Familj | kaimartinblog

En dag till bredden fylld av minnen

Posted on februari 1, 2015 av Kai Martin

Lördag. Vi tar paus från filmtittande, Z och jag.

Mornar oss med en stilla frukost, men bryter upp för dagen väntar.

Vi börjar städa och plocka undan, målmedvetet, koreograferat, som om vi vet den andres rörelse i olika delar i hemmet. Tiden går, hemmet blir finare och finare, till slut åker jag och handlar dirigerad av en omfattade inköpslista signerad Z.

Vi ska ha gäster.

Det är min gudmor som kommer på besök, en fartfylld 85-åring som funnits i hela mitt liv och som framför allt varit min mammas bästa vän i ur och skur sedan tioårsåldern. Med är hennes lillebror med fru.

Ja, det är klart, det är bäddat för minnen.

Hemmet är fyllt av ting som ger det, arv från mina mor- och farföräldrar samt mina föräldrar. Saker som kommer från Z:s sida.

Vi satsar på lätt mat, mycket sallad, getostknyten (som senare får namnet chèvrepuffar) med flytande honung och valnötter, några skivor Milanosalami, Parmaskinka och rökt rostbiff, men vi inleder med Z:s morotssoppa, som är ljuvlig, och till det mitt i all hast bakade bröd, som smakar mums. Välkomstdrinken består av Moët & Chandon, ett chabli till soppan och ett bordaux till middagen. Kaffe till den danska efterrätten och mycket Pellegrino vid sidan om.

Z har dukat, kreerat vardagsbordet vackert; det är en inbjudande miljö att äta i.

Kanske kan någon tycka att det är trist att sitta och äta med någon som är 85, 80 och 65 år i en fallande åldersskala. Men i mitt liv har vi alltid i familjen umgåtts över generationsgränserna, för mig är det självklart och den här middagen har väntat alldeles för länge.

Det blir en fantastisk sittning med samtal i timmar, som spänner över allt från dagsaktuella ämnen till hågkomster från minnenas korridorer. Perspektiv vidgas och min gudmors fantasieggande berättelser om sina reser öppnar panoramor.

Jag har inga föräldrar kvar, Z har förlorat sin mor, hennes nära 90-åriga väninna har flyttat tillbaka till Danmark; tiden är alltså givet knapp att få till dessa möten, för att få förmånen att tilldelas dessa människors erfarenhet och berättelser.

Jag är tacksam för middagen, inte bara för att maten var god, utan mest för stunden som gav alla samtal.

Mer middagar med vänner, släktingar, nyfunna och okända anbefalles härmed.

2014 – ett omtumlande år

Posted on december 31, 2014 av Kai Martin

Varför inte börja från början.

Jag stapplade in i 2014 som jag stapplade ut. Trött med en sjukskrivning resulterad av ett utmattningssyndrom. Det var mycket sova i december, det blev mycket sova i januari. Man kan ha det roligare.

Men den 31 december 2013 tog Z och jag vagnen till goda vänner, firade i sällskap in det nya året och kom hem sent – som på rent trots.

Sen…? Oj, så mycket toppar och så djupa dalar.

Jobbet på GT:

Min sjukskrivning förlängdes från två månader till tre. Den inleddes den 10 december, men det dröjde till den 15 januari till min chef hörde av sig om hur jag mådde. När jag sedan åter skulle träda in i tjänst i början på mars var det på halvtid – halva dagar i ett makligt tempo. När jag väl var på plats fanns det ingen plan för hur min rehabilitering skulle ske. Jag hade inga uppgifter, än mindre en arbetsplats. Jag placerades flyktigt vid den så kallad desken, där tempot är högt och samtalstonen likaså.

I samma veva som jag började kom beskedet om att få skulle bli färre. En ny omorganisation skulle träda i kraft under våren. Men erbjudande om avgångsvederlag skulle ske, men oklart till hur många. Av 19 på tidningen var vi elva som äskade om det; jag var en av dem. En tydlig fingervisning om klimatet på GT, som genom alla år annars har varit gott. Så småningom var vi tio som lämnade den arbetsplats vid jobbat på i oändligt många år. För egen del handlade det om nära 35 år.

Jag gjorde emellertid några jobb innan min bana på tidningen tog slut den 30 april 2014. Bland annat om den lilla flickan Isabel Dickoff, som räddades till livet genom medicinsk forskning främst från SU-teamet på Medicinareberget i Göteborg.

Jag fick också vara med om att välja fram årets bandyspelare i egenskap av ”expert”, inbjuden av Svenska bandyförbundet. En merit i sig, efter väldigt kort tid som sportreporter. Uppskattad i bandy-Sverige, men inte av min uppdragsgivare och min sista chef på den avdelningen.

Så var det över. En lovordsartikel bjöds i tidningen, där jag presenterades som nöjesreporter, trots att jag fått sparken från den avdelningen i slutet av 2011. En lätt ironi, kan man tycka, men mobbningsfasonerna var inte över. Jag var noga med, att innan jag slutade, att poängtera att jag ville behålla min blogg som jag haft sedan 2005. Jag ville att den, innan den släcktes ner skulle föras över till en egen, privat. Jag konsulterade högsta ansvarig på GT, blev lovad besked, fick inget och i början på oktober var bloggen borta. Tack för omtanken och åter en örfil i ansiktet.

Jag startade emellertid min egen efter viss tid och har nu kaimartinblog.com som min skrivterapi.

Kai Martin & Stick!

Kai Martin & Stick! Liseberg 16 juli 2014.

Vi återförenades 2013 efter många år i träda. Comebacken blev fantastisk och kan ses i den dokumentär – ”Kai Martin & Stick! – Återuppståndelsen” – som Z, min hustru, gjorde då och som fick sin premiär året efter, det vill säga i april 2014.

I början på mars skickade jag iväg lite mejl till olika arrangörer med hopp om spelningar sommaren 2014. Jag fick inget svar. Men av en händelse träffade jag Lisebergs programchef några veckor senare, frågade om han fått mejlet och fick ett jakande svar. Inga löften, inga förhoppningar. Men en kontakt. När jag skulle göra ett jobb på efterträdaren till Curt-Eric Holmquist som kapellmästare i Lotta på Liseberg blev samtalet lite märkligt, som om jag ringde olämpligt. Personen från Liseberg, som jag pratade med och har en god relation med, undrade om hen kunde återkomma. En och en halv timme senare ringde hon och undrade om det var Kai Martin, sångare i Kai Martin & Stick! hen talade med. Liseberg vill ha oss på Taubescenen den 16 juli. Voltande tackade jag ja och det blev en fantastisk dag.

Det blev artiklar i både GT och GP, GT kom till och med till Liseberg, precis som häpnadsväckande 750 personer. Jo, man tackar.

Den 30 augusti var det dags igen. En gemensam spelning med Attentat på Henriksberg, en spelning som bar spår av kaos, men där båda banden rodde hem arrangemanget med emfas tillsammans med publiken i den utsålda lokalen.

Vi hade redan på Liseberg presenterat två nya låtar – allt med en ambition om att senare kunna göra ett nytt album – ”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”.

Jobb efter GT:

Redan samma dag som jag skrivit på handlingarna om min uppsägning, som det ju i praktiken handlade om, ringde jag Göteborg & co och erbjöd mina tjänster som konferencier på Kulturkalaset. Jag fick jobbet – Götaplatsen, den 15 augusti då Göteborgs symfoniker skulle möta Laleh inför 40000.

Förutom lite skrivuppdrag för främst Attentat och deras hemsida attentat.nu, där jag bland annat gjorde intervjuer med anledning av de digitala releaserna av deras album,var jag moderator på en arrangörsträff på Liseberg och konferencier då skivbutiken Bengans fyllde 40 år. Uppdrag som jag ser fram emot fler av – scenen är ett forum som passar mig.

Resor:

Under sportlovet reste hela familjen – Z:s och mina barn – till New York. En iskall men ändå värmande upplevelse, som svetsade oss samman som familj.

Under våren åkte Z och jag till Jylland för att hälsa på vänner, vi tog i juni en tur till Själland för att fira Z:s storasyster som firade 50 år, det blev många ytterligare svängar till – främst – Köpenhamn under året.

Vid månadsskiftet juli/augusti åkte vi till våra vänner på Island för en vecka. En hisnande upplevelse, som dessvärre blev kostsam då vi kom till flygplatsen ett dygn senare än det var planerat för att åka hem. Å andra sidan gick det i linje med hur vi bokat, eller snarare felbokat våra resor under året. Totalt har det handlat om hisnade siffror, som vi gärna kunde ha varit utan.

