Ett band med mörkret som en allierad. Foto: KAI MARTIN

Lädernunnan, eller internationellt, the Leather Nun, har alltid flörtat med mörkret och med det förbjudna. Redan från starten, som ett kanske mer renodlat punkband baserat på medlemmar från Göteborgsbandet Straitjackets och den ständige frontmannen Jonas Almquist fanns dessa element, som sedan kommit att växa allt starkare.

Genom Jonas Almquists starka förmåga till att marknadsföra bandet parat med musik som efter att den klivit ur den första punkkostymen blev mer malande, mer suggestiv, mer bottnad i Lou Reeds rock blir snart Sverige för litet. En onekligen spännande utveckling, som tog slut på 90-talet, då Jonas Almquist skrotade bandet efter att gruppen glidit in i en mer bikerorienterad rock.

När Lädernunnan nu återförenats görs det med stil och album ”Whatever”, som förtjänar större uppmärksamhet än vad det fått.

Det står klart när gruppen gör sin första spelning i Göteborg sedan Göteborgskalaset 2004, en återförening som lämnade en del övrigt att önska (och nej, jag räknar inte spelningen på Sticky Fingers 2009 utan en hastigt avhoppade Jonas Almquist, efter Malmögiget 11 september).

Men även utan musikalisk briljans väckte Lädernunnan uppmärksamhet. Vid en spelning på Kåren i Göteborg, som vi gjorde tillsammans med bandet och Strasse 1980, inleddes konserten med en naken kvinnan, som under spelningen kläddes på till en nunnan. Vid ett annat tillfälle visades en fistfuckingfilm när gruppen uppträdde på Mudd club i Göteborg.

På Storan vägrar Lädernunnan att släppa in ljuset. Ett flortunnt tyg hänger framför scenen, för att skapa ljuseffekter som fungerar så där. Det är ett totalt jävla mörker, och jag förstår det inte, där man bara kan ana bandmedlemmarna på scen. Jonas Almquist framstår inte ens som illusion. Onödigt, om ni frågar mig.

Men musikaliskt är det en spännande resa, från den trevande inledningen med nya ”All those crazy dramas”(se fräscha videon här), den försiktiga Håkan Hellströmhyllningen, till nya albumet ”Whatever” som betas av under en knapp timme. Låtarna baseras på solid grund där Lou Reed dansar långsamt med David Bowie och rena kabaretmusikinfluenser. Det är på det hela inte så tokigt, och det tycker jag inte enbart för att Kai Martin & Stick!-gitarristen Jörgen Cremonese briljerar på scen.

I skuggorna återfinns också Nils Wohlrabe, betydelsefull gitarrist i bandet under 80- och 90-talen, och Anna-Lena Karlsson på kör… Ja, hon som stod för den famösa, omvända stripteasen på Kåren. Totalt är det åtta man som mest på scen, men det kan man bara ana.

Jo, det här skulle kunna ha blivit så mycket bättre om bara Lädernunnan vågat kliva ut ur skuggorna. Jonas Almquist tillbakalutad sång är intakt och musikens malande hypnos likaså. Synd att gömma det i mörker och med ”ljuseffekter” som inte ger någon suggestivitet att addera.

Finalen med extranumren och en sent vaknande publik (somnade den i mörkret…?) visar att det finns beständighet mellan gruppens historia och det den gör nu. Men visst är energin i Punkrock Allstar Gbgs cover på ”Ensam i natt” från 2014 bättre än var Nunnan orkar prestera den här kvällen, inte bara för att jag är med och körar på den…

Lite ljus i mörkret – en bild tagen precis i slutet av konserten. Foto: KAI MARTIN