Så vaknar jag på natten med en känsla av uppkastning, en sur uppstötning som är lite för mycket. Jag går upp och sätter mig på toaletten och allt kommer, en total tömning som jag ska bespara alla.

Min vidare natt blir rastlöst i den heta sommarmorgonen. När jag vaknar är jag drabbad av feber, min älskade hustru rostar två skivor bröd som jag äter utan något på och tar en kopp te utan mjölk att dricka innan jag somnar i feberns oroliga sömn.

Jag har köpt biljetter till innerplan, vill vara där det händer, vill vara närmare än lördagens läktareufori. Men det här går inte. Jag är för trött; ska jag ens klara att gå överhuvudtaget…?

Jag sover bort min dag, men bestämmer mig ändå för att försöka. Lyckas byta mina ståplatsbiljetter via en god vän till sittplatser lite mer mot mitten än där hustrun och jag satt på lördagen.

Hon ordnar något lättare att äta och vännen kommer så att skiften av biljetter kan göras. Jag äter, sover lite till, dricker vatten, tar en dusch, borstar tänder och får två Panodil, sköljer ner dem och tar på mig mina kläder.

Temperaturen i pannan är fortfarande hög, men utomhus har det blivit svalare.

Vi tar vagnen ner och kommer ut i folkmängden nere vid Ullevi.

Kön in till arenan är massiv. Vi missar Sven-Bertil Taube åter igen och söndagens start är inte samma hyllning musikmässigt till Freddie Wadling, utan mer en härtappning från Håkans blandband av favoriter.

Så spelas ”Over the rainbow”, som inledde lördagens konsert och bandet kliver på scen. Precis som vid spelningen i Scandinavium 6 november 2010 när musikerna äntrade scenen till tonerna av Alf Robertsons Göteborgshållande, svenska version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg” – står de bara där och insuper atmosfären, möter hyllningarna, men ger också Freddie Wadling en tyst stund av andakt där på scengolvets yttersta kant innan ”2 steg från Paradise” inleder, växer, ökande extatisk.

Med hjärtat, hela hjärtat och ingenting annat än hjärtat. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jo, det här är en annan kväll. Panodilen har börjat ta, men röriga bänkgrannar som finner det viktigare att springa för att köpa öl en, två, tre, fyra, fem gånger gör att vi tröttnar. Lyckligtvis finns det några tomma platser längre bort, närmare scenen där vi kan sitta utan att störas lika mycket.

Håkan Hellström hade, som jag skrev om lördagskonserten (här), problem med rösten (senare bekräftat i en GT-intervju, men bortgömd i denna artikel). Det är tydligt även på söndagen. I andra låten ”Mitt Gullbergs kaj paradis” sänker han rösten en oktav, istället för att pressa den och riskera att tappa den i de högre registren.

Men, och det är kanske det mest enastående, han agerar som om detta inte är ett bekymmer. Kören stöttar honom elegant, tar över partier som han normalt sett sjunger själv. Och gör inte den det så är det publiken, som han snyggt engagerar då han behöver vila sin röst (och det är ofta). Det blir mäktigt och det är oerhört skickligt skött.

Ja, det är kärlek inför en ny rekordpublik (70144 är mäktigt och imponerande) med en glödgad respons och en febrig närvaro av Håkan Hellström på scen tillsammans med sina kumpaner.

Det har ändrats i låtlistan, det är ett bättre flyt, ljudet landar den här gången, men är inte tipptopp och ingredienserna är känsloladdade.

Visst, fortfarande är jag fundersam över LaGaylia Frazers roll i sammanhanget och vad värre är, jag är orolig över att hon är bekymrad över vad hon har där att göra.

Nej, jag tycker hon är en fantastisk sångerska, svårt att tycka annat. Men är är hon dessvärre mal placé.

Det blir så tydligt då gästsångarna kommer in, som bidrar, gör det exklusivt. Som elegante Sven-Bertil Taube, åter i ”För sent för edelweiss”, vördnadsfullt och tjusigt eller Daniel Gilbert i vänskaplig återförening, som är så rörande.

Oväntat möte. Foto: PETER BIRGERSTAM

Men starkast är det, med respekt för det otippade mötet mellan Thåström och Hellström i Ulf Dagebys svenska tolkning ”Bara min älskade väntar” av Dylans ”Tomorrow is a long time”, när kvinnorna tar plats; Miriam Bryant och Seinabo Sey.

Där uppstår en ömhet, en kärleksrelation som spinner av vördnad och åtrå, som förstärker låtarna.