Vi firade en väninna när hon fyllde 40 år i Stockholm och hade dessutom gästat huvudstaden i slutet på april för att se Niklas Hjulström i den fantastiska uppsättningen av ”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater.

September blev Skagen en drömresa. Z och jag firade bröllopsdag, tog spårvagn, färja och tåg till den lilla fiskeorten. Tog årets sista bad, åt god mat, promenerade och njöt av varandras sällskap.

Tillsammans med vännerna P&P åkte jag till Berlin, en resa som finns omskriven här. Gott umgänge, musik och sport med mera.

Hälsa:

Jo tack. Det har varit si och så. Det var en befrielse att komma från stressen på tidningen, men det innebar inte att jag kom undan stressen i själen. Jag trodde lite enfaldigt så. I början på september insåg jag att jag var tvungen att göra något åt saken och har gått kognitiv terapi sedan dess. Det blir bättre, men jag har haft mina bakslag så här ett år efter kraschen.

Sport:

Kai Martin in action – träningspass i mars 2014 med IK Raid. Foto: SÖREN MEETHZ

Jag är idog med min hockey. Men inledningsvis var det inte så mycket. Framför allt inte med division 4-gänget IK Raid. Men jag var ensam målvakt i det vi kallar vårt slutspel, Rambergscupen. Vi mötte väsentlig mycket bättre motstånd än brukligt, men jag spelade bra och i den sista matchen mot division 3-gänget Säffle fick jag, efter att ha räddat ett tre mot nolläge, höra den sköna kommentaren från motståndarna ”Är han dopad heller”. Trots det, förlust.

Med kompisgänget Uppbackarna spelar jag om mornarna upp till tre gånger i veckan. Säsongen tar slut vecka efter midsommar; då rök också mitt skägg, som jag odlat på hipstervis sedan sjukskrivningens början.

Säsongen började i augustis inledning, för IK Raid har det gått så där och det summerar även min insats. Men för att vara fyllda 58 år hänger jag förvånansvärt väl med och min förhoppning är att jag ska spela säsongen 16/17 då jag fyllt 60. Men bara kroppen och hälsan kan svara på om det blir verklighet.

Kläder:

Bild från Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv” – kostymen från Next, Reykjavik, hatten från Herr Judith, Stockholm.

Jag har under året köpt ofantligt med kläder och håller just nu, trots rensning, på att spränga garderoberna. Men jag har fyndat: några Bosskostymer, en blå manchesterkostym av märket Zenga (fått värderad till över 10000 kr – jag köpte den för 100 danska), en Dolce & Gabannakostym, en mängd skjortor, kepsar, hattar och ett gäng skor – allt på loppis. Så det mest har införskaffats till ett hyfsat lågt värde. Den blå kostymen som jag har i videon till ”Nerv” är emellertid ny, inhandlad på Next i köpcentret Harpa i Reykjavik.

Kläderna är ett viktigt uttryckssätt och stämningshöjare för mig.

Musik:

Glödande In Flames i Scandinavium 8 november 2014. Foto: KAI MARTIN

Kai Martin & Stick! nya resa har naturligtvis präglat året. Men det har ju varit lite mer ändå. Håkan Hellström på Ullevi, i bok och på film är häpnadsväckande. Jag är otroligt glad att fått följa honom under åren och med vilken kraft han satte belackarna på plats med nära 70000 hängivna i alla åldrar på Sveriges största arena. Men In Flames gjorde också ett starkt intryck med sin spelning i Scandinavium. Laleh på Götaplatsen, förstås, där hennes musik så vackert vigdes med symfonikerna intensiva musikaliska djup och omfång. Hästpojken under arrangemanget Popical i Stenhammarsalen, en våning upp i Konserthuset när Weeping Willow mötte Göteborgs symfoniker i vemodsjubel och samklang eller Elvis Costello på Lorensbergsteatern, en intim konsert i det stora.

Men också de nya upptäkterna som Vita Bergens rasande spelning på Bengans, då de vält scenen under 40-årsfirandet, eller School 94 under samma arrangemang. Unga svenska göteborgsmusiker fortsätter ta plats. Härligt.

Men även gamla uvar roar. Som Bröderna Brothers, som jag hade förmånen att få se en av årets sista skälvande dagar.

Teater och shower:

Dockskåpsteater – ”I Annas garderob” på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Vi hade förmånen att se ”Familjen Addams” på Lorensbergsteatern i våras och det är märkligt att denna, sannolikt en av de främsta musikalerna som någonsin satts upp i Sverige, gick i konkurs i Malmö i höstas. Jag hade då Broadwayuppsättningen av ”Lejonkungen” i färskt minne, som också var en omtumlande upplevelse. Men ”Familjen Addams” var fantastisk.

Göteborgsoperans nya uppsättning av ”Kristina från Duvemåla” tog sig starkt efter en svag och alltför mörk start. Björn Ulvæus och Benny Andersson har gjort en svensk klassiker, som nog bäst passar på nationella scener – trots att den här är hämtad från i stort sett Helsingfors föreställning av musikalen.

Stefan Andersson övertygade igen på Kajskjul 8 med sin ”Made in China” – en historielektion med underhållning och musik, som nu blir platta. På samma scen rörde Kalle Moræus mig till tårar med sitt engagemang inför valet – när han spelade temat till Steven Spielbergs ”Schindler’s list” med en förhoppning om ett mer empatiskt Sverige. En förhoppning som dessvärre kom på skam, men som inte var mindre rörande för det.

Mia Skäringer gjorde, även hon på Kajskjul 8, sin ”Avig Maria”, stark och svag i samma andetag. Men hon är skicklig scenartist med humor vass som kniven på en egg och det känns.

”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater blev en urstark och mustig upplevelse, trots eller kanske tack vare att Peter Jöback inte stod på scen. Istället var det Niklas Andersson som iklädde sig rollen som massmördaren.

På Stadsteatern i Göteborg tjusade ”Sylvi” med Nina Zanjani i huvudrollen, men även nyskrivna pjäsen ”I Annas garderob” visade på härlig scenkonst, så också nyuppsättningen av ”Tartuffe” som är komisk glans inte utan dagsaktuella poänger – inte illa för en över 350 år gammal pjäs.

Men starkast var ändå lilla Teater Unos ”Stalins mamma”, Malin Linderoths starka monolog, som Lisbeth Johansson övertygade stort i.

Familj:

Förra året präglade av fyra begravningar och ett bröllop. I år har min syster begåvats med ett barnbarn, som jag fick förmånen att träffa för någon dag sedan och ja, det är lätt att bli kär.

I levnadskrisen med sjukdom och farväl från min arbetsplats är det viktigt med kärlek. Det får jag fantastiskt mycket av min hustru och mina barn. Det känns och värmer mig, även i svaga stunder.

En nära släkting sliter med sin tärande cancer, men han gör det på det mest enastående sätt – trots smärta, oro och operationer.

Jag har det och andras människor svårigheter i stark medvetande då jag summerar detta nådens år 2014.

Gott slut och ett gott nytt år!

Jul 2014 – en darrig historia

Posted on december 25, 2014 av Kai Martin

Jag tror att vi hade hunnit slå in alla klapparna. Granen var inköpt hos smålänningen borta på Slottsskogsgatan, hempromenerad, buren över axeln genom Slottsskogen och slutligen placerade, rätad och klädd. En yvig, men ändå nätt historia, som passar bra i det hörne i rummet där julgranen som oftast placerats.

Huset hade redan i helgen städats, hyllor hade dammats, mattor vädrats och skulle piskats om inte det kalla regnet behagade att driva in med mulen sky.

En spiskassett hade redan veckan innan installerats, för den öppna spisen har inte riktigt fungerat som den borde fungera; det har helt enkelt rykt in.

Dan för dan kom sotaren tjänstvillig och vältajmad, jag hade precis kommit hem från morgonfikan med gubbarna efter morgonhockeyn med de samma. Det skulle bli en stilla brasa till jul, bara provtryckningen blev gjord. Men i ett anfall av grupptryck från grannarna hade jag för några år sedan sagt ja till en huva över skorstenen, huvor i plåt som på håll ser fina ut och som kanske skyddar skorstenarna i längan men som bereder sotarna problem, varje gång, så också den här gången. Kudden som skulle tryckas ner i pipan kunde inte tryckas ner, någon provtryckning kunde inte göras och därmed föll en del av julmyset. En plåtslagare får kallas in för något slags lösning innan braskaminen kan tjäna sitt syfte.

Men julen stod inte och föll med det.

Vi hade metodiskt i familjen närmat oss högtiden, lagat mat och varit väl förberedda inför helgen som skulle komma. Visst, vi glömde, mitt i allt stök och bök i vårt kök, att ordna mat dan för dan. De äldsta sönerna löste det med hamburgare till sig och sin store lillebror, dottern lät sig nöja med müsli och Z och jag tog rester från dagen före.

