Familj | kaimartinblog

Sjuk och lite till

Posted on maj 26, 2015 av Kai Martin

Våren är egentligen aldrig riktigt min tid. Jag dippar, pollen ställer till det och när ljuset kommer som jag suktat efter så knyter det sig känslomässigt. Det blir verkligen som Karin Boyes ”Visst gör det ont när knoppar brister” och jag försöker andas in och jag försöker andas ut.

Nu kan ju också skylla på den förkylning som härjat sedan en dryg vecka, som rivit upp min strupe, klöst mitt bröst och satt sin kropp i en feber som förlamat mig en smula.

Den femte dagen tröttnat jag i dubbel bemärkelse på att vara trött, gick till läkaren och ett kort besök gav penicillin samt en tagen sänka, som visade att jag inte fuskade till mig några piller; dagen gick och inte mycket förändrades till det bättre, snarare tvärt om. Det var ju förstås inte så bra för dagen efter väntade ett bröllop där en av mina bästa vänner skulle ingå äktenskap med sin stora kärlek.

Jag flaggade för att jag kanske inte skulle komma, men vaknade morgonen därpå med åtminstone en vilja att åka de två timmarna som det skulle ta. Efter bilresan tog jag en siesta, blev en smula piggare, slapp den gruvliga hostan och jag kunde slutligen medverkan, om än en smula stukad, på både vigseln, middagen och hela konkarongen.

Nu, några dagar senare, känner jag att det kanske har lättat något. Men samtidigt så väcks frågorna i mig om det inte är så att utmattningsspöket går igen; det som fick mig sjukskriven några dagar in i december 2013 och hela vägen till mars början 2014 och som blev min första kontakt med Försäkringskassan sedan yngste sonen föddes.

Misstankarna är nog inte helt obefogade, för efter några fina månader av energi och en bra start på 2015, så har jag från månadsskiftet april/maj börjar kippa efter luft, sökt efter någonstans att tanka energi och letat efter något slags ”go” utan större effektivitet.

Jag är ju en arbetssökande, som sådan förväntas man alltså vara pigg och alert, driven och med en pondus som övertygar alla om ens förträfflighet. Just nu tillhör jag inte den kategorin, tvärt om är jag i limbo igen och tveksam till min ork för närvarande; hur presenterar man sig då som käck och glad…?

Nej, det övergår mitt förstånd och gör mig en smula orolig.

Och nej, jag trodde inte heller, att utmattningsspöket bara skulle skrämma slag på mig en gång för att sedan försvinna. Men… nej, jag vill orka mer än så, stå emot mer än så och blir ledsen av att inte fixa det när det nu kommer tillbaka.

Så, som om det inte räcker med en enveten förkylning går jag omkring groggy av trötthet parat med vårens slokande känslor i en spirande tid.

Nej, det är inte synd om mig; jag har det bra, men är mitt i ett eller flera tillstånd som jag gärna kunde ha varit utan.

Turister i tillvaron

Posted on maj 15, 2015 av Kai Martin

Stadsmission har sina second handbutiker runt om i stan. En del av deras verksamhet där de som har möjlighet kan hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade.

Det är kanske något som blir mer tydligt i ett land som sakta krackelerar, där välfärden monteras ner och segregationen – oavsett kön, ålder eller ursprung – drar isär människor istället för att få dem att hålla ihop.

Stadsmissionen behövs och organisationen gör ett digert arbete.

Ebbe Hagard, legendomspunnen kyrkoherde i Göteborg, var med om att dra igång Göteborgs kyrkliga stadsmission. Och i maj, oftast mot slutet, hålls Ebbedagen som en hyllning till denne mans gärningar, visioner och mission.

Ebbes hörna är ju också namnet på de butiker runt om i Göteborg som säljer second hand, och jag har frekventerat några av dem och ni som läser bloggen vet att jag sannerligen kan göra min fynd.

Som här och här och här…

Några fynd som gått stick i stäv med mitt köpstopp, fåfängt inrättat som ett slags nyårslöfte.

Denna Ebbedagen blev i år lite extra. När jag var inne i butiken tidigare i veckan och hittade några skjortor (som jag kommer skriva om i ett senare inlägg) fick jag en flygbrev i min hand. Där stod det om upplägget på klämdagen, fredagen den 15 maj, där Stadsmissionens buss skulle köra runt till de olika butikerna i Göteborg. Z och jag nappade på idén, tog vagnen till Bellevue, förvånades över ombyggnationen vid Gamle stan där spåren går kringelikrok med nya dragningar, och höjde ytterligare på ögonbrynen när vi steg av vid hållplatsen vid Bellevue för att konstatera förändringarna där och ja, vi har båda inte varit i krokarna på långt tid.

Vi går Generalsgatan ner, viker av vid Stallmästaregatan och går några hundra meter fram till hörnet vid Kopralsgatan där Stadsmissionen har sina lokaler. Det är som att komma till Kreuzberg i Berlin, min stad men samtidigt en annan del av världen. Islamiska sunnicentret ligger här, orientaliska marknader, det är ett stilla liv och kiv denna strålande vårdag, kanske helt optimal för en bussresa.

Ebbedagens första anhalt – butiken i Bellevue. Foto: KAI MARTIN

Det är glest med folk i lokalen när vi kliver in strax efter öppningsdag. Z tar kontakt med någon ansvarig, för vi vill på något vis garantera vår platser på resan, eftersom målet är att åka med runt till samtliga ställen. Det är inte ett löfte som kan ges, men med facit i hand blev vi aldrig så många, som var trogna; våra platser var aldrig hotade.

