Krackelerande tillit

Film

THE SQUARE

!!!!

Manus & regi: Ruben Östlund

Unknown Ruben Östlund är ständigt utmanande, som i ”The square”, hans senaste, prisbelönta film.

Ruben Östlund gör film som ömmar och skaver, som bjuder in publiken till förvirring och känslostormar. Han bjuder på en orientering, men där man inte får någon kompass mer än hjärtats. Det är komplext. Det är en utmaning.

Så när det redan i filmens inledning ropas på hjälp är det en signal om vem som bryr sig. Kort därefter, på premiärvisningen jag var på, ropar någon i publiken. Är det en iscensatt effekt för att förstärka filmen…?

Ja, kanske kunde det ha varit så. Men det var en människa som drabbades av akut sjukdom. Ett kort avbrott, hjälp och sjukvård. Effektivt.

Händelsen sätter sina spår i filmen.

Vad är rätt? Vad är fel? De existensiella frågorna som Ruben Östlund väcker i ”The square” är besvärliga att svara på. Ofta tror man att man håller regissören i handen, men för att abrupt blir lämnad med känslor på gränsen till kaos.

Samtliga filmer jag har sett gjorda av Ruben Östlund (”Gitarrmongot”, ”De utvalda” och ”Turist”) har sekvenser av grabbighet, där pojkar gör vad pojkar gör utan förklaring, utan sensmoral.

Det finns även i ”The square”. Men det är inte filmens huvudsakliga tema, där Ruben Östlund velat utforska, som han säger ”sprickan i tilliten som sakta men säkert vidgas mellan människor när samhället blir alltmer individualistiskt och idealen offras”.

Så har vi museichefen (Claes Bang) för ett stor modernt museum (Stockholms slott), som står på gränsen till att marknadsföra en ny stor utställning. Samtidigt råkar han ut för ett spektakulärt rån, som drar in honom i en serie händelser med inte helt givna upplösningar.

”The square” är, på närmast sedvanligt Östlundmanér, en serie scener mer heller mindre  individuell kraft. Från och med ”Turist” upplever jag dem som mer förenade än tidigare. Så också här. Det är humor, men med skratt som ofta besvärar sig med att fastna i halsen och som emellanåt mynnar i rena pinsamhet.

Ruben Östlund pekar emellanåt med hela handen, involverar tiggare, skrupelfria marknadsförare, oro för okända miljöer (läs förorter), konstens (emellanåt) von obenattityd, pressens oresonabla lynchfasoner, människors oförmåga att hjälpa och mäns rädsla för närhet parat med lusten att erövra.

Men det görs med kraft och en intensitet där Ruben Östlund emellanåt jobbar med stora scener och mängder med människor på ett oerhört suggestivt sätt. Men även scener där han krymper perspektiven och laddar dem kompakt.

Konstverket ”The square” är i filmen en förhoppningsfull installation om att klä av människor främlingsskap och bjuda tillit. Filmen ”The square” visar på dessa fullständiga och skrämmande motsats; alienation.

”The square” är en otäckt bra film, som jag samtidigt inte vet om jag blev klokare av. Orsaken är helt enkelt att jag vet inte hur jag skulle reagerat inför den räcka provocerande händelser i filmen. Förutsatt om det hade hänt mig i verkliga livet. Förnumstigheten får sig helt enkelt en uppfriskande törn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s