Kylskåpet var nu packat med den griljerade skinkan, sillar av allsköns sort, några ostar, potatis som skulle kokas och några ägg likaså. Önskemålet om kalkon var uppfyllt, den låg i lag för marinering och skulle i tid låta sig omslutas av Kalle Anka för ett par timmar i ugn.

Julaftonsmorgon kom, jag steg upp tidigt, kokade julgröten, dukade med finporslinet – allt för att upprätthålla traditionen från mina föräldrar. Så småningom kom min älskade hustru, vacker, öm och nymornad, där efter äldste sonen och mellansonen, som båda fick i uppdrag att väcka tonåringarna.

En stilla morgon fick sin start och trots den makliga takten smög sig den där retningen in igen. Stressen, som kan förlama mig och bedöva mig, men som jag försöker leva med, även om jag blir som en sengångare.

Vi fortsätter dagen och bestyren. Kring tolv är vi påklädda, åtminstone de äldsta sönerna och jag, som åker till mina föräldrars grav, tänder några ljus och säger några ord, tackar för livet och för allt som de, och mormor och morfar, som de delar grav med, har gett oss. Vi fortsätter från Östra kyrkogården till den Västra och till mormors föräldrars och systers grav, sätter ett ljus. Jag berättar att den nattskjorta i flanell som Z bär nattetid och tidig morgon, är från gamla moster Carins lager. Mormors syster drev en kortvarubutik i de landshövdingenhus som en gång låg vid hörnet av Bangatan och Oljekvarnsgatan, ungefär mittemot där macken nu ligger.

När de skulle rivas och Carin tvingades flytta till en lägenhet vid husen vid Marklandsgatan, flyttades lagret från butiken till mormors hus. Det fanns somt att fynda, bland annat denna ljuvliga nattskjorta som nu är på upphällningen, nött och älskade genom mängder av år.

Så tar vi oss hem, fortsätter bestyren hemma; alla hjälps åt och snart är klockan slagen för Kalle Anka och vi samlas inför Henrik Dorsins presentation och första dag som julvärd. Någon halvtimme in i programmet slår tröttheten till och jag finner för gott att vila en stund, somnar till sorlet av Kalle Ankas-figurerna tjatter och av att äldste sonen kommer in och tar av mig glasögonen, ömt viskar ”men pappa…” och stänger dörren till sovrummet.

Det blir 20 minuter, i köket är det ett liv och ett kiv. Jag sluter upp och effektivt lyckas vi duka upp endast tio minuter, kanske 20 minuter efter utsatt tid.

Vi låter oss smaka, julsnapsen hålls kort, men framför allt för att den helt enkelt behagade vara några centiliter färre än vad jag kunde minnas. Nå, det gjorde inget, det var väl tajmat med mitt sinne.

Kalkonen smakade krispig och god av apelsin och en smula av chili från marinaden. Att skinkan var ljuvlig visste vi sedan kvällen innan, då traditionen kräver en smakbit till det nygräddade vörtbrödet samt en julpilsner.

Vi äter i maklig takt, fyller våra bukar, samtalar och umgås i stillhet – och ändå finns den där. Stressen som lurar över mitt bröst.

Vi hinner i god tid till Karl-Bertil Jonsson, tittar på den och jag njuter, som alltid, av Arné Domnérus saxofonspel till Gunnar Svenssons melodi på samma sätt som jag njuter av Per Åhlins livfullt tecknade serie till Tage Danielssons ömma saga och berättarröst.

Sedan julklappar; ingen blev besviken, trots att tonåringarna inte (endast) fick det som de önskade sig mest av, det vill säga pengar.

Det ringde på dörrklockan och när jag öppnar står en demon i tomteluva på trappen. Det är han som håller i julklappsutdelningen till han hastigt försvinner och äldste sonen kommer tillbaka efter ett försök att köpa tidning.

Dottern har gjort förföriskt god knäck, men med plombdragarvarning, vi äter frukt, knäcker nötter, njuter av vår samvaro, dricker lite öl, någon cognac, tar kaffe, öppnar klappar och torkar upp efter ett utspillt julmustglas på mattan; ett resultat av en plötslig uppblossad iver orsakad av ett försök att plocka fram en borttappad knäck som försvunnit under soffan.

Så blir det dags för ris à l’mande, den danska gröttraditionen där mängder med krossade mandlar i den kalla gräddförsedda gröten ska förvilla för den den hela mandeln som man ska finna. Vinnaren av den hela mandeln blev yngste sonen, priset blev den chokladkartong som han tvingats köpa för att han glufsade i sig mer än halva innan jul. Så kan lotten också falla.

Därefter paketleken och lite stillsamt stoj vid matsalsbordet. Även detta som traditionen bjuder. Åtminstone sedan min älskade hustru kom in i mitt liv för drygt sju år sedan.

Tiden tickar iväg, de stora killarna kilar iväg för att titta på Sagan om ringen, den yngre för att stjäla sig lite förlorad datortid, dottern och hustrun sätter sig med ett spel under förtjusta skratt och jag fångas av den stora tröttheten och somnar djupt med det, till synes, eviga trycket över mitt bröst. Det tryck som känns patetiskt att gå och dras med då jag tar det vackert i tempo. Men, det är som Z säger, ”Du har blivit allergisk mot stress.Minsta lilla så ger det utslag” och ja, där är jag nu och hoppas på gåvan om frid i sinnet till 2015.

Nu är julafton ihopplockad. Diskmaskinen har fyllts och tömts, fyllts och tömts igen, finporslinet och besticken har diskats för hand, allt, nästan allt, har lagts tillbaka på sin plats.

Juldagen kommer med sin ro, himlen bjuder på ett lätt kyligt leende och klarblå fond. Vännerna som skulle komma på besök i eftermiddag, då barnen har åkt till sin mor respektive sin far, har flaggat för sjukdom.

Ensamma kvar blir Z och jag; och en sak är säker, det går ingen nöd på oss och vi är trots allt bortskämda med att julen är vacker. Jag vet att alla har det inte så.

Gothia Towers med plats för alla

Posted on december 7, 2014 av Kai Martin

Vi är med, men ändå inte.

Jag klagar inte.

Denna lördag har gått i släktens tecken, med min fantastiska moster som firade lika fantastiska 90 år.

Men vi hade också fått en inbjudan till Gothia Towers träff Global Meeting Point. Ett slags förlängt firande av det tredje tornet där mer prominenta gäster än Z och jag var inbjudna.

Två ändar av samma värld.

Men, som sagt, jag klagar inte och ändå en smula.

Om det handlar om fullmåne eller fel fas för undertecknad, vet jag inte. Men energin är inte där, den mentala orken saknas. Livet glittrar inte bara för att Jul på Liseberg gör det.

(Och ja, jag är högst medveten om att min litania inte är så klädsam i paritet med uteliggare, brist på välstånd i världen, eboladrabbad, svält och krig med hot, våldtäkter och förödelser samt flyende – ensamstående, som hela familjer… Men nu är jag där i känslomässig limbo, som drabbar mig med både kraft och distans; tro mig, det är en märklig känsla.)

Hur som, vi klär om oss efter 90-årsfesten där jag har haft på mig Oscar Jacobsonsviden, en brittiskinspirerad sportkostym från i våras, ett fynd för 1500 kronor i deras outletbutik i Freeport, en dito väst inköpt (450 kronor) på samma ställe, en off white Etonskjorta (150 kronor på Stadsmissionen) med en Tie Rackslips inköpt på loppmarknad utanför Köpenhamn i somras för 30 kronor, en kubb som handlades på Herr Judit på Hornsgatan i augusti och de ljust cognacfärgade Navy Boot brogueskor, som fyndades under 2013-års bröllopsresa på TK Maxx på Charring Cross Road, London, när Tottenham Court Roads tunnelbanestation.

Rätt så fin och ett försök att glänsa med min hustru, som hade sin Sheila-klänning ( ett storblommigt fynd från garageloppisen vid Slottsskogsvallen i somras) med den ljus-, ja kanske limegröna moccajackan från samma tillfälle då jag köpte slipsen.

90-årsfirare. Foto: min syster

Men nu var det ny outfit som gällde. Z gjorde det enkelt elegant och tog sin Ilse Jacobsen, som hon hittade när vi var på vår rendez-vous i Skagen i september för att fira vår bröllopsdag, en fotvidklänning i djärvt psykedeliskt mönster som klär henne fantastiskt.

