Måndag

När jag tar bilen söderut gör jag det ensam. Visserligen är Hilda, vår Rav 4, lastad. Men sätet bredvid är tomt. Z har sedan en vecka tillbaka varit nere i sitt hemland för att göra Roskildefestivalen. Platsen där hon under några år jobbade, men det var något som fick ett abrupt slut 2010. Sedan dess har hon inte varit på plats, men ändå längtat. Nu, fjorton år senare, kom där en öppning.

Jag lämnade henne på Falkenberg station efter att vi i hast hade brutit upp från vårt boende på Ocean hotel, där vi stannat över natten efter att ha sett ”Korvfabrikören” på Vallarnas friluftsteater. I ilfart körde jag mot stationen. Ser tåget komma in på perrongen, hjälper henne att komma på – hon som inte vågat köpa biljett – och ser tåget lämna Falkenberg och mig ensam.

Nu skulle vi återförenas efter en vecka. Hon hade packat ihop sitt tält, utstått lynnigt väder med stormbyar och regnkaskader. Men hade bott på en del av Roskildefestivalens enorma camping med skydd och med ett nyss inhandlat tält som stått emot blåst och regn. Hon var fylld av intryck.

Jag hade fördrivit tiden med allsång på Tjolöholm, träffa vänner, ta en dagstur till Helsingborg för att se ”Ett resande teatersällskap”, kolla in Eldkvarn i Varberg och spela hockey. Jo, jag hade fyllt min tid, men med Z är den ändå alltid bäst.

Resan söderut började med ett drama. Nära Åbromotet hade en lastbil klippt en älg, som nu nått de saligas ängder. En rejäl kö tornade upp, men jag hade ingen brådska. Så ut på E6:an och strax efter Kungsbacka kom regnbyar som hette duga. Det vräkte ner och bildades som en dimma av ihållande fukt. Jag trummade på kanske lite för fort, för däckens grepp om vägen släppte taget i några vattenplaningar. Men jag höll mig kvar. Sansade mig en smula och efter Falkenberg sansade det sig och vägarna låg plötsligt snustorra.

Jag har på mig den Boss-kostym, som jag stolt tittade på men aldrig köpte för någon månad sedan. Jo, jag återvände till Erikshjälpen i Högsbo, handlade den och fick Samuels skrädderi vid Mölndals torg att fixa passformen. Den hänger löst ledigt på kroppen. Kvalitet är i toppskick. Under kavajen bär jag en långärmad Paul Smith-tröja, som även den fått hjälp med ärmarnas längd hos Samuel.

Jag vill vara elegant, men lätt klädd när jag åker till Köpenhamn för att återförenas med min fru, min vän, min närmaste, mitt allt. Kanske ser hon det. Kanske ser hon det inte. Av vana. Från en man som alltid tycker om att dressa sig. Jag vill vara fin. För henne. För mig.

På färjan tar jag två røde pølse og en Tuborg, för jag är hungrig. Jag passerar Prøvestenen i Helsingør, där vi alltid brukar proviantera – oavsett om vi ska till något boende eller åka hem. Nu stannar jag för att ta en kik på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det är ett intresse, loppisar och seconhander, men också ett missbruk. Om än ett lättsamt sådant. När jag finner en Boss-skjorta, kortärmad, lite Hawaii-inspirerat, ser jag att den, i linne och bomull, passar perfekt till den strandkostymen jag köpte på Barcelonas flygplats för drygt ett år sedan. Men det ska förstås stanna vid det. Jag har kläder så det räcker och blir över. Jag köpte också lite kontorsattiraljer för en spottstyver och skjortan kostade heller inte skjortan. 59 danska kronor är ett bra pris.

Så styr jag på vägarna som jag sedan 2007, då jag för första gången åkte till Köpenhamn, Z:s hemstad, med hon som kommit att bli min fru. I Bagsværd, norr om huvudstaden, bor hon hos sin syster. Vi brukar också stanna där, som vårt andra hem, när vi är på besök. Men denna gång har vi fått låna kusinen M:s hus i Virum, ett villaområde även det norr om Köpenhamn. Nära Holte, där favoritloppisen ligger, och bara hundra meter från Røde kors-butiken som vi besökte när den öppnade i slutet av februari i år. Det galna äventyret skrev jag om här.

