Show:

POPCIRKUS

!!!

Pop i topp med Popcirkus, Park Lanes nya show. Foto: KAI MARTIN

Medverkande: Emil Söder, Towa Öhlén, Elin Tossavainen, Hampus Schreiber och Jennifer Andersson.

Bandet: André Egbo, keyboard och sång, Robin Egbo, bas och sång, Anton Davidsson, trummor, och Jonatan Svärd Sagenfors, gitarr.

Produktion (regi och koreografi mm): Pia Karlsson.

Mikaela Magnusson: Kostym.

Marcus Sigvardsson: Backtracks.

Joel Börjesson: Stämarrangemang.

Michael Börjesson: Ljud och ljus.

Bäst: Koreografin är klockren.

Sämst: Stämsången satt inte alltid. Men det kommer.

Fråga: Hur orkar ensemblen hålla reda på alla momenten?

2014 bytte klassiska Cabaret Lorensberg namn till Park Lane Show. Men ändringen ledde inte till något större skifte i konceptet. Det är fortfarande en show som skolat artister som David Lindgren, Lollo Gardtman, Filip Williams, Malena Tuvung.

Årets show famnar mångt och mycket. Från Beatles till Beyoncé, från  Abba till Justin Timberlake. Det är pop i topp under den fullmatade showen. Det handlar om över 70 låtar, sjuttioelva klädbyten och tiotusen danssteg som en ung ensemble har satts att lära sig.

Pia Karlsson, en gång Cabaret Lorensbergs primadonna, har drillat sina mannar till perfektion. Jag tror aldrig jag har sett bättre koreografi på Park Lanes krogscen. Till detta Mikaela Magnussons häftiga kreationer och Joel Börjessons (ytterligare ett gammalt showess och en av Cabaret Lorensbergs främst sångare genom tiderna) stämarrangemang, så förstår ni att artisterna har något att bita i.

En utmaning de klarar med bravur och med ett strongt band, som skickligt styr igenom tidsepoker och genrer, får de trygghet på scen.

Koreografin fängslar. Foto: KAI MARTIN

Visst, engagemanget är större till låtar som ligger historiskt nära. Inledning med ett Beatlesmedley gjordes skickligt, men kändes mer pliktskyldig än med känsla. Desto större glädje när grabbarna i ensemblen går i klinch med publiken i pojkbandsnumret.

Eller när tjejerna tar sig an Madonna. Och Elin Tossavainen kan sin Whitney Houston och fångade publiken fullkomligt.

Närkontakt. Foto: KAI MARTIN

”Popcirkus” visar alltså inte alltid upp sitt kunnande på scen. Närkontakten och interagerandet med publiken nere på golvet och vid borden är en ingrediens som är djärv, utmanande och roande.

Något som jag nog inte sett sedan Stefan Odelbergs dagar i samma lokaler för 20 år sedan.

Visst tenderar finalen att i omgångar tangera något slags Smurfhits i sin iver att sy ihop kvällen. Och visst lider premiären av en och annan skavank, som tiden kommer slipa bort. Men i stort är det här en skickligt framförd show, som bjuder publiken på en festkväll.

Teater:

UTVANDRARNA

Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll.

Av: Vilhelm Moberg.

Musik: Simon Steensland.

I rollerna: Ashkan Ghods (Karl Oskar), Gizem Erdogan (Kristina), Johan Gry (Danjel Andreasson), Hannah Alem Davidson (Robert), Magdi Saleh (Arvid, prosten Brusander), Kristina Issa (Ulrika i Västergöhl), Alexandra Nordberg (Elin, länsman).

Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver och Max Mitle.

Angeläget drama i modern dräkt. Foto: OLA KJELBYE

I tider när det ivrigt pratas om svenskhet, vi mot dom och svenska traditioner är det viktigt att se sin historia. Inte blunda för den. Inte rygga för den. Men närma sig den. Ta den till sig.

När Vilhelm Moberg skrev ”Utvandrarserien” (”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Nybyggarna” och ”Sista brevet hem” – utgivna mellan 1949 och 1959) var det i skuggan av andra världskriget med krigets fasor, vi och dom-tänk och flyktingströmmar, där människor sökte ett liv i ro i fred.

Då siktade han med sin romansvit mot hundra år tillbaka i tiden, mot svenskt armod, men famnade ändå nutid.

När Pontus Stenshäll bjuder på denna svenska klassiker är det förstås med vidöppna ögon mot den svenska historien och samtidigt den svenska samtiden. Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Utvandrarna” följer troget romanen i händelseutveckling. För den som kan sviten, eller för andra som hittat historien via musikalen ”Kristina från Duvemåla”, vet att det är en mörk historia, en vandring i dödsskuggans dal med få ljusämnen.