Jag plockar fram min eleganta Dolce & Gabbanakostym, inhandlad på Ebbes hörna i centrala Göteborg, butiken i gamla klassiska krogen Dojjans lokaler där numera Stadsmissionen håller hus. 450 kronor kostade den välskräddade kostymen, men med både byxor (ännu inte upplagda) och ärmar som var för långa fick den ta en sväng om skräddaren för anpassning i storlek. Nu sitter den som hand i handske, en mörkt blå med ännu mörkare blåa, bred, ränder som sval dekoration tillsammans med en brun, blommig skjorta av okänt märke, köpt på loppis utanför Köpenhamn för 30 danska kronor. (Jag höll mig till samma skor som tidigare under dagen.)

Tillställningen är sen och jag är tveksam till och med då vi kliver av spårvagnen vid Korsvägen. Men efter kort tid i kön, en artigt välkomnande för jag vet inte hur många, så var vi i sorlet och vimlet, fick lite mousserande, tog lite smått att äta, beställde några glas vin från vårt tilldelade dryckeskort och gjorde oss ”hemmastadda”.

Jag får i ögonvrån se en före detta kollega, en kvinna som jobbade på tidningens grafiska sida för drygt 20 år sedan. Hon var sig skamligt lik och vi pratar en stund varpå hon undrar om vi inte ska hänga med. Hon med sällskap är på väg till en guidad tur högst upp i tredje tornet, dvs hundra meter upp. Vi hänger på, åker den halv inglasade hissen som vätter mot Liseberg och får en resa mot himlen och stjärnorna.

På väg upp… Foto: KAI MARTIN

Snart ligger det glittrande Liseberg nedanför oss, runt om spänner Göteborg juvelerna som ett aldrig sinande och prålande diadem i mörkret. Det är vackert och alldeles stilla upp på toppen. Lars Wallin, designer, ställer ut sin bröllopsklänningar och vid borden är det dukat för fest, som för att visa hur sobert och elegant det kan bli då man förenas i kärlekens vård.

My glittering prize. Foto: KAI MARTIN

En kvinna spelar harpa och alla talar dämpat, som för att inte krossa illusionerna eller stämningen.

Så tar vi färden ner till markplan. Tar ett glas vin till, Z slukar ett ostron och vi poserar med några transor som är både voluminösa och grandiosa.

Lillkillen bland de grandiose.

Så kliver Eric Gadd upp på scenen. En artist som jag på något vis sållat bort, trots att jag egentligen har följt honom sedan starten som funkslyngel med ”Ett ensamt hjärta” för, hör och häpna, nästan 30 år sedan.

Tillsammans med sitt band, gentant dåligt klätt förutom Gadd själv, förstärkta med Bohuslän Big Band. Det tar ungefär en millisekund innan det svänger katten och folk börjar skockas framför scen.

Gadd med klös och sväng. Foto: KAI MARTIN

Jag njuter, rör på kroppen och glömmer tid och rum, sjunger med så gått det går och håller om min hustru emellanåt.

Men efter några timmar i stöket tackar vi för oss. Jag har tjingsat på en den ena, en den andra. Men fylls inte av den kraft och styrka som jag önskar. Vi tar, hemma, natten i besiktining och möter ron, den stilla stunden i kärlekens famntag fortfarande förundrade över hur mycket Gothia Towers slukar; två större fester samt tre julbord med x antal deltagare…

Daniel Alfredssonhyllningen

Posted on december 5, 2014 av Kai Martin

Det är storslaget och vackert. Så välregisserat som bara amerikaner (läs kanadensare) kan när de vill hylla någon. Daniel Alfredsson väljer, på grund av att kroppen inte längre klarar de tuffa påfrestningar som ishockeyn som sport ger, att sluta. Ottawa, klubben han spelat med i 17 säsonger gör det självklara. Istället för att låta Detroit Red Wings, klubben som Göteborgskillen senast spelade med, hålla i ceremonien tar kanadensarna över det hela. Daniel Alfredsson blir deras spelare en sista gång, för en dag, för ett minne för livet.

Det är storslaget. Det är vackert.

Daniel Alfredsson karriär är enastående. SM-guld med Frölunda, OS-guld och VM-silver samt -brons, men ingen Stanley Cup, även om han kom till final då Ottawa besegrades av Anaheim 2007.

Han har naturligtvis haft sina debacler och kanske ligger jag bakom ett av dem, då Tre Kronor blev utslaget ur OS 2002 i den förödande matchen mot Vitryssland.

Hur? undrar ni.

Jo, lite som fjärilseffekten. När en fjärils vingslag i en annan del av världen skapar en storm på andra sidan jordklotet.

Ja, jag vet. Långsökt, men…

2001, i början på augusti, var jag inbjuden till morgonhockey i Kungsbacka ishall. Bland alla Hanals- och KBA-killar fanns även Calle Johansson, Washington Capitals, Per-Johan Axelsson, Boston Bruins och Daniel Alfredsson, Ottawa Senators.

Det delades upp i vita och svarta lag, hade varit några prestigefyllda möten i dessa arla morgonstunder och kanske inte så konstigt, för elitspelarna, proffsen, var det att tagga upp för en ny säsong och för de kommande olympiska spelen.

Jag stod för de vita för halvan av matchen. Daniel Alfredsson var med i mitt lag och gjorde ett mål på andra sidan, där en 17-årig grabb stod. Skottet var så rappt, från ingenstans, eller från höften, högt placerat ovanför vänster skuldra. Målvaken förstod aldrig att det var mål.

Vita hade slagläge inför andra halvan av matchen, då det bestäms att vi målvakter ska skifta lag.

Jag skrinnar över till det andra målet och hinner knappt placera mig mellan stolparna förrän spelet är igång och kanske på det mest förödande sätt man kan tänka sig. Ett djupledspass når Daniel Alfredsson i mittcirkeln. Ensam ångar han mot mig och jag hinner tänka ”hur ska jag klara detta?”, men också att jag bestämmer mig för att åka ut, täcka av, göra mig stor. Då kommer skottet, snabbt, blixtrande och… Jag har turen som får den på nedre kanten av stöthandsken och ut. Jag jublar tyst, gör en gest som handbollsmålvakter efter räddningar och ser samtidigt hur en förbannad Daniel Alfredsson forsar förbi, ilsk över ett missat läge.

Han fick osannolika sju chanser till. Jag räddade samtliga och det blir svarta som avgår med segern.

I omklädningsrummet sitter Per-Johan ”Pebben” Axelsson med ett flin nöjd med segern, Calle Johansson kommer och klappar mig på axeln och säger ”bra jobbat, målvakt, utan dig hade vi aldrig vunnit”. I ett hörn sitter Daniel Alfredsson, surmulen och tigande.

Efteråt, när jag har duschat, packat ihop och åkt därifrån, förklarar den vän som bjudit in mig för Daniel Alfredsson vem han mött. Han mumlar ett slags erkännande ”den där journalistjäveln var ju riktigt bra”.

Det var bara att slicka i sig och ja, jag gör nog det än. Men möta Daniel Alfredsson igen…? Nej, det bjuder jag inte på. Jag vill gärna hålla mitt rekord intakt.

Så kanske var det där och då som jag rubbade cirklarna inför det som skulle bli den stora OS-turneringen 2002.

Överraskningarnas tid

Posted on november 9, 2014 av Kai Martin

Min hustru är fantastisk och jag hyser den djupaste beundran över vad hon klarar och åstadkommer.

Som när hon nu i ett drygt år pluggat till produktionstekniker med Lean-produktion som tema. De senaste två månaderna har hon gjort sitt examensarbete på sitt jobb, vilket innebär att hon förutom heltid även gått in extra, upp till 75 procent, för att klara av denna hennes finalinsats i skolan.

Hon har under den här tiden klarat sig genom en tre månaders sjukskrivning efter rygg operationen förra året, fixat att läsa in samtliga kurser hon missade, tentat på distans i de mest märkliga situationer, som när vi firade ettårsdagen på vår bröllopsdag på hotellet där vi då bodde. Naturligtvis gick nätet ner och Z fick åka hem för att klara sin första tenta.

Eller då vi precis kommit till New York och Z, klockan fem på morgonen sätter sig för att göra en tenta – verkligen på distans – eller Stockholm, eller hotellet på Jylland i maj.

Jo, hon har haft en enastående tålmodighet och envishet i detta, sponsrad av mig, då hennes företag inte vill gå in och hjälpa till med utbildningen, som nu gagnar det.

Nu var det dags för examen och den skulle ske i lärosätet Eslöv. Eftersom inte Z kan tacka nej gällde det först en fest på hennes jobb torsdag kväll, därefter tidig bilresa ner till Skåne, en rutt om cirka tre timmar.

