Andra dagen mot himlen– en resa från febern mot hettan

Så vaknar jag på natten med en känsla av uppkastning, en sur uppstötning som är lite för mycket. Jag går upp och sätter mig på toaletten och allt kommer, en total tömning som jag ska bespara alla.

Min vidare natt blir rastlöst i den heta sommarmorgonen. När jag vaknar är jag drabbad av feber, min älskade hustru rostar två skivor bröd som jag äter utan något på och tar en kopp te utan mjölk att dricka innan jag somnar i feberns oroliga sömn.

Jag har köpt biljetter till innerplan, vill vara där det händer, vill vara närmare än lördagens läktareufori. Men det här går inte. Jag är för trött; ska jag ens klara att gå överhuvudtaget…?

Jag sover bort min dag, men bestämmer mig ändå för att försöka. Lyckas byta mina ståplatsbiljetter via en god vän till sittplatser lite mer mot mitten än där hustrun och jag satt på lördagen.

Hon ordnar något lättare att äta och vännen kommer så att skiften av biljetter kan göras. Jag äter, sover lite till, dricker vatten, tar en dusch, borstar tänder och får två Panodil, sköljer ner dem och tar på mig mina kläder.

Temperaturen i pannan är fortfarande hög, men utomhus har det blivit svalare.

Vi tar vagnen ner och kommer ut i folkmängden nere vid Ullevi.

Kön in till arenan är massiv. Vi missar Sven-Bertil Taube åter igen och söndagens start är inte samma hyllning musikmässigt till Freddie Wadling, utan mer en härtappning från Håkans blandband av favoriter.

Så spelas ”Over the rainbow”, som inledde lördagens konsert och bandet kliver på scen. Precis som vid spelningen i Scandinavium 6 november 2010 när musikerna äntrade scenen till tonerna av Alf Robertsons Göteborgshållande, svenska version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg” – står de bara där och insuper atmosfären, möter hyllningarna, men ger också Freddie Wadling en tyst stund av andakt där på scengolvets yttersta kant innan ”2 steg från Paradise” inleder, växer, ökande extatisk.

Birg1

Med hjärtat, hela hjärtat och ingenting annat än hjärtat. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jo, det här är en annan kväll. Panodilen har börjat ta, men röriga bänkgrannar som finner det viktigare att springa för att köpa öl en, två, tre, fyra, fem gånger gör att vi tröttnar. Lyckligtvis finns det några tomma platser längre bort, närmare scenen där vi kan sitta utan att störas lika mycket.

Håkan Hellström hade, som jag skrev om lördagskonserten (här), problem med rösten (senare bekräftat i en GT-intervju, men bortgömd i denna artikel). Det är tydligt även på söndagen. I andra låten ”Mitt Gullbergs kaj paradis” sänker han rösten en oktav, istället för att pressa den och riskera att tappa den i de högre registren.

Men, och det är kanske det mest enastående, han agerar som om detta inte är ett bekymmer. Kören stöttar honom elegant, tar över partier som han normalt sett sjunger själv. Och gör inte den det så är det publiken, som han snyggt engagerar då han behöver vila sin röst (och det är ofta). Det blir mäktigt och det är oerhört skickligt skött.

Ja, det är kärlek inför en ny rekordpublik (70144 är mäktigt och imponerande) med en glödgad respons och en febrig närvaro av Håkan Hellström på scen tillsammans med sina kumpaner.

Det har ändrats i låtlistan, det är ett bättre flyt, ljudet landar den här gången, men är inte tipptopp och ingredienserna är känsloladdade.

Visst, fortfarande är jag fundersam över LaGaylia Frazers roll i sammanhanget och vad värre är, jag är orolig över att hon är bekymrad över vad hon har där att göra.

Nej, jag tycker hon är en fantastisk sångerska, svårt att tycka annat. Men är är hon dessvärre mal placé.

Det blir så tydligt då gästsångarna kommer in, som bidrar, gör det exklusivt. Som elegante Sven-Bertil Taube, åter i ”För sent för edelweiss”, vördnadsfullt och tjusigt eller Daniel Gilbert i vänskaplig återförening, som är så rörande.