Vi kliver ombord med kaffe och kaka i handen och 10.30 vaggar bussen ut från parkeringen vid Kopralsgatan, förbi SKF:s fabriker, ut på E20 och vidare in mot Svingeln, där det andra stoppet vid butiken vid Norra Ågatan. Det är Stadsmissionen minsta affär, men i huset har man flera verksamheter som sömnad, snickerier; en arbetsmarknadsenhet som väl tjänar sitt syfte.

Grönt – temat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Z hitta något som kostar en spottstyver, ett bidrag till verksamheten. Jag kikar naturligtvis, men är mest intresserad av verksamheten, av bussfärden och äventyret, turister i tillvaron som vi är.

Det blir ett stopp på en halvtimme vid varje butik, så 11.15 sitter vi, en liten skara människor, främst kvinnor, som åker denna rundtur. Det är dags för affären på Vallgatan, den som jag besökt mest eftersom den också ligger så centralt.

Stadsmissionens butik på Vallgatan i klassiska haket Dojjans gamla lokaler. Foto: KAI MARTIN

Butiken är livligt frekventerat, Z hittar återigen något, men jag som varit där tidigare i veckan kammar noll. Ser en Bosskavaj, somrig och lätt, som jag tar ett kort på och skickar till en vän med en förfrågan om intresse. Svaret kommer tämligen raskt och är nekande, inte hans stil. Vi sätter oss på bussen, som 12.00 börjar sin färd mot Stigbergstorget. Återigen en butik som jag besökt tillsammans med Z, men kanske utan att den riktigt motsvarat mina krav och önskemål, eller klarat av att överraska mig som andra butiker gjort. Resultatet blir detsamma denna gång och när bussen lämnar sin hållplats utanför Sjöfartsmuséet 12.45 har inga ytterligare ting införskaffats, men istället börjar hungern göra sig påmind. Det ska dessvärre dröja innan den tillfredsställs, men det är kanske priset som vi får betala för denna gratis rundtur som vi gör.

Nästa anhalt är Frölunda, Stadsmissionens största lokaler vid Säckpipegatan, ett stenkast från Frölunda torg. Z och jag har varit där tidigare, men inte så effektivt, uppenbarligen, för vi förvånas över ytan. Förmodligen har vi bara stuckit in näsan, nypt i något plagg, känt på något ting och gått ut. Jag hittar en yllekostym, mossgrön för det facila priset av 20 riksdaler och en blekt lila och rutig Sandskjorta till samma pris. Kostymen blir det inget av, men skjorta tar jag; den är i god kondition, men något parfymerad från någon användare som tröttnat på sitt plagg. Nu har det fått en ny ägare. Z är i sitt esse, hittar plagg bakom disken som väcker hennes nyfikenhet och till slut tröttnar den ensamme expediten, som har en lång kö att ta hand om, och släpper in henne. Det får till följd att andra kommer efter, men då sätter han, till deras förtret, stopp för dem. Nu blir det inte så mycket mer handlat där och bussen tar oss vidare till vilda Hisingen och Vårväderstorget.

Belle vue över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Här har jag ytterst sällan varit och definitivt inte i Stadsmissionens lokaler. Det är tämligen spatiöst, men känslan är att jag inte kommer hitta någonting. Den intuitionen var helt missvisande, som jag ska skriva om senare, men efter lite sökande hittar jag ett par helt nya Sandbyxor med en gammal prislapp om 1295 kronor, som nu kostar hälften av 250 kronor, det vill säga 125 kronor. För små för mig, men fantastiska på min äldste son. Där hittar Z en kavaj, som är brokig och fantasifull med snygga knappar och välskräddad. En Holland Esquier som har kostat 400 kronor, men nu går för halva. Även den är för liten för mig, men passar äldste sonen. Jag har ärligt inget koll på märket, men det ska visa sig vara ett av de bästa fynd jag har gjort; även detta plagg är helt nytt.

14.15 går färden vidare mot Alelyckan, inte heller det ett ställe vi har varit på. Väl på plats har hungern satt in och kanske framför allt tröttheten. Solen gassar, värmen blir stark i bussen och jag blir dåsig under den vaggande färden genom Göteborg. Det är stora lokaler, men inget som passar mig eller lockar. 15.00 går färden tillbaka till Bellevue. Vi gör ett nytt svep, går in till de lokaler som samordnar mycket av det som kommer in till Stadsmissionen. Det fördelas lite grand efter butikernas krav och profil. Lite mer modemedvetet i centrum, till exempel, men alltid med lätt prissättning för att underlätta för dem som ska värdera. Det ger ju en förklaring till att jag har kunnat hittat Boss- och Armanikostymer tillsammans med kvalitetskjortor på Vallgatan för ringa kostnader.

Vi lockas av våfflorna som gräddas utanför lokalerna, men hungern kräver något mer matnyttigt. Vi tar en sista koll i ställ där allt kostar 20 kronor. Z hittar somt och jag finner en Bosskofta, som känns som helt ny. Jag tar den och tillsammans med Z:s fynd och det andra som vi har köpt blir det två bärkassar, som får slå följe på vägen hem. På Stallmästargatan ser vi en kebab som serverar oss en falafel i solen, troligen en av de godaste jag ätit. Men så var jag hungrig också.