Jag kommer till Bagsværd på eftermiddagen, får kyssar och kramar och mat, som Z:s storasyster T har lagat. Jag bär ner Z:s packning, tar farväl av T, hennes son A och hunden Max, som lika förtjust i att han kommer blir lika besviken när jag går.

Vi kommer fram till ett enplans radhus byggt på 30-talet. Dansk funktionalism. Litet, praktiskt och nyss renoverat. I källaren ska det pågå arbete, har vi fått veta. Det gör det också hos grannen. Vi installerar oss, handlar mat som komplement till den jag tagit med från hemmet och som inte ska förfaras. Huset är varmt, vi vädrar, bekantar oss med katten Gulerod, som ska vara skygg och inte social.

Tisdag

Första morgonen mornar vi oss. Kanske lite väl mycket. Vi hade bestämt – nja, jag hade gjort det – för att åka till Malmö med tåget för att säga hej till min kära vän Anna, som var på besök från Umeå för att hälsa på sin sons, min gudsons, familj. En möjlighet att ses då avstånden är långa. Vi hade siktat på att ses över en lunch, men det tog sin tid från Virum och, ja, Z föll till föga och följde med, trots att hon kände sig trött efter sin intensiva festivalvecka.

Det är fascinerande att åka från en förort till Köpenhamn och en cirka timme senare ha korsat Öresundsbron för att kliva av vid Triangeln i Malmö. Där träffade vi S, hans flickvän E, deras fyraåriga dotter S och A på vietnamesiska restaurangen Khahn. Z och jag är sena. Framför allt lilla S orkade inte vänta utan var hungrig. Vi förstår det. Men snabbt är vi ett med sällskapet, har fått in vår mat och njuter på många sätt på en sommardag, som spruckit upp i ett soligt leende. Vi bryter upp för en fika lite längre ner på Friisgatan och hänger som vuxna, men inte barn gör. S blir rastlös, vill leka och vår audiens är över. Vi får sällskap tillbaka till Triangelns station, tar tåget tillbaka. Men nu väljer vi att gå av vi Hovedbanegården för att promenera genom Köpenhamn. Z vill se Børsen, den anrika 400-åriga byggnaden där delar blev lågornas rov i en förödande brand i april i år.

Jag behöver ett akut stopp för nödvändigheter, hittar det i det gamla Centralpostbygningen, som nu är hotell, spa och bageri. Lättad kan jag nu företa mig promenaden i mina Henry Lloydskor, som jag nya fyndade för halva secondhandpriset i Hørsholm förra sommaren. Kanske inte den elegantaste match till kläderna, samma som igår, men perfekta och sköna promenadskor.

Vi dividerar om vilken väg vi ska gå. Jag pekar med hela handen; det gör även Z. Det blir en kompromiss, som gör att vi kommer ned till Det Kongelige Bibliotek, Den Sorte Diamant kallad, nere vid hamnen. Vi tar oss uppför den rikt av bilar, cyklar och förvirrade fotgängare trafikerade Børsgade från Knippelsbro, som ju svensk turistbuss med kraft körde in i med två döda som resultat. Børsen ligger öde halvt om halvt i ruiner. Arbete pågår med att rensa upp. Det är en sorglig syn.

Vi fortsätter upp mot Kongens nytorv, Nyhavn, Bredgade, ned till Amalie haven, parken som i början på 80-talet anlades som en gåva till kungligheterna och snyggt utnyttjar marken mellan slottet och hamnen. Så vidare längs kajerna till de ståtliga gamla lagerbyggnaderna för rederierna, som nu har blivit bostäder. En flera meter lång, lågt klippt häck utgör en grön mur framför ett av husen. Tjusigt, men hur klipper man den med denna precision…? Vardagsfunderingar som vi tar med oss i vår promenad genom Langelinieparkan mot Den lille havfrue, där Z får posera med Refshaleøen i fonden.

Vi fortsätter förbi turisthorderna och -bussarna ut på Langeliniekaj där kryssningsfartygen ligger, vänder åter och upp mot Østerport, bron över järnvägsspåren och ned mot perrongen där ett tåg mot Virum kommer direkt. Min app krånglar, så jag får inte köpt min biljett. Z fixar två snabbt. Tur, för kontrollanten kommer som ett gehu för att kolla att vi har betalt.

