Efter 3–1 på Wynd Breakers, laget från Florida, i måndags, oavgjort (4–4) i onsdags mot de lokala laget Orient Express, startat för cirka 30 år sedan av hockeyintresserade asiater i området, var det nu dags för den tredje matchen. Den som skulle avgöra om vi klarade oss vidare till slutspel.

Vancouver Flames, är som namnet antyder, från trakten. Ett gäng ärrade hockeyhjältar. Precis som i de tidigare matcherna är det hugg, slag och hakningar. Alltid i ögonblick när domarna har blicken mot ett annat håll. För vår del handlar det om tålamod.

Jag stod ju i premiären, för min målvaktskollega M hade ju inte fått sin trunk. Men lagom till match två fanns också hans utrustning på plats. Den här dagen får jag förtroendet att starta. Lagledningen, och M själv, vill ha det så. Framför allt M uttrycker det att för honom går laget före jaget och du är ju inne i ett flow just nu, Kai.

Det är bitvis stökigt på isen. Kanadensarna åker på några utvisningar, som vi inte kan på ordning på. Vi skjuter en del, men inte bättre än att Flames Jon Fairfax kan rädda med tur och skicklighet. Jag har en hyfsat lugn morgon. Men på klassiskt transatlantiskt vis jobbar motståndarna hela vägen in i slutsekunderna; vi å andra sidan tar paus innan tiden är ute. Det ger ett vasst läge i första periodens slutsekunder, där chansen på min retur på skottet som kom rinner ut i sanden i och med att klockan ringer. Samma sak i andra periodens definitiva slutskede.

Vi ligger på, men klarar inte av att göra mål. Besvärande. Så lyckas vi ändå. Norrlänningen Anders Westman, gör 1–0 efter drygt fem minuter. Håller vi ihop detta är vi vidare. Så trampar motståndarnas Gary Little runt vår vänsterback och närmar sig mitt mål snabbt. Han drar mig, jag följer med, men han lägger en macka mellan mina ben precis i glipan jag öppnar vid sidledsförflyttningen. 1–1. De får fler chanser, men laget och jag håller undan.

Resultatet står sig perioden ut och övertid väntar. Men irriterande nog har vi ett mål inne som blir bortdömd för hög klubba. Naturligtvis lipsillar sig kanadickerna till en fördel hos domaren. Men sekvensen var filmad och visar att vi skulle haft mål. Nu gick inte det att använda, så övertid it is. Chanser utväxlas i spel fyra mot fyra i fem minuter. Men inget av lagen mäktar med något avgörande. Det blir inte heller några straffar. Det oavgjorda resultatet står sig, det räcker och vi är därmed klara för semifinal mot just Vancouver Flames.

Drama på is. Efter oavgjort mot Vancouver Flames ärrade hockeyhjältar väntar semifinal mot just Vancouver Flames. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Matchen har gått på förmiddagen med start 10.00. Vi har alltså varit uppe med tuppen. Juniorlaget (+65) har sin tredje match 11.30 och har häng på slutspel efter övertygande segrar och noll insläppta mål så här långt. Med skydden äntligen på plats håller Ove Eneryd tätt. Nu väntar Cyclone Taylor Sports, även de obesegrade. Men vad värre är, laget har spelare med meriter från NHL och finska ligan. Det sägs att det har gjorts en utgallring av 1000 spelare för att hitta rätt lag. Efter ombyte (jag fick återigen en MVP) tar jag mig en kik på matchen. Precis när jag kommer släpper Ove sitt andra mål, ett skott som han så när tar, men tappar in. Det står då 2–0. Matchen slutar 3–0 till kanadensarna och juniorerna har inte mycket att sätta till. Det går dessutom en våg av förkylning i laget, som satt några av dem ur spel. Lagets mest meriterade forward, Christer Stovell, åkte skidor i Whistler under måndagen och föll. Han spelar nu med smärtor i höger handled, något som vid hemkomsten visar sig vara en fraktur. Det är alltså ett stukat lag som ändå står upp mot de erfarna motståndet. Ove Eneryd har 49 skott mot sig och räddar alltså 46. Imponerande. Även han belönas med en MVP.

Prisbelönt målvakt. Foto: KAI MARTIN

+70-laget dricker öl på andra våningen med utsikt över två av idrottskomplexets rinkar. De läpp- och bröstförstorade servitriserna häller upp kannor med pilsner, vi släcker törsten. Jag går ner till +65-laget, tröstar, men bestämmer mig för att gå ut och ta bussen till hotellet. Men de öldrickande lagkamraterna syns inte till. Samtliga har lyckats komma med en buss, som hastigt dragit iväg.

