Nå. Det går an att vara bortskämd. Ha levt ett liv. Smakat på det goda. Testat det usla. Fått sina törnar. Känt hjärtat slå.

Har inte de senaste åren varit helt övertygad om Way out Wests nödvändighet. Skälen är flera. Men dem ska jag återkomma till.

Nu blev det ändå av och dag ett var en ljummen tillställning där ett crescendo blev en sövande nattsaga.

Men det blir möten med mänskor, träffar med vänner och det vinner alltid. Samtal och musik tillsammans med något snabbmatsintag i hungerns desperation.

Beth Ditto ställer in. Istället in med allestädes närvarande Slowgold, men… sorry. Amanda Wern må vara skicklig, men är inte min kopp te. Istället frammanar hennes röst och musik är reaktion närmast allergi.

Inspirerat. Angel Olsen bjuder rikt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Så Angel Olsen, som väl inte var i Göteborg för så hemskt länge sedan. En kvinna med ordning på sin orkester, snyggt klädda, väl spelande och till det musik som växlar och stuvar om utan att tappa fokus. Det blir alldeles utmärkt, utan att jag trillar baklänges.

Ut ur tältet in i solens strålar, där himlen öppnat sig för blått och skinande klart. Lätt att trivas utomhus då, till skillnad mot förra årets regnkaos och lervälling.

The Shins strålar ikapp med solen och bjuder på en trevlig tillställning. Smart, bra, svängig pop med klurigheter som inte gör musiken helt given. Orkestern framför den med sprudlande glädje och det är svårt att inte glädjas med dem. Ett klassiskt Way out West-band, åtminstone som Lugers ambition var de första ljuva åren.

Så bandet 2012 på Pustervik. Då betydligt mer svårmodiga.

Ystra. The Shins bjöd på solskenspop. Foto: KAI MARTIN

När Z ansluter blir festivalen bättre, för sällskapet kan inte toppas utan att för den sakens skull vara dåligt. Men då Flume ljummar igång sin dj-akt sloknar öronen. Vi smyger undan, promenerar bort från de värsta ljudmattorna och tar del av det gigantiska utbudet som serveras bortanför scenerna.

Kommer då Danny Brown gör allt för att fördärva stämningen med nästa dj-akt och flyr in i tältet där älvalika, hårt jobbande Tove Styrke som bjuder på underhållning och det är okej utan att landa i mitt hårda hjärta och mätta hjärna.

Älvlik. Tove Styrke sliter hårt och bjuder gott. Foto: PETER BIRGERSTAM

Rastlöst ut igen mot Pixies, fastnar på vägen för att hälsa och kramas av sällan sedda vänner. Vi söker Max smakfulla halloumiburgare med en sinnessjukt lång kö. Elakt lämnar jag Z, för det är nära 30 år sedan jag såg (och intervjuade) Pixies. Hög tid igen.

Bandet levererar starkt sin skeva, gnisslande och märkligt komplicerade rock. Den musik som tjänat som en förlaga till grungen och vars krattande av manegen gjorde det möjligt för band som Nirvana att bli det de blev.

Frank Black säger inte flaska, men bjuder, 52 år gammal, på musik som om de där 30 år inte har passerat. Bandet är fantastiskt bra, tajt och välspelat med Dave Lovering, som den magiker han är, på excellent trumspel. Basisten Paz Lenchantin, med sedan 2013, känns självklar i sin position, som trygghet när Joey Santiagos gitarrkaskader och taggtrådsattacker skenar iväg.

Pixies. Amerikanskt indiegodis. Foto: PETER BIRGERSTAM (överst)

och KAI MARTIN (nederst)

Men kvällens final var ju vikt åt Frank Ocean (ja, jo återförenade Graveyard spelade senare och sedan alla klubbakter, men inte för mig). Han som för några år sedan hastigt ställde in. Nu var det dags clue, festivalens hype. Sällan eller aldrig har det varit så många på plats för att se en akt på Way out West. Frank Ocean var väl förberedd efter två dagars repeterande i Partille arena. Trots de noga förberedelserna kom han nära en halvtimme sen upp på scen. Väg där började en långsam förberedelser för en god natt.

Tänk er en person som talar sött, som pendlar mellan att titta dig i ögonen och vända bort blicken, som samtidigt klappar dig på kinden ömsint. Men att allt detta sträcker sig över mer än en timme.

Känns inte så övertygande om du ska förföra mig, om jag säger så.

Försökte förföra. Hav emellan Frank Oceans försökt till närhet och mig. Foto: KAI MARTIN