Så hem för kvällsmat och EM i fotboll. Men tåget är ett snabbtåg som far förbi väl valda stationer, bland annat Virum. Vi tänker att vi tar buss från Lyngby, men när vi står vid busshållplatsen inser vi att på grund av vägarbeten – omfattande sådan eftersom man sedan några år bygger spår för letbanen från Ishøj till Lyngby (försenad, förstås) – gör att bussen, som avgår om fem minuter gör det för långt ifrån där vi är. Tillbaka till perrongen, genom ett cykelgarage med helvetesmusik (eftersom jag är irriterad på den usla danska skyltningen om vart man ska gå).

Men vi kommer hem till radhuset i Virum, handlar mat på vägen och kommer till ro framför teven.

Onsdag

Z:s storasyster T har en tid hos en fotvårdsspecialist på Amager, som också råkar vara systrarnas styvmor, trots att hon är yngre än dem båda. Jo, så kan det gå i Z:s släkthistoria, som är intrikat. Z får också en tid och vi styr dit via gps och får en sightseeing genom Den Indre By på ett sätt som förvånar Z, som den københavner tas hon är. Vi åker för Rigshospitalet och längs med søerne. Helt i sin ordning. Men vid Kongens have vill den att vi kör mot Kongens nytorv, förbi Børsen och Knippelsbro, genom Christianshavn via Torvgade till Amagerbrogade. Vi stannar på vägen för att köpa en kvast blommor, ty det har varit en stund sedan vi träffad J, styvmamman. När vi far vidare ser jag den ena secondhanden efter den andra. Jag noterar i minnet. Bara för sakens skull.

Förbud mot den högersväng vi ska göra gör i sin tur att vi får ta en rejäl tur runt några kvarter för att komma rätt till Englandsvej, där J:s praktik ligger. T är redan på plats i stolen för att få sina fötter fixade. Z står på tur. Jag tar en promenad Englandsvej upp mot därifrån vi kom och den långa Amagerbrogade. Där finns en Kræftens bekæmpelse genbrug, men inget står där att finna. Men högre upp på samma sida av gatan finns en Røde kors-butik. Jag går nogsamt igenom butik. Känner på prylar och ting. Tar min tid. Men inget passar. Längre in i lokalen finns kläderna. Mest damkläder, förstås. Men också herrkläder, även om det inget är som lockar. Fast… hänger där inte en skjorta av god kvalitet? Jag kollar. En Barbour, grönaktig, brittisk kvalitet så det förslår. 125 danska kronor känns ok. Jag köper den med en fin sidenslips, Gilberto Classic, för 35 DKK. Med plaggen i min medhavda väska går jag tillbaka och in i genbrugsbutiken Weefood, som i förstone inriktar sig på matvaror ratats, men som fortfarande är tjänliga. Där finns också kläder. Ut kommer jag utan mat, men med en kortärmad H&M-skjorta och dito, zebrarandig, -klänning (till hustrun) plus en snygg, v-ringad, grön Day Birger Mikkelsen-tischa. Allt är secondhand, låga priser som blir än lägre på grund av något slags rabatt.

Jag promenerar tillbaka till fotvårdsspecialisten, smyger förbi J som arbetar med Z:s fötter och går in i köket. Där byter jag om till Barbour-skjortan och slipsen, smyger ut och passar dessutom på att ge Z klänningen, som hon förtjust tar emot. Ingen märker mitt klädbyte – förrän efter en stund då Z leende uppmärksammar det.

J bjuder på fika, en jordgubbstårta, och pulverkaffe. Vi sitter där en stund och samtalar. Främst systrarna med sin styvmor.

Så bryter vi upp. Tar farväl. Jag ska få en tid för omvårdnad om mina knotiga, hockeyfötter. J ska återkomma om tid. Vi bestämmer också att vi ska hem till henne på middag vid tillfälle.

Vi kör utan GPS, passerar kasinot vid Radisson Blu Scandinavia, där jag en gång bodde i samband med en intervju med multimusikern Bebe Risenfors, trollhättesonen som då spelade Tom Waits musik till musikteaterföreställningen ”Woyzeck” på Bette Nansens Teatret på Frederiksbergs allé. (En bit att gå, som jag gjorde då den bistra vintern i december 2000.)

