Hon hade messat om sin sena ankomst.

Jag tror att det var då som jag för första gången såg hennes namn.

Vi hade ju bara kort chattat inför detta vårt första möte, en förfrågan om att ses efter att jag hade sett hennes profil på en nätdejtingsida.

Jag var fortfarande stukad efter skilsmässan året innan, men ville träffa någon att umgås med, att lindra min ensamhet och att lysa upp tillvaron med. De inledande månaderna på dejtingsidan var dyster, min framgång medioker och min förhoppning var inte speciellt stor. Men här fick jag ett svar från någon som ville göra det enklaste; ta en fika, stämma av lite kort och se om relationen gick att utveckla.

Jag hade skickat mitt trevande meddelande den 12 april, men påsken och en resa för henne gjorde att jag inte fick svar. Något jag inte visste och vad jag heller inte visste var att hon under sin resa fick mängder med förfrågningar, att plingandet i mobilen hade fått hennes syster (som hon hälsade på) att gå bananas och tvinga sin lillasyster att stänga av kommunikationerna.

Så först efter påskhelgen fick jag besked, vi arrangerade ett möte på Caffe da Matteo, Viktoriapassagen, inte långt från min dåvarande arbetsplats.

Jag var då ledig i några dagar för att spela VM för klubblag i ishockey, hade match senare på kvällen och vi hade vikt en timme för att träffas. Hon kom alltså sent, men var bra på att kommunicera.

Jag stod där och väntade i porten in till Viktoriapassagen vid Södra Larmgatan och väntan har jag alltid varit van vid, så det bekom mig inte så mycket. Att se en bild av någon är ju bara en del av sanningen, jag hade således ingen aning om hur hon såg ut, men visste att hon var nära 180, en smula längre än jag. Inga problem.

När hon smyger runt hörnet vid Bioplatset och Kungstorget ser jag med en gång att det är hon. Hon har ingen brådska, agerar coolt, men när jag sträcker fram handen för att hälsa visar hon för ett kort, mycket kort, ögonblick att hon var på väg in i min famn.

Vi tar vår fika, jag blir omedelbart förtjust i hennes namn, röst och ögon. Kanske blev hon mer drabbad av mig än jag av henne – initialt. Men det skulle snart ändras till en väl klingande balans.

Efteråt har hon varit förvånad över min timmes audiens, som om jag var något slags proffs på dejting, höll ett inledande, entimmes möte, klockat och klart. Men sanningen var ju att jag inte hade en aning och att hockeyn styrde. Faktum är dessutom att vi fick en smula mer tid tillsammans där och då, eftersom hon skjutsade mig en bit på vägen hem. Efteråt har hon också undrat varför hon inte fick köra mig hem, men jag ville inte vara till besvär, så jag hoppade av vid Sahlgrenska, precis utanför Psyket visade det sig, och promenerade sedan hem genom Botaniska trädgården.

Dagen efter träffades vi igen. Och sedan igen och igen och igen.

111213 14.15 förlovade vi oss. Den 22 september 2012 gifte vi oss. Hon är kvinnan i mitt liv, så självklar och samtidigt så rar, ständigt uppskattad, hon är med mig i med- och motgång, ger mig energi, tröst, glädje, klokskap… Det är märkligt vad livet kan ge, men jag är tacksam för det.

19 april, 14.05, 2015 stod vi på en solig altan ute på Onsala och kysstes. Vi var och hälsade på min systers barnbarn, en nyfödd sötnos som fått min mammas namn. Historien går igen, är värd att hedras samtidigt som livet ger nytt och öppnar somt som kanske kan ha verkat slutet.

Solen skiner i själen.

När jag den 12 april 2007 skickade ett kort meddelande till en kvinna jag inte kände anade jag föga vad som skulle komma att ske.

Jag hade, efter min skilsmässa året innan, inte haft någon större längtan efter någon från det täcka könet, men ändå under sommaren 2006 blivit rusig i något slags förirrad kärlek, som mest var att likna vid en tonårsförälskelse. Den mynnade ut i intet och tomheten var också det enda som levde kvar.

Men med det nya året hade jag bestämt mig att komma ur singelgarderoben, försökte med tidens melodi, det vill säga nätdejtning.

Jag hittade någon sajt, la upp en profil och fick två svar: en från en kvinnan och en från en man. Jag insåg att jag förmodligen var tvungen att bli lite mer specifik över mina önskemål. Jag bytte, efter rekommendationer från väninnor, till en annan sajt och där dukades det upp ett smörgåsbord av kvinnor i alla åldrar med olika inriktningar, intressen och bakgrunder. Jag slungades tillbaka till de osäkra tonåren, försökte mig på någon förfrågan som mest handlade om att få träffas över en fika, stämma av stämningen och se om det gick att gå vidare därifrån.

Men, nej, det var fungerade inte. Antingen inga svar eller också fick jag förfrågningar från kvinnor som kändes som tanter, oavsett ålder. Jag var förvirrad, bestämde mig för att lägga ner försöken för jag blev bara ledsen.

Men jag skickade hur som helst iväg ett mejl på en chatt den 12 april utan att få svar.

Det var kring påsk och jag fick inget svar då heller. Jag tänkte att nu var det definitivt.

Men efter påsk kom det ett meddelande om att, ja vi kan träffas.

Alltid med mig.

Vi stämde av lite tider och klockan 14.00 på Caffe de Matteo i Viktoriapassagen den 19 april blev bestämt.

Jag visste inte vad kvinnan hette, hon hade luskat ut vem jag var, men hade i övrigt ingen aningen om min person. Hon skickar ett meddelande om att hon blir sen och dyker upp ungefär fem över två. Hon har ett vackert namn, en spännande, behaglig röst, vackra ögon och vi trivs snabbt i varandras sällskap.

En timmes möte blir dagen efter en tretimmars promenad i Änggårdsbergen där jag fick hennes livshistoria i famnen, där min tanke var ”klarar jag att bära detta förtroende”.

Vi började umgås mer och mer, tätare och tätare och slutligen var livet inte värt något utan henne. Så är det fortfarande, hon som nu är min vän, mitt sällskap i vått och torrt, mitt öra, min klokt stöttande och reflekterande partner, min kæraste är också min hustru, mitt allt.

Det är med henne jag trivs bäst, med henne som vilken resa som helst blir omtumlande, med henne som världen blir rikare och med henne har jag blivit större. Dessvärre inte bara i sinnet utan även i omfånget. Från hyfsat okej 78 kilo till nära 85. Men det är en tyngd jag bär, bara jag får vara nära framåt mot den okända framtiden med dig Z.

Lördag. Vi tar paus från filmtittande, Z och jag.

Mornar oss med en stilla frukost, men bryter upp för dagen väntar.

Vi börjar städa och plocka undan, målmedvetet, koreograferat, som om vi vet den andres rörelse i olika delar i hemmet. Tiden går, hemmet blir finare och finare, till slut åker jag och handlar dirigerad av en omfattade inköpslista signerad Z.

Vi ska ha gäster.

Det är min gudmor som kommer på besök, en fartfylld 85-åring som funnits i hela mitt liv och som framför allt varit min mammas bästa vän i ur och skur sedan tioårsåldern. Med är hennes lillebror med fru.

Ja, det är klart, det är bäddat för minnen.

Hemmet är fyllt av ting som ger det, arv från mina mor- och farföräldrar samt mina föräldrar. Saker som kommer från Z:s sida.

Vi satsar på lätt mat, mycket sallad, getostknyten (som senare får namnet chèvrepuffar) med flytande honung och valnötter, några skivor Milanosalami, Parmaskinka och rökt rostbiff, men vi inleder med Z:s morotssoppa, som är ljuvlig, och till det mitt i all hast bakade bröd, som smakar mums. Välkomstdrinken består av Moët & Chandon, ett chabli till soppan och ett bordaux till middagen. Kaffe till den danska efterrätten och mycket Pellegrino vid sidan om.

Z har dukat, kreerat vardagsbordet vackert; det är en inbjudande miljö att äta i.

Kanske kan någon tycka att det är trist att sitta och äta med någon som är 85, 80 och 65 år i en fallande åldersskala. Men i mitt liv har vi alltid i familjen umgåtts över generationsgränserna, för mig är det självklart och den här middagen har väntat alldeles för länge.

Det blir en fantastisk sittning med samtal i timmar, som spänner över allt från dagsaktuella ämnen till hågkomster från minnenas korridorer. Perspektiv vidgas och min gudmors fantasieggande berättelser om sina reser öppnar panoramor.

Jag har inga föräldrar kvar, Z har förlorat sin mor, hennes nära 90-åriga väninna har flyttat tillbaka till Danmark; tiden är alltså givet knapp att få till dessa möten, för att få förmånen att tilldelas dessa människors erfarenhet och berättelser.

Jag är tacksam för middagen, inte bara för att maten var god, utan mest för stunden som gav alla samtal.

Mer middagar med vänner, släktingar, nyfunna och okända anbefalles härmed.

Jag tror att vi hade hunnit slå in alla klapparna. Granen var inköpt hos smålänningen borta på Slottsskogsgatan, hempromenerad, buren över axeln genom Slottsskogen och slutligen placerade, rätad och klädd. En yvig, men ändå nätt historia, som passar bra i det hörne i rummet där julgranen som oftast placerats.

Huset hade redan i helgen städats, hyllor hade dammats, mattor vädrats och skulle piskats om inte det kalla regnet behagade att driva in med mulen sky.

En spiskassett hade redan veckan innan installerats, för den öppna spisen har inte riktigt fungerat som den borde fungera; det har helt enkelt rykt in.

Dan för dan kom sotaren tjänstvillig och vältajmad, jag hade precis kommit hem från morgonfikan med gubbarna efter morgonhockeyn med de samma. Det skulle bli en stilla brasa till jul, bara provtryckningen blev gjord. Men i ett anfall av grupptryck från grannarna hade jag för några år sedan sagt ja till en huva över skorstenen, huvor i plåt som på håll ser fina ut och som kanske skyddar skorstenarna i längan men som bereder sotarna problem, varje gång, så också den här gången. Kudden som skulle tryckas ner i pipan kunde inte tryckas ner, någon provtryckning kunde inte göras och därmed föll en del av julmyset. En plåtslagare får kallas in för något slags lösning innan braskaminen kan tjäna sitt syfte.

Men julen stod inte och föll med det.

Vi hade metodiskt i familjen närmat oss högtiden, lagat mat och varit väl förberedda inför helgen som skulle komma. Visst, vi glömde, mitt i allt stök och bök i vårt kök, att ordna mat dan för dan. De äldsta sönerna löste det med hamburgare till sig och sin store lillebror, dottern lät sig nöja med müsli och Z och jag tog rester från dagen före.

Kylskåpet var nu packat med den griljerade skinkan, sillar av allsköns sort, några ostar, potatis som skulle kokas och några ägg likaså. Önskemålet om kalkon var uppfyllt, den låg i lag för marinering och skulle i tid låta sig omslutas av Kalle Anka för ett par timmar i ugn.

Julaftonsmorgon kom, jag steg upp tidigt, kokade julgröten, dukade med finporslinet – allt för att upprätthålla traditionen från mina föräldrar. Så småningom kom min älskade hustru, vacker, öm och nymornad, där efter äldste sonen och mellansonen, som båda fick i uppdrag att väcka tonåringarna.

En stilla morgon fick sin start och trots den makliga takten smög sig den där retningen in igen. Stressen, som kan förlama mig och bedöva mig, men som jag försöker leva med, även om jag blir som en sengångare.

Vi fortsätter dagen och bestyren. Kring tolv är vi påklädda, åtminstone de äldsta sönerna och jag, som åker till mina föräldrars grav, tänder några ljus och säger några ord, tackar för livet och för allt som de, och mormor och morfar, som de delar grav med, har gett oss. Vi fortsätter från Östra kyrkogården till den Västra och till mormors föräldrars och systers grav, sätter ett ljus. Jag berättar att den nattskjorta i flanell som Z bär nattetid och tidig morgon, är från gamla moster Carins lager. Mormors syster drev en kortvarubutik i de landshövdingenhus som en gång låg vid hörnet av Bangatan och Oljekvarnsgatan, ungefär mittemot där macken nu ligger.

När de skulle rivas och Carin tvingades flytta till en lägenhet vid husen vid Marklandsgatan, flyttades lagret från butiken till mormors hus. Det fanns somt att fynda, bland annat denna ljuvliga nattskjorta som nu är på upphällningen, nött och älskade genom mängder av år.

