Det kom en lunch emellan. Den dag då jag hade tänkt att inte missa första akten, isdrottningen Eva Dahlgren. Fick bara rapporterat att hon gjorde det väldigt bra i Linnétältet, att hon drog sin publik och fyllde på rätt bra publikt.

Det blev istället Linnéa Henriksson som blev lördagens premiär för undertecknad. En artist jag bara hört på radio och stött på någon gång i teve, men aldrig odlat någon större relation till. Ja, en sångerska och låtskrivare från Halmstad som rört sig i Veronica Maggioland med viss framgång i ”Idol” (2010), typ. Men där stannar kunskapen.

Jag erkänner och skäms lite. Men å andra sidan blir jag ju nu drabbad på plats. Jisses, vilken kvinna. Vilken energi, vilket uttryck, vilken härlig röst och så rejält låtarna växer på scen.

Här snackar vi en artist som inte backar för mulna moln och klent – inledningsvis – med folk. Hon tar tag i taktpinnen, släpper den inte för en sekund. Driver på publiken. Bjuder in varenda kotte. Pratar allvar med alla. Ger fina historier om varenda låt och får dem att bli angelägna och berörande. Så avslutar hon med att kliva över kravallstaketet och ut bland publiken för sin grandiosa final och vad är klockan…? Inte ens två på eftermiddagen och det är redan fest.

Tuff brud i lyxförpackning. Linnéa Henriksson övertygar. Foto: KAI MARTIN

Omtumlad och lycklig med rosor på kinderna under blekgrå himmel rustar jag iväg till Linnétältet för Lisa Hannigan. Irländskan är väsentligt mycket mer nedtonad i sitt uttryck, men jobbar å andra sidan i en helt annan skola. Det är finstämt, irländskt folkligt med en egen touch och en smygande energi. Under tiden ökar mängden regn som faller och trots att hon med sin sång försöker betvinga nederbörden på fall hörsamma vädergudarna inte denna hennes vädjan.

Försiktig energi. Lisa Hannigan satsar på finstämt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Regnet hämtar emellertid andan en aning och jag spatserar ut mot Flamingoscenen där britten George Ezra uppträder. Det låter fint, lite åt klassisk soul med blås och upptempo. Men det rör inte på sig. Inte han heller.

Stilla soul. George Ezra sjunger väl men det stannar där. Foto: KAI MARTIN

Direkt efter till Azaleascenen. Conor Oberst har rykte om sig och oavsett vilket det här är jag lyhörd. Jag möts av en tjurig fan som när han öppnar munnen säger artighetsfraser utan det minsta tyngd eller allvar. Allt faller tomt. Musiken…? Tja, inledningsvis väldigt Waterboysinspirerat, men mitt tålamod faller i takt med regnet.

Tjurig fan. Conor Oberst oborstade stil faller inte i smaken. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag flyr oförskämdheten och vilar mig på en stol i presscentret. Messar lite och sköter lite samtal, skakar av mig några regndroppar, går på toaletten och beger mig så ut i det tilltagande regnvädret.

På Flamingoscenen är det dags för Oskar Linnros, som jag inte vet när jag senast såg. Det är ju en artist som dominerar dagens musikutbud utan att förhäva sig. Han inleder väldigt Prince går Kaah, effektivt funkigt. Bandet är eminent, de två körsångarna följsamma och snart skapas ett häftigt driv i musiken. Precis som med Linnéa Henriksson finns det ett allvar i mellansnacket som gör att både låtar och musik växer. Men till skillnad från Halmstadstösen är Stockholmskisen inte så förtjust i att stå på scen. Det löser han snyggt genom att inte backa för att prata om sin rädsla. Det blir ett starkt framträdande, som får extra effekt genom Seinabo Seys gästspel i ”Psalm för skolgårdar”.

Soulboy. Känslig kille med känsligt hjärta. Foto: KAI MARTIN

Jag går när finalen klingar ut. Alla kan texten. Alla sjunger med. Utom jag. Regnet faller, men publiken viker inte en tum. Utom jag. Som går in till Frida Hyvönens konsert.

En av många starka personligheter med ett eget starkt uttryck utmejslat på scen. Hon sitter vid sin flygel och hamrar ur sina låtar helt osminkade, rättframma och med texter som inte blundar för något. Till det ett kaxigt mellansnack om än emellanåt lätt manierat.

Ångrar inget. Frida Hyvönen bjuder på en personlig spelning. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller osvikligt och folk hukar i vädret. Ber sina böner om uppehåll, men bönerna förblir ohörda. De flesta är rätt klädda, stövlar, regnkappa/-rock, ja till och med sydväst. Andra är obekymrat festivalklädda med converse som villigt suger upp fukten från den allt mer lerdränkta gräsmattan.

Regnet regerar. Way out Wests finaldag kämpar mot regnet. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag trotsar vädret. Mina jacka, inhandlad nyligen och som jag trodde var regnbeständig, läcker. Men med en isländsk tröja som skydd under klarar jag mig. Mina rock’n’rollskor i imiterat ormskinn är av plast, men läcker försiktigt. Jag klarar mig från värsta fukten och blir aldrig kall. Går bort till London Grammar, en brittisk trio som rör sig stilla till vacker sång. Men deras blygsamma framtoning ger ingen våg av erkänsla i mitt förhärdande hjärta.

Istället väntar jag in Band of Horses, ett favoritband som jag inte sett på många år. Väl på scen gör de mig inte besviken, men den där definitiva gnistan saknas. Kanske för att Taylor Ramsey och Bill Reynolds inte finns med sedan i maj i år.

Nästan kepsen av. Band of Horses var bra, men saknade den riktiga gnistan.

Foto: KAI MARTIN

Så börjar festivalen lida mot sitt slut och för en åldrad känns det i kroppen. Ländryggen tar stryk och när det regnar och är fuktigt finns det inte så många rastplatser för den hågade. Men Z har kilat in sig på SJ-trappan och jag lyckas smita in min hockeyröv när utrymme uppstår. Vi sitter där och kikar lite förstrött på Regina Spector, som är (jag vet) värd större uppmärksamhet. Men en tredagarsfestival tär inte bara på kroppen utan också på både hjärna och själ. Ge mig en salong, ett bra säte och jag sitter som ett tänt ljus; icke den här gången.

Värd uppmärksamhet. Regina Spector bjuder till. Foto: PETER BIRGERSTAM

Lana del Rey är Way out Wests stora huvudnummer, den akt som först bokades och som snart tjänade som motor till biljettförsäljningen redan kring jul. Haussen kan vara relevant, men jag fångades aldrig riktigt då hennes debutalbum kom för några år sedan och inför denna hennes första spelning i Göteborg är mitt intresse avmätt. Men ingenting mot hennes agerande på scen. Om Conor Oberst amerikanska artighetsfraser föll hårdare mot marken än regnet är det ingenting mot svala Lana del Rays plattityder. När hon säger att hon älskar publiken efter att några röster ropat om kärlek till henne sugs allt av känslor upp i rymdens svarta hål för att aldrig någonsin återvända.

Ja, det ser fint ut från håll. Det låter fint från håll. Men det är en artist som aldrig bjuder upp till dans utan som med distans läppjar på sin perfekt blandade drink och kylslaget coolt rör sig i en nonchalans som till slut blir drabbande.

Artist på distans. En sval, avmätt finalartist. Foto: (från distans) KAI MARTIN

Så Way out West 2017, detta arrangörernas elfte festival? Jo, tackar som frågar. På papperet var det ingen festival jag gjorde volter inför. Väl på plats fick jag mina positiva överraskningar och negativa.

Bäst…? Tja, Linnéa Henriksson, Oskar Linnros, Frida Hyvönen, Jens Lekman, The Oh Sees, Pixies, The XX och trots allt Band of Horses.

Mer om vad jag tycker om festivalen går att läsa i min krönika i Göteborgdirekt.