Jag tror att vi hade hunnit slå in alla klapparna. Granen var inköpt hos smålänningen borta på Slottsskogsgatan, hempromenerad, buren över axeln genom Slottsskogen och slutligen placerade, rätad och klädd. En yvig, men ändå nätt historia, som passar bra i det hörne i rummet där julgranen som oftast placerats.

Huset hade redan i helgen städats, hyllor hade dammats, mattor vädrats och skulle piskats om inte det kalla regnet behagade att driva in med mulen sky.

En spiskassett hade redan veckan innan installerats, för den öppna spisen har inte riktigt fungerat som den borde fungera; det har helt enkelt rykt in.

Dan för dan kom sotaren tjänstvillig och vältajmad, jag hade precis kommit hem från morgonfikan med gubbarna efter morgonhockeyn med de samma. Det skulle bli en stilla brasa till jul, bara provtryckningen blev gjord. Men i ett anfall av grupptryck från grannarna hade jag för några år sedan sagt ja till en huva över skorstenen, huvor i plåt som på håll ser fina ut och som kanske skyddar skorstenarna i längan men som bereder sotarna problem, varje gång, så också den här gången. Kudden som skulle tryckas ner i pipan kunde inte tryckas ner, någon provtryckning kunde inte göras och därmed föll en del av julmyset. En plåtslagare får kallas in för något slags lösning innan braskaminen kan tjäna sitt syfte.

Men julen stod inte och föll med det.

Vi hade metodiskt i familjen närmat oss högtiden, lagat mat och varit väl förberedda inför helgen som skulle komma. Visst, vi glömde, mitt i allt stök och bök i vårt kök, att ordna mat dan för dan. De äldsta sönerna löste det med hamburgare till sig och sin store lillebror, dottern lät sig nöja med müsli och Z och jag tog rester från dagen före.

Kylskåpet var nu packat med den griljerade skinkan, sillar av allsköns sort, några ostar, potatis som skulle kokas och några ägg likaså. Önskemålet om kalkon var uppfyllt, den låg i lag för marinering och skulle i tid låta sig omslutas av Kalle Anka för ett par timmar i ugn.

Julaftonsmorgon kom, jag steg upp tidigt, kokade julgröten, dukade med finporslinet – allt för att upprätthålla traditionen från mina föräldrar. Så småningom kom min älskade hustru, vacker, öm och nymornad, där efter äldste sonen och mellansonen, som båda fick i uppdrag att väcka tonåringarna.

En stilla morgon fick sin start och trots den makliga takten smög sig den där retningen in igen. Stressen, som kan förlama mig och bedöva mig, men som jag försöker leva med, även om jag blir som en sengångare.

Vi fortsätter dagen och bestyren. Kring tolv är vi påklädda, åtminstone de äldsta sönerna och jag, som åker till mina föräldrars grav, tänder några ljus och säger några ord, tackar för livet och för allt som de, och mormor och morfar, som de delar grav med, har gett oss. Vi fortsätter från Östra kyrkogården till den Västra och till mormors föräldrars och systers grav, sätter ett ljus. Jag berättar att den nattskjorta i flanell som Z bär nattetid och tidig morgon, är från gamla moster Carins lager. Mormors syster drev en kortvarubutik i de landshövdingenhus som en gång låg vid hörnet av Bangatan och Oljekvarnsgatan, ungefär mittemot där macken nu ligger.

När de skulle rivas och Carin tvingades flytta till en lägenhet vid husen vid Marklandsgatan, flyttades lagret från butiken till mormors hus. Det fanns somt att fynda, bland annat denna ljuvliga nattskjorta som nu är på upphällningen, nött och älskade genom mängder av år.

Så tar vi oss hem, fortsätter bestyren hemma; alla hjälps åt och snart är klockan slagen för Kalle Anka och vi samlas inför Henrik Dorsins presentation och första dag som julvärd. Någon halvtimme in i programmet slår tröttheten till och jag finner för gott att vila en stund, somnar till sorlet av Kalle Ankas-figurerna tjatter och av att äldste sonen kommer in och tar av mig glasögonen, ömt viskar ”men pappa…” och stänger dörren till sovrummet.

