Jag har mött honom på Andra Långgatan med en desperation efter öl att blicken fuktats. Har sett hur han med ungdomlig hybris vält scenen som livet självt. Stunder har funnits när han i intervjuer har varit så kristallklar i sin ambition att ingenting har varit möjligt och allting har varit förklarligt. Det finns också ögonblick då jag, precis som musikjournalisten Fredrik Strage nämnde i reportaget om Henrik Berggren, faderligt önskat ta hand om det band som brände ljusen i båda ändar och hade det funnits fler hade de tänt dem också.

Efterlängtad comeback. Foto: KAI MARTIN

Det var så med Broder Daniel, en uppflammande glöd där bara nuet var viktigt och allt annat egalt. Det var också så med Broder Daniel att de som inte var med var emot; det var ett band med ett brödraskap som satte allt annat i alienation, men där sammanhållning inom bandet var starkt.

När Henrik Berggren kommer ut som solist är det något som skett efter väntans tider.

Den grandiosa finalen på Broder Daniel under en mollstämd afton på Way Out West 2008 hade ju föregåtts av gitarristen Anders Göthbergs dramatiska självmord, som skakat om allt och alla i sina grundvalar – en händelse jag skrev om här i samband med releasen av låten ”Run, Andy, run”  som kom på självaste dödsdagen.

Med känslor in i och utanpå. Foto: KAI MARTIN

Henrik Berggren hade spunnit på tankar om ett soloalbum redan innan dess och rätta mig om jag har fel, men gjorde någon spelningar på egen hand (Popaganda 2011). Inledningslåten på soloalbumet ”Wolf’s heart”, ”Hold on to your dreams”, fanns med den där magiska, tragiska augustikvällen 2008, smögs in i setlistan för att sedan bida sin tid innan den spelades in.

Så en vårdag för två år sedan mötte jag Theodor Jensen och Lars ”Pop-Lars” Malmros på väg till Charlie Storms studio, där de skulle lägga grunderna på det som skulle komma att bli Henrik Berggrens soloalbum ”Wolf’s heart”. Den studio där Kai Martin & Stick! senare skulle komma att grundlägga och avsluta arbetet med comebackplattan [utan titel] (2016) och där Håkan Hellström la inspelningen av ”Du gamla du fria”.

Vinnande. Foto: KAI MARTIN

Så fick jag mer eller mindre av en slump höra om Henrik Berggrens releasefest på Pustervik, om att han kanske skulle spela och det var något jag inte ville missa.

Genom kontakter lyckades jag kom in i den redan överfulla lokalen, sprängfylld av förväntan och en dj som spelade Broder Daniel-, Håkan- och Henrik Berggrenlåtar inför den haussade, eventuella spelningen.

Jo, det finns en längtan efter hans musik, efter han texter, efter hans förmåga att beskriva sitt själsliv så att det också speglar andras; måhända naivt emellanåt, men ändå känslomässigt starkt.

För precis som med Håkan Hellström verkar Henrik Berggren i något slags Peter Panvärld, men med en väsentligt mycket mer mollanstruken norm, med ett sturm und drang, som en ung Werhters lidande som håller sällskap med en Oscar Wild i ett dandysällskap i en spaning efter den tid som flytt; Henrik Berggrens jakt efter madeleinkakan.

Jag får uppgifter om att Henrik Berggren kanske inte alls skulle klara av att spela. Att ingen hörde av honom under dagen. Hans allmäntillstånd är sedan intervjuer känt, han lider av ett trötthetssyndrom där paradoxalt amfetamin är medicinen för att hålla sömnen stången.

20.30 är tiden som är utsatt för spelningen. Bakom draperier i lokalen som fylls på med förväntan och sorlande människor mullrar det växande introljuden i en loop, men det dröjer innan instrumenten hörs för ett nervöst soundcheck; lite trummor, någon gitarr som plockar över strängarna. Så väntan…

Ridån går isär…

Så börjar bandet spela ”Hold on to your dreams”. Henrik Berggren kommer sakta in, sjunger… fantastiskt. Iklädd sin lite chica hatt, en cape, en vit kravatt, randig tröja som går över höfterna, en jeansjacka som skymtar under capen.

Strålkastarljuset gör honom gott. Det ger honom energi. Han kom till Pustervik. Trots frågorna om. Så nu står han där med tröttheten som ett hotande monster och kramar ur den lilla kraft han har och han gör det med sådan fokus, omgiven av sina brothers in arms: Theodor Jensen, kompgitarr, Joel Alme, bas, Soundtrackgitarristen Mattias Bärjed (som ju också var med på Broder Daniels final 2008), trummisen Nino Keller och Henning Fürst, keyboard.

Band som ger tillit, låtlista som ger mersmak. Foto: KAI MARTIN

Det låter starkt, känslomässigt, alltså. Bandet är så koncentrerat, energistint, kompakt och backar verkligen Henrik Berggren i minsta detalj. Sångaren själv är den sköre keruben, som äter scennärvaron med ändå måste smyga bakåt för att sätta sig på pallen som stöttande står en bit in på scenen.

Inledningen följs av ”Wild child”, låten som förenar Broder Daniel med Melody Club och Lustans Lakejer i sin vemodiga discomarsch. Tredje låten, andra singeln ”To my brother, Johnny”, hinner inte börja förrän publiken sluten den i sitt grepp. Så ”Shoreline” på det, Broder Daniels anthem. Final med ”Run, Andy, run” så skör, spröd och stark att ilningarna löper hela vägen in i själen.

Skör och stark. Foto: KAI MARTIN

Henrik Berggren går av. En efter en lämnar bandmedlemmarna scenen, kvar står Henning Fürst och låter syntackorden svepa om och om igen.

Väntan kommer och väntan går. Bandet kliver på igen och Henrik Berggren, som lämnat capen och nu blottar sin jeansjacka med Broder Daniel-logon på vänster ärm.

En manifesterande ”When we where winning” följs av frustrerad och kraftfull ”Work”.

På låtlistan står det att också ”Crown” (”You wore the crown; I played the clown” skulle spelats, som inledning på andra set. Men omständigheterna medger inte det.

Efteråt är förväntningarna i uppseglande, så mycket har givits, så mycket har bjudits, så mycket har skett, så mycket har känts. Men med dem också det hotande oromolnen; har Henrik Berggren orken, kraften att klara en hel spelning…?

Orkar Henrik Berggren en fortsättning på sin lovande comeback. Foto: KAI MARTIN

Här blev det sju låtar och kanske ska det heller inte vara mer på en releasefest.

Men Henrik Berggrens uppoffring var total, hans tillstånd så skört, hans styrka en dag till dag-händelse, om jag har förstått det rätt. Blir det mer…?

Planerade spelningar för Henrik Berggren med band:

24/5 Stockholm (Gröna Lund)

1/7 Norrköping (Bråvalla)

7/7 Borlänge (Peace & Love)

21/7 Göteborg (Liseberg)

29/7 Östersund (Storsjöyran)

17/8 Malmö (Malmöfestivalen).