19 april, 14,05, 2007

Hon hade messat om sin sena ankomst.

Jag tror att det var då som jag för första gången såg hennes namn.

Vi hade ju bara kort chattat inför detta vårt första möte, en förfrågan om att ses efter att jag hade sett hennes profil på en nätdejtingsida.

Jag var fortfarande stukad efter skilsmässan året innan, men ville träffa någon att umgås med, att lindra min ensamhet och att lysa upp tillvaron med. De inledande månaderna på dejtingsidan var dyster, min framgång medioker och min förhoppning var inte speciellt stor. Men här fick jag ett svar från någon som ville göra det enklaste; ta en fika, stämma av lite kort och se om relationen gick att utveckla.

Jag hade skickat mitt trevande meddelande den 12 april, men påsken och en resa för henne gjorde att jag inte fick svar. Något jag inte visste och vad jag heller inte visste var att hon under sin resa fick mängder med förfrågningar, att plingandet i mobilen hade fått hennes syster (som hon hälsade på) att gå bananas och tvinga sin lillasyster att stänga av kommunikationerna.

Så först efter påskhelgen fick jag besked, vi arrangerade ett möte på Caffe da Matteo, Viktoriapassagen, inte långt från min dåvarande arbetsplats.

Jag var då ledig i några dagar för att spela VM för klubblag i ishockey, hade match senare på kvällen och vi hade vikt en timme för att träffas. Hon kom alltså sent, men var bra på att kommunicera.

Jag stod där och väntade i porten in till Viktoriapassagen vid Södra Larmgatan och väntan har jag alltid varit van vid, så det bekom mig inte så mycket. Att se en bild av någon är ju bara en del av sanningen, jag hade således ingen aning om hur hon såg ut, men visste att hon var nära 180, en smula längre än jag. Inga problem.

När hon smyger runt hörnet vid Bioplatset och Kungstorget ser jag med en gång att det är hon. Hon har ingen brådska, agerar coolt, men när jag sträcker fram handen för att hälsa visar hon för ett kort, mycket kort, ögonblick att hon var på väg in i min famn.

Vi tar vår fika, jag blir omedelbart förtjust i hennes namn, röst och ögon. Kanske blev hon mer drabbad av mig än jag av henne – initialt. Men det skulle snart ändras till en väl klingande balans.

Efteråt har hon varit förvånad över min timmes audiens, som om jag var något slags proffs på dejting, höll ett inledande, entimmes möte, klockat och klart. Men sanningen var ju att jag inte hade en aning och att hockeyn styrde. Faktum är dessutom att vi fick en smula mer tid tillsammans där och då, eftersom hon skjutsade mig en bit på vägen hem. Efteråt har hon också undrat varför hon inte fick köra mig hem, men jag ville inte vara till besvär, så jag hoppade av vid Sahlgrenska, precis utanför Psyket visade det sig, och promenerade sedan hem genom Botaniska trädgården.

Dagen efter träffades vi igen. Och sedan igen och igen och igen.

111213 14.15 förlovade vi oss. Den 22 september 2012 gifte vi oss. Hon är kvinnan i mitt liv, så självklar och samtidigt så rar, ständigt uppskattad, hon är med mig i med- och motgång, ger mig energi, tröst, glädje, klokskap… Det är märkligt vad livet kan ge, men jag är tacksam för det.

19 april, 14.05, 2015 stod vi på en solig altan ute på Onsala och kysstes. Vi var och hälsade på min systers barnbarn, en nyfödd sötnos som fått min mammas namn. Historien går igen, är värd att hedras samtidigt som livet ger nytt och öppnar somt som kanske kan ha verkat slutet.

Solen skiner i själen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s