Det kom en lunch emellan. Den dag då jag hade tänkt att inte missa första akten, isdrottningen Eva Dahlgren. Fick bara rapporterat att hon gjorde det väldigt bra i Linnétältet, att hon drog sin publik och fyllde på rätt bra publikt.

Det blev istället Linnéa Henriksson som blev lördagens premiär för undertecknad. En artist jag bara hört på radio och stött på någon gång i teve, men aldrig odlat någon större relation till. Ja, en sångerska och låtskrivare från Halmstad som rört sig i Veronica Maggioland med viss framgång i ”Idol” (2010), typ. Men där stannar kunskapen.

Jag erkänner och skäms lite. Men å andra sidan blir jag ju nu drabbad på plats. Jisses, vilken kvinna. Vilken energi, vilket uttryck, vilken härlig röst och så rejält låtarna växer på scen.

Här snackar vi en artist som inte backar för mulna moln och klent – inledningsvis – med folk. Hon tar tag i taktpinnen, släpper den inte för en sekund. Driver på publiken. Bjuder in varenda kotte. Pratar allvar med alla. Ger fina historier om varenda låt och får dem att bli angelägna och berörande. Så avslutar hon med att kliva över kravallstaketet och ut bland publiken för sin grandiosa final och vad är klockan…? Inte ens två på eftermiddagen och det är redan fest.

Tuff brud i lyxförpackning. Linnéa Henriksson övertygar. Foto: KAI MARTIN

Omtumlad och lycklig med rosor på kinderna under blekgrå himmel rustar jag iväg till Linnétältet för Lisa Hannigan. Irländskan är väsentligt mycket mer nedtonad i sitt uttryck, men jobbar å andra sidan i en helt annan skola. Det är finstämt, irländskt folkligt med en egen touch och en smygande energi. Under tiden ökar mängden regn som faller och trots att hon med sin sång försöker betvinga nederbörden på fall hörsamma vädergudarna inte denna hennes vädjan.

Försiktig energi. Lisa Hannigan satsar på finstämt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Regnet hämtar emellertid andan en aning och jag spatserar ut mot Flamingoscenen där britten George Ezra uppträder. Det låter fint, lite åt klassisk soul med blås och upptempo. Men det rör inte på sig. Inte han heller.

Stilla soul. George Ezra sjunger väl men det stannar där. Foto: KAI MARTIN

Direkt efter till Azaleascenen. Conor Oberst har rykte om sig och oavsett vilket det här är jag lyhörd. Jag möts av en tjurig fan som när han öppnar munnen säger artighetsfraser utan det minsta tyngd eller allvar. Allt faller tomt. Musiken…? Tja, inledningsvis väldigt Waterboysinspirerat, men mitt tålamod faller i takt med regnet.

Tjurig fan. Conor Oberst oborstade stil faller inte i smaken. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag flyr oförskämdheten och vilar mig på en stol i presscentret. Messar lite och sköter lite samtal, skakar av mig några regndroppar, går på toaletten och beger mig så ut i det tilltagande regnvädret.

På Flamingoscenen är det dags för Oskar Linnros, som jag inte vet när jag senast såg. Det är ju en artist som dominerar dagens musikutbud utan att förhäva sig. Han inleder väldigt Prince går Kaah, effektivt funkigt. Bandet är eminent, de två körsångarna följsamma och snart skapas ett häftigt driv i musiken. Precis som med Linnéa Henriksson finns det ett allvar i mellansnacket som gör att både låtar och musik växer. Men till skillnad från Halmstadstösen är Stockholmskisen inte så förtjust i att stå på scen. Det löser han snyggt genom att inte backa för att prata om sin rädsla. Det blir ett starkt framträdande, som får extra effekt genom Seinabo Seys gästspel i ”Psalm för skolgårdar”.

Soulboy. Känslig kille med känsligt hjärta. Foto: KAI MARTIN

Jag går när finalen klingar ut. Alla kan texten. Alla sjunger med. Utom jag. Regnet faller, men publiken viker inte en tum. Utom jag. Som går in till Frida Hyvönens konsert.

En av många starka personligheter med ett eget starkt uttryck utmejslat på scen. Hon sitter vid sin flygel och hamrar ur sina låtar helt osminkade, rättframma och med texter som inte blundar för något. Till det ett kaxigt mellansnack om än emellanåt lätt manierat.

Ångrar inget. Frida Hyvönen bjuder på en personlig spelning. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller osvikligt och folk hukar i vädret. Ber sina böner om uppehåll, men bönerna förblir ohörda. De flesta är rätt klädda, stövlar, regnkappa/-rock, ja till och med sydväst. Andra är obekymrat festivalklädda med converse som villigt suger upp fukten från den allt mer lerdränkta gräsmattan.

Regnet regerar. Way out Wests finaldag kämpar mot regnet. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag trotsar vädret. Mina jacka, inhandlad nyligen och som jag trodde var regnbeständig, läcker. Men med en isländsk tröja som skydd under klarar jag mig. Mina rock’n’rollskor i imiterat ormskinn är av plast, men läcker försiktigt. Jag klarar mig från värsta fukten och blir aldrig kall. Går bort till London Grammar, en brittisk trio som rör sig stilla till vacker sång. Men deras blygsamma framtoning ger ingen våg av erkänsla i mitt förhärdande hjärta.

Istället väntar jag in Band of Horses, ett favoritband som jag inte sett på många år. Väl på scen gör de mig inte besviken, men den där definitiva gnistan saknas. Kanske för att Taylor Ramsey och Bill Reynolds inte finns med sedan i maj i år.

Nästan kepsen av. Band of Horses var bra, men saknade den riktiga gnistan.