Vi far förbi HC Andersen Boulevard, Glyptoteket, Tivoli och ut ur Köpenhamn mot Lyngby, där vi ska besöka Danske Bank för att få ordning på det danska konto som jag har hos banken och försökt, utan framgång, att avsluta.

Lägligt ligger banken mitt emot Røde kors-butiken i byen. Tur, för banken hade precis stängt för personliga, oannonserade ärenden. Vi läser oss till att kollegorna i Holte, däremot, välkomnar, på torsdags förmiddagen.

I Røde kors hittar jag en Stenströms-skjorta, blå och vit-blommönstrad. 120 danska kronor passar, precis som skjortan.

Fina fynd. Resan i Danmark har knappt börjat, men kläder svåra att tacka nej till har det blivit.

Torsdag

Vi väntar besök. Nygifte sonen kommer med sin hustru. Jag ska hämta i Helsingør. Deras resa är ett slags 30-årspresent till honom och en förlängd bröllopspresent till dem båda. Men först Holte och banken. Vi är hyfsat tidigt, men det är uppenbart att vi inte är ensamma. Kön att få prata med – och behovet att få träffa – en banktjänsteman är stor. Att trycka på knappar på en telefon och försöka göra sina ärenden den vägen är i längden inte alltid hållbar. Eller via datorn.

Jo, det är främst äldre. Men de är trogna kunder i en bank, som behandlar dem nonchalant. Vi bider vår tid och får slutligen, efter att en banktjänsteman hastigt blivit tre, hjälp av en ung fyr som snabbt och enkelt löser mitt problem. Vi tackar, kör hem, passerar macken där ett tält lovar jordgubbar, ärtor och färskpotatis. Vi stannar till. Snackas omkull av två unga killar. Köper allt utom färskpotatis, men några slags muster. Hoppas det har gått bra för grabbarna. De var driftiga.

Det blir en tur till Amager. J har hittat en tid till mina fötter och jag får behandling. Njuter och tackar. Betala? Nej, det här är ju en present till oss båda, för J var ju på vårt bröllop september 2012. Presentkortet har vi aldrig haft tid – eller utrymme – att utnyttja förrän nu.

Ungdomarna kommer vi sjutiden. Kanske halv åtta. Det skänker utrymme att träffa Z:s faster, som bor på vägen – i Nivå. Det är hennes sons hus vi lånar. Vi har avtalat att vi ska komma till henne för en fika vid sextiden. Det passar oss bra och då kan vi också titta till Røde kors-butiken i Hørsholm, som framför allt är bra på ting (herrkläder är det förvånande nog så där med utbudet). Vi åker en snitslad bana dit, hittar inget, men luskar ut att där finns – några kilometer bort – ett Røde kors för möbler. Sagt och gjort. Jag tar ut riktningen dit och vi kommer fram till ett lager där allt ska säljas ut. 50 procent på rubbet. Vi är ju intresserade av möbler, men en aningen jagade av tiden. De ska stänga för dagen inom kort. Här kan man göra fynd, men kläder är ju väsentligt lättare att vika ihop än möbler som är mer skrymmande.

Jag skrotar omkring. Känner och kikar. Kommer till lampavdelningen och…! Se där, en singellampa precis som den dubbeln vi har i badrummet. Den, inhandlad på Store Kongensgade i en lampbutik sent mars när vi var i full färd med att renovera badrummet 2010, hade genom en obegriplig olyckshändelse fått ena lampkupan krossad. Nu fanns en här hel. 20 danska kronor. Köpt och klart tillsammans med en litet växthus för balkongen, som Z hittat. Men… ska jag verkligen slakta den nya, fina lampan på kuban? Hm. Jag får fundera.

Så får Z ett sms. Fastern har missförstått allt. Hon är i sonens hus i Virum. Vägen hem för henne är lång och besvärlig med buss och tåg. Vi löser det. Hämtar henne och tillbaka till hennes fina boende i Nivå. Men tiden är knapp. Vi serveras pølse og øl. Jag dricker en som är sex-procentig. Men inser att om jag ska få ihop logistiken måste jag åka och hämta det unga paret nu.