Håkan Hellström är, oavsett gäst, oerhört noga med att låta dem ta plats. Han tar ett kliv tillbaka för att smyga in, sno åt sig lite av utrymmet, men aldrig för mycket. Det är vackrast så.

Med damerna blir det alltså så mycket mer och så mycket mer gripande.

Så nära det någonsin går att gå utan att få… Foto: PETER BIRGERSTAM

I ”Det är så jag säger det” utspelar sig ett drama mellan Miriam Bryant och Håkan Hellström, en kärleksakt, en omfamning, en trasig relation, famlande fingrar som vill nå, förstå och kyssar som vibrerar utan att förlösas mer än i en omfamning. Det är vackert, så vackert med kärleksdramer fladdrande förbi på bildskärmen från ”Sommar med Monika”, ”En kärlekshistoria”, ”Love story”, ”Rocky” med flera.

Det är svårt att inte bli tagen, det är svårt att inte bli rörd. Igen. Miriam Bryant sjunger Håkan Hellströms text som gällde det livet, men så är det ju också en talang hon visat att hon har i så mycket hon tar i, denna själfulla, unga kvinna.

Och när Seinabo Sey kommer in och avslutar grundsetet med ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig” så stannar allt. Hon är så cool, så innerlig, sjunger med ett leende, mjukt och inbjudande med ett pärlband av rosig kärlek över sin läppar.

Det är så vackert och så småningom kommer Håkan Hellström och famnar sången med respekt och försiktighet. Det kan inte bli skönare än så.

Romantik i sommarnatten. Foto: PETER BIRGERSTAM

Första extranummer – ”Fri till slut” – blir inte med Seinabo Sey, som i lördags. Därmed tappar den lite av magin, men fortsättningen, som är densamma som kvällen innan, är lika stark men kanske med lite större iver att nå slutet (eller var det överraskningseffekten som försvann för mig som sett lördagkvällen…?).

En starkare andra dag, ändå. Fortfarande med den envisa fascinationen över hur väl Håkan Hellström och hans orkester och kör skapar stämning och dynamik, extas och omfamning, galenskap och ömsinthet, hur låtarna väver samman till en levande väv, en hud med nervsystemet utanför, mottaglig för varje beröring.

Jag är tagen. Igen.

Ps. Varmt tack till Birgerstam media för foto. Ds.

Låtlistan från Ullevikonserten 5 juni 2016.

1. 2 steg från Paradise
2. Mitt Gullbergs kaj paradis
3. Brinner in the shit
4. Jag har varit i alla städer
5. Jag vet vilken dy hon varit i/2 steg från Paradise
6. Hurricane Gilbert (med Daniel Gilbert)
7. Tro och tvivel (med Daniel Gilbert)
8. En vän med en bil (med Daniel Gilbert)
9. För sent för edelweiss (med Sven-Bertil Taube)
10. Gårdakvarnar och skit
11. Shelley
12. Klubbland
13. Det är så jag säger det (med Miriam Bryant)
14. En midsommarnattsdröm
15. Aprilhimln
16. Ramlar
17. Kom igen Lena
18. Valborg
19. Bara om min älskade väntar (med Thåström)
20. När lyktorna tänds
21. Din tid kommer
22. För en lång, lång tid
23. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig (med Seinabo Sey)

Extranummer

24. Fri till slut

25. Känn ingen sorg för mig Göteborg

26. Det kommer aldrig va över för mig

27. Du är snart där

28. Nu kan du få mig så lätt

Jag är lite sen att komma till känslor.

Nej, det är inte alltid sant. Men emellanåt finns där en fördröjning, som kräver att känslan ska mogna.

Som med Håkan Hellströms Ullevikonsert 7 juni 2014.

Jag var inte överraskad över att han rodde hela arenan i hamn till en gigantisk omfamning. Då med en vinterturné i ryggen och mycket av rekordspelningen baserad på just den. Men, förstås, så mycket mer.

Men musikaliskt var jag tveksam, det lät inte så bra som jag önskat och då ska ni veta att jag följt honom med band sedan den vingliga starten 2000 slätt och fram till nu sett och hört honom mer än någon annan artist.

När jag så var och såg filmen i december 2014 klack det till, den beryktade aha-reaktionen slog till och jag översköljdes av värmen och beundran inför det som bandet, alla gästerna och Håkan, förstås förmådde förmedla.

Finalens mäktiga makt. Foto: KAI MARTIN

Det här blev en lång kvälls färd mot natt, där jag kanske lite ofint börjar med slutet. För det var där den definitiva magin satte in, det var då, för de tålmodiga, som konserten blev en så speciell händelse att allt annat blev oviktigt.