Foto: KAI MARTIN

Så börjar festivalen lida mot sitt slut och för en åldrad känns det i kroppen. Ländryggen tar stryk och när det regnar och är fuktigt finns det inte så många rastplatser för den hågade. Men Z har kilat in sig på SJ-trappan och jag lyckas smita in min hockeyröv när utrymme uppstår. Vi sitter där och kikar lite förstrött på Regina Spector, som är (jag vet) värd större uppmärksamhet. Men en tredagarsfestival tär inte bara på kroppen utan också på både hjärna och själ. Ge mig en salong, ett bra säte och jag sitter som ett tänt ljus; icke den här gången.

Värd uppmärksamhet. Regina Spector bjuder till. Foto: PETER BIRGERSTAM

Lana del Rey är Way out Wests stora huvudnummer, den akt som först bokades och som snart tjänade som motor till biljettförsäljningen redan kring jul. Haussen kan vara relevant, men jag fångades aldrig riktigt då hennes debutalbum kom för några år sedan och inför denna hennes första spelning i Göteborg är mitt intresse avmätt. Men ingenting mot hennes agerande på scen. Om Conor Oberst amerikanska artighetsfraser föll hårdare mot marken än regnet är det ingenting mot svala Lana del Rays plattityder. När hon säger att hon älskar publiken efter att några röster ropat om kärlek till henne sugs allt av känslor upp i rymdens svarta hål för att aldrig någonsin återvända.

Ja, det ser fint ut från håll. Det låter fint från håll. Men det är en artist som aldrig bjuder upp till dans utan som med distans läppjar på sin perfekt blandade drink och kylslaget coolt rör sig i en nonchalans som till slut blir drabbande.

Artist på distans. En sval, avmätt finalartist. Foto: (från distans) KAI MARTIN

Så Way out West 2017, detta arrangörernas elfte festival? Jo, tackar som frågar. På papperet var det ingen festival jag gjorde volter inför. Väl på plats fick jag mina positiva överraskningar och negativa.

Bäst…? Tja, Linnéa Henriksson, Oskar Linnros, Frida Hyvönen, Jens Lekman, The Oh Sees, Pixies, The XX och trots allt Band of Horses.

Mer om vad jag tycker om festivalen går att läsa i min krönika i Göteborgdirekt.

Det är som med ekonomin. Det går upp och det går ner.

Ja, det är som konjunkturen, ibland oanade förändringar och skeenden.

Men en sak är säker, Jens Lekman kan förgylla vilken dag som helst och när han inleder Way out Wests andra dag är det på samma gång den bästa av starter och snudd på oförskämt. Bäst för att hans vemodspop smeker ett bitterljuva hjärta till tårdrypande glädje. Sämst för att det vid Linnéscenen är illa fyllt denna tidiga fredag eftermiddag.

Nu var jag där, så jag bryr mig egentligen inte utan prisar festivalgudarnas nyckfullhet och njuter i stora drag. Jens Lekman är på ett ypperligt humör blandar och ger ur sin repertoar, bjuder på underfundig humor och har en inledningsvis ypperlig trio som kompar, som sedermera växer till en kvintett på två blåsare på sax och trumpet.

Han kärleksbombar Göteborg med stolthet, men dissar med kraft de politiska och kommersiella krafter som jobbar mot kreativitet och konst med ökade hyror och snobbbyggande av bostadsrätter i höga skrytbyggen.

Kärlek. Jens Lekman bjuder humor, pop och vemod. Foto: KAI MARTIN

Direkt efter spelar nästa akt, Jonathan Johansson, på den väsentligt större Azaleascenen och det fylls på. Men scenen känns för stor för hans high lifeinspirerande pop, som i längden blir lite för strömlinjeformad om än elegant. Fast vi har med en spännande textförfattare och en utmärkt sångare att göra, som i och för sig har en bit kvar till detta det större formatet.

Att röra sig på festival är lite som vävstolens skottspole. Fram och tillbaka. Men så blir det så småningom en brokig väv när dagen summeras. Jag löper med andra ord till Linnétältet och möter Perfume Genius (Mike Hadreas), ung man med keyboard och liten orkester.

Det kan naturligtvis sluta hur som helst. Men här är en kille som kommit ut ur flera garderober samtidigt och bjuder på en rackarnas fin show. Lite som om Communards möter Rufus Wainwright under en, emellanåt, primalterapisession.

För några år sedan satt han blygt vid sitt piano. Den tiden är över.

Prima primadonna. Perfume Genius bjuder på show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det gäller att hämta andan mellan varven. Way out West bjuder på samtal och möten, som kan vara fruktsamma om det inte brôtas för mycket på de stora scenerna. Jag scannar av VIP-området, men höjer alltid lika förvånat ögonen över gänget som väljer att hänga där. Visst, det har hottats upp väsentligt med dj:s och gästspel. Men var någonstans är musikfesten…? Knappast där och pilsner och drinkar kan ju drickas varhelst innanför tullarna i huvudstaden.

Så ut därifrån och in i pöbeln som bjuds på en fin stund av Sabina Ddumpa, som spinner sin soul på ett utmärkt vis. Ja, det är kompetent. Ja, hon har den vackraste av kappor, en orange, storhårig historia som hon snart blir för varm i. Men jag ser inte in i hennes själ och berörs inte mer än min beundran för hantverket i musik. Och precis som med Jonathan Johansson är scenen för stor för henne.

Soul utan soul. Sabina Ddumpa bjuder kompetent, men öppnar inte själen.