Jag pratar med en busschaufför och frågar om han vet när nästa buss går till River Rock. Han ringer och tar reda på detta och säger kvart över tre. Klockan är kvar i ett. Hoppsan. Men han är generös och frågor om jag vill följa med, vilket jag vill, och om jag är ensam. Nja, det står ett lag i duschen som säker vill hänga på. Ok, hur lång tid tar det? Jag förklarar att det är bättre att han bestämmer en tid när han behöver åka. Så bestäms avfärd ett, men först måste han lämna det lag han först har för avsikt att dumpa. Jag springer in till juniorerna, gör min röst hörd och säger att klockan ett går bussen. Nästa först över två timmar senare. Döm om min förvåning när samtliga spela bordar bussen i god tid innan avfärd.

Nu väntar lite mat. Jag inser att det inte är någon idé att vänta på +65-gänget, utan åker snabbt upp till mitt rum, kör in trunken utan att packa upp den och går sedan i rask takt vidare till the Story Café där en hyfsad del av +70-laget sitter. Vid backarna Busk-Ernlund finns en plats ledig. De har precis avslutat sin carbonara och jag bestämmer mig snabbt för en likadan, ett glas vin och vatten. Vi samtalar en stund innan de bryter upp och jag lämnas ensam med min mat. Helt ok. Maten mättar inte bara mun utan också hungern. Jag betalar, går tillbaka till hotellet där vi har gått om tid till bussen går 17.30 vid Sheraton, som ska ta oss vidare till Rogers Arena och matchen Vancouver–San José.

Mästarorganisatören gör +65 Mats T har våra biljetter – finansmannen, Kurt och jag – för vi tillhör en skara spelare som flyttats upp till +70-laget. Vi möts i foajén. Där sitter några spelare från Kanada och den ena och jag kommer överens om att skifta tröja. han får min med svenska flaggan, jag hans med lönnlövet på. När vi ska åka med en shuttle från vårt hotell till Sheraton är vi i god tid till bussen som ska gå 17.00, enligt organisatörerna. Men då den väl kommer väljer chauffören att ta rast. Det måste han enligt lag och den ska vara på en kvart. Jag blir irriterad, säger att jag förstår, men hävdar samtidigt med en representant för Carha att vi dels har fått uppgiften att shuttlen ska gå 17.00, dels att vi har en buss att passa. Chauffören suckar, lägger tillbaka sina mackor, går en säkerhetsrunda kring sitt fordon och kör i sakta mak från hotellet tio minuter senare än utsatt tid. Efter ett tag ringer Mats T och undrar var vi är. Det visar sig att det uppstått ett missförstånd. Det är sista bussen av ett gäng, som går 17.30. Hela +65-gänget sitter redan på en som är på väg. Nå, vi hinner och stävar i rusningstrafik norrut genom ett böljande centralt Vancouver från villakvarter till alltmer växande hus för att slutligen landa i arenaområdet på en parkeringsplats blott några hundra meter från arenan. Där står Mats T tålmodigt och väntar. Matchen kan börja.

Att en stor skara Carha-spelare från alla nationer är på plats uppmärksammas. Vi hamnar på storbildsskärm och får applåder. Vancouver vinner en match som inte betyder något för de bägge sedan länge avhängda lagen. Samtidigt, det är en fantastisk show både på och utanför isen. Så mot bussarna uti natten och hem till hotellet. Matchdag igen i morgon.

Det är dags. Turneringen börjar. Allvaret är här. Ett gäng hockeytokiga herrar kring 70 ska nu utmana sina likar från olika länder. I dag mötet med Wynd Beavers, ett lag som tagit sig från soliga Florida till Richmond och Ice Center söder om down town. Från flotta Olympic Oval till detta ishockeykomplex som rymmer sex rinkar bredvid varandra, alla med olika namn som Forum, Pond, Garage, Igloo etc. Det sistnämnda är fyndigt, för samtliga rinkar är iskalla så att vi funderar om det är hälsovådligt att spela i dem. Dessutom ligger det pölar av vatten på isen i den rinken där vi ska spela. Hm… vi försöker utröna om aggregatet är ur funktion eller om det är av någon annan orsak.

I det trånga korridorerna med en och tusen omklädningsrum söker vi efter där vi ska hålla hus. Jag leder gänget rätt, men blir snabbt korrigerad. Längre ned i korridoren ska vi husera, så det är bara att dra trunken vidare längre ned för att komma rätt.

Det är old school-omklädningsrum, Rustika, enkla, måhända en smula trånga, men effektiva och de har krokar och hyllor.