Jag lämnar Z hos fastern för att få prata i lugn och ro. Kör mot Helsingør. Missar avfarten mot motorvägen (dansk skyltning är skamligt usel) och hamnar på bakvägar upp mot Helsingør. Kommer in i en rondell där jag har företräde, men får tvärbromsa för att en lastbilschaufför helt missat sin skyldighet att stanna. Han sträcker upp en hand som ursäkt från sitt väldiga fordon.

När jag kommer fram står de unga tu redan och väntar. Ett oläst SMS från sonen frågar var de ska stå. Men, de står ju just där de ska. Det vara bara jag som var sen.

Vi åker tillbaka till Nivå. Bjuds på lite fika innan vi tar farväl och åker mot Virum för att installera alla i huset, som är kvavt. Vi matar katten, som förtjust buffar med huvudet mot våra ben. Ja, den folkskygga katten stryker fjäskande sig mot våra ben, som skulle vi glömma av att ge den sin mat.

Fredag

Det har inte riktigt varit sommarväder, så som man kan kräva av juli. Regnbyar har överraskat, temperaturen har varit låg. Men vi har, en mil från där vi bor, hittat Skodsborg strand vid Strandvejen. En liten brygga omgärdad av två stränder, ett kafé, parkeringar för ett ringa antal bilar. Vi blir snart förtjusta i stället. Z får berättat att från sex till åtta står morgondagarna på kö, tålmodigt, för sitt nakendopp. De kommer ner i badrocken, väntar på sin tur, säger godmorgon, klär av sig i adams- eller evadräkten och simmar ut i Øresund.

Det är något rofyllt över det hela. I när fjärran svävar Ven lockande. Lite längre bort Sverige och flickorna från Backafall. Söderut, som svävande i diset, skymtar Öresundsbron och Turning Torso viftar på uppmärksamhet med sina 193 meter.

Vi tar förstås ungdomarna till stranden för bad. Vädret har spruckit upp, en simtur lockar. Så gör också en loppisrunda, där jag har bestämt rutten. Det blir Lyngby, Birkerød, Frederikssund… Vi har inte all tid i världen. Tyvärr. Men vi gör våra fynd.

Strax utanför Frederikssund, på vägen till Frederiksværk, väntar J, kæraste till N, Z:s näst äldre syster. Han har körsbär, som vi ska få plocka.

När vi är där blir vi i hast bjudna till N i Ølstykke. Hon står redo med frikadeller og kartoffler, som passar de sultna gästerna. Tak for mad.

I Frederikssund hälsar vi hastigt på Z:s lillasyster I med familj och hennes koppel av hundar. Min son blir förtjust. Han är hundvän. Ja, djurvän. Det blir en snabb fika innan vi ska iväg.

Lördag

Det är mulet. Ja, regntungt. Vädret skiftar verkligen. Inte bara från en dag till en annan; en solig förmiddag kan bli en trist tidig eftermiddag. Vi tar bilen. Först Røde kors bara några hundra meter från oss. Men sedan vidare. Vi vill visa de unga Reffen, alltså Refshaløen, med sina foodtrucks och folkliga stämning. Men det tillåter inte vädret. Vi kör ändå mot Amager (utan GPS) och mot B & W market, den gigantiska hangaren med vintage. Där finns hur mycket som helst, främst möbler. Men handlarna vet att ta sitt pris. Samtidigt är det lockande och fascinerande. Byggnaden lägger och en del av de exklusiva möblerna täcks av presenningar för att skydda från regnet som droppar in genom taket.

Men det lockar sin publik och jag överhör ett samtal om hur en av säljarna berättar om hur han åkt till Kastrup för att lämna möbler som ska transporteras till fjärran mål för en köpares räkning.

Det blir inget handlat. Det blir Hellerup.

På vägen stannar vi till på Østerbro och Lidkøp, ett eldorado för främst kvinnor gällande secondhand. Men jag kommer ut med ett par Tiger of Sweden-skor, i princip i nyskick. Storlek 44. Så inget för mig. Men 149 DKK ger en enkel matematik att jag kan sälja vidare dem med förtjänst. Det blir också ett svart linne, grovt ribbstickat, ett Solid Men (okänt märke för mig, men god kvalitet), som faktiskt saknas i garderoben.

Det blir smørrebrød på Sankt Peder. Ett ställe nära Strandvejen, som Z.s mor frekventerade med förtjusning. Nu knyter vi an till traditionen för mat och dryck. Det smakar furstligt. I bakgrunden skapar Tour de France dramatik på teven.