Foto: KAI MARTIN

Kan ni tänka er Robin Williams, en ung sådan, som rockmusiker. En grabb som är ytterst begåvad, gör fina låtar, men som hela tiden måste skoja till det. Varje text en grimas, varje ackord en krumelur, varje rörelse en silly walk… Ja, det är Mac DeMarco i ett nötskal. I mina öron och ögon håller det för en kort stund och jag går upp till Höjden för att vila öronen, men hamnar i en föreläsning om veganism och mot köttindustrin. Sanningar hamras in i min trötta och mörbultade kropp av de tre i panelen ledda av Lotta Lundgren. Ja, jag vet. Ja, jag vet. Ja, jag vet. Jag är en dålig människa. Jag är vit. Jag är man. Jag är mer än medelålders. Jag är roten till allt ont.

När föreläsningen förvandlat mina öron till grönsaker snor Z och jag åt oss varsin vilstol och låter det välhängda köttet läka en smula för fortsatt väg mot slakten.

En kaffe från SJ. Lite energi. Men ingenting mot vad Mø bjuder på Flamingoscenen. Jisses vad den danskan kan sjunga och med vilken frenesi hon håller hov. Det är tuff, dansorienterad r’n’b, låtarna är högklassiga och förväntar man sig en läckert förpackad ung dam går man vilse. Hon ser ut som hennes garderob har försvunnit på vägen, klädd svart och en Joy Division-tischa. Strunt samma. Hon förvandlar sin show till klass.

Och energi! Ja, vad ska man säga. När jag smiter iväg till Linnétältet blir jag både paralyserad av chock och fullständigt utblåst av The Oh Sees. Fyra män som knappast hade blivit insläppta på Avenyns ens simplaste hak gällande dresscode. Men vad de levererar. Med gitarr, bas och två trummisar bjuds det på högoktanig rock i en hastighet som är svindlande. Trummisarna är på samma gång synkroniserade och spelar var och en för sig tillsammans. Magiskt dunder och brak.

Wham bam! The Oh Sees är satta att sköta energiförsörjningen på WoW.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Kanske var det taskigt. Men att ha blivit urblåst och gå till Feist blev som en fis i vinden. Det jag uppskattar på skiva blir inte uppfyllande för denna nu så tomma själ. Luften står stilla och det jag istället drabbas av blir rastlöshet.

Stilla. För stilla. Foto: KAI MARTIN

Feist är precis som Ryan Adams ett av WoW:s toppnamn, skrivet med stora, feta bokstäver på affischerna. Ryan Adams bjöd på en solospelning för några år sedan i Konserthuset. Skört och starkt på samma gång. Nu med band särar han på benen, är fryntlig och larmig och låter allt gå i stå. Rock kan vara fantastisk, men ibland som en betongris.

Posör. Ryan Adams röjer, men röven den står stilla. Foto: KAI MARTIN

Då är Fatoumata Diawari & Hindi Zahra väsentligt mer svängig och intagande. Eklektiskt musik med främst rötterna i Diawaris Mali, men så mycket mycket mer, så generöst och intagande, sprittande och glädjerikt.

Sväng. Fatoumata Diawara skapar sväng. Foto: KAI MARTIN

The XX såg jag på ett glest besatt Brewhouse för knappt tio år sedan. Då en blek hype kring bandet, nu hysteriskt. Jag köpte senaste albumet i Boston i vintras och var förtjust. Det finns något eget i deras musik samtidigt som deras DNA finns i mitt postpunkistiska blodomlopp. Jag hittar rötter i tidiga Cure, musik från 4ad, det klassiska brittiska skivbolaget från 80-talet, Everything But The Girl och… vad heter han, ”Wicked Game”… jo, Chris Isaac. Det förstärks på Azaleascenen som efter Frank Ocean på inledningsdagen, drar en mastodontpublik.

Det är en fantastisk, stiltrogen spelning.  Romey Madley-Crofts och Oliver Simms växelsång, deras gitarr- respektive basspel som lutar sig tillbaka mot Jamie Smiths kontrollbord av rytmer och sparksmakade syntinpass. Det är vackert, stor musik med försiktigt anslag och bitvis helt magisk i sin framtoning av skirt och stark.

Skirt och starkt.  The XX finns i det postpunkistiska DNA:t. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag lämnar emellertid för att se en gnutta av Afghan Whigs (delvis beroende på ett trängande toalettbesök) och möts (något lättad efter det trängande toalettbesöket) av en ljudvägg, kompakt och intensivt. Det är mäktigt, kanske inte så nyanserat, men friskt men där inslaget av Princes ”Sometimes it snows in April” gör mig brydd, då den låter som ett misstag mer än en hyllning, eller vad det nu var.

Kompakt. Greg Dullis Afghan Whigs bjuder på ett wall of sound i rock. Foto: KAI MARTIN

Så finalen med Major Lazer som är allt godis gratis i gottefabriken till, som det låter, förinspelad musik (låter märkligt då musiken stängs av för omedelbar allsång). Konfettiregn med dasspapper, dansare, senare uppträdande i Gaiströjor och – får jag rapporterat för mig – tröttsam sexism. Då har jag gått, slipper eländet och kan på distans bara fråga mig: Varför…?

Nå. Det går an att vara bortskämd. Ha levt ett liv. Smakat på det goda. Testat det usla. Fått sina törnar. Känt hjärtat slå.

Har inte de senaste åren varit helt övertygad om Way out Wests nödvändighet. Skälen är flera. Men dem ska jag återkomma till.

Nu blev det ändå av och dag ett var en ljummen tillställning där ett crescendo blev en sövande nattsaga.

Men det blir möten med mänskor, träffar med vänner och det vinner alltid. Samtal och musik tillsammans med något snabbmatsintag i hungerns desperation.

Beth Ditto ställer in. Istället in med allestädes närvarande Slowgold, men… sorry. Amanda Wern må vara skicklig, men är inte min kopp te. Istället frammanar hennes röst och musik är reaktion närmast allergi.