Men för att inte gå under i mörker och dramatik väljer Pontus Stenshäll några grepp som lättar upp.

Ensemblen är den grekiska kören som inte bara för berättelsen framåt utan också sjunger skillingtryck och folkvisor, där Kristina Issa är den starka rösten som håller samman sången. De blir också var och en för sig berättare när så krävs.

Scenrummet är till synes enkelt med kartonger från, bland annat, förpackningar från LED-tv, som tjänar som sängar, folksamlingar, väggar, reflektorer…. Till detta Pontus Stenshälls förtjusning för projiceringar, som här skapar liv och dramatik till scenen, ljus till det mörka och stämningar i de olika miljöer som ska skildras.

Fem av sju i ensemblen växlar roller, man blir kvinna, kvinna blir man, de traditionella ”svenska” rollerna utmanas av namn som är mindre traditionella bland Andersson, Petterson och Lundström.

Det finns naturligtvis en avsikt med det, kanske en utmaning, men framför allt blir det en randanmärkning. För väl på scen är det texten i fokus, spelet av uppsättningen. Det sker med största möjlig allvar och koncentration. Med få undantag. Några scener blir buskis med kvinnoperuk och stön under täcket (Danjels och hans hustrus kärleksnatt). Kanske krävs ett och annat skratt för att lindra litanian. Men varför ska alla prata tv-småländska…? Effekten i pjäsen hade inte blivit sämre utan detta tillgjorda idiom.

Gizem Erdogans spröda Kristinagestalt är stark, fylld av tvivel och hopp, sorg och kärlek. Mot henne Ashkan Ghods Karl Oskar, envis, målmedveten, kärlekslysten, förtvivlad och med en längtan efter allt det där bättre. Det finns något vackert där på scen mellan dem som gör att rollerna gifter sig, inte bara i historien.

Så Robert av Hannah Alem Davidson, drömmande och kunskapstörstande, i en skör gestalt, subtilt humoristisk och naiv i sin ungdom. Snyggt reflekterad av Alexandra Nordbergs passager som Elin, oskuldsfull, skir och en lanterna när tvivel grumlar blicken.

”Utvandrarna” är en smärtsam påminnelse om orsaken till att bryta upp, om svårigheten att lämna sitt land, om drömmar och om längtan efter ett bättre liv. Det gör den angelägen – också 2017.

Fotonot: Recensionen är baserad på genrepet 7 september.

Peter Puders 1959-2017. Foto: KAI MARTIN

Det märktes med en gång. Sättet han spelade var från start unikt och särpräglat.

Då, 1979, när vi andra försökte få grepp om våra instrument var TT Reuters gitarrist redan en fullfjädrad instrumentalist i nivå med vad annars amerikaner och britter klarade av. Fingerfärdig och med en teknik som aldrig gjorde avkall på känslan.

Jag såg honom första gången på Slottskogsfestivalen den 18 augusti, då Garageligan i Göteborg gjorde ett slags manifestation av nya band i tiden från Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.

Bland band som Grisen Skriker, Attentat, Baiters, Bruset, Tänts, Glo och Göteborg Sound fanns alltså TT Reuter, ett band som bländade oss i Kai Martin & Stick! (ja, vi tillhörde också en av de spelande orkestrarna) med sin mystiska musik och fantastiska framförande. Peter Ivarss basspel, trumspelet där Peter Strauss kopplat bort sejamattan från virveltrumman, Henrik Venants säregna sång och gitarrspel plus då makalöse Peter Puders.

TT Reuter blev ett vänband, en orkester som det var lätt att knyta till sig, spela ihop med. Vi gjorde så vid ett flertal tillfällen och vänskapen var stark genom åren.

Peter Puder försvann tack vare sin talang till Stockholm. Spelade med Commando M Pigg, Thåström och Ulf Lundell. Bländade en allt större krets med sitt gitarrspel, men var trots närheten till stjärnorna alltid lika älskvärd.

Men så tröttnade han. Musiken lades på hyllan, gitarren fingrades på i all stillhet, sällan inpluggad i förstärkaren. Familjen blev viktigast och han flyttade från Stockholm till hemtrakterna. Bort från storstadens sus och dus.

Men när Commando M Pigg pockade på uppmärksamheten för en comeback och albumet ”När dom dumma har fest” (2015) var det givet att Peter Puders var med.

Så när Kai Martin & Stick! presenterade comebackalbumet [utan titel] i sin helhet på scen var det givet att våra postpunkvänner i Commando M Pigg skulle gästa.

