Jaha, ny utslagning i kvartsfinal för Tre Kronor.

Men det var inte där som problemen började.

Allt har sin början så mycket tidigare och då är det inte gruppspelet jag pratar om.

Var det bättre för…? På Tommy Söderströms tid? Nej… men. Foto: KAI MARTIN

Laguttagningen står ju förbundskaptenen för, åtminstone verkar ju det rimligt.

Riktigt så enkelt är det dock inte.

Efter att diverse lag slagits ut i NHL finns ju x antal spelare till förfogande. Till detta de som spelar i SHL och KHL.

Normalt sett är landslaget något av det finaste en spelare kan spela i; fråga kanadensarna, fråga amerikanarna, ryssarna, finnarna… Ja, fråga norrmännen.

Men svenska spelare är noga med att känna efter, klämma på en skada, fråga familjen eller invänta besked från klubben som de tillhör.

Jag kan köpa de första punkterna, för där handlar det om motivation och utan den är man ingen vidare ishockeyspelare.

Men att klubben ska bestämma (läs John Klingberg, exempelvis) blir märkligt. Åtminstone då jag ser hur andra klubbar (läs Washington och Ovetjkin) släpper sina.

För svenska landslaget blir det extremt tydligt och den åderlåtningen drabbar kvaliteten.

Nu räcker det ju inte med det. Ett landslag kan spela ihop sig, skapa ett kitt mellan lite sämre spelare som i totalen gör ett lag, stark och enat, mot bättre motstånd. Det är något av det som är (eller har varit) den svenska modellen. Tilltron till kollektivet, stoltheten för laget, för nationen, för jobbet ett vi gör tillsammans.

I år har jag saknat detta. Precis som i fjol. Ytterst få, om ens någon, höjde sig när det gällde.

SHL-spelare som Jimmie Ericsson och Johan Sundström verkade mätta, lyckades inte krama ur de där extra dropparna av energi, vilja och spelglädje. Det tappet dränerar laget, inte bara på grund av de spelarna utan i totalen (det fanns fler med samma problem), och det ger i sin tur det uns av sämre spel, den brist på fokusering, det lilla drället som ger motståndarna fördel.

Krasst är det så att Pär Mårts kanske borde avgått efter OS-silvret 2014 och VM-bronset några månader efter.

För känslan, helt obekräftad, är att spelarna slutat lyssna på hans röst. Det har varit för bekvämt att tacka nej och för bekvämt att, väl uttagen, bara åka med.

För framgång krävs det mycket mer.

Så när Finland tar sig till final mot Kanada är det med ett lag som offrat mycket för att nå dit. Nu räckte inte det. Kanada spelade oerhört disciplinerat med ett tajt försvar och enveten press över hela banan. Finalen blev knapp med ett enda riktigt spelmål (2–0-målet var bara en parentes med 0,9 sekund kvar).

Och minns hur Team Canada spelade i OS-finalen 2014, då Tre Kronor kom till korta. Eller förra året mot ryssarna. Då är det lätt att förstå att World Cup i höst inte blir någon lek.

Slutligen, för den som skakar på huvudet åt att jag tycker om att titta på ishockey i maj månad: Kan vi ta det snacket gällande fotboll och tv när EM börjar…?