Inspirerat. Angel Olsen bjuder rikt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Så Angel Olsen, som väl inte var i Göteborg för så hemskt länge sedan. En kvinna med ordning på sin orkester, snyggt klädda, väl spelande och till det musik som växlar och stuvar om utan att tappa fokus. Det blir alldeles utmärkt, utan att jag trillar baklänges.

Ut ur tältet in i solens strålar, där himlen öppnat sig för blått och skinande klart. Lätt att trivas utomhus då, till skillnad mot förra årets regnkaos och lervälling.

The Shins strålar ikapp med solen och bjuder på en trevlig tillställning. Smart, bra, svängig pop med klurigheter som inte gör musiken helt given. Orkestern framför den med sprudlande glädje och det är svårt att inte glädjas med dem. Ett klassiskt Way out West-band, åtminstone som Lugers ambition var de första ljuva åren.

Så bandet 2012 på Pustervik. Då betydligt mer svårmodiga.

Ystra. The Shins bjöd på solskenspop. Foto: KAI MARTIN

När Z ansluter blir festivalen bättre, för sällskapet kan inte toppas utan att för den sakens skull vara dåligt. Men då Flume ljummar igång sin dj-akt sloknar öronen. Vi smyger undan, promenerar bort från de värsta ljudmattorna och tar del av det gigantiska utbudet som serveras bortanför scenerna.

Kommer då Danny Brown gör allt för att fördärva stämningen med nästa dj-akt och flyr in i tältet där älvalika, hårt jobbande Tove Styrke som bjuder på underhållning och det är okej utan att landa i mitt hårda hjärta och mätta hjärna.

Älvlik. Tove Styrke sliter hårt och bjuder gott. Foto: PETER BIRGERSTAM

Rastlöst ut igen mot Pixies, fastnar på vägen för att hälsa och kramas av sällan sedda vänner. Vi söker Max smakfulla halloumiburgare med en sinnessjukt lång kö. Elakt lämnar jag Z, för det är nära 30 år sedan jag såg (och intervjuade) Pixies. Hög tid igen.

Bandet levererar starkt sin skeva, gnisslande och märkligt komplicerade rock. Den musik som tjänat som en förlaga till grungen och vars krattande av manegen gjorde det möjligt för band som Nirvana att bli det de blev.

Frank Black säger inte flaska, men bjuder, 52 år gammal, på musik som om de där 30 år inte har passerat. Bandet är fantastiskt bra, tajt och välspelat med Dave Lovering, som den magiker han är, på excellent trumspel. Basisten Paz Lenchantin, med sedan 2013, känns självklar i sin position, som trygghet när Joey Santiagos gitarrkaskader och taggtrådsattacker skenar iväg.

Pixies. Amerikanskt indiegodis. Foto: PETER BIRGERSTAM (överst)

och KAI MARTIN (nederst)

Men kvällens final var ju vikt åt Frank Ocean (ja, jo återförenade Graveyard spelade senare och sedan alla klubbakter, men inte för mig). Han som för några år sedan hastigt ställde in. Nu var det dags clue, festivalens hype. Sällan eller aldrig har det varit så många på plats för att se en akt på Way out West. Frank Ocean var väl förberedd efter två dagars repeterande i Partille arena. Trots de noga förberedelserna kom han nära en halvtimme sen upp på scen. Väg där började en långsam förberedelser för en god natt.

Tänk er en person som talar sött, som pendlar mellan att titta dig i ögonen och vända bort blicken, som samtidigt klappar dig på kinden ömsint. Men att allt detta sträcker sig över mer än en timme.

Känns inte så övertygande om du ska förföra mig, om jag säger så.

Försökte förföra. Hav emellan Frank Oceans försökt till närhet och mig. Foto: KAI MARTIN

Film

THE SQUARE

!!!!

Manus & regi: Ruben Östlund

 Ruben Östlund är ständigt utmanande, som i ”The square”, hans senaste, prisbelönta film.

Ruben Östlund gör film som ömmar och skaver, som bjuder in publiken till förvirring och känslostormar. Han bjuder på en orientering, men där man inte får någon kompass mer än hjärtats. Det är komplext. Det är en utmaning.

Så när det redan i filmens inledning ropas på hjälp är det en signal om vem som bryr sig. Kort därefter, på premiärvisningen jag var på, ropar någon i publiken. Är det en iscensatt effekt för att förstärka filmen…?

Ja, kanske kunde det ha varit så. Men det var en människa som drabbades av akut sjukdom. Ett kort avbrott, hjälp och sjukvård. Effektivt.

Händelsen sätter sina spår i filmen.

Vad är rätt? Vad är fel? De existensiella frågorna som Ruben Östlund väcker i ”The square” är besvärliga att svara på. Ofta tror man att man håller regissören i handen, men för att abrupt blir lämnad med känslor på gränsen till kaos.

Samtliga filmer jag har sett gjorda av Ruben Östlund (”Gitarrmongot”, ”De utvalda” och ”Turist”) har sekvenser av grabbighet, där pojkar gör vad pojkar gör utan förklaring, utan sensmoral.

Det finns även i ”The square”. Men det är inte filmens huvudsakliga tema, där Ruben Östlund velat utforska, som han säger ”sprickan i tilliten som sakta men säkert vidgas mellan människor när samhället blir alltmer individualistiskt och idealen offras”.

Så har vi museichefen (Claes Bang) för ett stor modernt museum (Stockholms slott), som står på gränsen till att marknadsföra en ny stor utställning. Samtidigt råkar han ut för ett spektakulärt rån, som drar in honom i en serie händelser med inte helt givna upplösningar.