På vägen hem åker vi förbi bilmuseet Classic Car House mitt emot Frilandsmuseet i Sorgenfri där vi nyligen firade storasyster T:s 60-årsdag. Bilmuseet är, visar det sig, gigantiskt och har förutom sina fantastiska utställningshallar med alla fantastiska fordon också en hall för bilar till försäljning. Tyvärr kommer vi någon timme innan stängningsdag, så vi får skynda genom salongerna och alla skönheterna som välvårdade vittnar om bilens eleganta historia.

Det är se fascinerat, men inte röra. Drömma, men inte kunna köra. Att äga någon av dessa eleganta fordon kräver sin man eller kvinna – och då är det inte bara plånboken det handlar om; det ska ju skötas också.

Söndag

Det unga paret ska åka hem. Men först Holte. Favoritloppisen där jag genom åren, åtminstone sedan 2009, kunnat göra fantastiska fynd. Det var där jag köpte den Boss-smokingen jag använde på bröllopet, då Z och jag blev ett äkta par 2012. Den var använd en gång, storleken fungerade nära nog perfekt. Säljaren hade dessutom ett par handgjorda Sand-skor till salu. Totalt 250 danska kronor.

Det är sol då vi kommer dit. Men vi hinner knappt stava till loppis innan ett monumentalt skyfall fångar oss under ett stort parasoll. Förtvivlade säljare försöker skydda sina varor och slänger över plast över stånden. Några lyckas. Andra suckar och ger upp.

Jag skyndar tillbaka till en Tiger of Sweden-rock som jag hittade i det första ståndet, men avvaktat med att köpa. Nu går jag tillbaka, frågar, för jag kan inte se den då allt har packats in i deras bil. Säljaren plockar fram den och jag köper den som regnrock. 150 DKK.

Lika hastigt som regnet kom, lika hastigt försvinner det. Säljarna skakar regndropparna av sin varor och sina skydd och kommersen är igång.

Jag kommer hem med en Van Gil-kostym, linne, storlek för någon av mina söner. 100 danskar kronor, en Sand-kavaj, lite skjortor, rocken ovan nämnd plus lite till. Skörden var god, trots det lynniga vädret.

Så skjutsar vi paret till Louisiana, där de ska på utställning innan de tar tåget till Helsingør och båten till Sverige för hemfärd med buss.

Z och jag ska till Køge på släktkalas. Näst äldsta storasystern N:s dotter F fyller 21 och firar med att bjuda in släkt och vänner på hamburgerhaket Stacy’s diner. Vi tar med Z:s faster tur och retur, packar badkorgen, för stället ligger nere vid hamnen. Z kör och strax efter Köpenhamn somnar jag för att vakna fem minuter innan ankomst.

Vi hade fixat present i Nivå hamn då vi samtidigt passade på att ta en glass. Inspirerad av glassen blev det pengar i reda kontanter nedstoppa i en strut med några bollar i för att dölja sedlarna. Allt inslaget i stanniol.

Det blir ett fint häng med den danska släkten. Maten är med stället rejält USA-influerat. Några fastnar framför någons mobil för att följa Tour de France. Cykel ör stort i Danmark. Folk börjar troppa av, men det ska i den innersta kretsen spelas boule. Vi är med, men först vill jag som ensam bada. De andra väntar tålmodigt medan jag gör mina dyk- och simövningar.

Boulespelet avgörs mellan kvinnorna och männen, där de sistnämnda vinner.

Så är det dags för avsked och vi åker norröver för att först lämna faster M i Nivå och sedan ta oss hem.

Måndag 2

T ska till sin dotter i Nederländerna. Vi står för skjuts till Kastrup, tar ett hastigt farväl och åker vidare mot Dragør. När t fyllde 60 hyrde vi via air’b’nb ett hus nära det gamla fiskesamhället, men ändå tillräckligt långt ifrån för att komma dit. Nu var det dags. Solen står högt, men vinden ligger på. Vi parkerar en bit utanför centrum, promenerar in i de trånga gränderna med stockrosor som ståtar med sin prakt och retar Z med att resa sig på hart när omöjliga ställen. Hon som har satt stockrosfrön utan resultat. Dragør är charmigt och väldigt turistigt. Vi ska äta en bit mat och irrar runt en smula innan vi landar på Kongevejen för en øl och en räkmacka.

