedan bege sig av. Han har med sig återvinningsmaterial, som papp, plast och metall för att lämna i containrarna som finns på vägen.

Han sitter i bilen en stund för att få tiden att gå, kikar i sin smartphone, läser artiklar och kollar Facebook. Så startar han bilen, kommer hem till det fortfarande tomma huset; dottern tränar, sonen och hustrun är på stan. Hon kommer hem och serverar sin man medhavd sushi, som mannen får till middag. De samtalar om dagen, hon berättar om sin arbetsdag, mannen säger inte så mycket, men säger att han har köpt galgar av cederträ, något som hon redan har noterat.

Han går upp och hänger upp plagg på de nyinköpta galgarna, lägger cederblocken i de klädpåsar som kostymerna hänger i och hoppas att malen inte ska trivas.

Det är fortfarande ljust då han hustru kommer och säger att hon är trött, vilket är begripligt, hon har haft en lång dag. Hon går och lägger sig långt tidigare än vad hon brukar. Mannen sitter kvar vid sin dator, tittar runt lite grand, skriver i sin blogg, betalar räkningar och känner att även han börjar bli trött.

Det är fortfarande ljust ute då mannen går för att borsta tänderna.