”The square” är, på närmast sedvanligt Östlundmanér, en serie scener mer heller mindre  individuell kraft. Från och med ”Turist” upplever jag dem som mer förenade än tidigare. Så också här. Det är humor, men med skratt som ofta besvärar sig med att fastna i halsen och som emellanåt mynnar i rena pinsamhet.

Ruben Östlund pekar emellanåt med hela handen, involverar tiggare, skrupelfria marknadsförare, oro för okända miljöer (läs förorter), konstens (emellanåt) von obenattityd, pressens oresonabla lynchfasoner, människors oförmåga att hjälpa och mäns rädsla för närhet parat med lusten att erövra.

Men det görs med kraft och en intensitet där Ruben Östlund emellanåt jobbar med stora scener och mängder med människor på ett oerhört suggestivt sätt. Men även scener där han krymper perspektiven och laddar dem kompakt.

Konstverket ”The square” är i filmen en förhoppningsfull installation om att klä av människor främlingsskap och bjuda tillit. Filmen ”The square” visar på dessa fullständiga och skrämmande motsats; alienation.

”The square” är en otäckt bra film, som jag samtidigt inte vet om jag blev klokare av. Orsaken är helt enkelt att jag vet inte hur jag skulle reagerat inför den räcka provocerande händelser i filmen. Förutsatt om det hade hänt mig i verkliga livet. Förnumstigheten får sig helt enkelt en uppfriskande törn.

Musikal:

VARVSPELET

 En stads historia. Lisbeth Johansson och Jesper Gester i ”Varvspelet”. Foto: JULIE HANEHØJ

Maskinhallen, före detta Uddevallavarvet

Manus: Ulf G Eriksson och Evelina Ivarsson.

Musik och arrangemang: Magnus Sjöqvist.

Regi: Ulf Michal.

Scenografi: Ulf Ökvist.

Koreografi: Sonja Gube.

Ina Nyholm: Kostymör.

Medverkande: Michael Engberg, Jesper Gester, Lisbeth Johansson, Lind H Almgren med flera.

Varje stad har sin historia. Mer eller mindre väsentlig. Med Uddevallavarvet blev skeppsbyggandet en så viktig del, att historien om varvets uppgång, fall och nedläggelse fortfarande kastar skuggor över staden inkilad i den bohuslänska graniten.

Med ”Varvspelet” tas ett ambitiöst och välriktad grepp kring tiden från de blomstrande åren under 1950- och 60-talen fram till krisåren under 70-talet.

Unge Axel (Jesper Gester) är 14 år, har precis gått ur skolan och är redo att jobba. Det blir varvet, en skola för livet som fostrar och härdar. Där möter han arbetare, förmän, fackmän och drivande chefer. Det är kring hans liv föreställningen spinner, den och varvets historia genom tre årtionden.

Det här är alltså en musikal, men utan någon riktig musikalstjärna. Till det räcker dessvärre inte rösterna. Men ”Varvspelet” har så mycket annan kvalitet och entusiasm, så det är svårt att inte bli förtjust i denna uppsättning som nu spelas i sin sista, succéfyllda vecka.

Magnus Sjöqvist har haft ett styvt jobb att skapa musik, men lyckats med den äran. Även om texterna emellanåt staplar stavelser aningen för tätt för att det ska landa rätt.

Det är musik som i sina bästa stunder är härtappad från Ted Ströms ”Vintersaga” och som gitarrist vet han betydelsen av att traktera sitt instrumentet. Gitarren är i centrum, skarp som en sågkling, skör som en viskning och starkt som ett vrål. Men bara när så behövs.

Tillsammans med en lyhörd trio musiker och en sju man och kvinnor stark kör förstärks mycket av det vi ser – och hör – på scen.

Till detta scenografen Ulf Ökvists rum där maskinhallens naturliga förutsättningar och möjligheter förstärks effektivt. Så smart. Så enkelt. Där skeppsplåtar vänds och blir ett kök, ett omklädningsrum, en sjukstuga, för att bli arbetsplats igen.

Sonja Gubes koreografi håller sig effektivt inom ramarna för ensemblen kunnande och möjligheter – vi pratar om en åldersmässig spännvidd på några och tio upp till, kanske, 80 (ja, några före detta varvsarbetare är med och stärker autenciteteten).

Så ett manus som glöder av iver att inte bara berätta en historia utan också spegla en period där ett slags solidaritet stod stark i motsats till det vi och dom-tänk som präglar idag.

Ja, här finns kopplingar till ”Tältprojektet”, den svenska proggrörelsen grand finale i slutet av 70-talet. Här förenas några professionella skådespelare – Lisbeth Johansson och Michael Engberg i synnerhet – med amatörer, totalt nära 30 skådespelare på scen. Trygghet och skarpa scenporträtt förenas med ivern att gestalta och där uppstår något genuint kraftfullt, som jag är väldigt förtjust i. Ett slags trovärdighet om man så vill.

”Varvspelet” gör alltså sina sista dagar i maskinhallen på gamla varvsområdet i Uddevalla (final fredag 4 augusti). Synd. Det här är en historia som tål att berättas länge till.

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM med band och gästerna Eva Dahlgren, First Aid Kit, Amanda Jenssen, Christina Hellström och Leila K.

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 65000 (utsålt).

Bäst: Pendlar mellan Hjálmar Jónssons eufori på läktaren, Amanada Jenssens änglastarka gästspel eller Leila K:s.

Sämst: Det blev märkligt mycket strul med mikrofoner på slutet.

Fråga: Hur lång paus kommer han ta och vilket väg väljer han…?

Så stod han där då med ”Hey Jude” traditionellt ur högtalarsystemet, lugnt sittandes på scen för att senare vandra ut på flankerna för ett sista farväl, för att insupa atmosfären, för att känna av verkligheten att möta dessa tiotusentals människor som varit på plats efter att musiken klingat ut.