Det andas ishockeykultur. Jag älskar det.

Att det är dags märks. Det finns en andakt i rummet där vi försöker fokusera. Det började redan på bussen då vi äntligen kommit på rätt (det är många transporter och ett gigantiskt logistiskt upplägg att få lag på på plats). Det har dividerats om när bussen skulle gå. 09.30 slår någon fast. Men sanningen är att vi ska åka nio, noll och noll. Att samla in fåren är en grannlaga uppgift och först 9.10 kommer vi iväg.

Inför matchen är det lite trams. Något skratt. Men mest tystnad och koncentration. Skydden ska på. Skridskorna ska snöras.

Vi är redo, men har samtidigt ingen aning om motståndet. Vi har haft två träningsmatcher – ett för respektive lag +65 och +70. Båda med vinster. Men det här gänget…?

Lite tafflig uppvärming (varför är det så svårt att värma upp målvakter?) är det dags för nedsläpp. Rinken är tajtare än i Olympic Oval, som håller lite mer europeiska, eller olympiska mått. Så här… mellan tekningscirkeln och sargen är det knappt någon decimeter. Jag får erfara det en stund senare.

Matchen drar igång. Vi producerar skott och chanser på den duktiga målvakten på andra sidan. Med ålderns rätt är han definitivt old school, upprättstående, skär av vinklar, är duktig med plockhandsken. Ja, till och med utrustning en andas dazumal. Som Cooperhjälmen med Tretjak-galler. Coolt.

Men det är motståndarna som gör första målet. En kontring där motståndaren rundar vänsterbacken och i höjd med tekningscirkelns mitt drar på ett skott som kommer snabbt och ställer mig. Jag tycker att jag täcker bra, men någonstans mellan plockhandske och kropp smiter pucken in. 1–0 till motståndarna. Skit också.

Men vi kvitterar och gör både två– och tre–ett innan matchen är slut. Jag får göra några, som det heter, avgörande räddningar. Men har ärligt talat inte mycket att göra. Som back har jag bland annat Christer Busk, född 1951, skridskoskicklig och med ett vackert spelsinne med god överblick över möjliga alternativ. Den Malungsfostrade Busk är en fröjd att ha på isen och tillsammans med honom och de övriga i laget blir det en seger.

Jag engagerar min målvaktskollegas son W, som är med på resan för att i förstone dokumentera sin fars fantastiska resa över Atlanten och vidare västerut för att som snart 75-åring spela ishockey. Men han ställer upp då jag ber honom slå några hastigt slagna rutor på motståndarmålvakten, som jag senare lär känna en smula och delar kontaktuppgifter med, Charlie Holland och yours truly.

Efteråt kommer en ledare för Carha in och meddelar vem som får priset som MVP (Most Valuable Player)och till min smickrade förvåning är det jag som kniper det. Stolt tar jag emot en t-shirt, som jag snabbt kränger på efter duschen.

Sedan börjar tvivlen Borde inte någon annan ha fått det? Jag får se statistiken. Fem räddningar och ett insläppt. Hm. Dessutom är det min 75-årige målvaktskollega som står uppställd som målvakt i matchen. Nja, det är nog lika slentrianmässigt valt som 2016-års Carha i Windsor, där vi upptäcker att MVP gick till den vars nummer överstämde med omklädningsrummets nummer.

Nå, jag försöker ta det var det är. Men kommer ändå, för ordningens skull, gå till game center för att få ordning på att jag faktiskt har spelat.

Vi har spelat tidigt (10.30) så väl tillbaka till hotellet är det ett hungrigt gäng som vill ha mat ”lige nu”, som det heter på danska. Någon får tips om en restaurang som ligger blott två minuters promenad från där vi står i hotellets foajé. Vi är 17 man som traskar iväg efter lite polsk riksdag. När vi kommer fram finns det förstås inte plats för alla och framför allt inte vid samma bord. Så sällskapet vänder i dörren. Jag försöker få ett gäng att hålla sina vilda hästar för att placera åtminstone några i lokalen, men mina invändningar står ohörda. Gänget vänder åter. Ny polsk riksdag väntar, tiden går och hungerklockan slår. Till slut förenas vi i en mindre skara om fyra som går tillbaka till the Story Café Eatery & Bar. Nu är naturligtvis lunchen över med två minuters marginal. (Någon som tänker ”Falling down”…?) Istället väntar happy hour.