Det blev en fantastisk kväll. Framför allt var det ju så varmt och innerligt att få möta Peter Puders, som jag inte träffat på så många år. Jag upplevde att han trivdes med musiken, med livet.

Han berättade att TT Reuter skulle återförenas och nu har nya inspelningar gjorts som producenten Charles Storm skall färdigställa för ett nytt album. Förhoppningsvis blir det verklighet, dock utan möjlighet för något scenframträdande. Peter Puders har hastigt avlidit, hans sista ackord och ljudsensationer har klingat och tjutit ut. En fantastisk man, musiker och vän är saknad.

Vila i frid.

Alltså, det var väl kanske aningen ambitiöst. Att direkt stick från första dagen på jobbet som nöjesreporter. Där första punkten på programmet var en kick off, det vill säga en heldagskonferens med snack, redovisning och grupparbete, inkilat en och annan bit mat eller fika, samt bowling. Bara stick iväg för en rockafton på Pustervik. Men så blev det.

Orsaken var främst Muck & the Mires, som mitt ressällskap och jag såg i Boston i februari. En tajt rockkombo, snyggt uniformerade, som kramade skiten ur de låtar som de har och lite till.

Men på programmet stod så mycket mer. För Woody West-Kim är inte bara en briljant arrangör, han har en förkärlek för musik och bjuder gärna med sig.

Jag är osäker på om det var ett rockpaket med fyra akter, men kvällen skulle bjuda på Miranda Lee Richards, Sleeping Beauties, Muck & the Mires och Gospelbeach.

Men den förstnämnda tvingas kasta in handduken och in kliver Brent Rademaker, var sista klingande ackord jag hör när jag kommer sent till denna minifestival.

Då är kvällen redan försenad schemamässigt och när så Sleeping Beauties kliver på är det till vrål bakom ridån, som fortsätter som vrål inför öppen ridå. Det är punkigt, slamrigt och det dröjer inte länge förrän sångaren i ett slags ambition att komma närmare den distanserade publiken tar ett kliv ut, missar scenkanten och drattar på golvet. Han klarar sig, men ligger kvar och fortsätter väsande och ålande runt golvet nedanför scen. Lämnar sin mikrofon och fullbordar sin cirkel, glider in under scenen och fram igen, greppar gitarristen mick och fortsätter sin show nedanför scenen samtidigt som bandet fortsätter larma. Jo, ja. Fräckt. Men… desperat och med en känsla av en lätt påstruken vokalist med Iggy Popkomplex. Ett komplex som väl är ok att ha, men ändå…

Strax innan det stora fallet. Foto: KAI MARTIN

Faktum är att publiken lämnar spelningen för tryggare och tystare miljö. Så också jag.

Men när Muck & the Mires kliver upp på scen står jag längst fram. Boston, snö och en rockklubb i en förort senast. Men förtjusande då, om än efter öldoping.

Bandet håller måttet. Det vet sitt kunnande, är tajta och drivna. Jag är oerhört förtjust i trummisen Jennie Best, som älskar sitt jobb på trumpallen och piskar skinn och cymbaler med frenesi och glädje. Muck är den självklare ledaren på sång och gitarr. En Ian Hunter-look-a-like med Graham Parkerröst och till detta en orkester som vet att väl vårda hans powerpop med garagerock och tidigare Beatlesinfluenser. Pedro Mire, sologitarr, är spastisk och underhållande. Basisten, John Quincy, cool och utseendemässigt någonstans mellan John Entwistle och Peter Townsend.

Det går i ett svindlande och underhållande tempo. En låt hinner inte sluta förrän nästa börjar. Det poserar, har rock’n’rollvett och -etikett, snyggt klädda i likadana kläder och välputsade boots. Klass, helt enkelt.

Rock’n’rollesteter. Foto: KAI MARTIN

Så huvudakten Gospelbeach. Jag är rookie på bandet, men också fullmatad med intryck under dagen och börjar tackla av. Sångaren och frontmannen Brent Rademaker, som alltså gör dubbelkväll i afton

Trött saxar jag ur klubbens release om bandet ”Californiasupergruppen GospelbeacH kretsar kring L.A.-kultikonen Brent Rademaker (Beachwood Sparks, the Tyde, Further) som tillsammans med vännerna Jason Soda (Watson Twins), Neal Casal ( Chris Robinson Brotherhood, Circles Around The Sun, Ryan Adams & the Cardinals, Hard Working Americans), Tom Sanford (Beachwood Sparks) och Kip Boardman (Watson Twins) bestämde sig för att sätta ihop ett band som hyllar deras kärlek till Californien och dess hippiecowboys mellan ’67-’76.”