Det är ingen lätt sak. Som artist är det snarare tvärt om, möjligen att sväva iväg i eufori och sedan landa var då…?

Men med Håkan Hellström är på det på samma gång omtanke om sin publik som om sig själv. För han lever fortfarande med idén om att allt detta en dag, i vilket ögonblick som helst kan ta slut.

Nu ska han alltså ta en obestämd paus. Logiskt med tanke på att han under ett år maximerat vad som är möjligt av ett album – ”Du gamla du fria” (2016) – fyra Ullevikonserter, höst- och sommarturné.

Det är, oavsett kvalitet på konserter och album, helt fantastiskt.

Men det här är mycket ett ärevarv. En summering av vad som gjorts de senaste åren. Han lyckas vrida och vinkla allt ytterligare en gång, stöttad av ett eminent band med kör och stråkorkester som bjuder upp på varje centimeter av scen och levererar varje kväll.

Det är också stort.

Redan förra året på Ullevi hade emellertid Håkan Hellström problem med rösten. Han löste det på ett sätt så att kanske ingen anade något, för publiken sjöng, bandet sjöng, kören sjöng, LaGaylia Frazer sjöng, gäster kom in och sjöng. Men faktum kvarstod, redan under repetitionerna hade rösten tagit slut på ett oroväckande vis.

Han klarade det under höstturnén, men under sommaren har problemen fortsatt, anfäktad av en förkylning. Ändå löser han det så otroligt elegant och han är en entertainer som vet hur att ta en publik – oavsett om det är 650 eller 65000. Det är skickligt och för Sverige unikt.

Men precis som med Suede i slutet på 90-talet, där Brett Anderson allt mer lät publiken ta över, vill jag höra artisten ta ton för sin musik. Ja, det är fint och mäktigt med allsång. Det är en manifestation över den skapelse som sångaren från Nitaregatan skapat. Men ändå.

Nej, helt slut i rösten är han ändå inte. Som i ”Så som Romeo” (inte med på finalspelningen) och passagen med ”13”/”Rock’n’rollblåa ögon”/En midsommarnatts dröm”, där han snitslar nya melodiska val, som i de senare låtarna med First Aid Kit mycket väl kan bli framtiden (som jag skrev om fredagens konsert).

Men… lördagens grand finale är magnifik. Här har bandet med Håkan Hellström knutit näven i fickan för att både ge järnet och plocka upp extra allt och strö glitter över Ullevi.

Var fredagen ljummen där spelningen räddades av gästerna, så är det här redan från start en konsert som står på tårna, alert, vaken och definitivt närvarande.

Gästspelet med Amanda Jenssen är som en dröm, då hon i skirt vitt glider in för att göra ”Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the Kingdom)” (Laura  Rivers låt som är samplad på senaste albumet). Amanda Jenssen är som en ängel i rummet med en vackert, svart röst och plötsligt är hon borta.

Eva Dahlgren och First Aid Kit gästar åter. Men där exempelvis Miriam Bryants framträdande med Håkan förra året var en förening mer än röstmässigt (herregud, de låg ju med varandra på scen!), är det här mer prydligt och framför allt en relation röstmässigt. Snyggt så, men inte mer.

Leila K är den stora surprisen med inhopp på ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Osäker när hon ska komma in, men ledd av Håkan sätter hon sina rhymes med flyt och precision. Likadant i efterföljande ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Så magnifika ”Du är snart där”, in med First Aid Kit, Eva Dahlgren och mamma Christina. In med hela kavalleriet, fyrverkerier och bang bom som klingar allt ut för att klinga in med the Håkan anthem ”Du kan få mig så lätt”.

Värdigare än så blir det inte. Men bortskämd som jag är med hans spelningar genom åren är jag bara artigt salongsberusad, inte uppsluppet, känslomässigt packad.

Och jag säger det som mamma Christina Hellström inte vill säga på scen: ”Håkan, du var bättre förr”.

Låtordningen på Ullevi 29 juli 2017

1. Väkommen hem/Dom där jag kommer ifrån

2. Tro och tvivel

3. Du kan gå din egen väg

4. Mitt Gullbergs kaj paradis

5. För sent för Edelwiess

6. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

7. En vän med en bil

8. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

9. Jag har varit i alla städer

10. Gårdakvarna och skit (med Eva Dahlgren)

11. 2 steg från Paradise

12. Ramlar

13. Valborg

14. Shelley

15. Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the Kingdom) (med Amanda Jenssen)

16. Pärlor

17. Klubbland

18. 13

19. Rock’n’rollblåa ögon/En midsommarnatts dröm

20. Din tid kommer

21. Det tog så lång tid att bli ung (med Eva Dahlgren)

22. Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Leila K)

23. Det kommer aldrig va över för mig

24. Kom igen Lena

25. Du är snart där (med First Aid Kit och Christina Hellström)

26. Nu kan du få mig så lätt

Album:

CITIZEN K: SECOND THOUGHTS (Paraply records)

!!!

I början av juni var det 50 år sedan ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom. Ett jubileum som syntes i musikpress och med ambitiösa återutgivningar av albumet i olika former.

Som Beatlesentusiast vet naturligtvis Klas Qvist om, men när han som Citizen K gör det ambitiösa dubbelalbumet ”Second thoughts” är det i förstone inte det klassiska albumet från 1967 som inspirerar. Istället är det Beatles vita album från året efter.

Citizen K bjuder på 23 välproducerade och i princip rätt igenom snyggt komponerade  och dito arrangerade låtar och som hittar fint in i brytningspunkten mellan pop och rock, som just den eran i slutet av 60-talet handlade om.