Det började med ”Fri till slut”, som första extranummer med Seinabo Sey ensam, tryggt soulig med en gospelkänsla innan en omfamnande duell  i låten med Håkan Hellström inleddes. Så fint. Så starkt.

Och dessa så noga, känsligt utmejslade passager från en låt till en annan, som den här gången redan innan ”Fri till slut” är färdig indikerar tonerna till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, Håkan Hellströms egen arenavältare med ett mäktigt konfettiregn.

Det följs av en tung ”Det kommer aldrig vara över för mig”, en paradoxal hyllning till Håkan Hellströms egen krokiga väg till framgång, som just nu körs på en fett asfalterad aveny i hemstaden.

Den traditonella avslutning med ”Du är snart där” tillsammans med finalen med den livsmodsingjutande slutscenen i Charlie Chaplins ”Moderna tider” där luffaren går mot solnedgången tillsammans med Paulette Goddard.

Men… det stannar inte vid det. Håkan Hellström dröjer sig kvar, precis som vid förra gången på Ullevi, för att andas in atomsfären, säga farväl till publiken. Fast nu drar han, efter att ha skickat bandet av scen, upp ett ess i rockärmen; ”Nu kan du få mig så lätt” där den lilla stråkorkestern som funnits från och till på scenen nu har fått förstärkning av en hel symfoniorkester med harpa och hela köret.

Det är så rörande starkt, att det är bara att beklaga alla Håkan Haters som ägnar livsluft åt att häckla, men missar det här.

Kick off för en mastodontkonsert. Foto: KAI MARTIN

Så inledningen då…?

Jo, när jag lite sent kommer efter att ha missat Sven-Bertil Taubes uppvärmning i solgasset, är det till tonerna av ”Freaks”, det vill säga Freddie Wadlings Cortex’ låt där jag är med och körar. Onekligen känslosamt.

Övriga Freddielåtar spelas, från solo, band och Fläskkvartettens version av ”Over the rainbow”, Judy Garlands paradnummer från ”Trollkarlen från Oz”, som Freddie och bandet gjorde till sin egen.

Det blir Håkan Hellströms hyllning till denna store särling inom svenskt musikliv, som också blir övergång till konserten.

Och jag kan inte låta bli att le, att Freddies porträtt från ”License to kill”-albumet sitter ovanför en reklam för choklad.

Ja, Håkan Hellström stampar igång publiken i den stekande solen, får såväl planen som läktarna på fötter med ”Vi två 17 år”.

Men det låter förskräckligt, Håkan Hellström har inledningsvis bekymmer med sången, som om han tagit i för mycket under fredagens soundcheck. Bandet klickar inte, alla kämpar, men Håkan Hellström har ändå publiken i sin hand. Ogenerat en av hans starkaste grenar.

”River en vacker dröm” är otippad tvåa, låten han skrivit tillsammans med Johan Forsman, producenten som han sedan hamnat i fejd med och som blev extranummer vid tioårsjubileet på Way Out West 2010. Men som 2014 var allt för infekterade på grund av rättighetsbråket och den påföljande auktionen.

Och grundsetet avslutas lika otippat med samma kompositörspars ”För en lång, lång tid”; är de på väg att återförenas med nedgrävd stridsyxa…?

Det tar emellertid ett tag innan allt sätter sig. Den brinnande soulexplosionen från spelningarna i New York är på Ullevi behäftad med klumpfot. LaGaylia Frazer starka stämma låter mest som en missriktad mistlur.

Så kommer Daniel Gilbert som första gäst i paradnumret ”Hurricane Gilbert”, en vänförening som berör inte bara oss i publiken utan också på scen.

Hans gästspel följs av Sven-Bertil Taube i ”För sent för edelweiss” och sedan kommer kvällens clue, Miriam Bryant i ”Det är så jag säger det”, som interfolieras med mängder med låtar som ”Två solröda segel” och jag brister, ögonen vätskas. Det är rörande och vackert.

I ”Aprilhimlen” tar stråkarna plats och bjuder Bachs tema från ”Jesu är min fröjd och min glädje” från kantat 147, det gitarrparti som Timo Räisänen i början av Håkan Hellströms karriär spelade på gitarr (ett tema som inte var med senast på Ullevi) i låten.

Ja, det är en konsert som tar sig, som växer.