Gospelbeach avslutar minifestivalen. Foto: KAI MARTIN

Jo, tack. Brent Rademaker är jovialisk, trevlig och inbjudande. Den försiktiga publiken närmar sig nu scen och sakta lindar han in den i det som blir en trevlig afton.

Musikaliskt spretar det, men hålls ändå samman. Nu har emellertid tröttheten hunnit i fatt mig. Jag ger mig. Av.

Film:

CITY OF GHOSTS

!!!!!

Drabbande film.

Regi: Matthew Heineman

Dokumentär, 90 minuter.

Hagabion, Göteborg, premiär 1 september.

När jag går ut ur biomörkret sätter jag mig på cykeln, fyller lungorna med luft och cyklar hem.

Jag tänker: ”När jag ser ‘Homeland’ stänger jag av teven eller datorn, längtar till nästa avsnitt eller säsong. När jag läser Norman Mailers ”De nakna och döda”, eller Erich Maria Remarques ‘På västfronten intet nytt’, eller Kurt Vonneguts ‘Slakthus 5’. När jag ‘Dunkirke’ är slut är jag tagen, men kan andas, tänker och fungerar.”

Nu?

Min första tanke är samma hopplöshet och tomhet som drabbade mig då jag kom ut ur visningen av Lukas Moodyssons ”Lilja forever”. Som om ett soligt Göteborg var falskt, som om jag inte hade gjort tillräckligt för att rädda Lilja. Som om jag hade kunnat.

Men trots sin dokumentär karaktär var det trots allt en spelfilm.

”City of ghosts” är ren, gripande och hjärtskärande dokumentär och den äter mitt hjärta, den slukar min själ och invaderar min hjärna. Inte för att jag vill. Utan för att den drabbar mig. Skoningslöst.

Jag är inte naiv. Jag läser och ser nyheter och inslag från grymheter som människor i en modern tid begår som borde vara förbehållet historien. Jag vet.

Men när filmaren Matthew Heineman följer gräsrotsjournalisterna i RBSS (Raqqa is being slaughtered silently) är det, ursäkta utrycket, blodigt allvar.

Det har bara gått några år från den arabiska våren, försöket till revolution mot Syriens sittande makt till den våldtäkt som det fundamentalistiska och våldsromantiska styret som IS står för.

Raqqa, en gång en stad som andra i Syrien, som betydde hem för många är förvandlad till en ockuperad grushög vid Eufrats stränder. De i RBSS, inte alls politiskt aktiva inledningsvis och från olika håll, kände det som sin plikt att förmedla nyheter från sin hemstad, på tvärs mot IS propagandamaskineri. En rapportering under flera år, ett dödligt uppdrag och Matthew Heineman vårdar deras berättelse på bästa vis.

Här ställs kontraster mot varandra; staden före och efter, RBSS-medlemmar på officiella uppdrag i  mingelmiljö i New York mot deras ständigt dödshotade tillvaro som förmedlare av grymheter inifrån Raqqa. De tillfälliga redaktionerna, där lokaler ständigt måste skiftas efter lika ständiga dödshot mot journalisterna. Hot som ibland realiseras till ond bråd död.

Vi får följa några av dem tätt in på huden, innanför den, in i hjärta och själ. Vi möter förtvivlan, trots, hopp och ledsnad. Får ser hur deras fäder och bröder, mödrar och systrar mördas. Inte  alltid i bild. Lika brutalt ändå. Det. Här. Är. Verklighet. Och jag kan inte blunda.

Efter filmen andas jag luften. Göteborgs gator där jag cyklar hem ligger oskuldsfulla. Det är rent. Det är mil ifrån det jag såg på film. På Medborgarplatsen finns det svenska medborgare som spottar på flyktingar som vill stanna i Sverige. Plötsligt blir det åter svårt att andas.

Matthew Heineman förra film, ”Carter land”, om knarkkriget i Mexiko, blev Oscarnominerad. Chansen är stor att även ”City of ghosts” blir det. Men framför allt blottar den på krigets vansinne och visar vanliga människor som försöker skildra de drabbades bilder.

Se den. Om ni orkar.

Fredagen var öppen för förslag. Rätt givet med Bob Hund. Men alternativet med Ane Brun lockade kanske mest. Men det blev inte Kajskjul 8. Inte heller Liseberg.

Det blev Hagabion och ett evenemang för att fira magasinet Ok Kult. Främst för att jag hastigt råkade se att det var Gloomy som skulle spela och i Gloomy finns frontmannen Peter Alfredsson aka Bryx, det vill säga min låtskrivarpartner och musikerkollega i Kai Martin & Stick! från den dagen vi startade orkestern till dess han lämnade bandet efter inspelningen av ”Simmarna” sommaren 1983.

