Musikal:

VARVSPELET

 En stads historia. Lisbeth Johansson och Jesper Gester i ”Varvspelet”. Foto: JULIE HANEHØJ

Maskinhallen, före detta Uddevallavarvet

Manus: Ulf G Eriksson och Evelina Ivarsson.

Musik och arrangemang: Magnus Sjöqvist.

Regi: Ulf Michal.

Scenografi: Ulf Ökvist.

Koreografi: Sonja Gube.

Ina Nyholm: Kostymör.

Medverkande: Michael Engberg, Jesper Gester, Lisbeth Johansson, Lind H Almgren med flera.

Varje stad har sin historia. Mer eller mindre väsentlig. Med Uddevallavarvet blev skeppsbyggandet en så viktig del, att historien om varvets uppgång, fall och nedläggelse fortfarande kastar skuggor över staden inkilad i den bohuslänska graniten.

Med ”Varvspelet” tas ett ambitiöst och välriktad grepp kring tiden från de blomstrande åren under 1950- och 60-talen fram till krisåren under 70-talet.

Unge Axel (Jesper Gester) är 14 år, har precis gått ur skolan och är redo att jobba. Det blir varvet, en skola för livet som fostrar och härdar. Där möter han arbetare, förmän, fackmän och drivande chefer. Det är kring hans liv föreställningen spinner, den och varvets historia genom tre årtionden.

Det här är alltså en musikal, men utan någon riktig musikalstjärna. Till det räcker dessvärre inte rösterna. Men ”Varvspelet” har så mycket annan kvalitet och entusiasm, så det är svårt att inte bli förtjust i denna uppsättning som nu spelas i sin sista, succéfyllda vecka.

Magnus Sjöqvist har haft ett styvt jobb att skapa musik, men lyckats med den äran. Även om texterna emellanåt staplar stavelser aningen för tätt för att det ska landa rätt.

Det är musik som i sina bästa stunder är härtappad från Ted Ströms ”Vintersaga” och som gitarrist vet han betydelsen av att traktera sitt instrumentet. Gitarren är i centrum, skarp som en sågkling, skör som en viskning och starkt som ett vrål. Men bara när så behövs.

Tillsammans med en lyhörd trio musiker och en sju man och kvinnor stark kör förstärks mycket av det vi ser – och hör – på scen.

Till detta scenografen Ulf Ökvists rum där maskinhallens naturliga förutsättningar och möjligheter förstärks effektivt. Så smart. Så enkelt. Där skeppsplåtar vänds och blir ett kök, ett omklädningsrum, en sjukstuga, för att bli arbetsplats igen.

Sonja Gubes koreografi håller sig effektivt inom ramarna för ensemblen kunnande och möjligheter – vi pratar om en åldersmässig spännvidd på några och tio upp till, kanske, 80 (ja, några före detta varvsarbetare är med och stärker autenciteteten).

Så ett manus som glöder av iver att inte bara berätta en historia utan också spegla en period där ett slags solidaritet stod stark i motsats till det vi och dom-tänk som präglar idag.

Ja, här finns kopplingar till ”Tältprojektet”, den svenska proggrörelsen grand finale i slutet av 70-talet. Här förenas några professionella skådespelare – Lisbeth Johansson och Michael Engberg i synnerhet – med amatörer, totalt nära 30 skådespelare på scen. Trygghet och skarpa scenporträtt förenas med ivern att gestalta och där uppstår något genuint kraftfullt, som jag är väldigt förtjust i. Ett slags trovärdighet om man så vill.

”Varvspelet” gör alltså sina sista dagar i maskinhallen på gamla varvsområdet i Uddevalla (final fredag 4 augusti). Synd. Det här är en historia som tål att berättas länge till.