Rundturen på Ebbedagen var lovvärd, men kanske lite blekt marknadsförd. Tanken är god, att locka kunder till butikerna, miljövänligt med buss för många, med den här gång var få kallade. Om jag räknar rätt var vi blott tre som åkte med hela vägen, vid Svingeln kom ett damgäng om tre personer, senare ytterligare en dam som följde med till mål. Totalt var vi kanske 15 på denna guidade tur genom tillvaron, som på något vis blev lönande för Z och mig och förhoppningsvis även för Stadsmissionen, även om våra plånböcker blev en smula tommare.

Fotnot: Om mina fynd på resan och under veckan går det att läsa om här…

Drömmen om Håkan

Posted on maj 6, 2015 av Kai Martin

Hmm, tror att det är tredje drömmen på kort tid om Håkan Hellström.

Jo, drömmar kan vara alldeles fantastiska, ibland jobbiga, men i mitt fall oftast verklighetstrogna med en skruvad twist på det hela.

Så… jag är på något slags demonstration eller snarare ett möte. Det är i hemlighet, men samtidigt öppet för offentligheten. Vad jag förstår så är det vänsterpartiet och paradorkestern har ställt upp sig för att marschera mot mötesplatsen, som är på en större innergård.

Spelningen på Ullevi inför nära 70000 – i min dröm var blott ett fåtal när Håkan spelade. Foto: KAI MARTIN

En äldre man, med ett besynnerligt ansikte och med en keps på huvudet, visar sig vara en bekant till mig (trots att jag aldrig träffat honom, vad jag vet, i verkliga livet), han tar sonika min keps från huvudet och placerar den på sin skalle och promenerar iväg med hela demonstrationsföljet.

Jag vet att det skulle kunna ha varit ett skämt från hans sida, men jag upplevde det inte så och fick helt enkelt följa med för att försöka få tillbaka min huvudbonad (förövrigt den orangebrunrutiga keps som jag köpte på Landvetter flygplats inför Berlinresan i höstas).

Väl på plats där talen ska hållas vankas det också underhållning. Demonstrationståget har varit glest besökt och framför scenen är det helt tomt. Folk sitter på läktarna under tak och platsen fram till scen saknar sittplatser. Från en korridor ser jag Håkan komma, vi känner ju varandra, men han bevärdigar mig inte ens med en nick eller blick utan stävar mot scenen.

Jag rycker på axlarna, han är fokuserad, det är inte hela världen. men då han går upp på scen inser jag att detta måste dokumenteras. Jag har lyckligtvis kameran med mig och smyger ut på den tomma platsen framför scen, går snett mot tribunen för att inte störa, hukar mig för att inse att kameran vägar ge något fokus. Jag har kort om tid, det inser jag och försöker igen med samma dystra resultat.

Så lämnar Håkan scenen, går mot läktarna och den fåtaliga publik som finns där. Då inser jag att kameran inte bara misslyckas med skärpan, den är på väg att gå i stycken, Klart att den inte fungerar.

Drömmen fortsätter in i en förskola, där min äldste son jobbar med ett lite äldre barn (typ yngre tonåren), ordnar det spel hon spelar på datorn (som består av två mindre skärmar, ungefär lika stora som Macintoshs original, fast plattare).

Jag en iakttagare utan fokus…

Mannen som inte kom ut ur garderoben

Posted on april 30, 2015 av Kai Martin

Fick en tanke och tanken blev till handling. Ut med alla kläder ur min garderob, som med god vilja kan klassas som en walk in closet, men det är trångt, med intentionen att renovera, fräscha upp och måla om.

Väggarna är från anno dazumal, grönbetsade skivor. Men med lite vit färg ska ju allt snart bli snyggt, enkelt och stilrent.

Det visar sig att jag kommer in i garderoben från helvetet.

Garderoben som vägrade låta sig renoveras. Foto: KAI MARTIN

Jag gör alla förberedelser, spacklar, slipar, tvättar. Men först visar det sig att den vita färgen snarare är transparant än något annat, när jag då byter färg så fastnar inte den och lyckas jag till nöds få färgen att klibba fast, ja då bryter betsen ofelbart igenom.

Jo, jag erkänner, jag är mannen som vill att det ska gå fort lätt och ledigt. Men nu är jag inne på fjärde dagen för någon kvadratmeter som borde gjorts på nolltid.

Fördelen är ju naturligtvis att jag tänker på min pappa. Denne ädle man som var en fena på att renovera och göra snyggt. Jag stryker med pensel med lätta drag, som han lärt mig. Men tålamodet brister och jag slabbar som en kludd när det gröna bryter igenom.

Efter otaliga ommålningar börjar jag nu emellertid skönja slutet på mitt liv i garderoben. Snart kan Elfasystemet skruvas på plats, plaggen kan lämna sina tillfälliga boningar, skjortorna hängs på sin stång och allt blir som vanligt igen… Till den dag det blir dags för en ny renovering. Nästa vecka, till exempel. Men det är en annan historia.

Den snudd på misslyckade

Posted on april 23, 2015 av Kai Martin

Jag vet, det blir en form av koketterande då jag skriver om mitt köpstopp som blir alltmer fruktlöst. Jag har under året spenderat pengar, som kunde gått till annat, ja kanske välgörande ändamål, istället för plagg jag egentligen inte behöver. Men det är ju också så att ett behov är ju något som är svårt att skaka av sig; ett slags upprepat mönster, ett beteende som kroppen närmast som en pavlovsk hund reagerar på, en betingad reflex.

Visst har jag blivit bättre, men ändå inte tillräckligt för att skryta och när jag vid en promenad nere på stan ramlar in på Stadsmissionens Ebbe & Haldis för att ”bara titta”, blir det ju lite för mycket då jag hittar:

1. Ett par grårrutiga Tigerbyxor – 120 kronor

2. En Filippa K-skjorta, kortärmad – 80 kronor

3. En businessskjorta, Eton – 80 kronor

4. En Armani collezioni-kostym – 320 kronor

5. En Kenzoslips – 20 kronor

Plagg svåra att motstå för en klädolist. Foto: KAI MARTIN

Kostymen tillsammans med skjortan och den ljuvligt blommiga slipsen matchar inte bara perfekt, allt sitter som om det vore skräddarsytt. Filippa K-skjorta spänner över min bringa på ett sätt som inte bara är orsakat av ett gott leverne med Z. Men jag tänker på min lillkille, fotomodellssnygg och med inte lika stor spännvidd över bröstet som jag. (När han senare får den blir det verkligen som en dröm, han klär i den som vore den sydd för honom.)

Jag slår till, får slipsen på köpet och går hem 600 kronor fattigare, men några plagg snyggare.

Förra veckan hade jag dessutom fallit till föga på Reningsborg och hittat en tämligen corny, men också kaxig skjorta – en högkragad Hawks & Curtis, svartvitmodellerad i mönstret med fyrkantiga knappar, röda detaljer och sömmar – som liksom hängde och bad om att bli köpt av mig för 85 kronor. Kanske verkar det snobbigt med märkesnämningarna, men faktum är att det oftast är av god kvalitet och därmed ger det inte bara valuta för de förhållandevis små summor som jag handlar för utan också längre brukstid. Jag försöker dessutom hitta plagg som är någorlunda klassiska, men med en personlig touch som passar mig och sitter väl. Det gör också att användandet kommer bestå och glädjen för plaggen likaså.

Kaxig skjorta med personlig touch. Foto: KAI MARTIN

19 april, 14,05, 2007

Posted on april 19, 2015 av Kai Martin

Hon hade messat om sin sena ankomst.

Jag tror att det var då som jag för första gången såg hennes namn.

Vi hade ju bara kort chattat inför detta vårt första möte, en förfrågan om att ses efter att jag hade sett hennes profil på en nätdejtingsida.

Jag var fortfarande stukad efter skilsmässan året innan, men ville träffa någon att umgås med, att lindra min ensamhet och att lysa upp tillvaron med. De inledande månaderna på dejtingsidan var dyster, min framgång medioker och min förhoppning var inte speciellt stor. Men här fick jag ett svar från någon som ville göra det enklaste; ta en fika, stämma av lite kort och se om relationen gick att utveckla.

Jag hade skickat mitt trevande meddelande den 12 april, men påsken och en resa för henne gjorde att jag inte fick svar. Något jag inte visste och vad jag heller inte visste var att hon under sin resa fick mängder med förfrågningar, att plingandet i mobilen hade fått hennes syster (som hon hälsade på) att gå bananas och tvinga sin lillasyster att stänga av kommunikationerna.

Så först efter påskhelgen fick jag besked, vi arrangerade ett möte på Caffe da Matteo, Viktoriapassagen, inte långt från min dåvarande arbetsplats.

Jag var då ledig i några dagar för att spela VM för klubblag i ishockey, hade match senare på kvällen och vi hade vikt en timme för att träffas. Hon kom alltså sent, men var bra på att kommunicera.

Jag stod där och väntade i porten in till Viktoriapassagen vid Södra Larmgatan och väntan har jag alltid varit van vid, så det bekom mig inte så mycket. Att se en bild av någon är ju bara en del av sanningen, jag hade således ingen aning om hur hon såg ut, men visste att hon var nära 180, en smula längre än jag. Inga problem.

När hon smyger runt hörnet vid Bioplatset och Kungstorget ser jag med en gång att det är hon. Hon har ingen brådska, agerar coolt, men när jag sträcker fram handen för att hälsa visar hon för ett kort, mycket kort, ögonblick att hon var på väg in i min famn.

Vi tar vår fika, jag blir omedelbart förtjust i hennes namn, röst och ögon. Kanske blev hon mer drabbad av mig än jag av henne – initialt. Men det skulle snart ändras till en väl klingande balans.

Efteråt har hon varit förvånad över min timmes audiens, som om jag var något slags proffs på dejting, höll ett inledande, entimmes möte, klockat och klart. Men sanningen var ju att jag inte hade en aning och att hockeyn styrde. Faktum är dessutom att vi fick en smula mer tid tillsammans där och då, eftersom hon skjutsade mig en bit på vägen hem. Efteråt har hon också undrat varför hon inte fick köra mig hem, men jag ville inte vara till besvär, så jag hoppade av vid Sahlgrenska, precis utanför Psyket visade det sig, och promenerade sedan hem genom Botaniska trädgården.

Dagen efter träffades vi igen. Och sedan igen och igen och igen.

111213 14.15 förlovade vi oss. Den 22 september 2012 gifte vi oss. Hon är kvinnan i mitt liv, så självklar och samtidigt så rar, ständigt uppskattad, hon är med mig i med- och motgång, ger mig energi, tröst, glädje, klokskap… Det är märkligt vad livet kan ge, men jag är tacksam för det.

19 april, 14.05, 2015 stod vi på en solig altan ute på Onsala och kysstes. Vi var och hälsade på min systers barnbarn, en nyfödd sötnos som fått min mammas namn. Historien går igen, är värd att hedras samtidigt som livet ger nytt och öppnar somt som kanske kan ha verkat slutet.