Och med ett levande backdrop, en skärm med ständiga temaändringar får vi Göteborgsnostalgi, drömmande miljöer från Håkans hemstad och hyllningar till Freddie Wadling, Olle Ljungström, Edith Piaf, Ted Gärdestad, Monica Zetterlund…

Ett Göteborg som finns och inte finns. Foto: KAI MARTIN

Och med HåkanHellströms tröja där ett Astrid Lindgrenfoto på ryggen skänker ytterligare hyllning till förebilder samtidigt som texten på framsidan avslöjar att den vita, t-tröjan tillhör Härlanda fängelse, nedlagt sedan länge.

Jo, Håkan Hellström berör. Men denna gång i konsert som är upp och ner, men där gästerna bidrar starkt och finalen är himmelsk.

Håkaneufori, men en inte helt given sådan. Foto: KAI MARTIN

LÅTAR Ullevi 4 JUNI 2016:

1. Vi två 17 år
2. River en vacker dröm
3. Brinner in the shit
4. 2 steg från Paradise
5. Mitt Gullbergs kaj paradis
6. Jag har varit i alla städer
7. Jag vet vilken dy hon varit i
8. Hurricane Gilbert (med Daniel Gilbert)
9. Tro och tvivel (med Daniel Gilbert)
10. En vän med en bil (med Daniel Gilbert)
11. För sent för edelweiss (med Sven-Bertil Taube)
12. Gårdakvarnar och skit
13. Shelley
14. Klubbland
15. Det är så jag säger det (med Miriam Bryant)
16. Hon är en runaway (med Miriam Bryant)
17. En midsommarnattsdröm
18. Aprilhimlen
19. Ramlar
20. Kom igen Lena
21. Valborg
22. När lyktorna tänds
23. Din tid kommer
24. För en lång, lång tid

extranummer

25. Fri till slut (med Seinabo Sey)

26. Känn ingen sorg för mig Göteborg

27. Det kommer aldrig va över för mig

28. Du är snart där

29. Nu kan du få mig så lätt (med Göteborgs symfoniker)

Får Bob Hund chansen tar de inte bara hela handen utan hela nöjesparken.

Vi pratar en blåsorkester som spelar Bob Hundlåtar. Vi pratar Popkollokören som kvinnogrant backar upp Bob Hund och därmed också stakar ut vägen mot framtiden.

Paradlåtar från Bob Hund med marschorkester. Foto: KAI MARTIN

Och, jo,  Bob Hund ledsagar oss genom och förbi den plötsliga vetskapen om Freddie Wadlings bortgång, som en hyllning till honom, till döden som ständigt närvarande och som livet som dess värsta konkurrent.

För så är det. Bob Hund väljer livet långt hellre än något annat. För detta fantastiska band finns det alltid en väg ut och banne mig om orkestern inte smakat ungdomens källa.

Men…

Det här var en gassande eftermiddag som gled över i kväll där kommunens nöjespark upplåtit två av sina scener för det relativt nystartade skivbolaget Woah Dad (Bob Hund ingår i deras stall), så därför fick Dolores Haze värma upp en publik som höll på att förgås i hettan. Detta hypade band har väl inte riktigt hittat rätt på scen och rent musikaliskt, med andra ord en bit kvar innan de kan charma och övertyga mig.

Soldränkta men utan rätta utstrålningen. Foto: KAI MARTIN

Senast jag såg Maria Andersson var med Sahara Hotnights, ett band som mindre och mindre har fångat min uppmärksamhet. Uppenbarligen också bandets frontfigur, som då gjort en blasé figur, som om hon tröttnat på sitt uppdrag.

Nu har hon kränkt av sig gruppens bojor och är sig själv. Låtarna på plattan är överraskande och visar en sida av henne som jag gillar.

På scen är det kort, intensivt fokus på detta material och Maria Andersson visar på attityd och scenkraft när hon kretsar kring mickstativet eller då hon sjunger. Hon är en cool, välklädd rockqueen och jag gillar låtarna jag hör, men undrar varför det är bandet som får hennes leenden och inte publiken.

Snygg posör med goda melodier. Foto: KAI MARTIN

Fast nu var det ju Bob Hunds kväll. På stora scen fick blåsorkestern avsluta sin långa arbetsdag med en fin hyllning till Freddie Wadling innan Bob Hund tog vid.

Och som bandet gjorde det.

Ja, det är kaos nära med lycksalighetens gud. Men inte utan allvar. Tvära kast mellan tokigheter, skratta och seriösa passager. I Bob Hunds sällskap viftar alla på svansen och skönt är det.