Jag har sett honom allt för få gånger sedan dess, sett i betydelsen lyssnat på honom när han uppträtt live. Vet att jag sett Reptile Men Walk, som han hade med delar av Viva!, kanske också något senare… Parliament? Vad det så bandet hette…?

På senare tid har jag haft förmånen att följa lite inspelningar och just Gloomy är värt några extra öron.

Energi med Gloomy. Foto: KAI MARTIN

Bandet är drivet och punkigt, men på det där friska new wavevis som vi hade spår av hos Kai Martin & Stick! i tidernas begynnelse. Men det här är mer sammansatt, mer fokuserat och Peter Bryx strävan efter energi och dynamik är beundransvärd.

Jag kommer precis lagom till bandet har inlett sin konsert i den trånga samlingslokalen ovanför Hagabion. Bandet – trummor (Martin Nilsson), bas/sång (Petri Nenoen), keyboard (Magnus Axelsson) och gitarr/sång (Peter Bryx) – svettas redan ymnigt och kämpar med dåligt ljud där sången emellanåt försvinner. Det är en frenesi och ett paketerat ursinne i musiken som blandas med finess och härligt driv i samspelet mellan trummor och bas. Till det de repetitiva och envetna melodierna.

Jag hänger upp musiken på band som tidiga Ultravox, dito Simple Minds och Devo. Men mer förenklat och, ja, punkigt. Men trots ös finns där dynamik och Peter Bryx röst är karaktäristisk, skarp och tonsäker där varje ord lämnar läpparna som spott eller smekning.

Peter Bryx. Foto: KAI MARTIN

Bandet kramar ur sitt korta set till minsta svettdroppe. Sju låtar inklusive de två som encour; låtarna ”Eliza”, ”Doctor”, ”Falling”, ”I understand”, ”Rocket” samt ”Love is a noun” och ”Daughter” följer mig ut från den trånga, varma lokalen. På SoundCloud går det att lyssna på några av dem igen.

Elena Smon Wolay är inte bara en dj av rang utan en utmärkt, nyfiken och ivrig arrangör.

När hon så syr ihop minifestivalen Jazz är farligt på Lisebergs Taubescen blir det både en utmaning och en resa i musikens brokiga och intensiva värld. Hon har ett rikt kontaktnät och förstår att utnyttja det.

Namnet är, med godkännande, taget från Lundamusikern, producenten och arrangören Henrik Venants samlingsalbum och klistermärkesattack under punkeran; ”Punk är trevligt” och ”Jazz är farligt” var, hur märkligt det än kan låta, irriterande i en konform värld.

Det är med utgångspunkt från detta som Elena Smon Wolay vill göra sin festival. Det ska reta sinnena, inte vara för bekvämt, utmana, behaga, roa och konfundera.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Hellre än bra. Foto: KAI MARTIN

Joakim Åhlund från Caesars och Teddybears har tillsammans med Jockum Nordström ett jazzprojekt. Det känns retro inte bara i kläderna. Musiken spinner kring tv-teman à la 60/70-tals deckare, spacade gitarrsound, rytmer, saxofoner/basklarinett, flöjter, keyboard. Men där det ska bli funky blir det oftast bara stelt och osvängigt. Känslan är att bandet heller inte haft så mycket tid till tillsammans, för lyckan är så oväntad när varje låt når sin final. Det låter helt enkelt hellre än bra.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Dansk dynamit. Foto: KAI MARTIN

Danska kvintetten Selvhenter är skoningslösa i sitt uttryck. Jaleh Negari och Anja Jacobsen på trummor, trombonisten Maria Bertel, saxofonisten Sonja LaBianca och Maria Diekmann, violin utmanar musiken in i minsta detalj.

Med repetitiva rytmer, oljud och dissonanser skär musiken genom ljudbilden. Instrumenten jobbar mer efter rymt än ekvilibrism. Spelas det solo är det med effektpedalerna som instrument och de är i legio och utnyttjas friskt.

I sina mest samlade ögonblick hittar jag spår hos King Crimsons med experimentella eskapader. Det är musik att bli utblåst av, på ett friskt sätt.

En vit panter. Foto: KAI MARTIN

Med en vän framtoning och tillsammans med hastigt inkallade pianisten och improvisatören Harald Svensson kan skenet bedra gällande John Sinclair. Men hans historia är berikande och spännande. Eller vad sägs om att han arbetat som manager för MC5, det politiserade garagerockbandet från Detroit, eller att han varit White Panther Partyaktivist och politisk fånge.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA