Drömmen om Håkan

Hmm, tror att det är tredje drömmen på kort tid om Håkan Hellström.

Jo, drömmar kan vara alldeles fantastiska, ibland jobbiga, men i mitt fall oftast verklighetstrogna med en skruvad twist på det hela.

Så… jag är på något slags demonstration eller snarare ett möte. Det är i hemlighet, men samtidigt öppet för offentligheten. Vad jag förstår så är det vänsterpartiet och paradorkestern har ställt upp sig för att marschera mot mötesplatsen, som är på en större innergård.

Håkandrömmar

Spelningen på Ullevi inför nära 70000 – i min dröm var blott ett fåtal när Håkan spelade. Foto: KAI MARTIN

En äldre man, med ett besynnerligt ansikte och med en keps på huvudet, visar sig vara en bekant till mig (trots att jag aldrig träffat honom, vad jag vet, i verkliga livet), han tar sonika min keps från huvudet och placerar den på sin skalle och promenerar iväg med hela demonstrationsföljet.

Jag vet att det skulle kunna ha varit ett skämt från hans sida, men jag upplevde det inte så och fick helt enkelt följa med för att försöka få tillbaka min huvudbonad (förövrigt den orangebrunrutiga keps som jag köpte på Landvetter flygplats inför Berlinresan i höstas).

Väl på plats där talen ska hållas vankas det också underhållning. Demonstrationståget har varit glest besökt och framför scenen är det helt tomt. Folk sitter på läktarna under tak och platsen fram till scen saknar sittplatser. Från en korridor ser jag Håkan komma, vi känner ju varandra, men han bevärdigar mig inte ens med en nick eller blick utan stävar mot scenen.

Jag rycker på axlarna, han är fokuserad, det är inte hela världen. men då han går upp på scen inser jag att detta måste dokumenteras. Jag har lyckligtvis kameran med mig och smyger ut på den tomma platsen framför scen, går snett mot tribunen för att inte störa, hukar mig för att inse att kameran vägar ge något fokus. Jag har kort om tid, det inser jag och försöker igen med samma dystra resultat.

Så lämnar Håkan scenen, går mot läktarna och den fåtaliga publik som finns där. Då inser jag att kameran inte bara misslyckas med skärpan, den är på väg att gå i stycken, Klart att den inte fungerar.

Drömmen fortsätter in i en förskola, där min äldste son jobbar med ett lite äldre barn (typ yngre tonåren), ordnar det spel hon spelar på datorn (som består av två mindre skärmar, ungefär lika stora som Macintoshs original, fast plattare).

Jag en iakttagare utan fokus…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s