Det är som med ekonomin. Det går upp och det går ner.

Ja, det är som konjunkturen, ibland oanade förändringar och skeenden.

Men en sak är säker, Jens Lekman kan förgylla vilken dag som helst och när han inleder Way out Wests andra dag är det på samma gång den bästa av starter och snudd på oförskämt. Bäst för att hans vemodspop smeker ett bitterljuva hjärta till tårdrypande glädje. Sämst för att det vid Linnéscenen är illa fyllt denna tidiga fredag eftermiddag.

Nu var jag där, så jag bryr mig egentligen inte utan prisar festivalgudarnas nyckfullhet och njuter i stora drag. Jens Lekman är på ett ypperligt humör blandar och ger ur sin repertoar, bjuder på underfundig humor och har en inledningsvis ypperlig trio som kompar, som sedermera växer till en kvintett på två blåsare på sax och trumpet.

Han kärleksbombar Göteborg med stolthet, men dissar med kraft de politiska och kommersiella krafter som jobbar mot kreativitet och konst med ökade hyror och snobbbyggande av bostadsrätter i höga skrytbyggen.

Kärlek. Jens Lekman bjuder humor, pop och vemod. Foto: KAI MARTIN

Direkt efter spelar nästa akt, Jonathan Johansson, på den väsentligt större Azaleascenen och det fylls på. Men scenen känns för stor för hans high lifeinspirerande pop, som i längden blir lite för strömlinjeformad om än elegant. Fast vi har med en spännande textförfattare och en utmärkt sångare att göra, som i och för sig har en bit kvar till detta det större formatet.

Att röra sig på festival är lite som vävstolens skottspole. Fram och tillbaka. Men så blir det så småningom en brokig väv när dagen summeras. Jag löper med andra ord till Linnétältet och möter Perfume Genius (Mike Hadreas), ung man med keyboard och liten orkester.

Det kan naturligtvis sluta hur som helst. Men här är en kille som kommit ut ur flera garderober samtidigt och bjuder på en rackarnas fin show. Lite som om Communards möter Rufus Wainwright under en, emellanåt, primalterapisession.

För några år sedan satt han blygt vid sitt piano. Den tiden är över.

Prima primadonna. Perfume Genius bjuder på show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det gäller att hämta andan mellan varven. Way out West bjuder på samtal och möten, som kan vara fruktsamma om det inte brôtas för mycket på de stora scenerna. Jag scannar av VIP-området, men höjer alltid lika förvånat ögonen över gänget som väljer att hänga där. Visst, det har hottats upp väsentligt med dj:s och gästspel. Men var någonstans är musikfesten…? Knappast där och pilsner och drinkar kan ju drickas varhelst innanför tullarna i huvudstaden.

Så ut därifrån och in i pöbeln som bjuds på en fin stund av Sabina Ddumpa, som spinner sin soul på ett utmärkt vis. Ja, det är kompetent. Ja, hon har den vackraste av kappor, en orange, storhårig historia som hon snart blir för varm i. Men jag ser inte in i hennes själ och berörs inte mer än min beundran för hantverket i musik. Och precis som med Jonathan Johansson är scenen för stor för henne.

Soul utan soul. Sabina Ddumpa bjuder kompetent, men öppnar inte själen.

Foto: KAI MARTIN

Kan ni tänka er Robin Williams, en ung sådan, som rockmusiker. En grabb som är ytterst begåvad, gör fina låtar, men som hela tiden måste skoja till det. Varje text en grimas, varje ackord en krumelur, varje rörelse en silly walk… Ja, det är Mac DeMarco i ett nötskal. I mina öron och ögon håller det för en kort stund och jag går upp till Höjden för att vila öronen, men hamnar i en föreläsning om veganism och mot köttindustrin. Sanningar hamras in i min trötta och mörbultade kropp av de tre i panelen ledda av Lotta Lundgren. Ja, jag vet. Ja, jag vet. Ja, jag vet. Jag är en dålig människa. Jag är vit. Jag är man. Jag är mer än medelålders. Jag är roten till allt ont.

När föreläsningen förvandlat mina öron till grönsaker snor Z och jag åt oss varsin vilstol och låter det välhängda köttet läka en smula för fortsatt väg mot slakten.