Solen skiner i själen.

Kärleken gör mig stor

Posted on april 12, 2015 av Kai Martin

När jag den 12 april 2007 skickade ett kort meddelande till en kvinna jag inte kände anade jag föga vad som skulle komma att ske.

Jag hade, efter min skilsmässa året innan, inte haft någon större längtan efter någon från det täcka könet, men ändå under sommaren 2006 blivit rusig i något slags förirrad kärlek, som mest var att likna vid en tonårsförälskelse. Den mynnade ut i intet och tomheten var också det enda som levde kvar.

Men med det nya året hade jag bestämt mig att komma ur singelgarderoben, försökte med tidens melodi, det vill säga nätdejtning.

Jag hittade någon sajt, la upp en profil och fick två svar: en från en kvinnan och en från en man. Jag insåg att jag förmodligen var tvungen att bli lite mer specifik över mina önskemål. Jag bytte, efter rekommendationer från väninnor, till en annan sajt och där dukades det upp ett smörgåsbord av kvinnor i alla åldrar med olika inriktningar, intressen och bakgrunder. Jag slungades tillbaka till de osäkra tonåren, försökte mig på någon förfrågan som mest handlade om att få träffas över en fika, stämma av stämningen och se om det gick att gå vidare därifrån.

Men, nej, det var fungerade inte. Antingen inga svar eller också fick jag förfrågningar från kvinnor som kändes som tanter, oavsett ålder. Jag var förvirrad, bestämde mig för att lägga ner försöken för jag blev bara ledsen.

Men jag skickade hur som helst iväg ett mejl på en chatt den 12 april utan att få svar.

Det var kring påsk och jag fick inget svar då heller. Jag tänkte att nu var det definitivt.

Men efter påsk kom det ett meddelande om att, ja vi kan träffas.

Alltid med mig.

Vi stämde av lite tider och klockan 14.00 på Caffe de Matteo i Viktoriapassagen den 19 april blev bestämt.

Jag visste inte vad kvinnan hette, hon hade luskat ut vem jag var, men hade i övrigt ingen aningen om min person. Hon skickar ett meddelande om att hon blir sen och dyker upp ungefär fem över två. Hon har ett vackert namn, en spännande, behaglig röst, vackra ögon och vi trivs snabbt i varandras sällskap.

En timmes möte blir dagen efter en tretimmars promenad i Änggårdsbergen där jag fick hennes livshistoria i famnen, där min tanke var ”klarar jag att bära detta förtroende”.

Vi började umgås mer och mer, tätare och tätare och slutligen var livet inte värt något utan henne. Så är det fortfarande, hon som nu är min vän, mitt sällskap i vått och torrt, mitt öra, min klokt stöttande och reflekterande partner, min kæraste är också min hustru, mitt allt.

Det är med henne jag trivs bäst, med henne som vilken resa som helst blir omtumlande, med henne som världen blir rikare och med henne har jag blivit större. Dessvärre inte bara i sinnet utan även i omfånget. Från hyfsat okej 78 kilo till nära 85. Men det är en tyngd jag bär, bara jag får vara nära framåt mot den okända framtiden med dig Z.

Puss i påsk och Köpenhamn, typ…

Posted on april 9, 2015 av Kai Martin

Vi hade haft hantverkare hemma före påsk och hantverkare innebär damm och damm innebär, enligt alla konstens regler, städning på ett noggrant vis. Så skärtorsdagen blev det dammat och fejat, på långfredagen likaså. Z var lite opasslig, men återuppstod lite paradoxalt på långfredagen, hade då lindrat sin feber en smula och kunde hjälpa till. Så när huset var skinande rent och doftade sopa packade vi bilen för färden söderut.

Jag hade haft en längtan till Köpenhamn och då med Z, för henne var resan mer självklar; en pappa som var nyopererad, tragisk bortgång av en vän, systrar som behövdes pratas med öga mot öga, öra vid öra. Vi for med bilen full av tombackar och burkar som skulle pantas.

Vi kommer till Bagsværd om aftonen, belönas med vin och kyckling i curry av Z välvilligt inställda storasyster. Det är som att komma hem, jag trivs där och känner att där trivs med mig.

På lördagen har vi lite i görningen då Z ska försöka ordna med sitt pass på borgarservicen inne vid biblioteket, mitt emot där attentatsmannen sköt ett av sina offer till döds vid den judiska församlingen. Vi har en remsa att stämpla vår tågresa in mot Byen, men den räcker bara för en av oss och vi ska köpa till. Vi blir upplysta om att remsorna inte går att köpa längre (de upphör att gälla den 30 juni) och vi kan köpa ett plastkort, tanka det och resa för två på det. Vi gör så, men blir lurade. Kortet har en pant på 80 kronor, som är bedräglig för den kommer vi aldrig få tillbaka, och för att göra resan krävs det att där finns 70 kronor per skalle trots att det handlar om en resa för ett betydligt lägre belopp. Nej, Västtrafik är inte värst i klassen, det kan vara bra med lite perspektiv från omvärlden ibland.

På väg mot den Kongelig Byen… Foto: KAI MARTIN

Nå vi kommer iväg lätt bestulna och förvånade, solen strålar men Köpenhamn är kall med bara några grader över noll. Jag är lätt klädd, min nyinförskaffade blyertsfärgade Oscar Jacobsonkavaj, en svart Bosskjorta, de mörkgrå Acnebyxorna, en Filipa K-sjal, ett par svarta Bugattiskor – kläder till en kostnad för under 500 kronor. Det biter lite i den milda blåsten när vi kommer upp på Nørreport för att promenera ner mot Kultorvet och vidare mot Hovedbiblioteket. Någonstans på vägen tappar Z klacken till sin ena känga. Vi fortsätter emellertid och kommer fram till vårt mål för att inse att biblioteket är stängt, trots att informationen på nätet gav andra uppgifter. Trafiken på Krystalgade är gles, några få cyklar, beroende på att den är avspärrade. Utanför den judiska församlingen står tungt beväpnad polis. Z går fram till en ena för att få råd om bibliotekets öppettider, men han vet dessvärre ingenting och ler lite urskuldande och kanske trött på att vara turistinformatör. Vi fortsätter Fiolstræde upp, Z går in i en skobutik för att få råd, kommer ut med en karta till en klackbar och vi irrar upp mot Nørreport och förirrar oss innan en kvinna, som rådfrågas, visar oss vägen. Klackbaren ligger inte där, men ner mot Kultorvet och där får Z sina skor klackade raskt och med god service.

Efteråt går vi åter upp mot Nørreport, jag är sulten, vi tar sikte på en korvkiosk och det blir en medisterpølse med det hele.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Så buss 14 mot Triangelen, Z:s barndoms kvarter, och mot idrottshallen Remisen som håller loppmarknad. Jag har gjort storliga fynd där, men den här gången bränner både Z och jag 30 kronor var på ingenting. Jag provar i och för sig en Paul Smithskjorta i storlek 41, men den känns som om den har krympt, vid dividerar om det med säljaren utan att komma något vart; den passar helt enkelt inte.

Vidare promenad längs Nodre Frihavnsgade, där Z en gång hade sin adress, och mot Nordhavn station. Någon butik är öppen på vägen så här på påskaftonens eftermiddag, men en secondhandbutik som doftar vanilj blir vårt enda stopp och tåget hem blir utan några andra köp än pølsen och hæle, som klackar heter på danska. Vi ska försöka hälsa på Z:s pappa på Herlevs hospital, men vi ska också stå för påskmiddag, så tiden blir knapp; vi handlar istället.

Middagen blir en succé med lagom portioner. Z är en fena på att fixa och alla blir nöjda i det åtta personer stora sällskapet. Efteråt blir det spel och skratt till kvällen blir sen, jag sloknar och Z hamnar i samtal med sin syster.

Vedbæks stationshus. Foto: KAI MARTIN

Vi tar bilen till Vedbæk för dagens första loppis denna påskdagen. I det vackra stationshuset rotar vi omkring bland utbudet, Z hittar en del i sin storlek och kommer därifrån med en NoaNoaklänning i grönt och en matchande sjal i silke med spännande dödskallemotiv. Vi fortsätter mot Amager där Den Blå Hal ligger med saker högt och lågt.

Mannen i hatten. Foto: KAI MARTIN

Det är fascinerande med alla ting och kläder, mycket gammalt, men det luktar inte lump, vilket är ett plus. Samtidigt förstår jag inte hur det ska gå att sälja och en del borde definitivt bara hystas på soptippen.

Z hittar en sotaruniformsjacka från 1920-talet som hon bönar och ber om att få köpa. Men… nej, jag är sträng och hon är chic som hon är.

Det stora möbellagret på Amager. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en skylt om loppmarknad på vägen tillbaka, kör ner mot Operan, men svänger av innan och mot det gamla varvsområdet. I en lagerlokal finns det möbler i massor, vackra möbler, dansk design. Säljarna i den köldslagna, gigantiska lokalen vet att ta betalt, men trots det blir både Z och jag förtjusta i ett bord som tingar upp mot 10000 danska. Nå, det blir ingen affär. Det blir ett sjukhusbesök och senare färd mot tacosfest i Ølstykke, en bra bit mot Frederikssund. Z:s andra storasysters tvillingar ska firas för en förestående födelsedag. Det blir gemyt och sen färd hem.

På annandag påsk är vår resa slut i Danmark. Vi kommer iväg hyfsat tidigt, tar en avstickare mot Louisiana och utställningarna där. Jag gillar att komma dit, inte bara för att platsen är betagande utan också för de ständigt överraskande mötena med konsten. Så när vi går in till den första utställningssalen brister jag i skratt. Hans-Peter Feldman roar med sina hyss på redan befintlig konst, tavlor han ropat in på auktion och sedan gjort små men inte desto mindre tydliga förändringar på, som att göra porträtterade skelögda eller den snyggt ditmålade bikinilinjen på en modell.

Konst som humor.

Desto större allvar är det i fotografen Richard Moss bilder av ett krigshärjat Afrika, där han laborerat med färgerna så de gröna fått en gäll, röd ton som om det handlar om ett starkt förgiftat landskap.

Konst med allvar.

Störst intryck gör ändå utställningen med Paula Modersohn-Beckers fascinerande konst från hennes blott 31-åriga liv. Det visar sig att vi är där på den sista dagen och jag tackar för det. Kring förra sekelskiftet fanns hon i kretsen kring Rainer Maria Rilke, som skrev ett ode till henne efter hennes alltför tidiga död, och hon sög i sig kunskap från Picasso och Gauguin utan att för ett ögonblick förlora sitt perspektiv och sin feministiska ståndpunkt.

Ur en kvinnas synvinkel – Paula Modesohn-Beckers konst berör fortfarande mer än hundra år efter hennes död.