Jag är hungergrinig och är på väg att gå därifrån. Men finansmannen är klok och sansad. Vi bestämmer att ta ett bord, beställa in rätter som vi delar på. Det visar sig inte bara vara en god idé, det är dessutom en utmärkt idé. Richmond/Vancouver är ju havsnära. Det blir lite mat från den kanadensiska norra västkusten plus annat. Mycket gott. Men öl blir det är sätt att komma tillbaka till sunda vätskor. Ytterligare en ansluter. Jag presenterar vår idé om delad kost, föreslår honom att komplettera – han tar av oss, vi av honom – och pekar ut rätterna som vi har beställt; han beställer för sig själv till jag kanske en aning för irriterat förstår att han inte har lyssnat (ett tema för resan, uppenbarligen inkluderat mig), förklarar igen med en smula höjd, anspänd röst och allt landar för något i gemensamhetens tecken.

När två till ansluter är redan vår backanal i full gång, så de får klara sig på egen hand.

The Story Café kan sin sak, köket är utmärkt, personalen likaså. Jag betalar för mitt sällskap om fem för senare ersättning via Swish. Notan klockar in på en hel del. Det är dyrt, men så är det med det mesta här i Kanada.

Jag vill göra lite mer av dagen än att slå dank, men vill också gärna ha lite sällskap. Får inget napp, så jag skriver, läser, tittar på teve, försöker sträcka ut dagen innan jag anfalls av jetlag och somnar strax efter nio.

Det fanns en tid på 80-talet när svartklubbarna var legio i Göteborg. De var något av andningshålet för nöjessugna, som inte ville vistas inom etablerade etablissemangs väggar och framför allt ville fortsätta natten i nöjessvängen fram till en arla morgonstund. Det var en kreativ period i Göteborg som satte en mängd artister och band på scen. Glenn-Yngves var ett av dem. Bandet jag kom att ingå i, en orkester som bestod av trummor, spelande ståendes av Glenne, bas, Tompa, gitarr, Pierre, och jag på sång. Man fick sina gig, det fick man. Mest plågsamma och kanske minnesvärda var väl spelningarna som startade klockan tre, första set, som skulle följas upp av andra set vid femtiden. För mig som morgonmänniska, och som njuter av att lägga mig tidigt, var det något av ett äventyr. Fråga mig inte hur det gick, men det gjorde det.

Jag var också med Lenny Pane, dåtiden främsta Beatlestolkare, från Göteborg när de angjorde the Beatleweek augusti 2003. Jag hade haft förmånen att inte bara hänga in med vid lite spelningar (Slussens pensionat, Gillestugan, Trädgår’n, Älvsborgsfästning) och blev tillfrågad på denna min reportageresa om jag inte ville uppträda med bandet vid en pubspelning under anrika hotellet Adelphi… klockan tre på natten. Jag var tapper, höll mig vaken. Men inte längre än till ett. Jag var bara tvungen att sova. En timme. Disciplin. Så skulle jag vara pigg igen. Jag vaknade som om jag aldrig skulle göra det igen. Men kom på scen och rev av låtar som ”Helter skelter” och ”Birthday” i vargtimmen. En pärs.

Nu är det dags för Carha world cup, en av världens största hockeyturneringar med 17 divisioner och lag från Kanada, USA, Finland, Sverige, Norge, Schweiz, Italien, Kazakstan, Ukraina,England och Australien (!), i Vancouver. Länge emotsedd och uppskjuten på grund av pandemin. Jag deltar i ett lag kallat Team Sweden, som ingår i organisationen SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), med spelare från hela landet, som representerar två låg: +65 och +70. Som 66-årig målvakt har jag blivit uppgraderad till att spela med seniorerna.

Vi börjar resan 06.00 från Landvetter, men min morgon startar redan 02.15 då jag vaknar innan klockan har ringt. Z ska köra, är redo och vi åker 03.30 till flygplatsen på biltomma vägar. I ankomsthallen ringlar en lång kö till två, snart tre diskar. Vi i hockeylaget placerar oss i den långtsamt framåtskridande kön. Fler passagerare ansluter till flygplatsen och snart börjar en del framfusiga gå förbi kön till vårt muttrande, men utan att vi agerar. En timme senare får vi checka in vårt bagage. Jag med en övertung målvaktstrunk får betala extra och gå till en separat disk för skrymmande och tungt bagage. 2016 kom min trunk på villovägar till Windsor, som jag skrev om här. Hur skulle det går nu?

Genom säkerhetskontrollen är det också långa, vindlande köer och, nej, Landvetter är inget vidare på logistik eller ordning. När vi väl kommer igenom är det för att i hast bege oss till flyget för vidare transport till Schiphol, Amsterdams väldiga flygnav, där vi har fem timmar i väntan innan vi lyfter för den nio timmar långa flygningen till Vancouver. Möjlighet för mitt bagage att hinna med, med andra ord.