Hon kom hem en timme innan midnatt, men slutförde sitt examensjobb in i det sista och gick till sängs först en timme efter det magiska tolvslaget. Knappt fyra timmars sömn för studenten, alltså, innan färden söderut.

Vad hon inte då visste var vad jag hade planerat.

För det var ju klart att hon skulle firas.

Så när jag spelat klart min morgonhockey och kommit hem, tog jag den på förhand packade resväskan och tog vagnen till Centralen, köpte ett mål på Burger King och äntrade tåget till Lund, som senare skulle ta mig till Eslöv efter byte.

Jag var en smula orolig över logistiken, då¨tåget stannade i Båstad lite för länge. men en kvart över ett var jag i Eslöv, köpte en bukett blommor i sprakande höstfärger och gick mot hennes skola.

Jag visste på¨ett ungefär när hon skulle vara klar, men hade messat henne om att hon måste ringa innan hon skulle bege sig av norrut. Jag kommer till skolan, höstdagen är sprakande och inbjudande, men jag förstår att den där examenslunchen är över och att Z gått iväg. Jag ringer, når hennes precis då hon är på väg att ringa mig, skakad och rörd till tårar över att utbildningen nu äntligen är till ända efter en så intensiv tid.

Jag frågar var hon är, om hon vill ha en kram och hon berättar att hon står parkerad och precis är på väg, att hon bara ska hämta andan, ta en liten blund innan bilresan och ja, hon vill gärna ha en kram då hon kommer hem.

Jag svarar att hon kan få den nu och när vi möts är det tagen hustru, som låtit sig överraskas av en man som älskar henne väldigt mycket.

Jag tar plats bakom ratten styr ut bilen i det vackra skånska, böljande rika höstlandskapet. Z vet inte vart, det vet jag och vi styr kosan söderut, viker västerut och vid skyltarna mot den kungliga danska huvudstaden utbrister hon ”Ska vi till Köpenhamn?” och jag säger att Danmark behöver inte vara väg ände.

Utmattad av intryck och hårt slit, somnar hon på motorvägen runt Köpenhamn. Hon vaknar i Lyngby, där jag tar henne på fika i Lagkagehuset, en kaffe och romsnejl för mig, en kaffe och pebberkagehjerte till henne. Jag får under tiden meddelande om att vi kan fortsätta färden, gör så och kommer till Z:s storasyster i Bagsvaerd där vi ska stanna över natten.

Vi blir inte länge där utan tar tåget in till Köpenhamn tillsammans med storasysterns man och går från Vesteport station via Gammel Kongevej till favoritgatan Vaernedamsvej för att komma till ett förbokat bord på Les Trois Cochons, en restaurang i Z:s och, för all del, min smak.

Menyn där är magisk, det blir mycket mat (tre rätters förrätt, entrecôte och dessert) och vi dricker rött vin (Côtes-de-Rôhne) och vatten till och tumlar mätta och lyckliga ut i den sprakande Köpenhamnskvällen med en fullmåne som konkurrerar med augustis i skönhet.

Vi kommer hem till Bagsvaerd, de andra dricker te, jag tar ett glas rött vin och lite ost samt smakar på chokladen som bjuds och någon kaka. Vi ska titta på film och valet blir den danska filmen ”En sång från hjärtat” med Mikael Persbrandt, som snart visar sig vara en av de värsta pekoraler jag någonsin sett. Persbrandt spelar ärrad och av missbruk härjad rockikon. Det blir patetiskt, dåliga repliker, usel sång, gräsligt klippt och inte en skådis, förutom Trine Dyrholm, som både kan sjunga och agera. Persbrandt som rocksångare är ingen kombo som gick att förena, inte ens med en fånig hatt på huvudet.

Dagen efter, bilresa hem. Vi tar en sväng om en gigantiskt loppis i Carlsberg, Z hittar lite, bjuder på annat och vi fortsätter norröver, men lämnar inte Byen förrän smörrebröd är inhandlat. på Norrebro.Vi tar Helsingörsvägen, men svänger av vid Naerum, handlar vin, öl, mat och delikatesser, åker ner till Strandvejen, parkerar i Skogsborg med utsikt över Sundet, tar en pilsner, äter smörrebröden och njuter av en stund i ro innan vi fortsätter Strandvejen norröver, tar färjan hem och landar en stund för att fortsätta ut i Göteborgsnatten och In Flames konsert i Scandinavium.

Ny morgon och jag läser på Z:s Facebook att vi ska äta frukost på stan. Det är bäst att lyda, hon är ju produktionstekniker och har ju både rang och status som inte tidigare förr.

Vi promenerar ner, jag kommer att tänka på mina söner, längtar efter dem, kommer ner till Egg & Milk på Övre Husargatan.Någon visslar och jag vrider på huvudet, tvärs över gatan står mina söner; jag förstår senare att Z:s brådska med morgonbestyren var del i en plan, det är ju fars dag, jag skulle blir firad; jag blev det och jag blev överraskad.

Berlin – dunkelt och ljust

Posted on november 5, 2014 av Kai Martin

Vi har gjort London, Edinburgh, London i nämnd ordning och med ytterligare några omgångar till London.

Vi har sett fotboll, konserter och ätit middagar samt mellan tuggorna ägnat oss åt både muséer och shopping.

Det har blivit Blue Niles sångare Paul Buchanan, Mott the Hoople, Sex Pistols med flera på scenerna och gäng som Charlton, Crystal Palace, Westham och Tottenham på fotbollsplanerna.

Nu var det dags igen. Vi hade haft en ny resa i sikte kanske lite för länge, men äntligen kom vi till skott och valet den här gången blev Berlin.

Nach Berlin fahren.

Premiären i den tyska huvudstaden var tillsammans med Hardcore Superstar, då jag gjorde ett turnéreportage med bandet i augusti 2000 när de spelade på Wild at Heart i Kreuzberg, en liten klubb som fick bandet att storkna i värmen och avbryta spelningen i förtid. Det skulle dröja till 2008 innan jag kom dit igen, nu med Z och jag har tillsammans med henne varit där åtskilliga gånger sedan dess; senast för drygt ett år sedan då vi firade min systers 60-årsdag. Då var det en välbehövlig andhämtning i ett allt mer skenande tempo, som sedan, trots resan, gjorde att jag kraschade och sedan kom ut som arbetsbefriad under våren.

Med andra ord är det en fortfarande lös och ledig herre, som låter sig skjutsas till Landvetter för rekreation, mat, öl och rock’n’roll.

Vi har hittat ett förmiddagsplan till Tegel och ankommer den tyska huvudstaden vid lunchtid, checkar in på eleganta NH Mitte Berlin på Leipziger Strasse när Friedrichstrasse, hyfsat mitt i stan med andra ord.

En glad Berlinturist. Foto: KAI MARTIN

Vi får ett rum på sjunde våningen med terrass, som vi genast utnyttjar för bildtagning innan vi samlar oss och försvinner ut på stadens gator.

Mina rockkunniga vänner P & P är ivriga, P d ä gör sitt första besök i huvudstaden och vi går i kända kvarter. Vi söker oss rätt tidigt ner mot Kreuzberg dit vi ska för att i Passionskirche se Timber Timbre, går längs Friedrichstrasse, passerar Check Point Charlie, ett av alla nålsögon på den tiden där en mur och ett gäng rigida politiska åsikter skilde öst från väst.

Vi fortsätter samtidigt som vi gör lite fönstershopping, kommer ner till Mehringsplatz, passerar Landwehrkanal och fortsätter söderut. Jag berättar att just kring Mehringsplatz växte min farmor upp, sina första spröda år i livet innan det tog henne vidare till Stockholm. Vi rådfrågar våra kartor för att ta sikte mot konsertplatsen, hittar Zossenerstrasse och promenerar stadigt söder ut, når saluhallen Marheinek Markthall, viker av åt vänster (eller öster om ni så vill) och passerar några restauranger innan vi når Passionskirche där kvällens begivenheter ska hållas. P dä vill vara säker på att det är rätt ställe, frågar en ung kvinna som står vid entrén. Hon svarar jakande och undrar om vi har biljetter att sälja, så vi förstår att det är utsålt och med tanke på att det är fri placering inser vi att det gäller att vara där tidigt.