En orkester som svänger. Foto: KAI MARTIN

Det skäms inte för sig. Sångaren Thomas Öberg ger gärna allt ljus på sig, men  med Popkollokören på scen backar han undan och hyllar kvinnorna som vägen till framtiden.

Mycket mer än doaflickor. Foto: KAI MARTIN

Förvisso är Bob Hunds låtar själva essensen i denna fina konsert. Men också lika mycket Thomas Öbergs gycklande. Han står inte still en sekund, han nöjer sig inte med orden i texterna utan är dessutom, förmodligen, Sveriges mest underhållande sångare med prator som är roande och uppmanande.

Fåfängt kräver han publikens uppmärksamhet, men kanske mest faktiskt för att vi som står där ska ha riktigt kul.

Sveriges mest underhållande band. Foto: KAI MARTIN

Så när Rocksverige går i sorg håller Bob Hund hov utan att det skär sig ett dugg.

Ja, jag vet… Jag hade hoppats på Liket Levers ”Levande begravd” en dag som denna, så som de gjorde den nere vid Röda sten 1998 en alldeles fantastisk afton av galenskap och underhållning signerad Bob Hund. Men kanske tyckte herrarna att det blev en för morbid hyllning med tanke på titeln, eller också fanns inte tiden till att repa in den.

Istället tog Thomas Öberg allt större strid med sitt mikrofonstativ, som ett tag fick tjäna som motvillig hund med mikrofonsladden som koppel, för att senare bli en än mer trilsk klädhängare.

En sångares strid mot sitt eget mikrofonstativ. Foto: KAI MARTIN

Slutligen, efter en enastående fin hitparad från det 25-åriga bandets början till detta nu slutade allting i kaos, så nära gudomligheten man kan komma i Nöjessverige.

Försök att få Bob Hund att sitta vackert är en överloppsgärning. Foto: KAI MARTIN

När jag hade lyckan att träffa Freddie Wadling var han redan mytomspunnen.

En lite äldre, väldigt mycket märkligare, visare, mer spirituell och hängiven människa än jag och dem jag då kände.

Han bodde i en liten etta vid Kaggeledstorget i Göteborgs östra stadsdelar.

Att komma in i hans lägenhet var som att kliva in i en annan värld, en mild häxdoktor med voodoo som kraft, som kunde tända själar med sin röst, med sina berättelser och med sina sånger.

Då var han sångare i Straitjackets, ett av Göteborgs allra första punkband. Jag hade några år tidigare sett en kaotisk musiktillställning med Freddie i något band, när GT höll en musiktävling i Lisebergsteatern.

Men det var 1978 jag lärde känna honom. Han sångare. Jag sångare. Två olika skolor. Men förenade i rocken, i uppsåtet och i punken.

Våren 1979 körade jag med Liket Lever på en Garageliganspelning vid Bjurslätts torg. Nej, jag var inte inbjuden, men den tiden gav möjligheter och det slutade med att jag under kraftig berusning, naken sjöng med i ”Levande begravd” (Straitjacketslåten ”I hate skateboards” i nytolkning), Liket Levers paradnummer och avslutade med ett desperat rop ”Mitt kön! Mitt kön!”.

Freddie hade redan då avverkat en mängd band i ett slags brinnande iver. Då, 1978, i den där lägenheten vid Kaggeledstorget sa han, 27 år gammal, att han inte skulle bli 30.

Kanske var det därför som han aldrig sa nej: Perverts, Lädernunnan, Rukorna… många band blev det.

30 år fyllde han, med råge. Han fick nära 40 år till med men allt bräckligare hälsa.

När Cortex bildades spelades så småningom albumet ”Spinal injuries” in 1981 i Lund med Henrik Venant som producent.

Jag hängde rätt mycket där och kom också att bli involverad i inspelning som körsångare. Fullt påklädd den här gången.

Min bild på omslaget till Musik Journalen i en längre intervju med Blue for Two.

Därefter tog våra karriärer mer separata vägar; jag med Kai Martin & Stick!; han med Cortex, Blue For Two och Fläskkvartetten. Jag med en växande civil karriär; han med det som han var predestinerad att göra: sjunga, musicera, göra musik, skapa konst…

Jag har kommit att möta Freddie Wadling i tjänsten och privat många, oändliga gånger.

Aldrig har det varit tråkigt, kanske undantaget då han inte varit så frisk. Men hos Freddie Wadling fanns alltid en historia, alltid en stor mängd kunskap och alltid en rävfarm bakom öronen.

