JAG KOMMER HEM IGEN TILL JUL

!!!!

Medverkande: Peter Jöback, Cookies’n’Beans, tolvmannaorkester ledd av Lars Halapi samt kören Caleido.

The Theater, Gothia Towers, Göteborg

Publik: 1200

Bäst: Peter Jöbacks röst!

Sämst: Han har en bit till mellansnacket känns som om det är från hjärtat.

Fråga: Hur lyckas Mats ”Skuggan” Wennersten skapa denna magi med sin ljusdesign…?

Det är hisnande 13 år sedan albumet ”Jag kommer hem till igen till jul” kom och blev en milstolpe för Peter Jöback, en själsöppnare och en publik succé.

När han nu återvänder till den är det kanske inte så konstigt att delar av showen vilar tryggt mot den som gjordes då. Och visst är väl inledningen med Luciatåget med Peter Jöback som stjärngosse en repris…? Jo, jag tror att det gnager i minnet att det är så.

Men 2015 är förstås allting uppdaterat. Mats ”Skuggan” Wennersten har skapat ett fantastiskt rum av The Theatre; både intimt och fantasieggande med skeende i lugn och fin takt, men suggestivt och levandegörande.

Med detta som fond är rent visuellt en stor del av showen gjord. Nu räcker det inte. Peter Jöback, mannen med guld i rösten som kan röra den mest förhärdade, har sällskap av Cookies’n’Beans (trion Linda Ström, Frida Öhrn och Charlotte Centervall) dem som han turnerade med sommaren 2011 i ett fruktsamt samarbete. Charlotte Centervall har också tidigare varit gitarrist i Jöbacks band på några turnéer; det är alltså musiker och sångare med kvalitet och det märks och känns.

Då, 2011, var jag i och för sig lite besviken för jag tyckte att Peter Jöback stal uppmärksamheten lite väl ofta. Här är förvisso allt ljus på honom, men damernas röster är väl integrerade i arrangemangen, som förre Bo Kaspers Orkestergitarristen Lars Halapi står för.

Jo, det är vackert. Det är romantiskt och emellanåt mollstruket och vemodigt. Men Peter Jöback kan sin musik och med sina kvaliteter som musikalstjärna faller det här aldrig i någon sentimental fälla.

Han lyckas också sympatiskt och vackert göra ställningstaganden mot det förhärdade klimatet i Sverige, för öppenhet, för kärlek – oavsett religion, politisk hemvist eller läggning. Han landar sitt mellansnack personligt, men tillräckligt allmängiltigt för att det ska kännas hos var och en i salongen.

Förvisso har han fortfarande, vilket jag kan tycka är lite märkligt efter alla dessa år, inte den trygghet i sitt manus att det känns som om han pratar fritt från hjärtat. Inledningsvis är det till och med en smula stolpigt.

Men musiken! Och rösten!

Åh, jag är svag för det han bjuder. Det är ren och skär skönsång, uttrycksfull, själfylld och stark.

Visst, det kraschar lite märkligt i den svenska versionen av ”Fairy tale in New York” där alla vill vara med lite för mycket hela tiden. Men oftast är det harmoni och stimmung för hela slanten.

Peter Jöback får en fin egg med Cookies’n’Beans tuffa röster som tuggmotstånd och med dessa snygga arrangemang… och denna makalösa ljusinramning (så läckert med en romantisk göteborgsk skylinen på slutet)!

Tjusigt, Jöback.

Peter Jöback skapar fin, fantasifull och själfylld stämning tillsammans med Cookies’n’Beans. Foto: KAI MARTIN