Kärleken gör mig stor

När jag den 12 april 2007 skickade ett kort meddelande till en kvinna jag inte kände anade jag föga vad som skulle komma att ske.

Jag hade, efter min skilsmässa året innan, inte haft någon större längtan efter någon från det täcka könet, men ändå under sommaren 2006 blivit rusig i något slags förirrad kärlek, som mest var att likna vid en tonårsförälskelse. Den mynnade ut i intet och tomheten var också det enda som levde kvar.

Men med det nya året hade jag bestämt mig att komma ur singelgarderoben, försökte med tidens melodi, det vill säga nätdejtning.

Jag hittade någon sajt, la upp en profil och fick två svar: en från en kvinnan och en från en man. Jag insåg att jag förmodligen var tvungen att bli lite mer specifik över mina önskemål. Jag bytte, efter rekommendationer från väninnor, till en annan sajt och där dukades det upp ett smörgåsbord av kvinnor i alla åldrar med olika inriktningar, intressen och bakgrunder. Jag slungades tillbaka till de osäkra tonåren, försökte mig på någon förfrågan som mest handlade om att få träffas över en fika, stämma av stämningen och se om det gick att gå vidare därifrån.

Men, nej, det var fungerade inte. Antingen inga svar eller också fick jag förfrågningar från kvinnor som kändes som tanter, oavsett ålder. Jag var förvirrad, bestämde mig för att lägga ner försöken för jag blev bara ledsen.

Men jag skickade hur som helst iväg ett mejl på en chatt den 12 april utan att få svar.

Det var kring påsk och jag fick inget svar då heller. Jag tänkte att nu var det definitivt.

Men efter påsk kom det ett meddelande om att, ja vi kan träffas.

IMG_0686

Alltid med mig.

Vi stämde av lite tider och klockan 14.00 på Caffe de Matteo i Viktoriapassagen den 19 april blev bestämt.

Jag visste inte vad kvinnan hette, hon hade luskat ut vem jag var, men hade i övrigt ingen aningen om min person. Hon skickar ett meddelande om att hon blir sen och dyker upp ungefär fem över två. Hon har ett vackert namn, en spännande, behaglig röst, vackra ögon och vi trivs snabbt i varandras sällskap.

En timmes möte blir dagen efter en tretimmars promenad i Änggårdsbergen där jag fick hennes livshistoria i famnen, där min tanke var ”klarar jag att bära detta förtroende”.

Vi började umgås mer och mer, tätare och tätare och slutligen var livet inte värt något utan henne. Så är det fortfarande, hon som nu är min vän, mitt sällskap i vått och torrt, mitt öra, min klokt stöttande och reflekterande partner, min kæraste är också min hustru, mitt allt.

Det är med henne jag trivs bäst, med henne som vilken resa som helst blir omtumlande, med henne som världen blir rikare och med henne har jag blivit större. Dessvärre inte bara i sinnet utan även i omfånget. Från hyfsat okej 78 kilo till nära 85. Men det är en tyngd jag bär, bara jag får vara nära framåt mot den okända framtiden med dig Z.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s