Det har varit en ära att följa honom, få höra honom på scener i punkens begynnelse i Göteborg, på Roskilde, på Ullevi som gästartist med Håkan, i små och stora sammanhang.

Men bäst, de måste vara så, var ändå när han ensam tillsammans med gitarristen Henrik Cederblom spelade på Storan för knappt tio år sedan.

Då kom hans röst så väl till pass, den gränslösa, tillsammans med Cederbloms lyhördhet, hans förmåga att fånga upp Freddies nyanser, kraft och känsla för melodier; jag var stum av beundran.

Jag skrev om hans senaste album ”Efter regnet” (läs här), var inte helt översvallande, men gillade den nedtonade rösten, de finstämda arrangemangen och i skuggan av hans bortgång kommer den skivan att spelas om och om igen.

Freddie Wadling var så mycket mer än bara sin expanderande, känslostarka stämma; hans röst innehöll mer än livet, mer än glädje och sorg. Det fanns alltid en magnetism i hans stämma, något som lockade långt utanför låtens egen kraft.

En stark röst har tystnat. Foto: KAI MARTIN

Nu har rösten tystnat, men Freddie Wadlings mystik, unika röst, musik, konst och historier kommer eka länge, länge, länge…

Tack för allt och vila i frid.

Joshua Michael Tillman, J Tillam, Father John Misty…

Kärt barn har många namn och kärt barn har många talanger.

Förre Fleet Foxestrummisen spänner över mycket i sin musik och är med sina framträdanden både förtjusande och arrogant, men en sarkasm som emellanåt inte står Howlin’ Pelle i Hives långt efter – fast svensken är nog en bättre humorist än amerikanen.

Nå, han har visat på sin begåvning och sina tillkortakommande några gånger i Sverige tidigare. Way Out West i somras, exempelvis.

Men när jag, på grund av oförutsedda händelser, ramlar in i den sedan länge utsålda konserten (flyttad från Pustervik till Trädgår’n) en kvart sen är jag tämligen nollställd både beträffande musiken och hans raljans.

Skönt på många sätt och vis, för det skärper mina sinnen. Jag måste kasta mig in i musiken ärta upp och ner. Diss eller hiss…

När jag kommer är det en period som påminner om the Band. Amerikansk rock baserad på folk och traditioner, men adderat med ett nytt uttryck. Och på samma vis som då jag för någon månad sedan såg ”The last waltz” på bio Roy, så är det märkliga att så många människor på något vis klivit ut ur filmduken, ställt sig nedanför och agerar stilsäker 1976 så här 40 år senare, som om ingenting har hänt.

Så kan det också vara med Father John Misty. Den 35-årige amerikanen kan sin historia, kan sitt uttryck, har inte alltid de starkaste sångerna, men har texter som vill berätta och han vinner i längden.

Dessutom är han furiös på scen. Han går från enkelt fingerplockande på gitarren och lägereldsvarning till storm på gränsen till kuling. Bandet larmar, tjuter och piper, Father John Misty ålar och prålar, skriker och kvider för att i nästa ögonblick gå över från något slags electronicaparty till en gospelafton.

Jag gillar det. Det han inte alltid vinner på i sina låtar tar han med råge igen på sitt uppträdande. Och ja, han är arrogant. Ja, han är raljant. En person i publiken som gastar om en låt hen vill höra klär han verbalt på old school hip hopkläder och feta guldlänkar… exempelvis.

Det är vitt ljus och vit hetta, americana parat med psykedelisk trans, det är mycket på en gång och emellanåt alldeles fantastiskt.

Så blev det klart.

Jag är redan klar för att delta i ”Så mycket bättre” 2017, TV4:s familjeprogram som engagerar, roar och bjuder på tolkningar av de olika artisternas låtar.

Det är naturligtvis en ära och extra roligt eftersom jag också fått möjlighet att bjuda in de övriga gästerna.

Jag vet ärligt talat inte varför det blev jag, men jag har tagit uppgiften på största allvar och kan redan nu avslöja vilka artister jag vill ha med.

