Det regnade verkligen på nationaldagen. Göteborgs symfoniker i Slottsskogen fick kämpa med sitt firande inför de hågade, som samlats för traditionen som bjuder på gratiskonserten på den gräsmatta som Way Out West förvandlar till en festivalplats.

Så dagen efter, strålande sol, ett charmigt Göteborg, ett glittrande västkustskt leende. Ja, plötsligt kunde inte förutsättningarna vara bättre.

Nej, jag minns inte det där med vädret. Jag blir påmind om det då jag ser filmen ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014”. För det handlar inte bara om en konsertfilm rätt upp och ner, den är så mycket mer och bjuder på bakgrund och, som vanligt, som det också var i ”2 steg från Håkan” från 2011, ett starkt fanperspektiv.

Så mycket mer än bara en konsert med Håkan Hellström. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag inbillar mig att det har varit ett krav från Håkan Hellström själv, för han är medveten om att utan sin supporterskara skulle denna framgångsresa inte sett ut som den gjort, och jag gillar det. De små berättelserna som kantar vägen till Ullevikonserten blir pärlor i det grandiosa diadem som strålar och prålar den här kvällen.

Mina förväntningar inför konserten var egentligen inte så stora. Jag vet vad bandet kan leverera, jag känner Håkan Hellströms kapacitet. Jag har sett honom otaliga gånger sedan 2000, genombrottsåret, och framåt. Jag tidigare än så, men då i band.

Han har en förmåga att nå alla, något som gick överraskande snabbt. Men det var definitivt inte så de första skälvande spelningarna. Å andra sidan tog det blott några månader innan han lärt sig den svåra konsten att tjusa sin publik. Det har blivit så mycket bättre sedan dess.

Men…

De konserter som jag har sett på Slottsskogsvallen har inte tumlat om mig, jag har inte drabbats av den där känsloeuforin som jag skämts bort med tidigare. Jag trodde att den retningen i nerven var över för min del, att jag skämts bort så till den mildra grad att jag blivit blasé. Men då jag såg honom för ett år sedan i Scandinavium, så insåg jag den fanns där. Det var en enastående spelning av en artist som inte bara förmår att beröra, men som också är så noga med alla detaljer på scenen att han bara kan jämföras med de största – och då pratar jag om internationellt snitt.

Jag tvekade inte inför att han skulle klara sitt uppdrag på Ullevis scen. Men skulle han nå ut…?

Det blev en fantastisk konsert, en upplevelse som jag är oändligt glad att jag gick på. Spelningen hade tagit sitt avstamp i Scandinaviumkonserten, lite samma mellansnack och aningen likadant upplägg. Men på Ullevi blev allt så mycket större och det stod snart tydligt att han klarade denna utmaning med grace, värme, känsla och mersmak.

Visst, min spontana känsla direkt efteråt, var att musikaliskt var det kanske inte den bästa av Håkankonserter som jag bevittnat. Men känslomässigt var det starkt, stort och mäktigt.

Det var inte bara jag som var emotionellt berusad; att jag fick en kram av Håkan Mild och ett leende och handslag av Tobias Hysén är väl ett tecken på det.

Filmen fångar allt detta och så mycket mer – och när den nu backar bandet för mig, återskapar den där dagen, så kommer alla känslorna på en och samma gång.

I vardagsrummet hemma ligger både vinylen och cd:n ”Håkan boma ye (live)” ouppackade av något slags respekt för den kvällen. Som om den och jag slutit ett heligt förbund, där känslorna är förseglade, slutna och ska så vara i ett ljuvt minne.

Med ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014” bryter jag ju oundvikligt detta, men samtidigt med att minnesluckorna slås upp på vid gavel får jag så mycket mer.

Och det där om att konserten inte musikaliskt var i nivå… tja, vad ska jag säga. Då jag ser klippen från alla dessa vinklar och vrår, ser Håkan Hellströms perspektiv ut mot arenan, närkontakten, denna så enastående och speciella närkontakt med publiken… ja, då baxnar jag.

Jag tänker samtidigt: vad är det som alla Håkan haters missar? Vad är det som förskräcker och skapar distans, ovilja och ja, hat…? Nej, jag kan bara ruska på huvudet. Det är synd om dem som inte var där, det är synd om dem som inte fixar denne makalöse artist. Men det är deras beslut. Så låt det vara vid det.

Musikalisk är det en fullträff. Bandet är formidabelt, gästerna på pricken. Sångmässigt är Håkan Hellström i sitt esse – från start till mål. Han ger allt, han dansar, han showar, han underhåller, han njuter och han ser banne mig varenda en av alla de (oss) som var på plats den 7 juni 2014.

Det. Är. Större. Än. Stort.

Och i allt, bara Håkan.

Fascinerande och fantastiskt!

Fotnot: Den 15 Juli spelar Bob Dylan i ösregn i Trädgårdsföreningen. Dagen efter spelar jag med Kai Martin & Stick! på Taubescenen på Liseberg – i strålande väder. Det är inte bara Håkan som har tumme med vädergudarna…