Så tar vi oss hem, fortsätter bestyren hemma; alla hjälps åt och snart är klockan slagen för Kalle Anka och vi samlas inför Henrik Dorsins presentation och första dag som julvärd. Någon halvtimme in i programmet slår tröttheten till och jag finner för gott att vila en stund, somnar till sorlet av Kalle Ankas-figurerna tjatter och av att äldste sonen kommer in och tar av mig glasögonen, ömt viskar ”men pappa…” och stänger dörren till sovrummet.

Det blir 20 minuter, i köket är det ett liv och ett kiv. Jag sluter upp och effektivt lyckas vi duka upp endast tio minuter, kanske 20 minuter efter utsatt tid.

Vi låter oss smaka, julsnapsen hålls kort, men framför allt för att den helt enkelt behagade vara några centiliter färre än vad jag kunde minnas. Nå, det gjorde inget, det var väl tajmat med mitt sinne.

Kalkonen smakade krispig och god av apelsin och en smula av chili från marinaden. Att skinkan var ljuvlig visste vi sedan kvällen innan, då traditionen kräver en smakbit till det nygräddade vörtbrödet samt en julpilsner.

Vi äter i maklig takt, fyller våra bukar, samtalar och umgås i stillhet – och ändå finns den där. Stressen som lurar över mitt bröst.

Vi hinner i god tid till Karl-Bertil Jonsson, tittar på den och jag njuter, som alltid, av Arné Domnérus saxofonspel till Gunnar Svenssons melodi på samma sätt som jag njuter av Per Åhlins livfullt tecknade serie till Tage Danielssons ömma saga och berättarröst.

Sedan julklappar; ingen blev besviken, trots att tonåringarna inte (endast) fick det som de önskade sig mest av, det vill säga pengar.

Det ringde på dörrklockan och när jag öppnar står en demon i tomteluva på trappen. Det är han som håller i julklappsutdelningen till han hastigt försvinner och äldste sonen kommer tillbaka efter ett försök att köpa tidning.

Dottern har gjort förföriskt god knäck, men med plombdragarvarning, vi äter frukt, knäcker nötter, njuter av vår samvaro, dricker lite öl, någon cognac, tar kaffe, öppnar klappar och torkar upp efter ett utspillt julmustglas på mattan; ett resultat av en plötslig uppblossad iver orsakad av ett försök att plocka fram en borttappad knäck som försvunnit under soffan.

Så blir det dags för ris à l’mande, den danska gröttraditionen där mängder med krossade mandlar i den kalla gräddförsedda gröten ska förvilla för den den hela mandeln som man ska finna. Vinnaren av den hela mandeln blev yngste sonen, priset blev den chokladkartong som han tvingats köpa för att han glufsade i sig mer än halva innan jul. Så kan lotten också falla.

Därefter paketleken och lite stillsamt stoj vid matsalsbordet. Även detta som traditionen bjuder. Åtminstone sedan min älskade hustru kom in i mitt liv för drygt sju år sedan.

Tiden tickar iväg, de stora killarna kilar iväg för att titta på Sagan om ringen, den yngre för att stjäla sig lite förlorad datortid, dottern och hustrun sätter sig med ett spel under förtjusta skratt och jag fångas av den stora tröttheten och somnar djupt med det, till synes, eviga trycket över mitt bröst. Det tryck som känns patetiskt att gå och dras med då jag tar det vackert i tempo. Men, det är som Z säger, ”Du har blivit allergisk mot stress.Minsta lilla så ger det utslag” och ja, där är jag nu och hoppas på gåvan om frid i sinnet till 2015.

Nu är julafton ihopplockad. Diskmaskinen har fyllts och tömts, fyllts och tömts igen, finporslinet och besticken har diskats för hand, allt, nästan allt, har lagts tillbaka på sin plats.

Juldagen kommer med sin ro, himlen bjuder på ett lätt kyligt leende och klarblå fond. Vännerna som skulle komma på besök i eftermiddag, då barnen har åkt till sin mor respektive sin far, har flaggat för sjukdom.

Ensamma kvar blir Z och jag; och en sak är säker, det går ingen nöd på oss och vi är trots allt bortskämda med att julen är vacker. Jag vet att alla har det inte så.