Det blir 20 minuter, i köket är det ett liv och ett kiv. Jag sluter upp och effektivt lyckas vi duka upp endast tio minuter, kanske 20 minuter efter utsatt tid.

Vi låter oss smaka, julsnapsen hålls kort, men framför allt för att den helt enkelt behagade vara några centiliter färre än vad jag kunde minnas. Nå, det gjorde inget, det var väl tajmat med mitt sinne.

Kalkonen smakade krispig och god av apelsin och en smula av chili från marinaden. Att skinkan var ljuvlig visste vi sedan kvällen innan, då traditionen kräver en smakbit till det nygräddade vörtbrödet samt en julpilsner.

Vi äter i maklig takt, fyller våra bukar, samtalar och umgås i stillhet – och ändå finns den där. Stressen som lurar över mitt bröst.

Vi hinner i god tid till Karl-Bertil Jonsson, tittar på den och jag njuter, som alltid, av Arné Domnérus saxofonspel till Gunnar Svenssons melodi på samma sätt som jag njuter av Per Åhlins livfullt tecknade serie till Tage Danielssons ömma saga och berättarröst.

Sedan julklappar; ingen blev besviken, trots att tonåringarna inte (endast) fick det som de önskade sig mest av, det vill säga pengar.

Det ringde på dörrklockan och när jag öppnar står en demon i tomteluva på trappen. Det är han som håller i julklappsutdelningen till han hastigt försvinner och äldste sonen kommer tillbaka efter ett försök att köpa tidning.

Dottern har gjort förföriskt god knäck, men med plombdragarvarning, vi äter frukt, knäcker nötter, njuter av vår samvaro, dricker lite öl, någon cognac, tar kaffe, öppnar klappar och torkar upp efter ett utspillt julmustglas på mattan; ett resultat av en plötslig uppblossad iver orsakad av ett försök att plocka fram en borttappad knäck som försvunnit under soffan.

Så blir det dags för ris à l’mande, den danska gröttraditionen där mängder med krossade mandlar i den kalla gräddförsedda gröten ska förvilla för den den hela mandeln som man ska finna. Vinnaren av den hela mandeln blev yngste sonen, priset blev den chokladkartong som han tvingats köpa för att han glufsade i sig mer än halva innan jul. Så kan lotten också falla.

Därefter paketleken och lite stillsamt stoj vid matsalsbordet. Även detta som traditionen bjuder. Åtminstone sedan min älskade hustru kom in i mitt liv för drygt sju år sedan.

Tiden tickar iväg, de stora killarna kilar iväg för att titta på Sagan om ringen, den yngre för att stjäla sig lite förlorad datortid, dottern och hustrun sätter sig med ett spel under förtjusta skratt och jag fångas av den stora tröttheten och somnar djupt med det, till synes, eviga trycket över mitt bröst. Det tryck som känns patetiskt att gå och dras med då jag tar det vackert i tempo. Men, det är som Z säger, ”Du har blivit allergisk mot stress.Minsta lilla så ger det utslag” och ja, där är jag nu och hoppas på gåvan om frid i sinnet till 2015.

Nu är julafton ihopplockad. Diskmaskinen har fyllts och tömts, fyllts och tömts igen, finporslinet och besticken har diskats för hand, allt, nästan allt, har lagts tillbaka på sin plats.

Juldagen kommer med sin ro, himlen bjuder på ett lätt kyligt leende och klarblå fond. Vännerna som skulle komma på besök i eftermiddag, då barnen har åkt till sin mor respektive sin far, har flaggat för sjukdom.

Ensamma kvar blir Z och jag; och en sak är säker, det går ingen nöd på oss och vi är trots allt bortskämda med att julen är vacker. Jag vet att alla har det inte så.