Sjuk och lite till

Våren är egentligen aldrig riktigt min tid. Jag dippar, pollen ställer till det och när ljuset kommer som jag suktat efter så knyter det sig känslomässigt. Det blir verkligen som Karin Boyes ”Visst gör det ont när knoppar brister” och jag försöker andas in och jag försöker andas ut.

Nu kan ju också skylla på den förkylning som härjat sedan en dryg vecka, som rivit upp min strupe, klöst mitt bröst och satt sin kropp i en feber som förlamat mig en smula.

Den femte dagen tröttnat jag i dubbel bemärkelse på att vara trött, gick till läkaren och ett kort besök gav penicillin samt en tagen sänka, som visade att jag inte fuskade till mig några piller; dagen gick och inte mycket förändrades till det bättre, snarare tvärt om. Det var ju förstås inte så bra för dagen efter väntade ett bröllop där en av mina bästa vänner skulle ingå äktenskap med sin stora kärlek.

Jag flaggade för att jag kanske inte skulle komma, men vaknade morgonen därpå med åtminstone en vilja att åka de två timmarna som det skulle ta. Efter bilresan tog jag en siesta, blev en smula piggare, slapp den gruvliga hostan och jag kunde slutligen medverkan, om än en smula stukad, på både vigseln, middagen och hela konkarongen.

Nu, några dagar senare, känner jag att det kanske har lättat något. Men samtidigt så väcks frågorna i mig om det inte är så att utmattningsspöket går igen; det som fick mig sjukskriven några dagar in i december 2013 och hela vägen till mars början 2014 och som blev min första kontakt med Försäkringskassan sedan yngste sonen föddes.

Misstankarna är nog inte helt obefogade, för efter några fina månader av energi och en bra start på 2015, så har jag från månadsskiftet april/maj börjar kippa efter luft, sökt efter någonstans att tanka energi och letat efter något slags ”go” utan större effektivitet.

Jag är ju en arbetssökande, som sådan förväntas man alltså vara pigg och alert, driven och med en pondus som övertygar alla om ens förträfflighet. Just nu tillhör jag inte den kategorin, tvärt om är jag i limbo igen och tveksam till min ork för närvarande; hur presenterar man sig då som käck och glad…?

Nej, det övergår mitt förstånd och gör mig en smula orolig.

Och nej, jag trodde inte heller, att utmattningsspöket bara skulle skrämma slag på mig en gång för att sedan försvinna. Men… nej, jag vill orka mer än så, stå emot mer än så och blir ledsen av att inte fixa det när det nu kommer tillbaka.

Så, som om det inte räcker med en enveten förkylning går jag omkring groggy av trötthet parat med vårens slokande känslor i en spirande tid.

Nej, det är inte synd om mig; jag har det bra, men är mitt i ett eller flera tillstånd som jag gärna kunde ha varit utan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s