Jag kommer ju inte bara från en retning i ljumsken (förra måndagen), utan också från ett ryggskott som jag ådrog mig för en vecka sedan. Är alltså inte i toppskick för att spela ishockey, men klarade hyfsat av spel med Kungälv respektive Frölunda Oldtimers tis- och onsdagkväll. Jag har fått lite hjälp med behandling av Webster Body Therapy med lite förmaningar och råd inför resan. Jag har varit noga med uppvärming, har gått innan ispassen, har cyklat en del… allt för att få igång ryggen. men en stillasittande flygning är ju inte toppen för en kinkande rygg.

Men resan går bra, jag sover två gånger om 40 minuter vardera, fördriver tiden med samtal med min ishockeykompis sedan drygt 20 år tillbaka (som var min motståndare i division 2 på 70-talet) och bio (ser den utmärkta dokumentären om Sparks och ”Belfast”, Kenneth Branaghs fina film om de beynnande ”troubles” i den Nordirländska huvudstaden.

När vi landar är det till en smittande vackert Vancouver där vårsolen och -värmen gör sitt till. I fonden de snöklädda bergskedjorna. Det börjar bra. Det dröjer innan bagaget kommer, men min trunk är med. Vi från Landvetter får det vi lämnat vid incheckningen. Värre är det för våra vänner som rest från Arlanda. Flera spelare saknar sina trunkar, bland dem båda målvakterna.

Via en transferbuss kommer vi till vårt hotell (River Rock), jag checkar in, min rumskamrat (finansmannen med erfarenhet från juniorhockey i både Leksand och amerikansk collegehockey samt Huddinge) kommer lite senare. Rummet är spatiöst, vi har varsin king size bed och får plats med våra trunkar. När jag lägger mig för att vila ringer telefon. Jag behövs till träningsmatchen för +65-gänget. Det blir inte mycket ro. Packa upp, packa rätt och en snabb middag, en kort vila och därefter vidare transport till Richmond Olympic Oval, arenan som stod för skridskotävlingarna under OS 2010, där två rinkar står parallellt i den väldiga domen. Bredvid spelas det volleyboll, basket, pingis, där finns en avancerad klättervägg med överhäng; hallen sjuder av liv, högst upp, som på en balkong finns ett gym som vid tiden vi ankommer lördag kväll är sparsamt använd, precis som det lite längre bort i hallen.

Ja, vi kommer dit vid åttasnåret. Matchen börjar nio. Det är fem på morgonen svensk tid. Och, ja, nu förstår ni kopplingen till de göteborgska svartklubbarna. Tröttheten sliter i kroppen, men jag är ju i Kanada för att spela hockey och hockey, ja, det ska det bli.

Omklädningsrummen är stora och många. Inga trappor för att ta sig ned eller upp för (läs och lär Göteborgs kommun och Göteborg fritid), man passerar bara rätt in, förbi entrén och receptionen och vidare in till sitt omklädningsrum. Men… det finns glest med krokar och inga hyllor att lägga något på. Märkligt.

Rinkarna ligger en våning upp. (Ha, inga trappor skrev du, minns den notoriska kritikern). Sant. Men en rymlig hiss som tar två lag – åtminstone innan match.

Våra motståndare, ett kanadensiskt lag, är vi en smula bättre än. Men på sedvanligt kanadensiskt vis ger de aldrig upp. Vi tar hyfsat snabbt en 4–0-ledning, men motståndarna reducerar. Då har jag gjort ett stabilt intryck, räddat det jag ska rädda och lite till, men detta vinkelskottet borde jag ha agerat bättre på. Vi leder med 7–2 när kanadensarna gör ett ryck och pillar in både sitt tredje och fjärde mål när vårt målskytte har gått i stiltje. Men närmare än så kommer de inte. Vi gör 8–4 med någon minut kvar, tackar artigt efter den snälla matchen och packar ihop våra grejer, duschar och tar en taxi till hotellet för den efterlängtade sängen.

Jag somnar snabbt. Vaknar pigg och utvilad 2.14 lokal tid. Hm. Inte läge för att gå upp, men lättar på trycket och återvänder till sängen för att övertala kroppen om ytterligare några timmars sömn. Vaknar definitivt klockan sex. En ny dag randas. Strax efter sju går rumskamraten och jag ned för frukost, där vi väljer en All Canadian breakfast med stekt ägg, skinka, stekt potatis, lite bär, sylt och toast samt juice och kaffe. 30 kanadensiska dollar per skalle inklusive dricksen. Mer om det senare.