Gothia Towers med plats för alla

Vi är med, men ändå inte.

Jag klagar inte.

Denna lördag har gått i släktens tecken, med min fantastiska moster som firade lika fantastiska 90 år.

Men vi hade också fått en inbjudan till Gothia Towers träff Global Meeting Point. Ett slags förlängt firande av det tredje tornet där mer prominenta gäster än Z och jag var inbjudna.

Två ändar av samma värld.

Men, som sagt, jag klagar inte och ändå en smula.

Om det handlar om fullmåne eller fel fas för undertecknad, vet jag inte. Men energin är inte där, den mentala orken saknas. Livet glittrar inte bara för att Jul på Liseberg gör det.

(Och ja, jag är högst medveten om att min litania inte är så klädsam i paritet med uteliggare, brist på välstånd i världen, eboladrabbad, svält och krig med hot, våldtäkter och förödelser samt flyende – ensamstående, som hela familjer… Men nu är jag där i känslomässig limbo, som drabbar mig med både kraft och distans; tro mig, det är en märklig känsla.)

Hur som, vi klär om oss efter 90-årsfesten där jag har haft på mig Oscar Jacobsonsviden, en brittiskinspirerad sportkostym från i våras, ett fynd för 1500 kronor i deras outletbutik i Freeport, en dito väst inköpt (450 kronor) på samma ställe, en off white Etonskjorta (150 kronor på Stadsmissionen) med en Tie Rackslips inköpt på loppmarknad utanför Köpenhamn i somras för 30 kronor, en kubb som handlades på Herr Judit på Hornsgatan i augusti och de ljust cognacfärgade Navy Boot brogueskor, som fyndades under 2013-års bröllopsresa på TK Maxx på Charring Cross Road, London, när Tottenham Court Roads tunnelbanestation.

Rätt så fin och ett försök att glänsa med min hustru, som hade sin Sheila-klänning ( ett storblommigt fynd från garageloppisen vid Slottsskogsvallen i somras) med den ljus-, ja kanske limegröna moccajackan från samma tillfälle då jag köpte slipsen.

90år

90-årsfirare. Foto: min syster

Men nu var det ny outfit som gällde. Z gjorde det enkelt elegant och tog sin Ilse Jacobsen, som hon hittade när vi var på vår rendez-vous i Skagen i september för att fira vår bröllopsdag, en fotvidklänning i djärvt psykedeliskt mönster som klär henne fantastiskt.

Jag plockar fram min eleganta Dolce & Gabbanakostym, inhandlad på Ebbes hörna i centrala Göteborg, butiken i gamla klassiska krogen Dojjans lokaler där numera Stadsmissionen håller hus. 450 kronor kostade den välskräddade kostymen, men med både byxor (ännu inte upplagda) och ärmar som var för långa fick den ta en sväng om skräddaren för anpassning i storlek. Nu sitter den som hand i handske, en mörkt blå med ännu mörkare blåa, bred, ränder som sval dekoration tillsammans med en brun, blommig skjorta av okänt märke, köpt på loppis utanför Köpenhamn för 30 danska kronor. (Jag höll mig till samma skor som tidigare under dagen.)

Tillställningen är sen och jag är tveksam till och med då vi kliver av spårvagnen vid Korsvägen. Men efter kort tid i kön, en artigt välkomnande för jag vet inte hur många, så var vi i sorlet och vimlet, fick lite mousserande, tog lite smått att äta, beställde några glas vin från vårt tilldelade dryckeskort och gjorde oss ”hemmastadda”.

Jag får i ögonvrån se en före detta kollega, en kvinna som jobbade på tidningens grafiska sida för drygt 20 år sedan. Hon var sig skamligt lik och vi pratar en stund varpå hon undrar om vi inte ska hänga med. Hon med sällskap är på väg till en guidad tur högst upp i tredje tornet, dvs hundra meter upp. Vi hänger på, åker den halv inglasade hissen som vätter mot Liseberg och får en resa mot himlen och stjärnorna.

Goth1

På väg upp… Foto: KAI MARTIN

Snart ligger det glittrande Liseberg nedanför oss, runt om spänner Göteborg juvelerna som ett aldrig sinande och prålande diadem i mörkret. Det är vackert och alldeles stilla upp på toppen. Lars Wallin, designer, ställer ut sin bröllopsklänningar och vid borden är det dukat för fest, som för att visa hur sobert och elegant det kan bli då man förenas i kärlekens vård.

Goth2

My glittering prize. Foto: KAI MARTIN

En kvinna spelar harpa och alla talar dämpat, som för att inte krossa illusionerna eller stämningen.

Så tar vi färden ner till markplan. Tar ett glas vin till, Z slukar ett ostron och vi poserar med några transor som är både voluminösa och grandiosa.

Goth3

Lillkillen bland de grandiose.

Så kliver Eric Gadd upp på scenen. En artist som jag på något vis sållat bort, trots att jag egentligen har följt honom sedan starten som funkslyngel med ”Ett ensamt hjärta” för, hör och häpna, nästan 30 år sedan.

Tillsammans med sitt band, gentant dåligt klätt förutom Gadd själv, förstärkta med Bohuslän Big Band. Det tar ungefär en millisekund innan det svänger katten och folk börjar skockas framför scen.

Goth4

Gadd med klös och sväng. Foto: KAI MARTIN

Jag njuter, rör på kroppen och glömmer tid och rum, sjunger med så gått det går och håller om min hustru emellanåt.

Men efter några timmar i stöket tackar vi för oss. Jag har tjingsat på en den ena, en den andra. Men fylls inte av den kraft och styrka som jag önskar. Vi tar, hemma, natten i besiktining och möter ron, den stilla stunden i kärlekens famntag fortfarande förundrade över hur mycket Gothia Towers slukar; två större fester samt tre julbord med x antal deltagare…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s