Vi beslutar oss för att gå tillbaka till en av restaurangerna vi passerade alldeles bredvid. Vi väljer en italiensk som utstrålar gemyt, beställer först varsin öl för att så småningom be om menyn för att bestämma oss för vilken mat vi ska äta. Det blir pizza till P och P, jag tar pasta med lever och champinjoner, vi dricker vatten och rödvin till. Tiden går snabbt, vi bryter upp efter att ha fått in notan och betalt, går ut och redan har de första samlats i kön. Timmen rasar iväg och fem minuter efter utsatt tid börjar insläppet, vi lyckas få plats på andra bänken och så småningom kommer en kvartett in som förband bestående av tre kvinnor och en man, som bjuder på pretentiös musik hämtad från Kate Bushs innersta gömmor; en konsert att både ha och glömma. Skiftet mellan förband och huvudakt går snabbt, bland annat för att trummisarna spelar på samma utrustning.

En dunkel konsert med en mörk orkester. Foto: KAI MARTIN

När Timber Timbre kommer blir det dunkelt, ja, så nedsläckt att det inte går att se gruppens huvudfigur, Taylor Kirk, som trots det inte är nöjd; en strålkastare högt upp på läktaren ska släckas, annars spelar bandet inte vidare. Det är, förstås, patetiskt, framför allt eftersom det i logen lyser för fullt, så tanken om att han är ljusskygg slår jag snabbt undan.

Det gäller, trots detta, att hålla fokus som åhörare och vi har trots allt rest långt för att se det kanadensiska bandet. Det handlar om musik med reciterande sång i Leonard Cohens, Nick Caves tradition men musiken hämtar även näring därifrån likväl som Red House Painters och Richard Hawley. Det blir mörkt och stämningsfullt i dubbel bemärkelse, bitvis stökigt och kaotiskt.

När ljuset tänds är konserten över, vi lommar ur kyrkan som inte bjöd på någon nattvard men väl öl för den hågade. Tar tunnelbanan hem efter att ha köpt en liten panna whisky på vägen och väl på hotellrummet tar vi en sängfösare innan kvällens andra mörker inomhus når oss.

Vi hade bestämt att vara tidiga för att komma till Berlins historiska museum vid öppningsdags, där en utställning om första världskriget lockat. Vi irrar ut på gatorna för frukost, jag dirigerar mot ett ställe som jag och Z varit på, men guidningen fallerar och vi tar slutligen ett ställe som vi såg precis i början på promenaden. P dy är besviken på att stället inte har riktigt te, så han går över till Starbucks för att handla något mer passande, men frukosten är helt okej och väsentligt billigare än det på hotellet som skulle kosta 20 euro.

Vi knallar upp för Friedrichstrasse till Unter den Linden, kommer till muséet fem minuter efter öppnandet och kliver in och tillbaka hundra år i historien och får oss till livs några års galenskap, som för alltid borde fått mänskligheten att sluta med krig och ägna sig åt väsentligare och mer humana insatser; dessvärre har det inte blivit så…

Vi passar också på att se en utställning med Martin Roemers porträtt ”The eyes of war”, krigsskadade män och kvinnor, som allt förlorat synen. Gripande, men också stereotypt med 40 bilder i svartvitt.

När vi kommer ut är denna eftermiddag i sena oktober ljuv, vi kikar på skivor på en marknad på paradgatan, men då jag håller upp en skiva med Dean Martin för att P dä ska ta en bild börjar damen i kassan hojta. Jag förstår inte riktigt att det är till mig, men när hon på tyska kallar mig för arrogant så inser jag vart orden är riktade. P dy försöker få förklarat vad problemet är, men utan något bra resultat. Vi fortsätter och hon förlorar några potentiella kunder, som istället sätter sig vid ett etablissemang på Unter den Linden för en öl.

Promenaden fortsätter mot Brandenburger Tor, vi viker av ner mot det judiska förintelsemonumentet, som är mäktigt med en närmast andäktig atmosfär; att vi sedan äter wurst med sauerkraut och bröd med en öl därtill precis bredvid visar bara på att historien går hand i hand med nuet och livet självt.

Historiens gråa korridorer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar en kort paus på hotellet, tar oss med U-bahn upp till Friedrichstrasse station, knallar över bron över Spree och vidare på turistfällan Kartofellkeller på Albrechstrasse för tysk mat och gemyt. Vi får ett bord, men kort därefter tjocknar det på och vi är återigen väl ute i tid och tajming. Jag var där för ett år sedan och vet att maten är rejäl och servicen god, vi blir inte besvikna och tumlar efteråt ut i Berlinkvällen för att ta oss söderut. I Columbiahalle nere vid gamla flygplatsen Tempelhof ska amerikanska bandet Gaslight Anthem spela med Bayside och Deer Tick, som uppvärmningsakter.

Det är en fantastisk spellokal med plats för 3000, där bara några kvällar tidigare In Flames spelat.

Vi tar plats på balkongen, ett klokt val, för stället blir snabbt packat.

Bayside i fokus. Foto: KAI MARTIN

Jag blir omedelbart förtjust i Bayside, snabb, intelligent punk med väsentligt fler ackord än tre, stämsång och smarta låtar. De kramar ur sina 25 minuter väl. Nästkommande band, Deer Tick, har tagit halloween på kul, klätt ut sig som familjen Simpson och det är väl ungefär så roligt som det blir. Powerrock, javisst, men så förutsägbar, trist och präktig att till och med ett schweizerur kunde stannat.

Powerplojband. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten Gaslight Anthem kommer in som skelett och med spökmasker, tar av dem efter en stund för att blotta sina svartvitmålade ansikten.

Gitarristen Alex Rosamilia har supporterhalsdukar hängande över sin ena stärkare, där valet av en MFF-halsduk överraskar oss rejält.

MFF-supporter i Gaslight Anthem. Foto: KAI MARTIN

Bandet går ut hårt, de första fem låtarna är bländande, väl förpackade och det känns som om bandet har tagit ett rejält kliv sedan jag såg det på Where the action is i Göteborg 2011.

Gaslight Anthem stage drama. Foto: KAI MARTIN

Men när tiden tickar iväg över en timme och mot två visar det att gruppen vare sig har material eller dynamisk förmåga att ro hem ett så långt gig.

Halloween med Gaslight Anthem. Foto: KAI MARTIN

Lördagen är öppen. Vi har ett halv löfte om att få komma på besök till Hansa Tonstudio, något stenkast från hotellet där vi bor och förhoppningarna är stora hos P och P. Jag har varit där tidigare, skrivit om Michael Ilbert, Göteborgskillen som bor i Berlin och verkar i studion, och om In Flames, då de spelade in där förra året. Fler celebra artister och band har varit där, främst David Bowie, Iggy Pop, U2 och Depeche Mode.

Det blir inte så. Det förtrollande sms:et kommer aldrig och jag har varnat för det, men besvikelsen, eller snarare den spruckna förhoppningen, genomsyrar resten av dagen. Morgonen börjar uppe vid kajkanten till Spree, på Kaffeehaus Zimt und Zucker på Schifferbaumerdamm. Återigen ett ställe jag frekventerat tidigare, som bjuder på härlig frukost men med tålamodsprövande betjäning. Ute strålar solen, men vi är där aningen tidigt och det är fortfarande kallt ute. Snart efter vår ankomst bränner det på ytterligare och stället blir snabbt fullt både inne och ute. När vi ska resa oss knäcker det till i ländryggen; jag har fått ryggskott, får akut ont och behöver röra mig, om än ack så långsamt.

Vi promenerar i det vackra novembervädret, som snarare andas september än murrig höst. Vi går upp mot Friedrichstrasse, viker av på Oranienburgerstrasse, för där har P dy varit på något slags konstnärskollektivistisk gård med sprakande människor som hämtade från ”Mad Max” och med klotter, graffiti och muralmålningar. De sistnämnda är de rester som vi hittar. Kvarteret har stängt i väntan på något nytt, något föränderligt.

En reflektion av Mad Max… Foto: KAI MARTIN

Vi stannar för att ta lite bilder och promenerar Oranienburger Strasse ner, förbi synagogan och åter igen slår historiens vingslag in över oss. Utanför är bevakningen rigorös med avspärrningar; fortfarande 70-80 år efter förföljande av judarna finns hoten kvar; en sorglig reflektion.

Vid Krausnickstrasse guidar jag in oss till Ramonesmuséet och vi går in för ett stycke modern musikhistoria tillsammans med den Becksbier som följer med entrén.

En man, en rygg, ett band, ett museum. Foto: KAI MARTIN

Vi blir kvar en stund, jag vilar min rygg, men behöver sedan röra på mig. Vi går mot Hackescher Markt, jag är sugen på glass, Häagen Dazs, men blir slutligen nedröstad. Istället går vi ett femtiotal meter mot Hackesche höfe och Café Cinema. Det blir kaffe och en äppelkaka, serverat av en servitris som arrogant talar om för mina vänner att beställningen inte sker vid disk och då hon kommer förbi mig som sitter vid bordet uppgivet rycker på axlarna då jag säger att mina vänner beställer åt mig och att de står därborta vid disken.

Lokalen andas anor, stolarna är rustika, miljön likaså. Kvarteret är gammalt arbetarkvarter med mängder med sammanlänkande gårdar, allt nu väldigt uppsnofsat och turistigt, men inte för så värst länge sedan präglat av DDR:s slitage av en stad och ett folk.

Vi inser att vi är nära 25-årsjubiléet av murens fall och ja, historiens vingslag slår åter tungt över oss.

P och P vill köpa skivor. I Kreuzberg, på vägen mot Passionskirche första dagen i Berlin, hade de sett några butiker som lockade. Jag följde med, men bara en bit. Kände att jag behövde vila mig en stund från smärtan i ryggen och låta de Voltarentabletter jag tagit skulle få verka. Jag stannade på hotellet, sov en timme och åkte sedan med U-bahn, U2 mot Prankow, för att kliva av vid Eberswalder Strasse. Jag har en dejt, en ung kvinna, eller kanske nu bara kvinna, för hon var ung, 17 år, då vi sågs senast. Jag hade haft hjälp av henne då jag gjorde modejobb för GT på 90-talet, vid tre tillfällen vill jag minnas. Jag tyckte om henne, hon hade ett driv och en ödmjukhet i all sin ungdom och efter gymnasiet åkte hon till Berlin för att komma att stanna där.

Kastannienallé i tidig kvällning. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte sett henne sedan dess; hög tid nu, alltså. Men jag är tidig. Jag går Kastanienallée ner och tillbaka, rundar ett kvarter och är till slut på hennes jobbadress, skickar ett sms om att jag är framme och efter någon minut kommer hon ner. Vi går tvärs över gatan till ett fik. Hon är sig lik, det vackra ansiktet inramat av det fantastiska, lätt röda håret. Vi har ingen tid att förlora och stämmer av våra liv under två timmars intensiv samvaro; förtroende ges, förtroende bjuds. Vi lovar att hålla kontakten.

Ung kvinna i skenet av ett ljus. Foto: KAI MARTIN

Jag bryter upp, tar mig ned till Mitte och hotellet, har messat mina vänner om ankomsten. De är fortfarande ute, har tagit en sväng om Hansa Tonstudio på Köthener Strasse, nära Potzdammer Platz, för att åtminstone känna på atmosfären, närheten till platsen där så mycket stor musik skapats.

När vi förenas är det för middag, vi går till Under den Linden, till Restaurant Dressler, för ett rejält, tyskt skrovmål. Jag väljer wienerschnitzel, de andra eisbeinfleich, det vill säga fläsklägg. Gott, gott och gott med berlinsk pilsner därtill samt efterrätt.

Jo, kvällen blev inte lång och jag somnade rätt snart efter ankomst med den medicinska kombon whisky och Voltaren.

Smashing start of the morning. Foto: KAI MARTIN

Man kan packa dagar tätt och intensivt. Med lite flyt går det att packa ytterligare. Så när vi ätit vår frukost, packat våra väskor, ställt in dem i bagagerummet och var på väg upp mot marknaden i Mauerpark så kom det där sms:et som vi väntat på. Kunde vi komma innan tolv? Michael Ilbert hade audiens. Vi var där på två röda , kom samtidigt som han anlände med sin cykel och vi fick en timme av hans dyra arbetstid, fick känna av studion, ta lite bilder, förhöra oss om husets historia, om vilka artister Ilbert jobbat med, sitta vid flygeln i en av studiorna och omtumlade tumla ut i den milda Berlindagen för att ta oss upp dit vi först tänkt oss.

Olika toner i Hansa Tonstudio: Foto: KAI MARTIN/PETER BIRGERSTAM

Vi tar oss med U2 till Eberswalderstrasse och går mot Maurepark, som ju ligger ungefär där muren en gång gick. Vi noterar att den ligger granne med Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark, där vi ska se det gamla stasigänget Berlin FC Dynamo möta Berliner AK 07 i tyska fjärdedivisionen, en match vi aldrig blivit varse om det inte varit för vår vän T, som är synnerligen tyskkunnig i allmänhet och Berlingeni i synnerhet.

Till parken. Foto: KAI MARTIN

Det är oerhört mycket folk i parken, loppmarknaden lockar gycklare, livskonnässörer, säljare och köpare. vi nöjer oss med en bratwurst och öl i solen innan vi tar oss till stadion. Till den intillliggande Max-Schmeling-halle är det lätt publikkaos, främst äldre människor. Vi har inte klart för oss då, men blir senare varse att det handlar om ett evenmang för militärmusik. Well, den kö vi ställer oss i för att köpa biljetter till fotbollen är också den som gäller för eventet i hallen. P dä förhör sig om vi står rätt, får ett jakande besked. Men kön är långsam och då en man kommer fram för att höra om vi är intresserade av biljetter förstår han snart att vi ska till fotbollen och han guidar oss vänligt rätt.

Vi köper de dyraste biljetterna, 18 euro, och hamnar på en glest befolkad läktare på en glest befolkad arena. Solen skiner, vi har det gott, men fotbollen som bjuds är usel och 0-0 visar väl inte riktigt att det handlade om ett lag som var placerat på fjärdeplats (Dynamo) mot bottenlaget.

Bonkegäng tar poäng. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar att döda innan planet går. Vi är hungriga, går mot Kastannienallée och anrika Prater, ölhallen som funnits där sedan, tror jag, 1830-talet. Återigen atmosfär, nu med en miljö som i en skulle passat i en Roy Anderssonfilm. Det finns en scen och jag blir sugen på att spela in en video, får en idé som genast dissas av de andra som redan gjord. Men maten var god, återigen klassisk tysk husmansskost; om man nu kan räkna wienerschnitzel till det.

En scen ur Roy Anderssons film ”Det satt en man med angst på Prater i Berlin.

Foto: KAI MARTIN

Vår tunnelbanekort har gått ut, så vi promenerar ned mot Mitte och hotellet, kommer fram ungefär på den tid som vi sagt, tar våra väskor, förhör oss om vad taxiresan kan kosta hos den taxi som står utanför. Han håller sitt löfte, tar oss lugnt och stadigt mot Tegel för cirka 20 euro och resan till Berlin är över – för den här gången.

Auf Wiedersehen. Foto: KAI MARTIN

En stilla stund med kärlek och omtanke

Posted on oktober 24, 2014 av Kai Martin

Magnus Carlson och Gunnar Frick

!!!

Hagakyrkan, Göteborg

Bäst: Den avslappnade atmosfären

Sämst: Hade varit bra att ha med någon sedel till kollekten

Korgosse. Foto: KAI MARTIN

Under lördagskvällen drabbade ”supportrar” från Hammarby och IFK Göteborg samman i både centrala Göteborg och ute i Frölunda. Uppgjorda ”matcher” för att slå varandra på käften. Flera av dem greps, ett 30-tal åkte i arresten på Aminogatan. Ett spektakel som jag aldrig blir klok på och som kostar samhällspengar som kan gå till något väsentligt mycket vettigare.

Weeping Willows sångare, Magnus Carlson, är inbiten Hammarbyfan. Han brinner för sitt lag, men han tänker väldigt annorlunda än slagsmålsskallarna som gav varandra på käften.

Två spelningar i Falkenberg fredag- och lördagkväll gav en tredje i Göteborg. Orsaken till Falkenbergspelningarna var enkla, det var nära till Göteborg och nära till Gamla Ullevi där Gais möter Hammarby i morgon, söndag. Spelningen i Göteborg gavs för att Magnus Carlson vill spela och vill ge. Platsen blev Hagakyrkan med Gunnar Frick som ackompanjetör, det gav i sin tur en fullsatt kyrka och nära 12000 i kollekt, som går till Stadsmissionen; så kan man också hantera pengar och ansvar.

Det blir Magnus Carlsons favoriter plus några Weeping Willows låtar nedskalade till bara benet. Från inledande ”Love is real” till avslutande ”Unchained melody”. Flygel respektive akustisk gitarr och Magnus Carlsons klara, finstämda röst som bär både vemod och hopp inom sig. Ja, det räcker.

Musiken skapar dynamiken. Gunnar Frick är en känslig ackompanjetör, som vet att sätta kraft när så kraft behövs och vet att låta fingrarna vara lätta när ljuset måste in. På samma sätt jobbar Magnus Carlson med sin röst. Vokalt är han svåröverträffad i sin genre, har slipat sin röst med covers eller med Weeping Willows storslagna melodier eller mer nedskalat och croonerlikt med Moon Ray Quintet.

I Hagakyrkan blir det nakna extra påtagligt. Det är eftermiddag, ljuset ger inga skuggor och utan skuggor inga extra stämningar, ingen ytterligare dramatik. Men det landar i några fina versioner, som just Lennons ”Love is real”, Caves ”Love letter”, Paxtons ”I give you the morning”, Coldplays ”Fix you” och Bill Withers ”Lean on me”.

Drama i dagsljus. Foto: Kai Martin

Det blir sång rätt upp och ner, utmärkt så. Men inte riktigt heller med den definitiva nerven och känslomässiga retningen. Kanske för att jag alltid vill ha lite mer, lite ytterligare… Men det blev ändå en konsert som gav – både 12000 till Stadsmissionen och mersmak. Och framför allt kärlek och omtanke; bättre det än en smäll på käften.

Låtlistan: Love is real (John Lennon), Love letter (Nick Cave), Burden (Weeping Willows), I give you the morning (Tom Paxton), Somebody (Depeche Mode), Grains of sand (Weeping Willows), The light (Emmylou Harris), Fix you (Coldplay), Mildmen of human kindness (Billy Bragg), Lean on me (Bill Withers), Going down the river (Doug Seegers), Cycles (Frank Sinatra), Stairs (Weeping Willows) – extra – There is a light that never goes out (The Smiths), Unchained melody (Righteous Brothers)

Bästa kostymen för finmötet

Posted on oktober 21, 2014 av Kai Martin

Jag tog på mig den kritstrecksrandiga, svarta Bosskostymen. Den som jag hittade på Stadsmissionen nere på stan, butiken där en gång anrika restaurang och livehaket Dojan låg, dit delar av E Street Band kom för att spela på lånad utrustning den där berusande helgen i juni 1985.

Kostymen hängde där och pockade på min uppmärksamhet, egentligen en storlek för liten (oprovad), men jag tänkte att den skulle kunna gå till någon av mina vackra söner om den inte passade. Den blev min för 250 kronor och en Dolce Gabannasvid, oanvänd, hamnade för 400 kronor i samma påse (ett skräddarbesök för ytterligare 500 kronor och den satt som en smäck) och jag hade utökat min kostymsamling.

Det var alltså i Bosskostymen – tillsammans med en likaledes kritstrecksrandig Ralph Laurentväst (köpt på Woodbury common utanför NYC), en off white Etonskjorta, även den secondhandfynd (Myrornas), ett svart, oidentifierbart bälte som jag fått av mamma, ett bara vinröda Morrisstrumpor (inköpta i Borås på någon av deras outlets) och ett par svarta Tigerskor (även de secondhandfynd för 75 kronor + sulning 200 kronor) – som jag på cykeln begav mig av ned mot Rosenlund för en tur över med färjan. En rogivande stund, en känsla av resa, fem minuters öppenhet och utsikt av staden mot väster. Jag hade ett inbokat möte på SVT för att visa upp mig och visa mitt intresse. Jag kommer en kvart innan, anmäler mig i receptionen, får en besöksbricka och blir anmodad att sätta mig och vänta på den person som jag avtalat möte med.

Jag kikar på den ständigt tickande klockan som visar Dawitt Isaacs förvaring – mer än 13 är – och inser, utan någon större betänketid att mina väntan är ytterst medioker, men framför allt: vad fan gör svenska UD. Om jag hade hamnat i den situationen, hade jag suttit där och väntat på frihet lika länge…?

Klockan blir prick, klockan blir mer än så.

En kvart senare kommer en receptionist, inte den som gav mig besöksbrickan, och frågar om jag är den som ska träffa NN. Jag bekräftar. Jag får då reda på att NN är sjuk, att hen försökt nå mig och mötet med andra ord är inställt.

Nå, jag vet att jag missat ett samtal vid tiotiden från ett nummer som inte gick att spåra. I samband med det lämnades inget meddelande, ej heller har något meddelande lämnats via mejl. Men försökt att nå mig, hmm, nja…

Lite slokörad sätter jag mig på cykeln i finstassen, som uppskattas av några av dem som jag känner som jag träffade i min väntan, men samtidigt, ingen väntan är som Dawit Isaacs…

Den aldrig sinande överraskningsdagen

Posted on oktober 16, 2014 av Kai Martin

Min hustru brukar normalt sett lämna mig tidigt varje dag. Det är inte av karaktären ett uppbrott, men för att hennes arbete kräver tidig närvaro. Men denna morgon anade jag att något annat var i görningen. Så när ljuset började bryta in mellan de neddragna rullgardinerna förstod jag att hon skulle dröja med sin avresa till jobbet.

Hon väckte mig, gratulerade mig och välkomnade mig till frukosten som hon rikligt dukat upp. Äggröra, smörgåsar prydligt arrangerade, kokt ägg, te, tidningen vid sidan om samt en print på ett par blå skor som jag önskat mig.

Hon tittade ömsint på mig, men sa också att det idag också kommit något som inte var lika roligt. I hennes högra öga förstod jag varför. Det var grumligt, rött och irriterat; den irit som kommer med jämna mellanrum hade gjort sig påmind. Ett läkarbesök var av nöden tvunget. När hon efter frukosten ringer sjukvårdsupplysningen är det ett samtal med en människa som både har dålig koll och ett dåligt öra, hen uppfattar inte sjukdomen, har svårt att förstå att Z har koll på sin sjukdom och har fått order från tidigare läkare hur hon ska göra och dessutom tar det en märkligt lång stund för hen att begripa Z:s personnummer. Nå, vi kommer iväg och läkarbesöket blir gjort. Istället för jobb får jag min hustru, nästan, för mig själv.

Regnet hänger tungt över staden. Himlen är mörkt grå och vädret bjuder inte in till firande; det har min hustru rätt och slätt struntat i. Hon har något i görningen och har väldigt kort och koncist presenterat för mig att klockan fem ska jag vara både på- och uppklädd för då ska vi lämna huset.

Jag tar på mig den tredelade Paul Smithkostymen som jag köpte på en loppmarknad i Köpenhamn i november för ett år sedan. En lilarandig Paul Smithskjorta samt dito slips fick ackompanjera det hela – inköpta vid samma tillfälle. De svarta Clarksskorna från London 1989 samt en smalbrättad hatt inköpt i en secondhandbutik i Berlin förra året.

Vagnen tog oss till Drottningtorget och målet var Posthotellet, där jag lite obekväm blev placerad i en soffa. Z köpte ett glas vin och så småningom dök en känd musiker upp i hotellets foajé. När det visade sig att han hade mig som mål förstod jag min hustrus avskikt. Det kom ett pärlband av vänner som för några timmar förgyllde min kväll genom det Facebookarrangemang, som Z ställt till med. Slutligen bröt alla upp efter nogsam dokumentation av Z och jag fick order om att ta på mig rocken och vi gick ut i det bistra höstvädret där regnet föll tungt över Drottningtorget.

Vi gick över den spårvagnstäta platsen, mot Palacehuset och in på hotel Pigal, placerat i detsamma. Promenerade trapporna upp i det anrika huset, som så elegant renoverats, för att komma till takvåningen där nu restaurang Atelier ligger. Där väntade en flerrätters meny framför brasan – beställt av min hustru och orsaken till att jag skulle vara rätt klädd; för miljöns skull. Hon beställde en vinmeny till det hela och vi åt gott under några timmar, njöt av stunden, av varandra och av maten och delvis av vinet. Ett missförstånd hade gjort att vi initialt inte fick den platsen som Z hade bokat. Det löste emellertid serveringspersonalen och bjöd på ett glas champagne, som kompensation. När vi sedan inte var riktigt nöjda med det röda vinet till hjortsteken fick vi ett dessertvin utan extra kostnad. Det var service på hög nivå och vi kände båda igen servitrisen från ett tidigare ställe som vi frekventerat; hon var suverän då, var suverän nu.

Jag trodde vi skulle smita ut i oktober natten, i regnet, och ta spårvagnen hem. Men Z:s planer för dagen var inte slut. Hon ledde mig in i hotellets vindlande korridorer, på de mjukt mattförsedda golven till ett rum där vi skulle tillbringa natten. Fönstren vätte mot Hotellplatsen, utanför kilade spårvagnarna skramlande förbi i neonskenet. Vi somnade och jag vaknade av mullret från morgontrafiken när spårvagnarna började eskortera folk till sina arbeten. Så småningom gick vi upp till restaurangen för frukost, tillagad med ackuratess och snart tog vi vagnen hem.

Lustigt, jag hade på vägen ner till stan pratat om att jag aldrig bott på ett hotell i min egen stad; min lyhörda, inkännande hustru bjöd mig på det. Alldeles, alldeles fantastiskt.