MACHINAL

Göteborgs stadsteater

i rollerna: Caroline Söderström, Mats Blomgren, Victoria Ullmarker, Rasmus Lindgren, Alex Jubell, John Lalér, Johanna Lundaahl/Maja Mogren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Pia Ternström

Regi: Sisela Lindblom

Scenografi/kostym: Kajsa Hilton Brown

Ljus: Max Mille

Ljud: Karin Bloch Jörgensen

Mask: Ingela Collin

Koreograf: Dag Andersson

Dramaturg: Joel Nordström

Svensk premiär. ”Machincal” – Broadwaysuccén på Stadsteatern för första gången. Foto: OLA KJELBYE

Att kvinnor kan mörda män har Göteborgs stadsteater visat tidigare. Som i finska dramat ”Sylvi” förra våren med Nina Zanjani i en starkt gripande huvudroll.

När Sisela Lindblom nu griper sig an ”Machinal” – Sophie Treadwells pjäs baserad på en uppmärksammad mordrättegång i 30-talets New York – är det med liknande neurotiska förtecken, men jag förstår det inte.

Jo, Caroline Söderström spelar sin roll som en kvinna på gränsen till sammanbrott med stringens, nerv och närvaro. Det går inte för en sekund att ducka för hennes sköra gestalt, plågad av inre och yttre stress, krav och desperat längtan efter kärlek.

Men… om jag uppfattar saken rätt är alltså ”Machinal” ett slagträ i emancipationsdebatten, då på 30-talet där kvinnor i New York tog sig rätten att vara fria över sin egen sexualitet, över sitt eget öde, sitt eget liv.

Det är inget jag känner av här.

Det jag ser på Göteborgs stadsteater är en kvinna i själslig tvångströja, som inte hittar sig själv, inte hittar något lugn, inte vet hur hon ska finna frid. Som nära nog tvångsgifter sig, föder barn, hamnar i ett posttrauma efter förlossningen och sedan finner kärleken, men åter i vardagslunken grips av demoner och mördar sin man… kort sagt.

Det är grova bitar i detta pussel som skaver och passar dåligt i ett i grunden gripande drama.

För här finns kvalité i stora stycken.

Pjäsen är koreografiskt sinnrik från start. Rör sig som i en dans och brister emellanåt ut i regelrätta dansnummer. Det blir musikallikt, men utan sång (så när som på en scen) och, fånigt kanske, för jag skulle önskat mer av den varan.

Starka scener löser av varandra, som den i första akten mellan den unga kvinnan och hennes mamma (Victoria Olmarker) i köket hemma är påfrestande verklig, med livets inrutade mönster, ord och oförmåga att lyssna, ta in och förstå. En avgrund i vardagen.

Eller det desperata, men känsliga mötet mellan den unga kvinnan och hennes älskare, som bryggår över första och andra akten. Där där hon får bekräftelse, för känna sin kvinnlighet, sin lust, sin längtan. Men också där hon sår sitt frö till dådet.

”Machinal” tangerar ”Pennies from heaven” och ”The singing detective”, Dennis Potters klassiska tv-serier från 80-talet i stämning och tidsrymd, och Kajsa Hilton Browns kostym och scenografi vilar väl och snyggt mot tidsandan från 30-talet.

Med bara elva personer på scen krävs det mycket av ensemblen att lägga scen till scen. Det fungerar oavsett om det är ett stressigt kontor, en rökig bar eller i en stökig domstol. Det finns en vibrerande motor som tickar stadigt på mot det ödesbestämda slutet, en final som inte heller här saknar referenser; jag tänker på Lars von Triers ”Dancer in the dark”, återigen en kvinna som dödar en man.

Problemet är att i ”Sylvi” och ”Dancer in the dark” ser jag motivet. Det gör jag inte i ”Machinal”.

Mats Blomgrens make är förvisso en självgod träbock, som älskar sina floskler, en man med sinne för framgångsrika affärer men utan sensualism i fingrarna. Att Cecilia Söderströms unga kvinna ser sig nödgad att gifta sig med honom kan jag förstå, fattigdom gör ”kärleken” desperat, men att hennes nerviga gestalt lockar honom förstår jag inte. Lika lite som hennes rädsla för kroppskontakt förvandlas till vällustljud i mörkret vid bröllopsnatten. Hur gick det till? undrar jag i min naivitet.

Jo, det finns alltså en räcka starka scener i Stadsteaterns ”Machinal”, men i stort sett är pjäsen ett pussel med skevande bitar, som trycks på plats för ett oklart motiv. För jag kan inte för mitt liv se kvinnlig frigörelse i att en kvinna hemsöks av demoner och dödar sin man; hur trist han än månde vara.