Svek och kärlek i Stockholm

Posted on mars 30, 2015 av Kai Martin

Det känns naturligtvis som en ironi när reklamen på spårvagnarna i Göteborg flaggar för Orups show. Vi är på väg till huvudstaden, Z och jag, och har köpt biljetter till showen på Hamburgerbörs, men kvällen innan nås vi av beskedet att showen är inställd. Orup själv har dragit på sig någon skit och är indisponibel.

Klassisk man på klassisk mark med klassisk vy. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stockholm är kyligt och kanske visade SJ att tåget drog sig för att dra dit, för vi kom inte iväg förrän 55 minuter efter utsatt tid. Men väl på tåget gick det undan, vi kom fram, tog tunnelbana till Medborgarplatsen och hotellet på Tjärehovsgatan, en anrik byggnad med tunga trappor att gå uppför, ingen hiss, men ett rum som är intimt och trevligt.

Vi installerar oss, packar upp och beger oss sedan ut på Söders gator, promenerar Götgatan mot Slussen, släntrar in i en del affärer som vi också släntrar ur. Jag har ett mål, men det vet Z inget om.

Istället för den planerade showen med Orup har jag lyckats bjuda in oss på middag på Östermalm, där en vän bor.

Vi kommer till Östermalmstorg fotledes, utan Grand hotel vinkar en kvinna intensivt på andra sidan övergångsstället. Jag är tveksam, är det någon jag känner. Både ja och nej, visar det sig. Hon är Z:s vän, en kvinna som vi träffade för ett år sedan på Stefan Anderssons föreställning ”Made in China” på Kajskjul 8; de har träffats någon gång sedan dess.

Det blir lite samtal och sedan vidare mot målet efter en avstickare till både systemet och Åhléns. Först när jag knappar in portkoden till huset där vännen bor, går ljuset upp för Z vart vi är på väg. Hon blir genast förtjust, men då vi ringer på är det ingen som öppnar.

Den knarrande hissen är på väg upp, stannar på det våningsplan vi befinner oss på och ut släntrar en ung man i huvtröja, uppdragen över huvudet. Vi känner igen honom som vännens yngste son, som säger hej och sonika öppnar dörren som är olåst.

Värden är på plats i köket, förbereder maten, fixar en dry martini och snart är samtalet igång. Middagen, lammstek och potatischips plus sallad, är superb och vinet till likaså. Vi blir yra, vimsar på i minnenas korridorer, stämmer av livet och rundar av tidigt, för vår vän att ett åtagande dagen efter och behöver vara sober och städad.

Vi tar tunnelbanan till Slussen, går därifrån, fortsätter till Kvarnen på Medborgarplatsen för en öl, klassiskt ställe, åtminstone för Bajernfans. Vi fortsätter våra femhundra meter till hotellet, knoppar in och en ny dag väntar.

Det är sol, Stockholm är som vackrast och vi promenerar efter en sen frukost trots att vi vaknat tidigt.

Götgatan, Slussen, Västerlånggatan, Drottninggatan hela vägen upp till Tegnérlunden, instudering av Strindbergcitaten mitt i gatan, lite irrande innan vi hittar Scalateatern, som vi ska besöka, kaffe på Dansens hus med en torftigt gjord salamimacka och ett kaffe som är till smaken beige.

Grotesco väntar. Stolleprov från en komikergrupp som vet att roa och som saknar gränser fullständigt. Det är i Monty Pythontradition parat med Hasseåtagehumor, men uppdaterat, crazy och bitvist giftigt.

Föreställningen börjar egentligen innan den börjar. När publiken är på väg att sätta sig går skådespelarna runt i roller som stökig publik, kränkt konstnär eller en chaufför från Taxi Göteborg. Den sistnämnde är naturligtvis Per Andersson komikeresset från Balltorp, som bjuder den som vill på en hutt sprit ur sin plunta. När han kommer till mig håller han masken (vi har träffats många gånger), men när han bjuder andra gången får jag en vänskaplig klapp på axeln, men inget erbjudande om skjuts till Göteborg.

Grotesco, groteskt kul. Foto: KAI MARTIN

Z och jag sitter på två olika platser enär det var de sista som fanns att köpa. Men jag upptäcker, då föreställningen väl är igång, att platsen framför mig är ledig, så jag lyckas kalla på Z som kommer så småningom.

Vi är roade, övriga också och den till galenskap gränsande showen håller både ett högt tempo och en iver att vara uppdaterad.

Vi är på en matiné och ute strålar storstaden i kalla vindar och vi tajmar en buss bums efter och tar oss till Söder för nya äventyr.

Tiffany på Götgatan må vara en turistfälla, men bookmakern jag får mig till livs tillsammans med en Staropramen är utsökt och mer än mättande. Z tar en rätt med oxjärpar och couscous, som slinker ner den med.

Vi går efter maten upp mot Södra Teatern där vi fått platser till Anna Järvinens turnéfinal.

Jag har aldrig varit där och är nyfiken. Vi kommer väldigt mycket för mycket i tid, sitter och tittar på folk, går runt en smula innan dörrarna öppnas och vi släpps in i salongen som till viss del påminner om Stora Teatern i Göteborg, men i ett mindre format.

Ett förband inleder som vi inte vet vad det är. En kvinna med mörk röst sjunger fräckt, men hemlighetsfullt. Musiken är märklig, men inte ointressant. En keyboardist kompar tillsammans med en syntman i höghatt, en saxofonist och, så småningom, en sångerska.