1. Jocke Berg, Kent. Nästa sommar är hans första utan sitt band. Dags då för honom att fokusera på något annat. Få kan som han sätta identitet på musik, oavsett om det handlar om Kent eller musik till Lisa Miskovsky. Ska bli oerhört spännande att se om han sätter händerna i något från min soloplatta eller någon av Kai Martin & Stick!:s fem album.
2. Pernilla Andersson. Jag var oerhört förtjust i hennes första album, som kom 1999. Men gillar henne nog mer som den avskalade artist hon blivit sedan hon började sjunga på svenska. Dessutom är hon en rolig fan som inte backar att ta bladet från mun när så krävs. Till yttermera visso är hon en ytterst skarp producent.
3. Svante Thuresson. Min sångidol. Fortfarande på ålderns höst presterar han högkvalitativ sång och när dessutom min soloplatta fick sin allra första inspiration av hans comeback 1993 med ”En salig man”, så är han ju klippt och skuren för en version från någon av de låtarna. (Ja, jag har en favorit som jag länge önskat att han skulle sjunga, men ödmjukt låter jag det bli hans val).
4. Amanda Bergman. Oj, ung, bäst och med en röst som knäcker det mesta. Herregud, hon fångar uppmärksamheten och kan omtolka vilken sång som helst till hennes egen. Är också oerhört nyfiken på hennes story, en artist som valt att gå sin egen väg på mer än ett sätt.
5. Thomas Öberg. Klarar han sig utan Bob Hund? Ja. Karismatisk, en av Sveriges främsta underhållare, som sällan om någonsin gjort mig besviken och med en förmåga att välta scenen och ändå stå upp.
6. Jenny Silver. Har en artistisk bredd som är fantastisk. Ja, jag var skeptisk i inledningen av hennes solokarriär buren av mina egna fördomar. Men hon är en fantastisk sångerska, som klarar rock, ballader, schlager, musikal… ja, det mest som hon väljer att göra.

Jo, jag blir alltså en sjunde personen på den sjunde stolen. Jag tror att det blir ett spännande sällskap som vi utgör, som kan erbjuda varandra musikaliskt motstånd och med utmaningar, som tjusar och förskräcker, där ingenting blir givet.

Kommersiellt blir detta den största utmaningen för ”Så mycket bättre”, med kanske inte helt klockrena artister för försäljningen, Jocke Berg undantaget. Men just fokus på honom kan bära programmet i mål med succékantade ramar där vi andra blir så mycket mer än utfyllnad; överraskningar blir vi, med kvalitet som norm, oavsett om det handlar om musiken, vid sidan om sysslorna eller samtalen.

Ja, jag har frågat Thåström, men han vill behålla sin integritet och tackade nej. Stry Terrarie var också på gång, men fick nej av TV4. Rebecka Törnqvist fick stryka på foten för andra deltagare, precis som Johan Kinde (båda kan dock bli aktuella i en senare omgången). Dansbandskungen Bjarne Lundqvist (Flamingokvintetten, Streaplers) likaså. Kicki Danielsson fick inte ihop sitt schema, fullbokad redan nu.

Ja, så har det hållit på.

Men roligt ska det bli.

Hon sa ja! Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Fotnot: Ingenting av det ovan skrivna har någon som helst överensstämmelse med verkligheten, åtminstone inte beträffande medverkan i ett kommande ”Så mycket bättre”.

Ibland ser man en flammande låga, blir värmd av den utan att denna eld själv förstår sin lyskraft.

Men inombords flämtar denna inre gnista ändå till. Väcker något inre liv, skakar om det som måste ut, som andra ser, men som kanske är svårt att förstå, att sätta sin egen lit till.

1978. Det är länge sedan.

En kvinnas eld. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Lisbeth Johansson var en kvinna i min närhet, en bästa vän till den kvinna jag då var kär i och blev tillsammans med.

Det blev umgänge, som det blir i livet. Ute på barer, på kaféer, det sprudlande livet för unga människor, ett flimmer av ljud, händelser, upptäckter, insikter…

Hon var en av de där flammorna, en som kanske hukade för sin egen utstrålning, Kortedalatösen, uppvuxen med en far som var lokförare och mamma butiksbiträde, en bullmamma där på Tideräkningsgatan.

Då var hon dekoratör – Gillblads, Kapp-Ahl, Gulins. Framtiden i ett skyltfönster, men det skulle bli ett annat tittskåp som blev hennes karriär.

Det skulle dröja, men det där lågan tog fart, den som brände inne i bröstet, den som måste få brinna fritt och starkt.

– Jag hade dåligt självförtroende, men en allt större längtan till scen, berättar hon.

– Men jag såg aldrig teatern komma. Jag vågade inte. Vågade knappt säga vad jag drömde.

jante slog hårt hårt mot henne. ”Vem tror du att du är”, rösterna som ekade inne i själens skrymslen och vrår. ”Komma från Kortedala och spela teater. Ha!”

Så kom chansen. ”Färgarekriget”, sommarteater utomhus uppe i Angered i början på 80-talet. Amatörer mötte etablerade.

