Funderar jag, så tror jag att det var på Lollipopfestivalen vid Lida friluftsområde söder om Stockholm som jag första gången begick livepremiären. 1995 och Bob Hund stod på scen och tog andan ur mig. Fräckt och nytt, galet och sammanhållet, underhållande, bekant och skavande obekant.

Några av bandmedlemmarna hade jag stött på i andra sammanhang, som sångaren Thomas Öberg som jag gjorde en intervju med några år tidigare då han var med i Oven & Stove och gitarristen Johnny Essing, som figurerat i flera band i punk- och postpunksvängen.

Men det här… Oj!

Galet och seriöst, genialt och konstigt – Bob Hunds opera underhåller.

Jag hade ju läst om bandet, hade de första plattorna och var ju förtjust i sound och uttryck. Men på scen var bandet så mycket mer, så mycket bättre.

Det är ju en orkester som definitivt gått sin egen väg, men aldrig någonsin gjort avkall på sin identitet. Det är bisarr musik, men genialisk, det är på gränsande till galenskap, men alltid för smart för att bli helt tokigt.

Jag har lyckligtvis sett Bob Hund fler gånger än jag kan minnas och har nog aldrig blivit besviken. Underhållningsvärdet är alltid cementerat på en stabil grund och därifrån kan bandet sedan sträcka sig hur långt som helst.

När Bob Hund fick rycket att sälja alla sina instrument gav det en oanad väg, som ingen, kanske inte ens killarna själva, kunde ana.

En stram och fokuserad Conny Nimmersjö.

Men när de flaggade för en uppsättning på Malmö opera var det nog fler än jag som skakade på huvudet åt stolligheterna. Men samtidigt… varför inte?

Det blev operan ”Och Bob Hund dör i slutet”, en föreställning som jag inte var på, men som jag nu fått mig till livs tack vare SVT:s sändning.

Malmöoperan med orkester och kör blev ett nytt redskap för den rastlösa och innovativa orkestern, det blev också ett samarbete som blev fruktsamt.

Operaprimadonnan Thomas Öberg med nya later.

Bob Hunds musik gifter sig med den seriösa inramingen. Thomas Öbergs upptåg får ett motstånd som blommar. Det blir kanske inte ljuv musik, men låtarna får en annan dimension.

Jag älskar inledning där symfonikerna inleder och bandet kommer in först efter en lång stund. Hur bandmedlemmarna är stramt uppklädda i svart, förutom Thomas Öberg i vitt med sitt svarta pärlhalsband och den svarta masken i ansiktet.

Och han tar kommandot över denna deras opera, kräver bums stående ovationer och pratar ordvigt och varmt humoristiskt. Ju mer varm i kläderna han blir desto större utmaningar, skjortan åker av efter ett tag och med hjälp av någon i publiken, han är ute och tackar stora delar av publiken och han klättrar sedvanligt ut i stolsraderna. Ja, det blir strålande underhållning och Bob Hund återigen så mycket mer och så mycket bättre.