Frontfiguren visar sig senare vara Christopher Sander, som jag sett i bandet Ingenting. Men, nej, jag kan inte förknippa honom med hans historia.

Anna Järvinen – ett själsligt famntag.

När Anna Järvinen kommer in på scen för sitt framträdande är det mer bekant (recension här).

Jag har inte hört henne på några år, men är väldigt förtjust i hennes musik och hennes sång. Jag blir det snabbt igen; hon sjunger innerligt, berör mig starkt och jag befinner mig som i ett själsligt famntag som är ljuvt.

Z tycker också om musiken, men stör sig på det flummiga intrycket som mellansnacket ger. Jag är benägen att hålla med henne.

Stockholmskvällen väntar, men vi drar oss tillbaka efter att ha köpt lördagsgodis och lägger oss och tittar på tv.

Söndagen bjuder på kallt och rått Stockholmsväder, med regn som tränger igenom allt och som är intensivt, ihållande och skoningslöst. Jag är glad för min rock, som består av vattenavstötande material.

Bistert i Stockholm – men där bakom väntar Gröna Lund som får besök av Kai Martin & Stick! i sommar.

Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss mot Djurgården med färja från Slussen, en vacker, nätt liten färd och där någonstans då vi närmar oss finns Gröna Lund. Men nöjesplatsen får vänta till i sommar då Kai Martin & Stick! ska spela där.

Istället tar vi sikte mot Wasahallen, inte så långt från Wasamuséet, där en loppis hålls. Jo, vi är svaga för det, men blir väl lite besvikna. Av utlovade 100 utställare kanske det är 50 och kvaliteten är si så där. Men Z hittar en Gudrun Sjödénklänning för en spottstyver och en oljerock till Babour; hon prutar på båda.

Vi fikar, tar oss därifrån och går in på Abbamuséet, ett stycke svensk musikhistoria, som jag skriver om på annan plats.

Tar spårvagnen över Djurgårdsbron, knatar upp till Karlaplan i det otjänliga vädret och tar T-banan till Zinkensdamm, slinker n på Herr Judit, andrahandsbutiken på Hornsgatan, är nära att köpa en kavaj med löstagbart foder, som sitter som klippt och skuren. Z frågar vad de skulle tänkas ta för hennes oljerock och det visar sig att hon skulle kunna göra sig en nätt vinst om hon sålde den där, men än mer på Tradera.

Vi knatar mot Slussen, kikar in på Stadsmissionen, går över gatan för att äta Kalf & Hansen, den danske kocken och krögaren, och äter en bit god mat. Tar oss åter över gatan till Röda korset där jag provar en oanvänd, snyggt passande Oscar Jacobsonsvid som dock är daterad och dessvärre för dyr. Sirkostymen som jag också provar, har ett fantastiskt tyg, sitter bra och det kittlar. Jag står över.

Vi tar oss till hotellet medan regnet pressas mot oss, hämtar våra väskor, tar oss till Centralen, tar en kaffe, väntar in tåget, som tidsenligt tar oss tillbaka till Göteborg där regnet inte finns.

En kostym från förr

Posted on mars 26, 2015 av Kai Martin

Onsdagsnöjet för Z och mig är att gå på second hand. En sväng på Erikshjälpen i Högsbo för att bara kika. Ibland blir det mer än så, men köpstoppet för mig är i allra högsta grad gällande och jag tummar bara på det i ytterst svaga ögonblick.

Som när det hänger en blyertsgrå, svagt rutmönstrad Oscar Jacobsonkavaj för 50 kronor, som inte bara sitter perfekt, den hamnar i min hand också och senare på mig då vi ska se Thåström senare på kvällen, som jag skrivit om här.

Emellanåt stannar vi för en fika, kikar på folk, lyssnar på röster eller pratar med varandra eller allt på en gång.

Så tar vi oss vidare till Reningsborg, bort mot Näset, och tar ett svep där. De har ett specialställ med lite mer exklusivt, där vi gör vårt första stopp.

Som ny men från anno dazumal. Foto: KAI MARTIN

Där hänger en Sir-kostym, tredelad, i min storlek. Dessutom på en galge från Ferdinand Lundqvist, det vill säga det varuhus som fanns innan NK tog över någon gång i skiftet 60-/70-tal. Jag minns Ferdinand Lundqvist, hur han satt i en fåtölj nedanför trappan i entréhallen och välkomnade sina gäster. Man hälsade och gick in i varuhusets alla möjligheter. En tradition som jag föreslagit min vän, varuhuschefen på NK i Göteborg, att ta upp.

Nå, kostymen är alltså i min storlek, galgen skvallrar om att sviden kan vara något daterad och det gör definitivt plagget också. Slagen är überbreda, byxorna likaså… Men det är klart att den ska prövas.

Redan innan jag tar på mig byxorna ser Z:s argusögon att de har lagt in i linningen. Det finns och ta av, om man säger så.

Jo, kostymen är fortfarande fräsch. Men byxorna är väldigt tajta, så mycket att de inte går runt midjan och jag orkar inte låta någon ägna tid att lägga ut, enär jag själv inte kan göra en sådan detalj. Men västen sitter perfekt och kavajen också, men jag tycker den är för daterad och, nej, det är inte min stil. Så beslutet är lätt.

Z hittar desto mer och slutligen jag också. En Baracuta sportjacka, blå med muddar, som ny för 150 kronor (ny kostar den 339 pund, cirka 3000 sek). Men den betalar Z, så den kanske inte räknas…