– Där kom de utbildade skådisarna. ”Klart vi ska ha med häst och vagn!” Där och då visade de att allt var möjligt och jag tänkte att en sån människa vill jag vara. Då var det mer kollektivt, nu är det mer var och en sin egen lyckas smed.

Så kom det fler chanser. Första proffsjobbet. Uppe i Gävle med Peter Oscarson, regissörsguden på 80-talet, som satte upp ”Mahagony” med Thomas DiLeva och Rolf Lassgård.

– Jag åkte upp på en audition och var livrädd. Så är det fortfarande.

Men hon fick jobbet.

Jag såg henne i ”Färgarekriget” och hon brann. Lisbeth Johansson var så självklar där på scenen. Klart att hon var. Inga konstigheter.

För mig som etablerade mig i punktider i Sverige och såg att allt var möjligt var det kanske inte så konstigt. Jag hade ju redan sett det där och inte bara hos Lisbeth Johansson, utan hos mängder med människor med sprudlande kreativitet som bara väntade på att förlösas, att frigöras, där själens atomer bara måste ut och krocka med andras själsliga atomer för en big bang!

En karriär på scen i nära 30 år – tillvaron med hunden Signe är dock nära nog ny.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

I mitten av 80-talet spelade hon i ”Svarta Mollys skatt”, bodde och spelade på en båt som gick längs Bohuskusten. Lisbeth Johansson på scen…? Dum fråga. Hon sprakade, det där självklara som vi andra såg.

– Fast där började jag faktiskt tro att jag kunde, erkänner hon.

Hon har passerat sina utbildningar. Larssons teater i Göteborg. Malmös teaterhögskola…

Det blev jobb på Bohusläns teater, som sedan blev Regionteatern.

Fast jobb och trygghet.

Men där inne värkte det för något annat och det handlade inte bara om de stora rollerna.

Jo, hon har flimrat förbi i lite filmer och tv-serier (nu senast ”Springfloden”) och kanske är det för att jag känner henne, jag tror det ändå inte, men visst hettar det till när hon gör sina insatser.

Jo, jag förlorade henne ur radarn beträffande scenspelandet. Men när jag fick möjlighet att se henne i Malin Lindroths nyskrivna ”Stalins mamma” i december 2014 var det magnetiskt. En monolog på en cirka timme som tog fullständigt andan ur mig (läs här).

Jag var inte mindre imponerad av henne i pjäsen om Moa Martinson med premiär i höstas (läs här). Lisbeth Johansson bästa tid är nu.

Då har jag ännu inte gett mig själv chansen att gå på någon av hennes stå upp-shower.

För  1999 gick hon en kurs med Adde Malmberg och Thomas Oredsson på Dramatiska institutet och hastigt och lyckligtvis lustigt stod hon på Norra Brunns scen, svensk stå uppkomikens Mekka.

– Ja, jag var livrädd, säger hon.

Men det gav mersmak.

Humorn och Lisbeth Johansson är förenat och hon kan sina kärringar – oavsett om det är Vetevan Geladze (Stalins mamma) eller Moa Martinson, någon av rollerna i den långa räcka av tv-serier, eller någon annan av de tusen och en möten hon gör på scen och framför kameran.

Och‚ ej att förglömma, kärringarna hon lockar till sig.

Ja, det är hennes ord, men hon försöker stryka bort det, men visar samtidigt en ömhet för sin kvinnliga publik. Klart. Kärringarna är ju hennes – både de hon gestaltar och de hon har som publik.

– Jag har kanske 90 procent av kvinnor i min publik.

Det fasta jobbet på Regionsteatern blev till en tjänstledighet som blev till en uppsägning som blev till en flackande frilansliv. Det är där hon är nu.

– Jag hade pendlat i 20 plus resor med turnéerna. Men det tog bort vuxenheten, säger hon om de barn- och ungdomspjäser hon främst spelade.

– Jag är medveten om lyxen med en fast anställning inom teatern. Jag tror det finns, kanske, 200 sådana i Sverige och 3000–4000 skådisar i landet. Jag hade ett behov att spela teater för vuxna. Och den lusten och nyfikenheten är mitt kapital.

Tillsammans med den brinnande lågan, som inte har slutat brinna, fortsätter Lisbeth Johansson sitt värv.

Tillsammans med sin egen scenaktivitet är hon också både föreläsare och utbildare.

För, som hon fick lära sig under ”Bärgarekriget”, allting är möjligt bara lågan flammar.

Lisbeth Johansson, Signe och Farbror Blå. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG