Konsert

HÅKAN HELLSTRÖM med band och Erik Lundin

!!!!

Fint möte. Håkan Hellström bjuder upp sin mamma Christina på scen. Foto: KAI MARTIN

Borgholms slottsruin, Öland

Publik: 4500 (utsålt)

Bäst: Det är speciellt när Christina Hellström vägrar sjunga ”Håkan du var bättre förr”.

Sämst: Det är skit att jag är så luttrad efter tusen och en Håkankonserter.

Fråga: Gillar verkligen inte kronprinsessan Victoria Håkan Hellström eller skulle hon natta barnen…?

Jag vet. Jag har försökt ta ett break. Kände efter spelningen i Oslo i december att det var tvunget. Min relation till Håkan Hellström hade gått i stå. Mitt fel. Han gör allt för att uppvakta, tjusa och bedåra. På scen blir hans band allt tajtare, skickligare och mer balanserat. Och nej, det är inte så att jag saknar de speediga spelningarna från tidigt 2000-tal när hjärtat for ur kroppen och landade i bröstet omtumlat, galet, djärvt, vågat och allt vunnet. Allt har sin tid.

Men… Håkan Hellström har bevisat så mycket för mig, från klubbspelningar till Ullevis magnifika arena. Han kan allt. Jag vet det och jag är mätt.

Så december 2016 var det liksom dags att ta en paus. Det gick ju så där.

Vi for på turné, Z och jag. Hamnade på Öland. Hamnade the very day of en Håkanspelning med ett väder som inte hade något annat att önska.

Jag hade inte varit i slottsruinen sedan jag skrev om Badrock i slutet på 80-talet. Nu var det alltså dags igen.

Det är ju en fantastisk inramning med den anrika ruinen som funnits där i tusen år, men som aldrig riktigt fått stå färdig som stolt byggnad.

Ljuset är bländande. Himlen försöker skyla sig med några bländvita moln. I Borghamn springer löpare Victorialoppet, Uppe i ruinen laddar tusentals människor i den där ljuva förening av unga, medelålders och äldre på så vis som få förutom Håkan Hellström förmår.

Jo, vi konstaterar att det saknas element i publiken, som är heterogent ”svensk”. Men på samma vis som Håkan Hellström förenar den svenska visskatten då han tidigt bjöd in Mats Paulson till sin publik på samma sätt bjuder han in en annan publik än sin egen med Erik Lundin som uppvärmare.

Värmer upp. Erik Lundin startar festen och får sen hjälp av LaGaylia Frazier och bandet.

Foto: KAI MARTIN

Han gör jobbet utmärkt och det är ju en smula tufft att häckla monarkin i allt flöde av ord samtidigt som prins Daniel och prinsessans Christinas man Tord Magnuson kikar fram i slottsruinens gluggar.

Energi och kärlek. Foto: KAI MARTIN

Jag fick ju rapporterna från premiärgiget i Berlin, som skvallrade om hur förakten gick in i huvudakten på ett raffinerat sätt. Jag lyfte då på kepsen till mig själv, eftersom jag är övertygad om att Håkan Hellström lyssnat på vad jag berättade om när vi sågs på Freddie Wadlings och Henryk Lipps födelsedag för två år sedan; hur imponerad jag var av Midaircondos final som förband i Soundtrack Of Our Lives på Trädgår’n för, kanske, tio år sedan då bandens musik vävdes samman då Ebbot med mannar kom in för att inleda sin spelning.

Det är verkligen fräckt och det var verkligen något att ta efter. När Erik Lundin kört sin akt och ”Dom där jag kommer ifrån” rullar igång så blir det effektiv konsertkonst där låten sakta och mer och mer intensivt byggs upp innan Håkan kommer in och lattjande, men väl repeterat kör tillsammans med Erik Lundin.

Det känns spontant, men har förstås varit ett nötande från dag ett. Det tog alltså Håkan ett och ett halvt år att ta idén från hörsägen till skiss till scen. Snyggt och det är så inspiration ska hanteras.

Förförare på scen. Foto: KAI MARTIN

Konserten böljar, har sina intensiva stunder för att landa i intimt lugn. En lam ”Precis som Romeo” följs av en kärleksstund med ”Hatar att jag älskar dig…”, som är avklädd, nära och fullkomligt hudlös.

Det hade, vad jag hört, flaggats för att Håkans röst kunde ha varit tagen av en förkylning.  Men möjligen stör det några gånger, men inte här. Och han är så otroligt professionell att han inte avslöjar det ett dugg.  Orkar han inte tar Simon Ljungman och Oscar Wallblom över, stöttad av kören eller, för all del, publiken.

I ”Tretton” sjunger han så sprött, starkt och försiktigt vackert med ett sökande efter en ny melodi, en känsla av improvisation. Det är tjusigt och imponerande.

Sjunger med hjärtat. Foto: KAI MARTIN

Men dessförinnan har han bjudit upp mamma Christina Hellström för hennes ”San Francisco” (felstavat i låtordning som jag bifogar) och det är ett fantastiskt möte, fyllt av kärlek och respekt. Så fint och vackert.

Kärleksmöte på scen. Håkan Hellström bjuder upp sin mamma Christina på scen.

Foto: KAI MARTIN

Håkan Hellström är närvarande på scen som få andra artister. Han har en förmåga att se sin publik, locka med den och charma och förföra den.

Så gör han fortfarande med den äran. Kvar sitt en luttrad man med ett förhärdat hjärta som sett detta så många gånger, men ändå inte kan låta bli att beundra denna hans scenkonst.

Och när han åter bjuder upp sin mamma, denna gång för stöd i ”Du är snart där” kommer känslorna och ja, jag blir rörd. Fan… Men det går ju inte annat när Håkan lämnar över till sin mamma att sjunga ”Håkan, du var bättre förr” och hon vägrar.

Så. Fint.