Birg2

Oväntat möte. Foto: PETER BIRGERSTAM

Men starkast är det, med respekt för det otippade mötet mellan Thåström och Hellström i Ulf Dagebys svenska tolkning ”Bara min älskade väntar” av Dylans ”Tomorrow is a long time”, när kvinnorna tar plats; Miriam Bryant och Seinabo Sey.

Där uppstår en ömhet, en kärleksrelation som spinner av vördnad och åtrå, som förstärker låtarna.

Håkan Hellström är, oavsett gäst, oerhört noga med att låta dem ta plats. Han tar ett kliv tillbaka för att smyga in, sno åt sig lite av utrymmet, men aldrig för mycket. Det är vackrast så.

Med damerna blir det alltså så mycket mer och så mycket mer gripande.

Birg4

Så nära det någonsin går att gå utan att få… Foto: PETER BIRGERSTAM

I ”Det är så jag säger det” utspelar sig ett drama mellan Miriam Bryant och Håkan Hellström, en kärleksakt, en omfamning, en trasig relation, famlande fingrar som vill nå, förstå och kyssar som vibrerar utan att förlösas mer än i en omfamning. Det är vackert, så vackert med kärleksdramer fladdrande förbi på bildskärmen från ”Sommar med Monika”, ”En kärlekshistoria”, ”Love story”, ”Rocky” med flera.

Det är svårt att inte bli tagen, det är svårt att inte bli rörd. Igen. Miriam Bryant sjunger Håkan Hellströms text som gällde det livet, men så är det ju också en talang hon visat att hon har i så mycket hon tar i, denna själfulla, unga kvinna.

Och när Seinabo Sey kommer in och avslutar grundsetet med ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig” så stannar allt. Hon är så cool, så innerlig, sjunger med ett leende, mjukt och inbjudande med ett pärlband av rosig kärlek över sin läppar.

Det är så vackert och så småningom kommer Håkan Hellström och famnar sången med respekt och försiktighet. Det kan inte bli skönare än så.

Birg3

Romantik i sommarnatten. Foto: PETER BIRGERSTAM

Första extranummer – ”Fri till slut” – blir inte med Seinabo Sey, som i lördags. Därmed tappar den lite av magin, men fortsättningen, som är densamma som kvällen innan, är lika stark men kanske med lite större iver att nå slutet (eller var det överraskningseffekten som försvann för mig som sett lördagkvällen…?).

En starkare andra dag, ändå. Fortfarande med den envisa fascinationen över hur väl Håkan Hellström och hans orkester och kör skapar stämning och dynamik, extas och omfamning, galenskap och ömsinthet, hur låtarna väver samman till en levande väv, en hud med nervsystemet utanför, mottaglig för varje beröring.

Jag är tagen. Igen.

Ps. Varmt tack till Birgerstam media för foto. Ds.

Låtlistan från Ullevikonserten 5 juni 2016.

  1. 2 steg från Paradise
  2. Mitt Gullbergs kaj paradis
  3. Brinner in the shit
  4. Jag har varit i alla städer
  5. Jag vet vilken dy hon varit i/2 steg från Paradise
  6. Hurricane Gilbert (med Daniel Gilbert)
  7. Tro och tvivel (med Daniel Gilbert)
  8. En vän med en bil (med Daniel Gilbert)
  9. För sent för edelweiss (med Sven-Bertil Taube)
  10. Gårdakvarnar och skit
  11. Shelley
  12. Klubbland
  13. Det är så jag säger det (med Miriam Bryant)
  14. En midsommarnattsdröm
  15. Aprilhimln
  16. Ramlar
  17. Kom igen Lena
  18. Valborg
  19. Bara om min älskade väntar (med Thåström)
  20. När lyktorna tänds
  21. Din tid kommer
  22. För en lång, lång tid
  23. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig (med Seinabo Sey)

Extranummer

24. Fri till slut

25. Känn ingen sorg för mig Göteborg

26. Det kommer aldrig va över för mig

27. Du är snart där

28. Nu kan du få mig så lätt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s