En kaffe från SJ. Lite energi. Men ingenting mot vad Mø bjuder på Flamingoscenen. Jisses vad den danskan kan sjunga och med vilken frenesi hon håller hov. Det är tuff, dansorienterad r’n’b, låtarna är högklassiga och förväntar man sig en läckert förpackad ung dam går man vilse. Hon ser ut som hennes garderob har försvunnit på vägen, klädd svart och en Joy Division-tischa. Strunt samma. Hon förvandlar sin show till klass.

Och energi! Ja, vad ska man säga. När jag smiter iväg till Linnétältet blir jag både paralyserad av chock och fullständigt utblåst av The Oh Sees. Fyra män som knappast hade blivit insläppta på Avenyns ens simplaste hak gällande dresscode. Men vad de levererar. Med gitarr, bas och två trummisar bjuds det på högoktanig rock i en hastighet som är svindlande. Trummisarna är på samma gång synkroniserade och spelar var och en för sig tillsammans. Magiskt dunder och brak.

Wham bam! The Oh Sees är satta att sköta energiförsörjningen på WoW.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Kanske var det taskigt. Men att ha blivit urblåst och gå till Feist blev som en fis i vinden. Det jag uppskattar på skiva blir inte uppfyllande för denna nu så tomma själ. Luften står stilla och det jag istället drabbas av blir rastlöshet.

Stilla. För stilla. Foto: KAI MARTIN

Feist är precis som Ryan Adams ett av WoW:s toppnamn, skrivet med stora, feta bokstäver på affischerna. Ryan Adams bjöd på en solospelning för några år sedan i Konserthuset. Skört och starkt på samma gång. Nu med band särar han på benen, är fryntlig och larmig och låter allt gå i stå. Rock kan vara fantastisk, men ibland som en betongris.

Posör. Ryan Adams röjer, men röven den står stilla. Foto: KAI MARTIN

Då är Fatoumata Diawari & Hindi Zahra väsentligt mer svängig och intagande. Eklektiskt musik med främst rötterna i Diawaris Mali, men så mycket mycket mer, så generöst och intagande, sprittande och glädjerikt.

Sväng. Fatoumata Diawara skapar sväng. Foto: KAI MARTIN

The XX såg jag på ett glest besatt Brewhouse för knappt tio år sedan. Då en blek hype kring bandet, nu hysteriskt. Jag köpte senaste albumet i Boston i vintras och var förtjust. Det finns något eget i deras musik samtidigt som deras DNA finns i mitt postpunkistiska blodomlopp. Jag hittar rötter i tidiga Cure, musik från 4ad, det klassiska brittiska skivbolaget från 80-talet, Everything But The Girl och… vad heter han, ”Wicked Game”… jo, Chris Isaac. Det förstärks på Azaleascenen som efter Frank Ocean på inledningsdagen, drar en mastodontpublik.

Det är en fantastisk, stiltrogen spelning.  Romey Madley-Crofts och Oliver Simms växelsång, deras gitarr- respektive basspel som lutar sig tillbaka mot Jamie Smiths kontrollbord av rytmer och sparksmakade syntinpass. Det är vackert, stor musik med försiktigt anslag och bitvis helt magisk i sin framtoning av skirt och stark.

Skirt och starkt.  The XX finns i det postpunkistiska DNA:t. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag lämnar emellertid för att se en gnutta av Afghan Whigs (delvis beroende på ett trängande toalettbesök) och möts (något lättad efter det trängande toalettbesöket) av en ljudvägg, kompakt och intensivt. Det är mäktigt, kanske inte så nyanserat, men friskt men där inslaget av Princes ”Sometimes it snows in April” gör mig brydd, då den låter som ett misstag mer än en hyllning, eller vad det nu var.

Kompakt. Greg Dullis Afghan Whigs bjuder på ett wall of sound i rock. Foto: KAI MARTIN

Så finalen med Major Lazer som är allt godis gratis i gottefabriken till, som det låter, förinspelad musik (låter märkligt då musiken stängs av för omedelbar allsång). Konfettiregn med dasspapper, dansare, senare uppträdande i Gaiströjor och – får jag rapporterat för mig – tröttsam sexism. Då har jag gått, slipper eländet och kan på distans bara fråga mig: Varför…?