Så blir det måhända mycket referenser här, men det är oundvikligt med detta djärva dubbelalbum; förutom Beatles spinner musiken kring Beach Boys 60-tal och Pink Floyds, the Whos och Led Zeppelins 70-tal. Men här finns också symfonirock där Genesis möter folkton.

Det är ju inte outforskad terräng som Citizen K rör sig i. Soundtrack Of Our Lives och Eggstones är några inom Sveriges gränser som framgångsrik orienterat sig i det psykedeliska rocklandskapet.

Med ”Seconds thought” ligger emellertid inte Citizen K långt efter.

Visst hade en och annan låt kunnat drabbats av både en andra och tredje bedömning. Det blir lätt så med ett dubbelalbum. Exempelvis så faller ”Hang on to your sanity” med sin Rolling Stonespastisch utanför ramen. Men i stort sett ror alltså Klas Qvist detta sitt projekt i hamn på ett kvalificerat sätt.

Ett aber dock: plattan är dåligt mastrad och det krävs en del rattande för att ge den rättvis effekt.

Konsert:

Håkan Hellström med band och gästerna Erik Lundin, Silvana Imam, Eva Dahlgren, First Aid Kit och Ola Salo.

!!!

Ullevi, Göteborg

Publik: 63788

Bäst: First Aid Kit med Håkan Hellström kan vara framtiden.

Sämst: Det tog tid innan det tog fart.

Fråga: Kommer Henrik Berggren gästa ikväll…?

Han gör sin femte Ullevispelning och detta på bara några år.

Klart att det är både djärvt och dumdristigt att riskera minnet av dessa två spelningar på Sveriges paradarena bara drygt ett år efter publikrekorden och känslostormarna då.

Men Håkan Hellström både smider medan järnet är varmt och utmanar sig, sitt band och sin publik med både höstturnén (trött i mina ögon och öron) och denna sommaren.

En svensk mot jante.

Det har ju hänt en del sedan förra året. Låtarna har stuvats om, fått nya arrangemang, en del har tillkommit, annat plockats bort. Inramningen, tematiken (ogenerat lånat från Dylans klassiska The Rolling Thunder Revue 1975–1976) är nytt.

Erik Lundin spinner igång dynamon med några låtar innan hans uppvärmingsakt binds samman av Håkan Hellströms entré. Jag har skrivit om det förr och det är snyggt, men efter en gång försvinner överraskningseffekten och blir, snudd på, slentrian.

Och där Erik Lundin vill ingjuta energi inför nära 65000 blir det inte så bra. Helt enkelt för att han inte klarar den svåra konsten att möta en så stor publik. Han inleder bra, men tappar greppet snabbt.

När så Håkan Hellström ska ta över är det en halvljummen publik, i och för sig lättkittlad, men inte så lättrört euforiskt som tidigare spelningar på den väldiga stadion.

Nu jobbar Håkan Hellström obekymrat vidare och når snabbt sin publik. Men trots en dynamisk setlist blir det aldrig fart på spelningen.

Ja, jo… ”En vän och med en bil” accelererar konserten väsentligt, precis som ”Ramlar” senare, som nära nog välter Ullevi.

Men de där himlastormande känslorna kommer inte rusande på en och samma gång.

Ja, jag är bortskämd och ja, jag är som sportreportrarnas besynnerliga, slokörade rapportering från Sarah Sjöströms silverlopp i 100 meter frisim. Bara guld räknas.

Och ja, jo, det är orättvist. För oavsett allt är det fantastiskt att lyckas fylla Ullevi inom tidsrymd från 2014 till nu. Det ska alltid applåderas. Men nu är det ju inte bara den meriten som ska vävas in i tyckandet i en text om en konsert.

För känslorna och utlevelsen från scen kan aldrig bortförklaras. De måste in i summan av allting som sker.

Det är här jag upplever att konserten aldrig får den där eftersträvansvärda energin och kittlingen förrän Silvana Imam kommer in till ”Klubbland”, en känsla som förstärks av systrarna Klara och Johanna Söderberg i ”13”, som kittlar ytterligare med Eva Dahlgrens entré i ”De tog så lång tid att bli ung” och når höjdpunkten med Ola Salo i ”En midsommarnatts dröm”.

Just föreningen med First Aid Kit i ”13” är konsertens triumf, som förstärks av duons insats i ”Du är snart där”, där återigen mamma Christina Hellström vackert gästar, så som hon gjorde i Slottsruinen i Borgholm. First Aid Kit och Håkan Hellström kan helt enkelt bli en framtid med låtar från Håkans och hans låtskrivarguru Björn Olssons pennor. Det blir stämningsfullt i flera bemärkelser och väldigt vackert.

Att sedan Ola Salo vågar ta plats bredvid Håkan Hellström, att han njuter av möjligheten att få bereda ut sin sångtalang och -kapacitet, känns både självklart och njutningsfullt. ”Calleth you, cometh I” är ett arenaanthem värd sin plats på Ullevi.

 

Låtlistan Ullevi 28 juli 2017:

1. Dom där jag kommer från

2. Tro och tvivel

3. Du kan gå din egen väg

4. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

5. Precis som Romeo

6. Man måste dö några gånger innan man kan leva

7. En vän med en bil

8. Brännö serenad

9. Jag har varit i alla städer

10. 2 steg från Paradise

11. Ramlar

12. Valborg

13. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

14. Shelley

15. Klubbland

16. Du fria

17. 13

18. En midsommarnatts dröm

19. Din tid kommer

20. Det tog så lång tid att bli ung

21. Känn ingen sorg för mig Göteborg

22. Det kommer aldrig vara över för mig

23. Calleth you, cometh I

24. Kom igen Lena

25. Du är snart där

26. Nu kan du få mig så lätt

 

Film

DUNKIRK

!!!!

 En väg ut. Ingen väg ut.

