Det var en grannlaga uppgift att skriva en text till Kai Martin & Stick!-gitarristen Georg Cremoneses uppfordrande låt. En sångmelodi skulle hanteras, implementeras med låtens struktur. Det rådde ingen tvekan om att låten var något speciell och med text och sång har den redan visat på kvalitet.

För texten blev ett ämne som sedan länge gnagt i mig; flyktingkatastrofen, känslan att fly ett land för något okänt i ett annat, att betala dyrt för att chansa på en transport som inte ger några garantier för att du ska komma fram över huvud taget.

När vi repade låten första gången i majs utgång var det något som hände. Så mycket föll på plats, låten fick den stolthet som den kräver och vi rätade på våra krökta ryggar, eventuella tvivel om vår kapacitet vädrades ut som i ett korsdrag.

Inför spelningen på Gröna Lund i somras var vi så övertygade om låten stolthet och storhet att vi inledde med den. När jag i somras filade på låtordningen föll den sig självklar. Vad som var mer märkligt var att jag vaknade en morgon med visionen att börja med den franska schlagern, Charles Trenets ”La mer”; någon som längtar till havet mot den som står inför sitt livs beslut och väntar på den där båten i, dubbel bemärkelse, mörker för en eventuell ljus framtid.(Lyssna på ”Strändernas svall” här.)

Det blev en konstnärlig succé. När vi paraderade in till Charles Trenets starka sång och när den ändat höra riffet i låten kickas igång av basisten Alex Gabay… ja, det var då och där som konserten var i hamn, så att säga. Det blev sedan mycket bättre än så. Vi gjorde en fantastisk spelning, som vi kände instinktivt tillhörde en av de främsta som vi levererat. (Nå, nu är minnet blekt och vi kan gjort fantastiska spelningar tidigare, men känsla där och då i Stockholm 17 augusti 2015 var fin och stark.)

När vi sedan några dagar senare går in i studion för att föreviga den låten tillsammans med ett gäng andra för det kommande albumet ”Utan titel”, var känslan fortsatt stark. Det här blir speciellt.

Jag hade under Way Out West jobbat som fotoassistent till fotografen och regissören Johan Carlén, som gjort ett gäng förträffliga rockvideor där Göteborgsbandet Avatars ”Hail the apocalypse” är mästerlig. När vi pratade om hans filmande och min vision om en video till just ”Strändernas svall” klickade det.

I dag, en rufsig och dessvärre litet för vindbiten höstdag skred vi till verket. Vi åkte till en vidsträckt strand för att realisera våra idéer, som vi gjutit ihop i samklang; mina idéer med hans, hans kunnande och bildseende med mina visioner.

Det var kalla timmar på stranden med en ihållande vind och ett vatten som sedan länge passerat sommarens behagliga temperatur.

Men vi nådde ett resultat som nu ligger till grund för det slutförande som ska göras.

Resultet…? Jo, det kommer, men dröjer. Lite mer filmande ska göras, lite mer tid ska ägnas åt låten i studion och allt är, som det så vackert heter på engelska a work in progress.

En roll, en regissör, en strand, en kamera… Foto: KAI MARTIN