Den sköra dandyn

Konsert:

HENRIK BERGGREN

!!!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

På en tunn gräns. Henrik Berggren är skör, men stark. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen, Göteborg.

Publik: 13000.

Bäst: ”Work” är plågsamt effektiv.

Sämst: Att Henrik Berggren tvingas kämpa.

Fråga: Hur länge ska han orka bjuda på sig på scen…?

Vi som hade förmånen att vara på Pustervik den 6 maj, då Henrik Berggren hade sin release av soloalbumet ”Wolf’s heart” fick se något starkt och skört. Där Henrik Berggren måhända inte var den döende dandyn, men svårt plågad av sitt utmattningssyndrom.

Men där och då hände också under. Hans fantastiska band – Theodor Jensen, kompgitarr, Joel Alme, bas, Soundtrackgitarristen Mattias Bärjed, trummisen Nino Keller och Henning Fürst, keyboard – var ett lyriskt wall of sound, manglade effektivitet och gav tillsammans med publiken Henrik Berggren energi.

Det höll inte länge, men tillräckligt länge för att kännas genom ben och märg rätt in i själen.

Samtidigt så fanns det hos mig en oro över att de stundande spelningarna under sommaren skulle bli för mycket för den förre Broder Danielsångaren.

Jag hade lyckligtvis fel. Samtidigt inte.

För när han möter en allt mer ökande publikskara (det var förvånande glest bara timmen innan konserten) är det plågsamt att se att han egentligen inte orkar.

Det här blir en konsert där bandet bär honom på sina starka armar. De pumpar in energi i hans blodomlopp, men kickarna sätter aldrig in. Det är hjärt- och lungräddning, som syresätter. Men blott för stunden.

Nej, det blir ingen freakshow. Han faller inte ihop, men när han kallar sin publik ”Mina barn”, precis som på Broder Daniels avskedsföreställning under Way out West 2008, blir det utan överste depprofetens övertygelse. Jo, Henrik Berggren är i balans så långt han orkar, sjunger fantastiskt och presenterar sina låtar med perspektiv och förklaringar, som jag inte vet att jag hört förut.

Men det är utan energi och han går inte igång på den respons han får. Som om avståndet till publiken är för stort. Som om han behöver en kram.

Samtidigt är musiken så genialt enkelt effektiv. The Jesus and Mary Chainslamrigt med 50- och 60-talspopens enkla estetik och musikaliska språk. Detta oavsett om det är Broder Daniels melankoliska utanförskap med rakbladsvassa melodier eller musiken från soloalbumet. Det ger Henrik Berggren förvisso ett stöd på scen, men också en orolig omvårdnad, där främst Joel Alme bevakar varje steg som tas från sångaren. Så när han sitter ner följer Joel Alme honom med blicken, gör en frågande tummen upp, får en blek nickande och konserten fortsätter.

Starkt, men skört.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s