På vägen in till Dragør hade jag sett en Folkekirkens Nødhjelp Genbrug som jag ville utforska. Efter maten gick Z och jag skilda vägar för att en kort stund senare mötas för en glass i hamnen. Jag skyndar Kongevejen upp mot Kirkevej, som är huvudgatan in mot centralorten. Kommer efter en rask promenad fram. Scannar av vad butiken har att erbjuda. Hittar en Sand-skjorta med cyklar i motivet och en Tiger of Sweden-kavaj. Inget i min storlek. Skjortan i 46 (jag drar 40 i normalstorlek; inte slim) och kavajen var för liten. Väl i kassan upptäcker jag att kavajen, så ny den verkar, är kraftigt maläten vid ärmen. Nej tack. Inte ens om jag skulle få den gratis, som jag erbjuds. det blir skjortan för strax under 100 danska kronor. Bara för glädjen att ha köpt något på en secondhand i Dragør.

Z har genom sin storasyster försorg och Mobilpay (danskarna har inte Swish) köpt stockrosfrön utanför ett av husen som vi passerade på vägen in i Dragørs innersta kärna.

Hon berättar det då möter upp min älskade Z som sitter och väntar på mig vid glassbaren Dragør is. Så går hon in och köper en strut med två kulor till mig och en likadan till sig. Kaffe till det. Vi sitter en stund, kollar folk som vi gillar att göra och promenerar sedan ned mot hamnen.

Jag vill bada. Saknar i och för sig badkläder, men det löser sig. Vi går bort mot Dragør fort, bestiger fästningen och tar in utsikten. Ser Öresundsbron spänna över vattnet, trafiken som rusar till och från. Vi går nedför de branta trapporna, ut ur området. För vi har upptäckt en liten hamn, som också har en badbrygga.

Väl där inser jag att det kanske inte är läge för nakenbad. Det får bli kallingarna som får tjäna som badbyxor. Vinden får bli min handduk.

Det är grunt i vattnet, men härligt att komma i. Onekligen häftigt att ha bron i fonden.

Så upp för att naken med diskret skylning av de ädlare delarna och sedan låta vinden göra jobbet.

En barnfamilj har picknick på bryggan. Men båda föräldrarna sitter med ryggen mot barnen som leker vid vattnet. Vi förfäras och tänker att de där har inte en chans om något av barnen skulle trilla hit. Pojken är kanske fem. Hans syster yngre.

Vi funderar på att säga till, men går istället därifrån efter att jag har satt på mig kläderna. De badvåta kalsongerna har jag i handen.

Vi åker norröver. Nära Ikea i Gentofte bor J, som nu ska bjuda på middag. Det blir gediget danskt, gott och rejält. Jag dricker lite vin, men inte mer än två glas. När Z går på toaletten lämnas J och jag till oss själva att samtala. Min danska är inget vidare. Hennes förståelse för svenska ringa. Vi försöker, hon vill prata engelska. Men jag vägrar. Övning kanske ger färdighet. Z räddar oss. Klockan tickar mot sen kväll. Vi bryter upp.

Tisdag 2

Vi är rastlösa. Men vi har ett gemensamt mål. Något vi velat länge. Var för sig, men också tillsammans. Skovtårnet, en timmes bilkörning söder om Köpenhamn har lockat. Nu är det dags.

Men vi börjar med bad. Åtminstone jag. Men jag glömmer kallingar och får resa söder ut utan, endast iklädd shorts. Sexigt? Nä. Det var länge sedan jag tyckte det och inte ens då var det det. Men nöden har ingen lag.

Det är en gråmulen dag, men regnet håller sig klädsamt i skymundan. Bilresan tickar på och efter en stund är vi på plats nära nog när stället öppnar. Det visar sig vara en god idé.

Vi parkerar nära där vi ska betala entré, blir vänligt bemötta och efter toalettbestyr börjar vår promenad mot tornet. Det är en fantastisk anläggning gjord för hela familjen. Träden används för linbanor och klättring, vägarna är gjorda som träspångar, snickrade med finess. Här ska man kunna gå torrskodd.

Vi är ännu inte så många på plats och efter en stund är vi framme vid det väldiga tornet som reser sig mitt i skogen.

Det är vackert att se på och mäktigt att bestiga. Det uppstår en märklig känsla av att inte riktigt vara säker på att de man ser i tornet är på väg upp eller ner. Vi kommer upp, slås av en bedövande utsikt med utkikspunkter markerade i sargen – ut mot världen. Det är hisnande.

Vi tar ett varv till. Z tjänstgör fotograf till en familj, som vi låta sig fotas. Så går vi ner och vägen till markplan blir oändlig för den nödiga. Z noterar inte det. Hon vill ha med mig på bild ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Så kommer jag ner. Rusar ut och kastar mig ut i buskaget för att lätta på trycket.

Så tillbaka i min trevlighet och vi går vägen tillbaka, som ska sluta den cirkel vi påbörjade när vi kom.

Spången är verkligen listigt snickrad. Har ett träd stått i vägen… ja, då har man byggt kring trädet.

När vi börjar närma oss slutet på vår spångpromenad står där hyddor med möjlighet till glamping. En av dem är öppen för möjligheten att kika in. Vår nyfikenhet driver oss. Det är exklusivt. En hantverkare jobbar. Vi pratar med honom, en ung man från Rumänien, som tillsammans med sin pappa jobbat vid Skovtårnet under åtta år. Det är de som har byggt de listigt utformade spångarna. Vi är fylld av beundran och låter honom veta det. Han blir stolt.

Vi tackar för oss. Går tillbaka, kikar på lite annat boende och på hjortarna i ett häng en bit ner. Så går vi till restaurangerna för en bit mat innan vi drar oss mot blomsterängarna, som är en annan sensation som erbjuds på området.

Det blir en rejäl promenad förbi praktfulla blomster kan vi inte kan namnet på många, men inte upphör att fängslas över mångfaldens skönhet.

Z vill se mer. Så hon går iväg och låter sin äldre man vila en stund. Det dröjer innan hon kommer tillbaka en smula besviken. Det fanns inte mycket mer att se.

Så åter mot bilen, men först köps hon en kylskåpsmagnet.

Z vill till Stevns fort med minnen från kalla krigets dagar. Men jag styr mot Næstved och Kirppu där. Jag vill primärt få fatt på ett par kalsonger, men också kika på utbudet i stort. Jag är alltså trött på att gå kalsonglös. Z surar. När vi väl kommer fram stannar hon i bilen, så jag får kolla in stället själva. Jag gör en rask runda, men känner mig stressad. Hittar ett par kalsonger för 30 DKK (Front, vita, utmärkt kvalitet och passform).

Så kör vi österut och mot Stevns fort. Kanske vi hinner. Z googlar öppettider. Jo, det ska gå. Vi kommer dit och parkerar med en bredsladd. Vi har en timme tillgodo innan de stänger. Men väl framme visar det sig att det krävs en guidad tur, ensam får man inte gå, och det loppet är kört.

En annan gång.

Mot Stevns klint istället. En av några få kittlande kalkstensbranter. Platsen är ett av Unescos världsarv och vi promenerar efter att parkerat bilen mot utsikt och brant nedfart. Först kyrkan, som djärvt ligger på randen av klippan med en kittlande utsikt över havet och framför allt tvärt ned mot den steniga stranden. Sedan den branta stigen som avslutas med en än mer brant trappa ned till stranden.

Där går vi längs kullriga stenar och ett rastlöst hav som matar våg efter våg mot stranden.

Så upp igen, en ny lov mot en annan vinkel av utsikten, för att sedan kom mot värdhuset för en kopp kaffe med kaka – ett erbjudande som ger gratis parkering. Vi hygger oss under den grå himlen där regnet håller andan länge och tillräckligt väl.

Så tar jag ut kursen norrut så nära kusten det är möjligt. Z blir besviken. Hon vill köra på randen till havet, men det är inte möjligt. Färden blir fin nog ändå.

Vi når Køge söder ifrån, har passerat små samhällen på vägen. Åker förbi genbrug, som vi kanske får tillfälle att återvända till. Men vi stannar inte. Hem är målet. Motorvägen norröver leder oss rätt. Vi har ju en katt att mata.

Foto (med vissa undantag): KAI MARTIN