Regi: Christopher Nolan.

Kamera: Hoyte van Hoytema.

I rollerna bland andra: Kenneth Branagh, Harry Styles, Cillian Murphy, Tom Hardy, Fionn Whitehead, Tom Glyne-Carney, Jack Lowden, Mark Rylance.

Musik: Hans Zimmer.

Andra världskriget ligger över 70 år tillbaka. Men fortfarande både kittlar och förfäras vi av dess fasor. Christopher Nolans ambitiösa 150-miljonersfilm skildrar ett drama som både speglar sig i evakueringen vid Dunkerque 1940 och filmen ”Dunkerque – helvetesstranden” från 1958.

Nolan har skapat en klaustrofobisk film med kuslig närvaro tack vare Hoyte van Hoytemas filmande. Det handlar om 106 minuter gastkramning av en händelse där historien redan har gett facit. Av drygt 400 000 brittiska och allierade soldater, som pressades tillbaka av tyskarnas styrkor till staden Dunkerque vid belgiska gränsen, räddades 330 000 med hjälp av småbåtar från brittiska sydkusten.

Det fanns fog för hjältedåd och nog var det en bedrift att klara denna manöver.

Men Christopher Nolan speglar inga hjältar, utan människor som tar konsekvenserna av kriget och i stolthet för sitt land försöker göra det bästa av situationen. Till detta soldater som i desperation bara vill tillbaka hem, till ”tryggheten”, från kriget.

Stranden vid Dunkerque är full av soldater, unga män, som ska evakueras med de fartyg  som står till buds. Samtidigt kommer tyskarnas attacker från luften, bristfälligt störda av brittiska luftvapnet RAF, och från ubåtarna i havet. Ingen väg ut är god nog och sanden i timglaset rinner sakta ut.

Ja, det går att göra mindre spännande filmer av temat. Men Christopher Nolan behåller greppet filmen ut och det är först då den är slut som det går att andas.

”Dunkirke” skildrar händelsen från tre infallsvinklar. Dels de meniga, främst Tommy (Fionn Whitehead) som ska evakueras från helvetesstranden, dels mr Dawson (Mark Rylance) med son (Tom Glynn-Carney) och dels Spitfirepiloterna Farrier (Tom Hardy) och Collins (Jack Lowden). På den franska stranden står kommendörkapten Bolton (Kenneth Branagh) med stoiskt lugn och övervakar katastroferna, kanske filmens svagaste scener.

Nej, krig är inte underhållning. Inte i mina ögon. Istället är det en påminnelse om händelser som sker nu i andra delar av världen och av en inte helt fjärran del av vår historia.

”Dunkirke” skakar om och öppnar luckorna till det meningslösa, besinningslösa våld som pågår i exempelvis Syrien. ”Aldrig mera krig!” sjöng Totta Näslund i Tältprojektet, med inspiration av första världskrigets galenskap. Hundra år sedan och människan har lärt sig väldigt lite.

Konsert:

HENRIK BERGGREN

!!!

På en tunn gräns. Henrik Berggren är skör, men stark. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen, Göteborg.

Publik: 13000.

Bäst: ”Work” är plågsamt effektiv.

Sämst: Att Henrik Berggren tvingas kämpa.

Fråga: Hur länge ska han orka bjuda på sig på scen…?

Vi som hade förmånen att vara på Pustervik den 6 maj, då Henrik Berggren hade sin release av soloalbumet ”Wolf’s heart” fick se något starkt och skört. Där Henrik Berggren måhända inte var den döende dandyn, men svårt plågad av sitt utmattningssyndrom.

Men där och då hände också under. Hans fantastiska band – Theodor Jensen, kompgitarr, Joel Alme, bas, Soundtrackgitarristen Mattias Bärjed, trummisen Nino Keller och Henning Fürst, keyboard – var ett lyriskt wall of sound, manglade effektivitet och gav tillsammans med publiken Henrik Berggren energi.

Det höll inte länge, men tillräckligt länge för att kännas genom ben och märg rätt in i själen.

Samtidigt så fanns det hos mig en oro över att de stundande spelningarna under sommaren skulle bli för mycket för den förre Broder Danielsångaren.

Jag hade lyckligtvis fel. Samtidigt inte.

För när han möter en allt mer ökande publikskara (det var förvånande glest bara timmen innan konserten) är det plågsamt att se att han egentligen inte orkar.

Det här blir en konsert där bandet bär honom på sina starka armar. De pumpar in energi i hans blodomlopp, men kickarna sätter aldrig in. Det är hjärt- och lungräddning, som syresätter. Men blott för stunden.

Nej, det blir ingen freakshow. Han faller inte ihop, men när han kallar sin publik ”Mina barn”, precis som på Broder Daniels avskedsföreställning under Way out West 2008, blir det utan överste depprofetens övertygelse. Jo, Henrik Berggren är i balans så långt han orkar, sjunger fantastiskt och presenterar sina låtar med perspektiv och förklaringar, som jag inte vet att jag hört förut.

Men det är utan energi och han går inte igång på den respons han får. Som om avståndet till publiken är för stort. Som om han behöver en kram.

Samtidigt är musiken så genialt enkelt effektiv. The Jesus and Mary Chainslamrigt med 50- och 60-talspopens enkla estetik och musikaliska språk. Detta oavsett om det är Broder Daniels melankoliska utanförskap med rakbladsvassa melodier eller musiken från soloalbumet. Det ger Henrik Berggren förvisso ett stöd på scen, men också en orolig omvårdnad, där främst Joel Alme bevakar varje steg som tas från sångaren. Så när han sitter ner följer Joel Alme honom med blicken, gör en frågande tummen upp, får en blek nickande och konserten fortsätter.

Starkt, men skört.